81. Elvy Ahlbeck: Vargen

Elvy Ahlbecks debut fick lovord när den kom ut 1962. Och visst är den bra, men sådär enastående som en del recensenter gör den till kan man nog med dagens ögon inte kalla den. Snarare är den en bra traditionell pusseldeckare i sin tids anda.

Miljön är den småstad som så ofta återkommer i den här tidens deckare. Här heter den Tjursberg och verkar ligga någonstans i norra Sverige, på flygavstånd från Stockholm och så långt att man reser nattåg för att komma till Småland. I småstaden finns ett läroverk och en lokaltidning. På läroverket arbetar kristendomsadjunkten Gotthard Sandsten och på tidningen finns redaktionssekreteraren Ivar Joansson. De båda herrarna och deras familjer är goda vänner och står i centrum för historien. Till historien hör också en ogift faster till Gotthard, som han har fått mer eller mindre på köpet när han för några år sedan ärvde sitt föräldrahem och flyttade tillbaka till Tjursberg. Faster Theodora är ingen människa man vill ha i två rum på vinden; hon är missunnsam och självtillräcklig, och särskilt Gotthards fru Kristina har uppenbara problem att hantera henne.

Så kommer en trettonårig pojke, Kenneth, och ska bo hos Sandstens för att kunna gå på läroverket i Tjursberg. Han är relegerad från ingenting mindre än Katedralskolan i Lund, och ryktet om honom som förhärdad ligist föregår honom. Det händer också en del otrevliga saker som folk i allmänhet utgår från att det är Kenneth som ligger bakom, bland annat en ruggig episod med faster Theodoras katt Nero. Så småningom är det förstås också någon som dör, för det hör ju till i den här typen av litteratur. Frågan för Gotthard och Ivar (och polisen, på sitt håll) är då hur dödsfallet hänger ihop med de övriga händelserna och vem som ligger bakom.

Bäst i boken tycker jag är personteckningen; man får sympati för inte minst Kenneth som knappast får en chans av Tjursberg. Miljön är som sagt den småstad man är bortskämd med av Rönblom, och i den jämförelsen ligger Ahlbeck kanske lite i lä. Men kyrkkaffe i prästgården och morgonbön på läroverket skildras ändå med sina poänger. Och även om Tjursberg är fiktivt så förekommer det autentiska miljöer; fortfarande över 50 år senare ligger ett Handelsbankskontor på Strandvägen 5B i Stockholm.

En bonus är också kapitelrubrikerna, där jag har fastnat för "Den ovarsamma leken", "De tre små verkmästarna" och "Mördaren smyger inte ensam". Säkert har jag missat någon anspelning på något litterärt storverk.

80. Hans-Eric Hellberg: Rädda Paradiset!

Efter att Päivi i slutet av föregående bok sprängt ett utedass i luften saknar hon och övriga hyresgäster i rivningskåken Paradiset toalettmöjligheter. Tomten är såld och ska bebyggas med en bensinstation, hyresgästerna är uppsagda och för att de ska klara sig så länge får de av sin hyresvärd "ett styck sanitetsporslin till varje hyresgäst i huset". Hyresvärden heter Sjöblom, har dittills med en dålig ordvits kallats Näckrosen, men döps nu om till Pottsorken. Han är byggmästare och karikatyren av en kapitalist, vars "tid är dyrbar", och Mats' och Päivis fall den här gången är att hindra rivningen av huset. Till sin hjälp har de bland annat den originella änkan Hilda Djus, som i texten bor i lägenheten under Päivi, men på grund av de många krukväxterna får antas vara damen uppe till höger på bilden. Hon är ett friskt tillskott, som gör att den här delen höjer sig över de senaste, när Mats och Päivi som Dunder&Brak agerat mest på egen hand. Här finns flera väldigt roliga scener, där inte minst Hilda får utrymme att glänsa. Upplösningen är möjligen lite deus ex machina, men lite samhällssatirisk på sitt sätt.

