266. J.K. Rowling: Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Som i de två tidigare böckerna fastnar jag för de vältecknade bikaraktärerna, inte minst bland lärarna på Hogwarts. Det här läsåret börjar Harry, Ron och Hermione med ämnet spådomskonst och träffar den till synes halvfnoskiga professor Trelawney, som verkligen är en minnesvärd karaktär. (Har vi inte alla haft en SO-vikarie på högstadiet som verkade fullkomligt borta?)

Bland de övriga ges den här gången Rons bror Percy lite mer utrymme, eftersom han har blivit head boy. Själv skulle han tycka att det var alldeles för lite utrymme för att skildra hans viktiga värv. Han är ännu en av dessa vi älskar att hata, som gör det så roligt att lyssna på de här böckerna.

En mycket liten karaktär är morbror Vernons syster Marge, som medverkar alldeles i början. När man inte tror att det kan bli värre för Harry kommer det en släkting som tycker att det verkar som om han inte får tillräckligt med stryk på sin internatskola, och drar paralleller med sin hunduppfödning. Men somliga straffar de magikunniga genast.

Bokserien växer med huvudpersonerna, både till omfång och teman. Den här gången är det inte så barnvänligt hela tiden, även om en viss halshuggning inte blir av. Det kommer ju att fortsätta, vet vi som har läst förr och/eller sett filmerna. Men det här är en intressant variant om man är sugen på att återknyta bekantskapen men inte riktigt vill läsa alla sju delarna själv.

265. Annica Wennström: Offerstenen

Dagens radionovell utspelar sig i samisk miljö, som jag av inte minst geografiska skäl är mycket obekant med. Kontrasten mellan samerna och majoritetssamhället, enkannerligen myndighetsföreträdare, är huvudtemat, men jag blir inte riktigt fångad av konflikten. Kanske skulle jag ha behövt vara mer alert och koncentrerad på lyssningen.

264. Henrik Bromander: Medborgarna

Dagens radionovell handlar inte bara om medborgare utan om ett medborgargarde i obestämd glesbygd. Det hettar aldrig riktigt till under det pass vi får följa med på, men det är väl så det är, gissar jag. Skildringen av bygden är däremot riktigt bra.

263. Ewa Christina Johansson: Kapten Silverkrok

Storytel kör förstås halloween-tema, bland annat med denna novell om ett syskonpar och deras försök att skrämma varandra med den möjligen fiktive kapten Silverkrok, som går igen, eftersom det är något han har tappat bort. Det blir inte jättekusligt för en vuxen lyssnare, men jag undrar om det ens är det för ungdomarna. Det dröjer i alla fall lite för länge innan det eventuellt blir det.

262. Annika Norlin: Mattan

Radioföljetongen har paus i några dagar och i stället sänds nyskrivna noveller - ett initiativ som jag tycker kunde återkomma oftare. Om jag tolkar mina inlägg rätt var det senast i mars som det sändes några stycken noveller samlat.

Annika Norlin, mer känd under artistnamnet Säkert!, beskriver på ett kusligt träffsäkert sätt en skolmiljö där en lärare utsätts för en elevs förföljelser. Riktigt så här illa minns jag inte att det gick till, men små inslag känner jag igen. Här fungerade novellen som det gissningsvis är tänkt, att jag fick upp ögonen för någon som jag inte alls kände till men gärna läser mer av.

261. Dorothy Sayers: Kamratfesten

Egentligen borde man nog läsa Sayers' romaner i kronologisk ordning, som jag brukar göra med deckarförfattarskap, men här får läsaren generöst med fotnoter om vissa händelser som det anspelas på och som finns skildrade i tidigare böcker. Nu hade jag en särskild anledning att ta mig an just den här just nu, och det gick bra det också.

Det här är ingen typisk pusseldeckare från den brittiska guldåldern, även om alla misstänkta finns redovisade i en inledande personförteckning, och det finns murar och låsta portar som gör att ingen kan ta sig in (eller ut). Men i centrum för historien står inte ett mord, utan anonyma brev, sabotage, vandalism och annat fridstörande i ett kvinnligt college i Oxford. Harriet Vane, som har medverkat i ett par tidigare böcker av Sayers, får collegeledningens informella uppdrag att reda ut vem som ligger bakom, och hennes civila sysselsättning som deckarförfattare är ingen dålig merit för det. Så småningom kallar hon ändå på lord Peter Wimsey, som under en stor del av boken befinner sig på resande fot i Europa. En tolkning är att det krävs en karl för att lösa något sådant, men Harriet är ganska kapabel på egen hand, tycker jag.

