85. René Goscinny och Albert Uderzo: Obelix & Co

I Asterix-albumen är det vanliga att något modernt fenomen blir föremål för satir, i varje fall de gånger inte Asterix och Obelix är ute på äventyr i ett främmande land (som blir föremål för satir). Den här gången är det kapitalismen eller kanske marknadsekonomin. Intrigen går ut på att romarna genom att sysselsätta inte bara Obelix utan också många andra med att producera bautastenar passiviserar den aggressiva galliska byn. Bakom det står den sluge Caius Absurdus:

som fått låna anletsdrag av Jacques Chirac. Det här albumet kom långt innan han blev president, men han var faktiskt premiärminister ganska kortvarigt på 70-talet, då det bör ha tecknats.

Ett par romerska legionärer känner man också igen:

men annars är det mer allmänna samhällsföreteelser än personer som drabbas av satiren.

84. Lars Lönnroth: Geijerarvet. En historia om dikt och galenskap

Lars Lönnroth är både professor emeritus i litteraturvetenskap och barnbarns barnbarns barn till Erik Gustaf Geijer, så det faller sig inte onaturligt att han skriver en bok som denna. Snarare är det förvånande att han inte har gjort det tidigare, särskilt som han gjorde omfattande förberedelser för några decennier sedan genom en enkät till då levande ättlingar. Nu blir det underlaget å andra sidan en del av historien, när de flesta av den svarande generationen är avlidna.

Själv är jag relativt likgiltig inför Geijer, och eftersom det här till viss del är en traditionell släktkrönika som börjar från början och fortsätter framåt tar det ett tag innan jag tycker att det faktiskt blir intressant. Det krävs egentligen att släkten har vuxit så att det går att göra jämförelser mellan syskonskaror och kusingenerationer, och då kan man konstatera att det finns gott om kända personer bland avkomlingarna. Förutom bokens författare och hans bror Johan, politiker i Vänsterpartiet, är det hans moster Lis Asklund, hans morbror Olof Lagercrantz, hans kusiner Marika och David Lagercrantz och hans mormors kusin Agnes von Krusenstjerna, för att nämna de kulturellt verksamma. Om det nu beror på ett genetiskt arv eller att uppväxtmiljön stimulerat sådan sysselsättning så är de ändå många och framgångsrika. En ovanligt stor andel släktingar, mest kvinnor, har också drabbats av psykisk sjukdom. Där är det kanske ännu svårare att fastställa vad som beror på arv och miljö; det verkar i alla fall som om miljön i vissa fall utlöst vad som kan ha varit en benägenhet för bipolaritet.

Det blir lite skvallerkrönika här och var, men många av de omskvallrade är personer som själv har producerat sig frispråkigt i skrift, och författaren verkar också ha tagit hänsyn till nu levande vid urvalet av vad han berättar om. Jag var mer inriktad på de efterlevande, och fick som sagt vad jag sökte efter ett tag. Men om anfadern lärde jag mig i alla fall att han är mannen bakom formuleringen "en händelse som ser ut som en tanke", vilket jag verkligen inte hade en aning om.

83. Halfdan Pisket: Kackerlacka

Andra delen i den här serietrilogin för huvudpersonen, författarens far, från Turkiet till Danmark. Det innebär att det blir mer bekanta kulturyttringar:

och omgivningar:

Han lever inte ett alldeles välordnat liv, vare sig privat eller yrkesmässigt, men ännu har författaren själv inte kommit till världen. Mitt relativt svala intryck efter första delen har ljumnat något, men mest för att det nu känns som om man vill knyta ihop säcken med den sista delen.

82. Axel Åhman: Klein

För en gångs skull vet jag var jag har fått tips om en bok, nämligen i tidskriften Vi läser, som jag någon gång ibland tar del av på biblioteket. Alltför ofta lyckas jag mellan tips och läsning ha glömt var och hur det gick till.

Elva noveller ryms i den här volymen på sådär 170 sidor, och de utspelar sig otvetydigt men oftast ganska diskret i Finland. Någon gång - se länken ovan - blir det mindre diskret, som när det badas bastu, men annars är miljön en glesbygd som hade kunnat finnas i norra Sverige, om det inte vore för dialekten i replikerna. Till de diskreta inslagen hör också omnämnandet av "riksåttan", som säkert är tillräcklig ledtråd till lokaliseringen för inhemska läsare, men som jag förstås behövde googla.

Om det finns något tema är det de manliga huvudpersonernas vardagliga kamp med mansrollen, men det låter tråkigare än vad det blir. Ganska ofta är det faktiskt roligt, lite rörande och med viss igenkänningsfaktor - och en stor dos lättnad att man har en viss sorts ångestålder bakom sig.