79. Sue Townsend: The Lost Diaries of Adrian Mole 1999-2001

Den här delen av Adrian Moles dagböcker utspelar sig mellan "the Cappuccino Years" och "the Weapons of Mass Destruction", men publicerades efter den senare. (Från början publicerades det här materialet i The Guardian, vilket ju bara det är roligt för oss som minns skolresan till British Museum i första boken.) Just den här upplagan med sitt delvis metallicfärgade och därför svårfotograferade omslag är nummer sex av åtta i en jubileumsutgåva, 30 år efter att första boken kom ut. Jag blir lite sugen på att skaffa alla i detta utförande, men det får ju finnas gränser, när jag redan har alla böckerna i fullt läsbara pocketupplagor.

Här finns allt det vi gamla Adrian-vänner önskar oss: den norska läderindustrin får ett kort omnämnande, hans amerikanske brevvän Hamish Mancini hör av sig och inte minst är Adrian fortfarande lika besatt av Pandora, nu parlamentsledamot för Labour. Det roliga med Adrian är ju att han aldrig förändras utan fortsätter vara oförstående tonåring, och därför gör det inte så mycket att jag här och var har svårt med kronologin, eftersom jag för ganska länge sedan har läst den bok som utspelar sig efteråt. Däremot är det väldigt roligt när han upptäcker att TV-serien som bygger på föregående bok ska börja sändas i England och känner sig utnyttjad av Sue Townsend. En annan höjdpunkt är när han tar kontakt med sin halvbror Brett, frukten av hans pappas förbindelse med Doreen Slater, a k a Stick Insect ("Vandrande Pinnen").

Nu återstår för mig bara en sista bok innan jag har läst allt som finns om Adrian. Sue Townsend avled tråkigt nog i våras, så det blir av allt att döma inga fler böcker.

78. Hans-Eric Hellberg: Skuggan som störtade

I tredje boken ramlar Mats (bokstavligt) och Päivi (bildligt) in i en härva med koppartråd och stölder från byggarbetsplatser, särskilt ett nytt polishus i Kvarstad. Skuggan är en figur som Mats ser hoppa ut från andra våningen och uppenbarligen klara sig utmärkt. En del av mysteriet är vem eller vad den skuggan kan tänkas vara.

Den här delen är inte lika bra som de två första, tycker jag. Intrigen är inte lika spännande och igenkänningshumorn är mer upprepning. Däremot är det roligt att föregående bok är nämnd i texten, så att den existerar i sin egen fiktiva verklighet genom att någon "är vaken och sitter och läser Upp genom luften av Hans-Eric Hellberg". De båda återkommande radiopoliserna går nu under namnen Krossat Glas och Mjuka Olsson, och deras namnlöse chef Höjdaren. Jag vill minnas att de återkommer.

77. Håkan Nesser: Himmel över London

Någon gång på semestern kan man gärna unna sig att läsa något som tar lite längre tid än en dag, tyckte jag, och tog fram den här på drygt 500 sidor. I jämförelse med den senaste i motsvarande tjocklek var den här lättläst och spännande, om än inte alldeles lättförståelig.

Det börjar lovande: "Vi anlände med Heathrow Express till Paddington klockan 4.50." Sedan handlar det om Leonard, som är svårt sjuk i cancer, och hans familj, som ska träffas i London för att fira hans 70-årsdag. Interfolierat - som Nesser hade sagt - med detta berättar Leonard om sitt tidigare liv, eller i alla fall delar av det. Vi får också följa Leonards släktingar på väg till 70-årsmiddagen. Så småningom tillkommer också minst ett ytterligare lager i berättelsen, som jag inte ska berätta om här för att inte förstöra för den som eventuellt inte läst själv. Det är enligt baksidestexten ett "sofistikerat romanexperiment", men jag tycker det fungerar att läsa relativt oreflekterat, och det är påfallande hur spännande det är utan att det handlar om folk som jagas eller jagar varandra hela tiden. Den som vill göra en narrativ analys har nog ett tacksamt material här, tänker jag mig.