Mina associationer går snarare till H.-K. Rönblom, inte minst för den humor som dyker upp här och var. Sayers presenterar medverkande och miljöer på ett sätt som för tankarna till inledningen i Död men obegråten, också en akademisk miljö, sedd lite utifrån med ironisk distans. Kamratfesten i titeln skulle nog kallas återträff i modernt språkbruk; Harriet har efter ett antal år bestämt sig för att besöka sitt gamla college, men det är bara en ganska kort bit som faktiskt handlar om det tillfället. När hon kommer för att undersöka händelserna i Shrewsbury College maskeras hennes närvaro med att hon ska forska om Sheridan Le Fanu, och det tyckte jag var roligt, eftersom jag faktiskt har läst något av honom.

Här och var märks det förstås att det har gått sådär åttio år sedan händelserna utspelar sig. De förgripliga ord som används i de anonyma breven citeras nästan aldrig, men på ett mycket effektivt sätt förmedlas intrycket att det är så anstötligt att det inte går att upprepa. I en deckare av idag skulle det säkert inte beskrivas så, men även om det beskrevs i detalj skulle det nog inte chockera vare sig läsare eller medverkande.

Miljön är förstås mycket engelsk, med uppasserskor, som har till uppgift att ta hand om den disk studenterna sätter ut i korridoren, för att inte tala om att putsa de skor som också sätts ut, som på ett bättre hotell (och försedda med namnlappar så alla får tillbaka sina egna skodon). Men allra mest engelskt blir det när någon frågar: "Vill ni ha lite varm mjölk, eller Ovomaltine, eller kaffe eller någonting?"

Ett centralt tema förutom Harriets undersökning är de kvinnliga studenternas situation, som vid den tiden det utspelar sig inte var alldeles självklar. Lärarna vid colleget är den första generation som har fått tillträde till akademisk utbildning, och konstaterar med en blandning av förvåning och fördömande att de unga studenterna inte engagerar sig på samma sätt, utan tar det som självklart. (Jag har förresten mött lite liknande reaktioner när jag var studentfackligt engagerad och ledningspersoner tillhörde 68-generationen som stod på barrikaderna, vilket vi inte gjorde på 90-talet.) På ett mer personligt plan handlar det också om Harriets vånda inför lord Peters återkommande frierier, och hur hon ser för sig svårigheterna att kombinera familjeliv med intellektuell verksamhet.

På omslaget har Per Åhlin tecknat en omisskännlig lord Peter med monokel, trots att han medverkar ganska lite, men det var nog hans gestalt som sålde böcker, kan man tänka sig. (På festen är det förresten en deltagare som frågar Harriet: "Säg mig, miss Vane, den där lilla puttriga monokeln, har han den därför att han ser illa, eller är det gammal god engelsk tradition?" Och Harriet svarar: "Jag har aldrig varit näsvis nog att fråga", vilket den andra förstås inte alls uppfattar som den pik det ska vara.)

Bland det mest charmerande med antikvariska böcker är de prydliga namnteckningar man kan mötas av (även om jag har förstått att det finns andra uppfattningar om det på andrahandsmarknaden). I det här exemplaret ser smutstitelbladet ut så här:

där alltså även jag har skrivit in mig i bokens ägarlängd (och så avslöjas det att boken har stått oläst i tjugotre - TJUGOTRE! - år hos mig).

Numera finns det goda möjligheter att spåra upp tidigare ägare, om de har tillräckligt ovanliga namn, och här kom Publicistklubbens porträttmatrikel 1936, tillgänglig via Projekt Runeberg, till nytta. Där finns Märta Wellgren med bild och allt:

Just med tanke på hennes "Anst. i Skånska Aftonbladets korrekturavdeln." är det roligt att de övriga spår som finns av henne i boken ser ut så här, med början redan på sidan 13:

Med hjälp av släktforskningsresursen Sveriges dödbok får man reda på att Märta Wellgren avled 1993, och det kan ju passa ihop med att jag köpte boken på antikvariat ett par år senare.

