171. Véronique Olmi: Den sommaren

Det här är en skickligt skriven bok, där det pratas mer än ageras, men på något sätt blir det spännande i alla fall. Titeln är dessutom lite falsk marknadsföring, för alltihop utspelar sig under en helg, kring Frankrikes nationaldag den 14 juli. Då samlas ett antal gamla vänner i ett hus i Normandie, som de brukar. Det är det rika och framgångsrika paret som äger huset, och som rider, seglar och spelar tennis*. Det är det inte fullt så rika eller framgångsrika paret, som rider, seglar och spelar tennis åtminstone denna helg på året, men annars nog inte har tid eller råd med det. Det är en väninna som har med sig en ny man varje år, även i år. Och så är det värdparets två tonårsbarn, som har måst mutas med att få ta med varsin kompis för att alls vilja följa med.

Alla paren har något i sin relation som inte riktigt är som det ska. Mycket hade kunnat lösas om de hade pratat med varandra, men nu inbjuder situationen snarare att alla pratar med någon vän eller väninna eller varför inte vännens fru eller väninnans nya pojkvän som man aldrig har träffat, men just därför kanske kan se saker utan förutfattade meningar. Sådär håller det på, och hela tiden finns det också med En Mystisk Främling, som det väl brukade heta i gamla pjäser. Han är en ung man som uppenbarligen inte alls hör dit, men hela tiden dyker upp på ett oroväckande sätt.

Jag brukar inte vara väldigt förtjust i så kallade relationsromaner, men den här hade något som jag tilltalades av. Nästan som i en deckare kommer det efter hand fram mer och mer om de medverkandes förflutna, utan att det för den skull finns en detektiv som gräver efter det. Det är kanske det som gör att det går hem hos mig.

Om jag räknar rätt är det här den sjunde boken jag läser från förlaget [sekwa], som specialiserar sig på franskspråkig litteratur, så det är kanske lagom att det får en egen etikett på inläggen. Även om de sju har varit ganska olika böcker är det genomgående intrycket positivt, och de har dessutom lyckats med att hitta en egen form, så att man genast ser att det är en av deras böcker.

* Det kan knappast vara en slump att författaren låter det utspela sig i Coutainville, med tanke på hur dess stadsvapen ser ut.

170. Emma Rendel: Flugornas ö

Den här serieromanen har den obehagliga stämningen gemensam med föregående, men annars är de rätt olika. Här handlar det om en kvinnlig präst som kommer till en ö och blir glatt överraskad över att kyrkan där är en kopia - i full skala, som jag förstår det -  av Peterskyrkan i Rom. Sedan inser hon förstås det närmast osunda i detta, som förresten bara är början på osundheter. Man ska inte utnämna allt som utspelar sig i lantliga, slutna samhällen till "en svensk Twin Peaks", men här tycker jag det finns beröringspunkter.

På nytt reflekterar jag över att det finns så många olika sätt att teckna en serie (och att det här med antropomorfa djur har någon särskild relation till genren):

169. Lars Krantz: Dödvatten

Det är ingen slump att författarens alter ego har H P Lovecraft i bokhyllan i en ruta på sidan 94:

(Frågan är hur mycket slump det är att jag läser den här serieromanen parallellt med att jag lyssnar på Lovecraft. Inlägg om det kommer vad det lider.)

Det är skräck av den där sorten som bygger på vansinne och missbildningar, och det är inte min bästa genre. Jag blir helt enkelt inte tillräckligt rädd av det, möjligen lite illamående ibland. Det är ändå skickligt gjort, tycker jag, och seriemediet lämpar sig minst lika bra för det här innehållet som den traditionella texten.