Den som gillar London får också sitt i överflöd. Jag har inte gått i berättarnas fotspår med Google maps, men det kan man säkert göra och kanske få mer att tänka på vad gäller förhållandet mellan fiktion och verklighet. Den som vill läsa en klassisk spionroman har också avsnitt att gotta sig i, som den unge Leonards liv med ett hemligt förhållande med den unga tjeckiskan Carla, hemliga meddelanden som utväxlas via ett antikvariat med mera dylikt.

76. Hans-Eric Hellberg: Upp genom luften

Nummer två i raden av böcker om agenterna Dunder&Brak, alias Mats och Päivi, är närmast en andra del av föregående bok. Jussi och kumpanen Slummer tänker sig att utvidga sin rörelse och inte bara tillverka kombinerade spel- och parkeringsautomater, och för det krävs en utbyggnad av Kvarstads Airport, kallad Äreporten. Mats och Päivi kommer i kontakt med ett par äldre ungdomar som sysslar med segelflygning och representerar FFBB, Föreningen För Bullrets Bekämpande. Avsnitten om flygning, där särskilt Mats får vara med och fascineras, får mig att undra om författaren möjligen har någon egen bakgrund i sammanhanget.

Annars börjar mönstret utkristallisera sig och igenkänningshumorn, viktig i alla långserieböcker tror jag, har nog nästan funnit sin form redan här. Det är Mats' moster Desideria, som ofta citeras, men aldrig medverkar. Det är Mats' oerhörda matlust, oavsett när han åt senast. Och inte minst är det Päivis repiga björnjägarjacka från Karelen och hennes urgamla cykel, som slår gnistor. Som vanligt är den här sortens böcker mycket kortare nuförtiden; den här läste jag på en timme.

75. Nils Hövenmark: Kommunaldådet

Nils Hövenmarks senaste bok som utspelade sig i Svartsele var placerad i början av 1960-talet. Nu är det hösten 1971, tiden har gått och Svartsele har förändrats:

Tjyvbacken, som spelade stor roll i Döden i Svartselet, är ersatt av ett egnahemsområde, där före detta kommunalrådet Victor Swenson på sin kvällspromenad hör ljudet av en roddbåt ute på sjön och något som kastas i vattnet. Det dröjer mer än halva boken innan vi får förklaringen på vad det var, men då har vi också fått en stor del av bakgrundsförklaringarna till det hela.

Miljön den här gången är kommunpolitiken i en avfolkningsbygd. Socialdemokraterna under Victor Swenson har styrt kommunen så länge någon minns, men i valet 1970 splittras partiet och en falang går till val som Fria Framstegspartiet. Dess ordförande blir närmast genom ett misstag kommunalråd och under det år som har gått från valet till den knappa vecka boken utspelar sig har Svartsele blivit känt för inkompetens och intriger. Där någonstans döljer sig också motivet till det Victor Swenson blir öronvittne till.

Det är gott om belöningar för oss som läst Hövenmark från början och nu är inne på femte boken. En stor del av persongalleriet återkommer, lite åldrade men fullt igenkännliga för polismästaren Vilhelm Lundberg från residensstaden Sundå, som återkommer till Svartsele, där han var landsfiskal i tjugo år. Emil Frisk, gift med Gudrun, som Lundberg träffade redan som ung polis, har till exempel blivit ordförande i kommunfullmäktige. Upplösningen vid Frisks köksbord är kanske inte den mest eleganta, och frågan är om läsaren haft en riktig chans att lösa gåtan samtidigt som Vilhelm Lundberg, men lokalfärgen gör att åtminstone jag förlåter det.