Nu ska jag ta mig an den TV-serie som gjordes 1987 på den här boken (och ett par till), och som jag inte har sett sedan dess, för den ligger faktiskt på Youtube. Det alltid riskfyllt att återknyta sådana bekantskaper; det kan bli lika misslyckat som samtalet Harriet har med en av sina gamla studiekamrater på festen.

260. Eric Worén: Varelsen

Ungdomsrysare skulle man nog kalla det här - det både handlar om och är avsett för ungdomar. Den som vill leta efter lager av utanförskap i historien om Varelsen, som bor i skogen, och Flickan, som är om inte mobbad, så i varje fall utstött, har något av julafton, tror jag. Det blir inte riktigt skrämmande för mig, men jag är kanske helt enkelt för gammal, eller så ska det inte vara ruskigare än så här.

259. Linda Bonaventura Åberg: Vindelälven

Den här lilla novellen ackompanjeras av sång- och musikinslag, även de av författaren, vilket gör den till något av ett allkonstverk i det mindre formatet. Handlingen är en ganska ryslig historia från 1800-talet om hur det kunde gå innan flytvästar fanns. Det hela är egentligen lite för kort - bara en kvart - för att hinna bli riktigt bra, men det har absolut sina fördelar.

258. Åke Hodell: Resan till Rom

Senaste radioföljetongen var en liten nätt sak i två avsnitt plus ett bonusavsnitt. De två avsnitten är ett utkast om när Åke Hodell, då ganska ung och okänd, följer med den lite äldre och betydligt mer kände Gunnar Ekelöf till Rom. Det maskeras som att Hodell får ett personligt resestipendium av Ekelöf, men när fru Ekelöf får ge sin version visar det sig att Hodell mest är med för att Ekelöf ska hålla sig rimligt nykter. Det går sådär.

För mig är behållningen den starka tidsfärg som den här skildringen har. Det går direkt sovvagn mellan Stockholm och Rom, som stannar ett par timmar på flera ställen, så man kan gå ut på stan i till exempel Basel eller Milano för att proviantera - både fast och flytande föda. Och så är Ekelöf klädd i gandhiskynke, som alltså inte är sådan klädsel Mahatma Gandhi hade, utan en ljus överrock. Det hör man inte så ofta nu.

Det tredje bonusavsnittet är ett samtal mellan producenten och inläsaren Helge Skoog, som båda arbetat med Åke Hodell, och det handlade efter min ringa smak lite för lite om just den här inläsningen. Min relation till Åke Hodell hittills har varit att han har varit alltför obegriplig för att jag ska ge mig på honom, men just det här var fullt tillgängligt.

257. Hanna Lundin Tistelö: Spökresan

"Från 9 år" anges det på baksidan av den här serieromanen, men jag undrar om man inte ska vara lite äldre för att ta till sig det ganska tunga innehållet, som dessutom glider mellan fantasi och verklighet på ett sätt som nog kan vara lite kusligt för yngre läsare. Det handlar om Rova, som bor alldeles ensam, fast hon bara är tolv år - och det är inte mycket som påminner om Pippi Långstrump i hennes tillvaro. Det verkar inte gå någon nöd på henne, men särskilt bra kan man inte heller säga att hon har det i sin stuga:

En dag får hon ett brev, adresserat till en L Varg, som inte (längre?) bor där, men hon tar på sig uppdraget att leverera det till adressatens nya bostad, som ska finnas i Göteborg.

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om det här. Det är poetiskt och vemodigt på ett sätt som jag inte tror att jag hade uppskattat när jag var i Rovas ålder, men har lättare att ta till mig nu. Det sago- eller fantasyaktiga hade jag nog tyckt bättre om då än vad jag gör nu.

256. Ian McEwan: Lördag

Det var min tur att välja bok i bokcirkeln den här gången, och ni som följer våra göranden och låtanden vet ju att vi har tema veckodagar, och att vi närmar oss slutet av veckan. Eftersom jag ville hitta något ganska fort och lätt utan att leta alltför mycket blev det den här, vars anknytning till temat ju inte gärna kan vara tydligare. Dessutom har jag tidigare läst en annan roman av McEwan, som jag uppskattade.