Här undrar man ju till exempel när det ska börja krylla av råttor på bakgården:



Och plötsligt kommer det en stadsbild från Falköping:

168. Stephan Mendel-Enk: Meningen med jobbet

Det här kallas en novellsamling, men det är en mindre traditionell sådan. Snarare än berättelser är det en samling texter som formmässigt är ganska blandade. Här finns fiktiva dagboksutdrag, brevväxlingar, e-postkorrespondens, nyhetsbrev, förutom vanlig berättande text. Temat är arbetslivet i vid mening, och syftet är humoristiskt.

Allt tycker inte jag är roligt, men det mesta, och det är väl bra nog, för humor kan vara svårt. Roligast är det när en textgenre parodieras eller används i alldeles fel sammanhang, som när arbetsplatsens kommunikationspolicy tillämpas mellan förälder och barn för att komma till rätta med bristerna i kommunikationen när barnet inte vill berätta vad som har hänt på dagis. (Den på baksidan utlovade "första erotiska novellen i litteraturhistorien som utspelar sig i tandläkarmiljö" är förstås mer rolig än upphetsande.) Det här är utmärkt tidsfördriv om man bara vill bli road en stund.

167. Herman Lindqvist: Våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av

Någon hel bok av Herman Lindqvist har jag inte läst tidigare, men man känner igen hans andfådda och anekdotspäckade stil från hans TV-program. Jag har tyvärr lite svårt för den i skrift. Han vill så gärna få med allt han har hittat, precis hur många fartyg, precis hur folk var släkt och precis vad alla inblandade tänkte. (En radioparodi på Lindqvist för nu ganska många år sedan minns jag som att han inledde alla berättelser med "Kungen blev raaasande", och det är alldeles för mycket sådant.)

Ämnet är däremot intressant och - tror jag - försummat. Jag visste nästan ingenting om Nya Sverige i Nordamerika på 1600-talet, en liten aning om Cabo Corso på Guldkusten (genom serierna om Johan Vilde), lika lite om Guadeloupe (räntan!) och lite mer om Saint-Barthélemy. Den sistnämnda ön var svensk längst, i nästan hundra år, fram till 1878. Där finns också lite spår kvar från svensktiden.

Här finns också av oklar anledning ett kapitel om Åland, trots att författaren är noga med att understryka att Finland var en del av det svenska riket, och om Åland hade blivit svenskt efter första världskriget hade det väl knappast blivit en koloni. Med sina brister är det här som sagt ändå en intressant skildring.

166. Thomas Olsson: Församlingen

Den här serieromanen - det kan man inte tro av omslaget - tar upp det potentiellt tunga ämnet att växa upp i en frikyrklig församling, sluten mot yttervärlden men förtröstansfull inåt. Huvudpersonen slits mellan att vara sin familj och sin församling till lags och att vara som alla andra i skolan och bland kompisar. Baksidestexten bekräftar mitt intryck att det är något terapeutiskt över alltihop; författaren "har själv en frireligiös uppväxt". Den lätt absurda tillvaron är inte utan humoristiska poänger, men ofta fastnar skrattet i halsen.

Stilen är avskalad och trefärgad:

Både första och andra bilden är förresten miljöer som återkommer löpande i hela historien på ett ganska effektfullt sätt.

165. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 3. Mysteriet med den försvunna trädockan

Tredje delen om Barna Hedenhös är ett mysterium, där Flisas trädocka Veda har försvunnit. Som tur är finns det en detektiv att anlita:

och det speglar ganska väl andan i de här äventyren, där det finns gott om blinkningar till vuxenkultur och moderna företeelser. Naturligtvis är det "grobianerna" på andra sidan vattnet som ligger bakom bortrövandet av Veda, och naturligtvis slutar det lyckligt.

164. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 2. Hur Flisa fick sin dockvagn och Det stora vildsvinskriget

Andra delen i den här serieserien om Barna Hedenhös innehåller två korta äventyr. Först får fosterbrodern Kurre (som dök upp i föregående del) visa sina talanger som uppfinnare av hjulet, och sedan är det krig mot vildsvinen. De är antropomorfa och ganska skräckinjagande, tycker jag:

När serien kom fanns det dessutom knappast några vilda bestånd av vildsvin i Sverige, så de var kanske mer ägnade att skrämma barn med då.

163. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 1. Sten och Flisa får en fosterbror

Jag hör inte till dem som har läst alla bilderböckerna om Barna Hedenhös, och julkalendern om dem 2013 såg jag bara delar av. Att det också fanns en serie hade jag ingen aning om, men bibliotekets seriehylla (den här gången på barnavdelningen) levererade igen. Det finns 13 delar, och det får vi se om jag orkar ta mig igenom.

Förutom namnen - pappa Ben och mamma Knota, barnen Sten och Flisa med flera - ordvitsas det friskt även på andra sätt:

Det har hänt en del vad gäller genusperspektiv sedan 1953, när det här serieäventyret publicerades första gången (i tidningen Tuff och Tuss):

Står man ut med det här är det faktiskt ganska roligt även för en vuxen, och historien om hur en pojke från "grobianerna" på andra sidan vattnet hamnar som fosterbror hos familjen Hedenhös är också lite sedelärande. Allt hos en själv är inte bäst, kan det kanske sammanfattas.

162. Håkan Nesser: Ewa Morenos fall

I den här åttonde delen i serien om Van Veeteren är han själv knappt med alls. Huvudrollen intas i stället - mycket kompetent - av Ewa Moreno, kriminalinspektör vid polisen i Maardam, som har medverkat även tidigare, men mer i bakgrunden. Egentligen har hon semester med sin pojkvän (eller vad han ska kallas - en återkommande fråga genom hela boken), men blir slumpmässigt indragen i ett försvinnande, som på något sätt ska höra ihop med det 16 år gamla mord som också berättas i återblickar. När det sys ihop på slutet är det riktigt elegant, tycker jag. Någon del av sambandet var kanske inte så svår att räkna ut, men allt insåg jag verkligen inte.

En bit av boken har jag den här gången lyssnat på, och jag undrar om det är därför jag har missat var "luguber" förekommer - för inte kan det saknas i en Nesser? Klimke, vem han nu är, förekommer, nämnd i förbigående som vanligt. Och så har jag fastnat på något annat återkommande, nämligen husen i "pommersten". Jag tog mig för att googla vad detta är, och inte annat jag kan begripa är det något som Nesser har hittat på själv. (På alla sätt mot mina principer klickade jag mig vidare till en kvällstidningsartikel av Cecilia Hagen, där frågan ställs. Bonus är att intervjun verkar vara gjord när serien om Gunnar Barbarotti var i sin linda - läs själv! - samt att hunden Norton fanns med i Bretagne.)

Efter vad jag tyckte var en liten nedgång förra månaden vill jag utnämna det här till en av de bästa delarna i serien. Inte bara den eleganta lösningen, utan också miljön, en semesterort vid havet med färjeförbindelse till "öarna", ändlösa stränder och uteserveringar, håller hög klass.

Ett inlägg om vad min medläsare Ulrica tyckte kommer att finnas här.

161. Pearl S. Buck: Mina skilda världar

Pearl Buck fick nobelpriset 1938 "för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk". Då hade hon skrivit två böcker om sina föräldrar, amerikanska missionärer i Kina - men ännu inte denna självbiografi, som kom i original 1954 - samt tjocka romaner om kinesiska bönder i seklets barndom. Hon hör väl inte till de mer ihågkomna eller lästa pristagarna idag.

Jag tror det här var ett bra val ur hennes stora produktion, för det är både läsbart och intressant fortfarande. En del känns förstås lite daterat, som när hon talar om hur kineser eller amerikaner är, som om det vore egenskaper som alla av ett visst folk är födda med. Och så måste man stå ut med tidens terminologi vad gäller människoraser och liknande, men hennes sympatiska inställning i frågorna gör det möjligt.