74. Hans-Eric Hellberg: De enögda banditerna

Hans-Eric Hellberg har bland mycket annat skrivit en serie böcker om de hemliga agenterna Dunder och Brak, eller som de egentligen heter, Mats och Päivi. Den här första minns jag inte om jag har läst tidigare, annars hörde några av dem till det jag läste om och om igen när jag var ungefär så gammal som agenterna, kanske 10-12 år. Länge tecknades omslagen av Hans Arnold, en av mina favoritkonstnärer sedan dess.

Den typiska intrigen minns jag som att agenterna kom på något skumt, följde efter någon skum vuxen, blev upptäckta eller igenkända av misstag (utklädning spelar ofta en stor roll, vill jag minnas) och så småningom belönades för att ha avslöjat något helt annat än de trodde. Utan att kännas påklistrat finns det ett visst samhällskritiskt perspektiv, kanske typiskt för sin tid (den här kom 1972). Den som gillar klass- och genusfrågor kan säkert också hitta mycket godis i beskrivningarna av relationen mellan Mats, ängsligt tjänstemannabarn i kärnfamilj, och Päivi, kavat dotter till ensamstående städerska.

I den här boken handlar det om en avsigkommen figur vid namn Jussi, som blir inackorderad hos Päivi, eller rättare sagt hos hennes mamma Sirkka, som behöver en extrainkomst. Mats och Päivi upptäcker att Jussi tillsammans med en kompanjon tänker förvandla parkeringsautomater (den gammaldags sorten som hör till varje plats för sig och ska vridas om efter varje istoppat mynt) till spelautomater. Utklädningen inskränker sig till att de byter kläder med varandra, men med tanke på Päivis utsvängda blommiga byxor är det nog så underhållande.

Hellbergs stil är roligt egensinnig på ett sätt som jag undrar om en barndeckare idag hade kunna ha: "Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, skrev den gamle polaren Erik Gustaf Geijer 1838, åtskilliga år innan Mats Evert Dunnerbak ens var påtänkt." (Det är förresten Mats' efternamn som ligger bakom agenternas alias, eftersom han inte kunde uttala det rätt när han var liten.) Ibland går det en halv sida till att diskutera trafiksituationen i Kvarstad eller om en viss radiopolis äter krossat glas till frukost. (Jag vill minnas att han återkommer i senare böcker just under namnet Krossat Glas.) Det är snabb- och lättläst, inte bara för att det bara är 130 sidor, utan för att det är en bra historia, berättad av någon som tycker det är roligt att berätta en bra historia.

Längst fram i boken finns hemadressen till författaren om man skulle vilja "rita ner några rader". En sökning visar att han nu 42 år senare verkar bo i grannhuset.

73. Elvy Ahlbeck: Åtta damer i leken

Det här är lite av en fortsättning på Barmhärtighetssystrarna, men går säkert utmärkt att läsa på egen hand. Ett par år har gått sedan Barmhärtighetssystrarnas verksamhet tynade bort, och några av systrarna känner sig ensamma och tycker tiden blir lång utan något att fylla den med. De flesta är änkor med vuxna barn, unga nog att orka göra något med sin tid, men för gamla för att kunna få ett jobb efter många år som hemmafru. Några av dem bestämmer sig för att ses igen och får ihop åtta stycken till en träff på ett småländskt pensionat. (Beskrivningen av pensionatet och den obefintliga servicen där är en liten pärla i sig, Fawlty Towers i svensk avfolkningsbygd med AMS-jobbare i stället för utbildad personal. Men tanterna får sin hämnd så småningom på ett elakt men roligt sätt.)

Bara sju damer dyker upp på pensionatet. Ingrid Olsson har förhinder, för hon hittas i stället död på banvallen söder om Alvesta. Och hon var död redan när hon föll från tåget, visar det sig. De sju Barmhärtighetssystrarna tar som sin uppgift att reda ut vad som har hänt och visar sig vara klokare och vitalare än både polisen och Ingrid Olssons släkt och vänner kunde tänka sig. Lite på samma sätt som miss Marple kommer de undan med att ställa nyfikna frågor, eftersom det är just vad man väntar av äldre damer.