Den aktuella lördagen är den 13 februari 2003, och en av oss i cirkeln visste precis vad han gjorde då. Det var demonstrationer mot invasionen av Irak, och de spelar en viss roll i den här Londonbaserade historien, även om ingen av huvudpersonerna egentligen deltar i dem. Det handlar om en läkare, neurokirurg, uppenbarligen mycket framgångsrik, och hans familj, och vad som händer dem denna lördag. Det kan tyckas tunt som berättelse, men det räcker till, inte minst eftersom det händer saker som får potentiellt stora livsfrågor att ställas på sin spets. Och så är författaren frikostig med detaljerna; på bara en sida finns det "en lokal retning på näthinnan som får spöklika svärmar av mörkrött och regnbågsskimrande grönt att att vandra över hans utsikt mot en gränslös stäpp", "den där gummimössan som fick henne att se ut som en ivrig säl", "larmande kommunala simhallar där det i ljumma pölar på omklädningsrummens betonggolv flöt bortkastade plåster med ljusröda och mörkröda fläckar" och "hans insjunkna gåshudsknottriga mage". Det är också de här detaljerna som lyfter romanen, tycker jag.

Greppet att låta allt utspela sig på en och samma dag - även om huvudpersonen vaknar mycket tidigt och lägger sig mycket sent - är inte så dumt, tycker jag i efterhand. Det blir också tillfällen att återberätta tidigare inträffade saker i de medverkandes liv, och på det viset påminner det lite om Markurells i Wadköping, som på ytan bara omspänner en dag, men griper decennier bakåt i sina återblickar. (En annan endagsroman, James Joyces Ulysses har jag inte läst, så jag avstår från att killgissa paralleller med den. Den hör förresten till de där stora verken i världslitteraturen som jag tror att jag aldrig kommer att våga mig på.)

För den som vill bli förbryllad av litteratur bjuder den här pocketutgåvan dessutom på en liten bonus. Efter sidan 191 följer sidan 177, och i stället för Henry och hans familj handlar det om två dittills opresenterade karaktärer vid namn Anki och Tryggve, som tydligen befinner sig på Gotland och har hittat ett lik vid namn Solveig. Det har också enligt datumangivelserna blivit oktober. Nu är ju modern skönlitteratur ibland inte alldeles lättförståelig, men det här var ändå i konstigaste laget, tyckte jag under några rader, tills jag insåg att det hade blivit något fel i tryckningen. Trettiotvå sidor av Lördag saknas och är ersatta av lika många, som av allt att döma kommer från en bok av Marianne Cedervall, som jag inte har läst något av tidigare. Men när det blir så här är det tur att man har Storytel där den finns som både e- och ljudbok. Nu ska man bara orka reklamera detta exemplar hos den nätbokhandel där man har köpt det.

255. Kenneth Ahlborn och Urban Nilmander: Alla tiders bokserie

För snart tjugo år sedan kom den här översikten över Wahlströms ungdomsböcker, åtminstone på pappret kopplat till seriens 85-årsjubileum. Förutom att det är lite underligt att fira 85 år med en historik, när det inte har gjorts vid tidigare och rundare födelsedagar, framstår det i efterhand som dåligt tajmat, eftersom serien lades ner 2012, och det då kanske hade varit mer på sin plats med återblickande. Men det är en intressant översikt "att läsa och bläddra i och minnas alla läsupplevelser", som baksidestexten säger. Den som letar efter litteraturteori får söka på annat håll, men det saknas inte fakta, och inte minst finns det en fullständig lista över de då 2929 utkomna numren. (Det blev till sist 3328.)

Seriens ganska strikta genreindelning, även utöver de gröna pojkbokryggarna och de röda flickdito, gör att kapitelindelningen ger sig ganska naturligt. Bland det roligaste är det förnämliga bildmaterialet, där man kan följa genrernas utveckling. Den traditionella flickboken stannade väl i växten någon gång vid seklets mitt, för den här sortens böcker kommer inte ut längre - av förklarliga skäl:

Flickboken har snarast utvecklats åt hästboken, när den inte smälter samman med juniordetektivberättelsen. Där finns både flick- och pojkdetektiver; bland de förra märks den uthålliga men aldrig åldrande Kitty (till vänster är det alltså 1930 års originalupplaga med en sextonåring i klockhatt och kappa):

Bland pojkdetektiverna ger författarna störst utrymme åt de svenska Tvillingdetektiverna och de översatta Bröderna Hardy. Jag saknar mina favoriter i genren, Tre Deckare, som bara ges ett kort litet stycke, men jag får väl återkomma till dem själv här vad det lider.