Det är annars en ganska traditionell biografi, som börjar med barndomen och ungdomen, fortsätter med vuxenlivet och landar i sin egen nutid. Eftersom hon växte upp i Kina, och bodde där nästan hela tiden fram till omkring 40-årsåldern, ingår det mycket kinesisk historia, som jag var obekant med tidigare. När hon sedan kommer till USA på 30-talet ser hon också det hemlandet med annorlunda och reflekterande blick, eftersom hon ju inte har vuxit upp där och inte tar allting för givet. Ett litet avsnitt, som förstås är extra intressant för svenska läsare, handlar om när hon kommer till Stockholm och tar emot nobelpriset.

Det går till och med att se henne i en TV-intervju från 60-talet, på den tiden damer i TV kunde ha hatt och handskar (och handväska), och intervjuande herrar med självklarhet lät en cigarett ligga och pyra i askfatet på bordet.

(Den något missprydande och överkryssade stämpeln skvallrar om att boken från början hörde till "ABF:s Studiecirkelbibliotek" i Södra Sandby. Eftersom jag bor där tyckte jag det var lite roligt att den nu kom hem till byn igen, om än lånad, efter en gissningsvis ganska lång ostörd tillvaro i stadsbibliotekets magasin.)

160. Torsten Thurén: Källkritik

På en kurs jag läser ingår den här grundläggande orienteringen, vars titel och omslag inte fjäskar för läsaren/köparen. Man vet vad man får, kan man säga. Eftersom det ingår inlämningsuppgifter där man ska resonera källkritiskt kan det nog vara klokt att ha läst boken, även om en hel del av innehållet är känt för den som har studerat i andra sammanhang.

Första halvan är en genomgång av källkritikens principer med korta exempel. Andra halvan innehåller mer omfattande exempel, avsedda att illustrera en eller flera principer. Där kan det handla om Palmemordet, Thomas Qvick eller folkmord, och kanske en del av exemplen blir för översiktligt behandlade i det här sammanhanget för att poängerna riktigt ska gå fram. Jag hade hellre sett mer koncentrerade genomgångar med mindre svep, och gärna lite mer koppling mellan bokens två halvor. Men det är intressant och illustrativt, och bör vara tillgängligt för den som behöver läsa in sig på det här området.

159. Christoffer Saar: Mitt namn var Ozymandias

Ozymandias är ett grekiskt namn på faraon Ramses II, och dessutom en sonett av den engelske författaren Percy Bysshe Shelley (som var gift med Mary Shelley, som skrev Frankenstein). Här utgår författaren/tecknaren från denna sonett och gör en resa in i sitt eget inre tillsammans med Sigmund Freud:

(Det verkar finnas goda chanser att den unge mannen till höger är ett självporträtt.)

För att vara ett seriealbum uppfattar jag det innehållsligt som ganska originellt och med seriösa anspråk. Samtidigt är stilen sådan att man kan förledas tro att det ska vara en traditionell äventyrsserie. Det behöver inte vara dåligt att man utmanas på det sättet, tvärtom.

158. Christina Gustavson: Stegen

"Kriminalnovell med övernaturliga inslag" har både "Arvet" och "Hunden" av samma författare kallats. Här tycker jag att det knappt är en kriminalnovell, även om det som händer torde följas av en polisutredning. Stämningen och handlingen är däremot klart övernaturlig. Det är inte dåligt, men kanske inte heller särskilt originellt, och anledningen till att den som får bita i gräset får just det förstår jag inte alls.

157. Christina Gustavson: Hunden

I jämförelse med föregående novell är den här mer deckare och mindre spökhistoria. Tyvärr bygger upplösningen på något som jag tycker har stora brister vad gäller trovärdighet (och det gäller inte det övernaturliga). Särskilt sugen på att skaffa hund blir man i alla fall inte.

156. Christina Gustavson: Arvet

Det här är både deckare och spökhistoria, om än inte särskilt kuslig. Det är snarare den sorten där alla långt om länge får vad de förtjänar, även om det utkrävs från andra sidan. När jag trodde det var klart visade det sig att det fanns en liten twist till, och det är ju alltid bra.