Ett intressant drag är att en del av novellerna hakar i varandra med ett gemensamt persongalleri, där någon huvudperson kan återkomma i periferin i en annan novell, kanske vid en annan tidpunkt i livet. Greppet är använt av Jonas Karlsson, men jag tycker inte det känns alltför stulet här, snarare återanvänt på ett nytt sätt. Däremot lyckas jag nu omedelbart efter läsningen inte koppla samman alla novellerna, men det kan finnas subtila anknytningar som jag inte var uppmärksam på.

Intressant är också att det på ett par ställen blir tydligt att det finns en svenskspråkig kultur på nära håll som vi i Sverige ofta inte har en aning om. En anspelning i förbigående fick mig också att googla och upptäcka Stormskärs-Maja, av allt att döma en TV-klassiker av Raskens' kaliber, men helt okänd för mig.

81. Mats G. Larsson: Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen

Kursen i runologi är avslutad, men som vanligt finns det mer som man kan läsa vidare om. Föremålet för den här boken passerade vi på kursen lite för snabbt för min smak, men då är det bra att det finns hela böcker att fördjupa sig i.

Runstenen som det handlar om hittades i Minnesota 1898 och är daterad 1362 med en ovanlig sorts siffror i ett femtalssystem. Den har varit föremål för studier från och till under hela tiden sedan upptäckten, även om expertisen tidigt ansåg att den inte kunde vara från 1300-talet, utan av allt att döma var ganska nyproducerad när den hittades. Sedan har det hela tiden också funnits ett läger som hävdat stenens och inskriftens äkthet.

Mats G Larsson skriver både om stenen som sådan, om svenskättlingen Olof Öhman som upptäckte den och om vad som har hänt i debatten om fyndet. Så småningom landar han i slutsatsen att Öhman också var den som låg bakom tillkomsten av inskriften. Jag är inte säker på att jag håller med i varje detalj om hur det har gått till - det är verkligen en detaljerad genomgång - men att det inte är gjort av nordbor i Amerika på 1300-talet är alldeles klart. Om inte annat visar det att man kan ha nytta av kunskaper i språkhistoria i de mest skilda sammanhang.

80. Rosa Liksom: Överstens brev till Maria

Den här novellen ansluter till författarens roman Överstinnan, som jag inte har läst. Det känns tyvärr som en nackdel, inte för att det krävs förförståelse för att ta till sig den här berättelsen, men den känns inte som om den motiverar sin existens på egen hand. Jag blir heller inte klok på vad som är fiktion, för i en kort inledning figurerar författaren själv på ett sätt som mer än antyder att det finns en verklighetsbakgrund. Det diskuteras vidare i det samtal mellan författaren och producenten som också finns att lyssna till, men jag vet inte om det gjorde mig så mycket klokare.

79. Jónas Reynir Gunnarsson: Syrran

Dagens radionovell har temat självskadebeteende, och muntrare ämnen kan man ju tänka sig. På något sätt balanserar ändå den här historien på rätt sida om gränsen för det uthärdliga, och samtalet med författaren var inte mindre intressant. Det skrivs annat på Island än dystra deckare, tydligen.

78. Pia Juul: Pojkspolingen

Dagens nordiska radionovell har en påtaglig atmosfär av det nutida Danmark. Den är lite lös i konturerna, men inte alls så lös som gårdagens. Snarare är den relativt generisk i sina beskrivningar, så att man själv får fylla i detaljerna - och också gör det. Pia Juul kände jag inte till sedan tidigare, men det beledsagande samtalet med henne gjorde mig nyfiken på att läsa mer.

77. Roskva Korizinsky: Inez

Dagens radionovell är norsk, men det är egentligen inte mycket som placerar in den i en konkret miljö. Det är symptomatiskt, för både handling och personer är vaga, för min del alltför vaga för att jag ska kunna uppskatta den här berättelsen. Möjligen är det den lyssnade formen som ställer till det för mig; om jag hade läst själv hade jag bättre kunnat vara uppmärksam på de subtila signaler som nog trots allt finns.

76. Klas Östergren: Uppståndelse i sportstuga

Radioföljetongen har novellvecka, den här gången med fem noveller, var och en skriven av en författare från ett av de nordiska länderna. Sverige representeras av Klas Östergren, som jag inte har läst mer än ett par noveller av tidigare, men nog uppskattar mer i det formatet än i romanform.

Mycket av det som brukar nämnas som kännetecken för en novell finns med här. Få karaktärer, en avgränsad episod, en en oväntad upplösning, allt det finns med. Östergren berättar med en lätt ironisk distans till både karaktärerna och handlingen, och det fungerar på ett sätt som det inte hade gjort i en roman.

Ska jag vara kritisk mot något är det att lyssningen inleds med ett kort samtal mellan författaren och producenten, där det ingår vad jag skulle vilja kalla en spoiler. Det hade kunnat sparas till det längre samtal som finns att höra i appen, och som man mer naturligt väljer att höra efter själva novellen.