I bokseriens barndom var det mycket indianböcker - som det då hette - men även den genren har visat sig slitstark:

Det finns egentligen hur många omslag som helst som man skulle vilja dela med sig av, men det får räcka med de här. Listan över titlar har jag inte läst från början till slut, men även där finns exempel på sådant som nog inte skulle heta likadant idag, som Klämmiga pojkar, I rödskinnens våld och Sven-Eriks flygbragd. Men mot slutet finns det också böcker som får en att undra om tiden alls har gått; för min del hade Hästtjuvarna på Lindhöjden, Ginger blir kär och Smugglarkusten kunnat vara flera generationer gamla.

254. Cecilie Östby: Synd - de sju dödssynderna

Den här samlingen av sju noveller, var och en om en av dödssynderna, är mindre sammanhållen än de tidigare samlingarna och dessutom lite ojämn i nivån, tycker jag. Den klart bästa handlar om avund, och huvudpersonens objekt för avundsjuka är ingen mindre än Jessika Gedin. Jag kommer på mig själv med att undra hur fiktiv den egentligen är, när jag ser att författaren är född samma år, precis som berättarjaget i den novellen, som förresten också är författare.

Tyvärr var produktionen ojämn även i ett annat avseende, nämligen ljudnivån. Lyssna i bilen var inte att tänka på, men i hörlurar gick det hyfsat.

253. Torgny Lindgren: Berättelserna

Det finns litteratur som passar bra för uppläsning, och det finns också författare som läser bra. Och så finns det Torgny Lindgren, som läser sina egna böcker så att man inte kan tänka sig någon annan läsa dem, och inte ens vill läsa dem själv, bara lyssna på honom. Det är förstås en kombination av språket med de västerbottniska dialektinslagen, hans sätt att fånga olika berättarröster i en novellsamling och den allmänna kongenialitet som kommer av att han vet bäst hur han har menat när han skrev. Men det går ändå inte att förklara vad det är som gör det så bra. Som tur är har Storytel några till, som jag inte har hört eller läst på annat sätt.

Novellsamlingar är notoriskt svåra att berätta om, men har man läst Torgny Lindgren vet man vad man har att vänta. Det är en obestämd dåtid i ett obestämt västerbottniskt inland, där folk har det ganska eländigt, inte minst på grund av tuberkulosen. Ibland är det oerhört sorgligt, men en och annan gång är det också väldigt roligt. Sällan är det roligt genom att någon verkligen försöker, utan snarare genom att något trots ansträngningar inte går som det är tänkt. Så är det för uppfinnaren Julius Lundmark i Svaipaliden, som i sin ensamhet uppfinner både elektriciteten, telefonen och glödlampan, omedveten, eller i varje fall obekymrad, om att de redan är uppfunna ute i stora världen. Sedan har hans mor ingen annan att ringa till än en väninna på andra sidan skogen, tills de blir ovänner, och då blir telefonen hängande oanvänd. Tråden kan man i alla fall hänga tvätt på.

Det första av Torgny Lindgren som jag gav mig i kast med hade jag svårt för. Men jag tror att jag har hittat mitt sätt att uppskatta honom, och det är just genom att lyssna när han själv läser.

252. Drama på Ekudden

"Liten detektivroman" säger undertiteln - som faktiskt står under titeln på titelbladet, till skillnad från på omslaget - om den här knappt hundrasidiga boken, och det är väl inte alldeles felaktigt, även om den till omfånget får sägas vara en kortroman. Den riktige detektiven, landsfogden som löser gåtan, kommer tillstädes först i sista kapitlet. Dessförinnan är det landsfiskalen i det namnlösa samhället som sköter utredningen med bristande framgång, tidvis ofrivilligt assisterad av den allvetande berättaren och någon av de misstänkta.