155. Filip Rojas Rosenqvist: Frostvandrare

Vid den tidigare omtalade bunkringen på bibliotekets serieavdelning kom den här med hem utan något djupare övervägande. Biblioteket har katalogiserat den som Hci, det vill säga en tecknad serie, och därför fanns den i den hyllan. Själv undrar jag nu vad som skiljer en tecknad serie från en bilderbok, för det är vad jag skulle ha kallat denna. Det är en bild på varje sida eller uppslag, och de har tillhörande text. Däremot finns det ingenting av det vi har vant oss vid i seriemediet, till exempel pratbubblor eller rutor. (Det går förstås att hitta entydiga exempel på serier som inte har någotdera.) Förmodligen förs det en avancerad akademisk diskussion om detta någonstans.

Med detta sagt ska också sägas att det inte är en bilderbok skriven för barn, även om jag tror att den skulle kunna fungera inte bara för vuxna. Berättelsen är enkel men finstämd, nästan poetisk. Det handlar om de tre porträtterade, Vildgräs, Åskmoln och Bitterrot, som hör till Folket, som bor på Ändlösa Slätten. De ger sig ut på vandring över tundran, och det kanske är kombinationen av klimat, vandring och antalet tre som får mig att tänka på Andréexpeditionen. Annars har de inte mycket gemensamt.

I det här fallet var det verkligen rena turen att boken stod där den stod, för bland bilderböckerna tittar jag aldrig. Det hade varit synd att missa den här.

154. Elfriede Jelinek: Michael. En ungdomsbok för det infantila samhället

Jag blir inte klok på "detta absurda collage av drömprojektioner", som omslagsfliken kallar den här boken. Det är gissningsvis en satir över det moderna (i varje fall när boken kom ut i original 1972) konsumtions- och mediesamhället, men slår ganska ofta över i underhållningsvåld, som vore värdigt Tom och Jerry. Man kan tänka sig att det var mer chockerande när det var nytt; här spelar en såpopera en viktig roll, men nu hade det gissningsvis varit en dokusåpa. På slutet undrar jag nästan vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken.

Jelinek har väl inte framhållits som den mest tillgängliga av nobelpristagare. Men jämfört med föregående nummer i detta projekt är det här inte en svårläst bok, även om jag misstänker att jag inte förstår allt. Då får man ändå tampas med sådana egenheter som att versaler och bindestreck inte förekommer. Någon ungdomsbok, som undertiteln hävdar, är det ändå inte.

153. Christina Gustavson: Ända tills döden skiljer oss åt

Det här tillfällighetsfyndet hos Storytel visade sig vara en habil liten berättelse om ett triangeldrama där inte allt är som det från början verkar. Och mitt i svampsäsongen förekommer det dessutom en middag med pluggskivling som en av ingredienserna. Typografiskt lämnar däremot e-novellen tyvärr rätt mycket övrigt att önska.

152. Sara Lundberg: Peer Gynt

Jag varvar de kvinnliga nobelpristagarna med guldkorn (nåja) från bibliotekets seriehylla. Med den här tyckte jag att tiden var mogen att retroaktivt introducera en ny etikett, Seriebearbetningar, det vill säga serieversioner av tidigare publicerade verk.

Originalet till den här, Ibsens drama Peer Gynt, hade jag en närmast obefintlig relation till, utöver att jag kände till Anitras dans. Vad jag förstår är det här en version, anpassad efter det nya mediets möjligheter, men innehållsligt trogen.

Sara Lundberg tar vara på de dramatiska effekterna med ljus och skuggor:

men jag måste säga att jag har lite svårt för Peers näbbskoformade fötter. Albumet är från 1997, så han är knappast inspirerad av Oscar Pistorius, vilket man annars kunde tro.