Personporträtten är den här bokens starka sida, tycker jag. Man får stark sympati för både Ingrid Olsson och de sju överlevande Barmhärtighetssystrarna och deras ibland lite tafatta sätt att ta sig vidare med en utredning som borde skötas av polisen. Gåtan runt dödsfallet är kanske inte den mest utstuderade, men duger gott i sammanhanget. Elvy Ahlbeck skrev också fyra stycken deckare i ganska rask följd på 60-talet. Dem tänker jag nog ta i turordning så småningom.

72. Gösta Gustaf-Janson: Tofflan byter hamn

Gösta Gustaf-Janson (son till och inte att förväxla med Gustaf Janson) hörde till de författare som lästes och sålde i stora upplagor under sin livstid för att därefter falla i glömska, kanske för att läsekretsen till stor del var jämnårig och dog ungefär samtidigt. Nu verkar han vara hänvisad till stadsbibliotekets källarmagasin och Erikshjälpen. Jag har läst ett par andra av hans böcker för ganska länge sedan och minns dem vagt positivt.

Hans miljö är ofta den svenska borgerligheten, här i form av en överklassfamilj på "ett magnifikt chateau utanför Båstad", som omslagsfliken uttrycker det. "Tofflan" är ingenjör Morgan Alm, som hunsas av sin fru, sina nästan vuxna barn, sin svärfar och sin svåger. Sin ställning som avlönad och arbetsbefriad i företaget Nödde bruk har han sin frus familj att tacka för. Lika hunsad, fast i annan miljö, är berättaren, den tjänstledige gymnasieadjunkten Ingvar Lundberg, som ingenjör Alm har kallat dit från Stockholm för att vara informator åt sonen Alm. (Allt det här känns som om det skulle utspela sig under mellankrigstiden, men det är faktiskt 60-tal, visar om inte annat en del scener från tennistävlingarna i Båstad.) Lundberg ska också vara sekreterare åt ingenjör Alm, som tänker sig att skriva memoarer. Snart visar det sig emellertid att planen är en helt annan, nämligen att med hjälp av memoarerna skola in en gammal skolkamrat och dubbelgångare till Alm, skådespelaren Rickard Asserman, till att överta Alms plats i familjen (och eventuellt lite större plats än Alm själv har vågat). Ingenjören kan resa bort och göra sådant han aldrig kunnat eller vågat tidigare.

Det låter förstås alldeles orimligt, tycker både adjunkt Lundberg och läsaren. Lundberg blir ändå mot sin vilja mer och mer indragen i familjens olika intriger, för det finns fler sådana än bara det här huvudspåret. Eftersom han är en rätt ängslig typ drar han sig för att sätta stopp i tid, och snart är det för sent att sätta stopp utan att det blir besvärliga frågor. Det är faktiskt ganska roligt på ett något otidsenligt sätt; jag tänker lite på Wodehouse och lite på privatteaterfarser (den obligatoriska scenen med någon som gömmer sig i ett klädskåp saknas inte heller här).

Några år efter att boken kom gjordes det också en film med Gunnar Björnstrand i dubbelrollen som Morgan Alm och Rickard Asserman och Lars Lind som Ingvar Lundberg. Den verkar ha fått nedgörande kritik, men jag blir ändå lite sugen på att se den när möjligheten ges.

Gösta Gustaf-Janson är en av kandidaterna till att ligga bakom pseudonymen Bo Balderson. Den här boken lyfts fram som ett argument för den teorin; Morgan Alm ska motsvara det outtröttliga statsrådet och Lundberg berättaren adjunkt Vilhelm Persson. Det finns förstås likheter, men också skillnader som gör att jag inte utan vidare accepterar det som det tunga argument förespråkarna gör det till. Snarare undrar jag om Gustaf-Janson hade vågat stjäla så mycket från sig själv om han några år efteråt hade börjat skriva deckare parallellt med sin övriga produktion.

Det här var minsann bok nummer 200 sedan jag började blogga förra nyåret.