Bakom den allvetande berättaren finns sex kända författare som har skrivit varsitt kapitel, och bara det är ju en anledning att vilja läsa, tycker jag. Alla de sex är kanske inte ihågkomna idag, och alla är verkligen inte ihågkomna som deckarförfattare; det var egentligen bara H.-K. Rönblom som var verksam som sådan. Ursprungligen publicerades den här stafettdeckaren som julföljetong i Svenska Dagbladet 1956, och kompletterades med en tävling, där läsarna skulle gissa vem som hade skrivit vilket kapitel. Det var kanske lättare då, om den bildade läsekretsen kunde förutsättas ha läst annat av åtminstone några av de medverkande författarna. Själv är jag nöjd med att ha lyckats identifiera vilket kapitel som skrivits av Rönblom, som jag nu har läst allt skönlitterärt av (om det nu inte finns mer av den här obskyra sorten, där han har medverkat). De övriga gick det sämre med, även Fogelström, som jag ändå har läst något av. (Den här återutgivningen i bokform är från 1985 i regi av tidskriften Jury, salig i åminnelse.)

Själva historien hör kanske inte till de bästa i den svenska deckarhistorien, men den är inte sämre än mycket annat från tiden. Det utspelar sig på ett ålderdomshem - eller vad termen nu var för den sortens inrättning 1956 - och det är en av de boende som hittas död. Det är ingen tvekan om att han har blivit mördad, även om någon har gjort sitt bästa för att få det att se ut som självmord. Praktiskt nog är det, som så ofta i genren, ett antal närvarande som kan antas ha haft motiv att döda honom, och ingen utomstående som har kunnat komma in och göra det. Om man inser vikten av en ledtråd i första kapitlet bör det inte vara alltför svårt att gissa vem som är mördaren, men jag får skamset erkänna att jag inte var i närheten av att identifiera den tråden som leddito.

251. Anneli Furmark och Monika Steinholm: Närmare kommer vi inte

Anneli Furmark är numera nästan stamgäst på den här bloggen; i våras läste jag hennes version av Cora Sandels Alberte-trilogi (eller vad man ska kalla den - kommentarberättelse, kanske). Här är hon igen i trakterna av Tromsø, och det är något med det karga landskapet som passar bra till hennes akvarellserier:

Den här färska serieromanen är en bearbetning av en norsk ungdomsbok på temat att komma ut, där Jens och Edor träffas under en del av ett sommarlov. De är rätt olika och har olika bakgrund, och inte minst hanterar de detta att komma ut rätt olika. Möjligen är det sammantaget lite för mycket Sturm und Drang (und Angst) för min smak, men det känns att temat tas på allvar, och det är det förstås värt.

250. Fjärran ifrån och nära

Nu på slutet är det en utmaning att hitta noveller som passar in på de återstående punkterna i novellutmaningen, särskilt som jag också har att ta hänsyn till min självpåtagna begränsning att bara använda en novell i varje bok. Jag lyckades inte hitta en enda novell översatt från spanska - listans nummer 29 - i mitt eget bibliotek, så den här samlingen fick följa med hem från stadsbiblioteket för nu ett bra tag sedan. Där finns novellen "Nattläkaren" av Javier Marías, en liten berättelse med öppet slut, som inte förklarar allting som huvudpersonen upplever vid ett besök hos en bekant, som behöver få en läkare att göra hembesök. Den är förtätad och nästan lite mystisk, utan att bli rysare för det.

Samlingen bygger på en radioserie från 1996, där översättare valde sina favoritnoveller, och det innebär alltså att det finns noveller från världens om inte alla så i varje fall olika hörn. "Fjärran" representeras av länder som Moçambique och Vietnam, som jag verkligen inte läser något från särskilt ofta, om ens någonsin. "Nära" representeras till exempel av Danmark och Norge, som understundom har förekommit här, men som jag egentligen skulle vilja läsa mer från.

Det är verkligen en blandning av olika teman; om jag hade fått önska något skulle det vara att det någon gång hade fått vara lite roligt. Nu är det seriös finlitteratur, och det kan ibland bli lite för seriöst och fint för min smak. Inte bara den nämnde Marías är en återkommande nobelpriskandidat, utan här finns också Joyce Carol Oates representerad, och det säger väl något om nivån.