151. Herta Müller: Barfota februari

Herta Müller fick nobelpriset 2009, och på nyåret 2010 startade vi vår bokcirkel. Första boken vi läste var Müllers Hjärtdjur, och sedan dess är en stående kommentar vid nästan varje träff: "Ja, det var ju inte Herta Müller i alla fall." Det är alltså med viss vånda och respekt som jag nu närmar mig henne igen.

Det här är noveller, och det gör det på sitt sätt mer lättläst. Men det har också novellens nackdel att en ny historia startar om var femte eller var tionde sida, och det ska man som läsare förhålla sig till. Det handlar om Müllers hemtrakter i Rumänien, och boken kom i original 1987, så det är ingen särskilt upplyftande läsning. För min del räddas det helt av novellformatet (och att det bara är knappt 140 sidor). En hel roman hade jag inte klarat, men Müller hade väl skrivit en roman annorlunda, får man förutsätta.

150. Emma Ahlqvist: Ta mig härifrån

Omslaget är nästan hopperskt i sin ödslighet (eller varför inte Twin Peakskt). Inuti är formatet mer traditionellt än föregående grafiska roman:

men innehållet är inte vad som traditionellt har skildrats i serieform. Mesta utrymmet ägnas Jessika, som beskriver sig som "bloggare och fotograf", men bor hemma och tjänar sina pengar genom att sitta i kassan i en mataffär. Hon är övertygad om att allt skulle vara mycket bättre om hon bara bodde någon annanstans än i den småort där hon upplever sig som fast:

Jag vill verkligen ha en bra karriär men jag vet inte hur. Det känns som att det är för sent att börja satsa på någonting nu. Jag fyller ju 20 nästa år och jag har inte åstadkommit någonting med mitt liv.

Det är både roligt och rörande, men framför allt mycket väl fångat.

149. Grazia Deledda: De levandes Gud

Efter lite paus sedan senast är det dags för ett nytt ryck med de kvinnliga nobelpristagarna. Även om jag hamnade efter i tempot känns det som om det finns hopp om att hinna med de återstående under resten av året.

Grazia Deledda fick priset 1926 som andra kvinna, efter Selma Lagerlöf, enligt prismotiveringen "för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem". Fäderneön är Sardinien, och de allmänt mänskliga problemen är i det här fallet samvete och skuld.

Det börjar med att en ogift man har dött, och eftersom han inte har skrivit något testamente ärver hans bror med familj allt han ägde. Det uppfattas inte som alldeles rättvist, eftersom den döde brodern hade en "väninna" - idag skulle vi nog säga särbo - och en son med henne, som förstås inte är erkänd, även om alla vet hur det ligger till. Sedan kommer den historien aldrig riktigt loss, tycker jag, utan det är mer vankande av och an under dystra tankar för många av de inblandade. Och riktigt hur det slutar vet jag knappt. Det här hade jag behövt instuderingsfrågor för att tillgodogöra mig, känns det som.

148. Kjell Askildsen: Noveller

Om jag bara kunde lära mig att notera var jag får boktips ifrån så kunde jag lite oftare kreditera recensenter, andra bloggare och icke-bloggande vänner. Nu har jag inte lyckats implementera den processen, som det heter, och därför får jag nöja mig med att säga att det stod något om den här nyutkomna samlingen någonstans för ett tag sedan.

Novellerna kommer ursprungligen från olika samlingar, den äldsta så långt tillbaka som från 1966. Jag vet inte riktigt anledningen till att de har samlats just här i just den här ordningen. Även en novellsamling är ju ett verk som är komponerat på ett förhoppningsvis övervägt sätt, och det är inte säkert att en novell fungerar på samma sätt om den frikopplas från det sammanhanget.

Ett någorlunda genomgående tema verkar vara olika relationer, mellan syskon, mellan partners, mellan barn och föräldrar, där de inblandade inte når fram till varandra trots att de pratar och pratar. Det handlar också ofta om livets avgörande tidpunkter som dödsfall och begravning, otrohet och skilsmässa, där det kanske skulle vara extra viktigt att säga det man tänker (och höra på när någon annan gör det).

Jag tror att den här samlingen bör läsas långsammare och med mer eftertanke - varför inte i bokcirkel - än vad jag har tagit mig tid till nu. Den är alls inte dålig, men lite för tät för att sträckläsas. Påminner det om något tycker jag det skulle kunna vara Alice Munro.

147. Max Andersson: Utgrävningen

För några veckor sedan hade bloggen Lyrans noblesser ett inlägg på temat graphic novels, som fick mig att på nytt passera stadsbibliotekets avdelning för vuxenserier och botanisera i utbudet. Varje gång tänker jag att det är överraskande stort och varierat. Serier är verkligen inte bara Tintin och Bamse, och jag ska också försöka frigöra mig från fördomen att serier läses av folk som inte läser böcker. Jag läser ju själv serier, till exempel.

Det här är enligt baksidestexten en "existentiell deckare fylld av situationskomik" och enligt omslagsfliken "helt och hållet baserad på verkliga drömmar". Det sistnämnda är en alldeles rimlig förklaring till att ett hus är felkonstruerat så att fönstren inte har hamnat i ytterväggarna utan mellan lägenheterna, för att inte tala om hur naturligt alla medverkande tycker att det är så. På samma sätt är det en helt surrealistisk värld med skiftande perspektiv, snabba transporter, underliga samband och pinsamma fantasier, där det nog inte är meningen att man ska kunna hålla reda på allt och alla. Ibland är det mycket roligt, men lika ofta ganska obehagligt.

Det är inte heller mycket Tintin eller Bamse över de svartvita helsidesbilderna:

Det finns verkligen en mångfald i genren även vad gäller det rent grafiska.

146. Hans Alfredson: Blomstervers

Ikväll kom beskedet att Hasse Alfredson avlidit. Jag tog fram och läste den här boken från 1996, som jag hittade på Erikshjälpen för bara en dryg månad sedan. Den verkar oförtjänt nog inte ha satt djupa avtryck någonstans. Författarens egen beskrivning i ett förord lyder:

Dikterna, ungefär 40 stycken, rymmer den blandning av humor - på gränsen till tramsighet - och allvar - på gränsen till tragik - som många minnesord talar om. Här finns tillfällesdikter vid mordet på Olof Palme och Estonias förlisning, naturlyrik med Österlenmotiv och en hel avdelning om blomsterhandlaren Alvar Söndagsblad och hans vedermödor.

Ofta utmanar han sig själv med intrikata versmått, som här:

eller i ett par pantoumer, där det gäller att komma rätt från början, eftersom man ska komma tillbaka till sina ordval på slutet.

Ofta är motivet mer eller mindre sorgligt, som här om blomsterhandlaren:

men så bryts det av med ett ordval eller ett rim som får en att småle. Det här tror jag är verser att komma tillbaka till.

(Omslagsbild av barnbarnet Klara, vid tillfället nio år gammal.)

145. Deckarmix 2

Liksom den förra "deckarmixen" är det här fyra noveller, den här gången Åke Edwardson (igen), Arne Dahl och Willy Josefsson (gånger 2). (Det betyder alltså att det måste ha blivit något allvarligt fel med omslagsbilden som anger en av dessa samt två andra författare, och en uppläsare som inte heller medverkar.) Josefssons båda är av den sorten där man får följa brottslingens inre monolog med sig själv, och det är inte mitt favoritformat av deckare. Bäst är Edwardsons, en riktigt snitsig mordgåta där polisen och mördaren lurar varandra så att man knappt hänger med.

144. Sarah Waters: The Little Stranger

Höstens första bokcirkelbok läste ganska många av oss på engelska, men den finns också på svenska under titeln Främlingen i huset. Då får man å andra sidan inte lära sig de engelska orden för häger och smådopping.

Redan på sidan 2 förstår man vad det är för ställe det utspelar sig på:

High up on the wall of the vaulted passage was a junction-box of wires and bells, and when one of these bells was set ringing, calling the parlourmaid upstairs, [...]

Den som har sett Downton Abbey vet precis vad det handlar om. Det här äger rum ett par decennier senare, strax efter andra världskriget, med återblickar på nästan hela mellankrigstiden, och det är inte mycket som visar att det är en bok som kom ut 2009. Miljön var egentligen redan passé vid den tid boken beskriver.

Godset i fråga är svårt förfallet. Där bor tre personer, den nuvarande unge godsherren, som är krigsskadad men ska sköta allt ändå, hans syster, som är kvinna och därför inte ska sköta något, och deras mor, som är både kvinna och änka, och förstås inte heller ska sköta något. Deras tjänstefolk är nu nedskuret till en tonårsflicka och en daghjälp.

På något sätt är det huset som har huvudrollen i den här historien, som berättas av familjens läkare. Så småningom blir det en ganska gammaldags spökhistoria med mystiska tecken, besatthet och accelererande galenskap som ingredienser, men utan det förfallna huset som spelplats hade det inte varit särskilt kusligt. Nu är det ibland krypande obehagligt - med vissa mellanrum när doktorn sköter sina vanliga sysslor.

Det tar tid på sig att komma loss, var vi ense om, och jag själv säger som jag ofta gör, att många moderna romaner är för långa. Jag tror den här hade vunnit på att kortas med 100 sidor, även om den långsamt framåtskridande historien också är en effekt som fyller sin funktion. Men vi var annars överens om att vi uppskattade boken, och den gav anledning till diskussioner med såväl genus- som klassperspektiv.

143. Melker Garay: Fågelskrämman

Den här samlingen kortnoveller begrep jag inte mycket av. Den är hos Storytel taggad med bland annat "rysare", skräck" och "spänningsnoveller", och det var det som fick mig att ställa den i bokhyllan, som man gör där med det man vill läsa. (Själv tycker jag att man snarare plockar ut det från bokhyllan när man vill läsa något.) Så var den också lagom lång för dagens vandring, en timme och 40 minuter, men den hade gärna fått förlängas med ett par minuter på ett sätt. Det är nämligen synnerligen kort tid mellan novellerna, så jag missar flera gånger att det har börjat en ny, och undrar till exempel hur jaget i den här novellen som verkade vara en papegoja plötsligt verkar vara människa, men då har det alltså börjat en ny historia. (Jag gissar att det är någon som har klippt bort Krister Henrikssons vatten- och andningspauser mellan varje berättelse och gjort det för snålt.) Men jag ska också säga att kommentarerna ("recensionerna") på Storytel är mycket blandade; en del höjer detta till skyarna, så var och en ska kanske prova själv hur det känns.

142. Per Berg: Synd - de sju dödssynderna

De sju dödssynderna är ju ett tacksamt tema, här använt i en novellsamling som såvitt jag förstår bara finns som ljudbok. Novellerna beskrivs som "fristående", men har ett återkommande persongalleri som gör att jag undrar om de fungerar var för sig, för att inte tala om hur de skulle fungera lästa i en annan ordning. De utspelar sig under ett par decennier i personernas liv, men hänvisar genom återblickar på ett sätt som gör att jag tycker att hela samlingen gränsar till att vara en enda berättelse, låt vara uppbruten och omstuvad på ett ibland lite oförutsägbart sätt.

Det är helt passabelt att ha i lurarna när man vill förströs under till exempel promenad, men särskilt stor litteratur tycker jag inte att det är. Ingen av de medverkande är egentligen mer än skyltdockor som det efter behov kan hängas på olika utklädnader (beteenden som kan tolkas som dödssynder), och ingen av dem är någon jag riktigt engagerar mig i. Det finns sju författare till att ta del av på motsvarande sätt; vi får se hur långt jag orkar i serien.