127. Stieg Trenter: De döda fiskarna

Sista delen i årets Trenter-projekt är en postum novellsamling, där åtta berättelser i olika längd samlats ihop för utgivning i Bonniers kriminalklassiker. Eftersom de varierar i längd från fem till drygt sjuttio sidor och är publicerade under en period på trettio år får man inte bli besviken på att de rimligen inte kan uppfattas som en genomtänkt helhet. Snarare är det väl en bonus att detta material letats upp och publicerats i åtkomlig form för alla kalenderbitare.

Den äldsta, av en nittonårig Stig Johansson, den blivande Trenter, men här under annan pseudonym, är närmast en spökhistoria, och får inte heller någon naturlig förklaring på slutet. En av de sista är snarast en rysare om ett par under skilsmässa som spelar ett intrikat psykologiskt spel gentemot varandra i tron att var och en håller på att bli mördad av den andra. Den idén hade jag gärna sett använd i något längre sammanhang. Här och var känner man alltså inte riktigt igen Trenter, om man har färska intryck av hans samlade produktion och är van vid att det mesta är romaner om Harry Friberg och Vesper Johnson, som löser mordgåtor (och åker taxi och äter rysk kaviar). Men vissa små drag kan man le igenkännande åt.

Redan 1939, i den annars inte så minnesvärda titelnovellen, använder han knepet att placera in historien rätt i tid genom att anspela på en verklig händelse. Eftersom berättelsen utspelar sig i London är det Randolph Churchills (son till Winston) bröllop (den 4 oktober 1939, har jag tagit reda på) som genom att figurera i en tidning får markera att novellen utspelar sig samma år som den publicerades. Det bör ha varit tydligare för den samtida publiken än för dagens.

Och 1947 har han hittat stilen med denna inledning, som i alla fall jag uppfattar som nästan parodiskt trentersk:

Dimman steg upp ur Nybroviken, gled i tunga våta sjok in mellan de nakna svarta trädkronorna i Berzelii-park, lade sig som en strategisk rökridå framför Berns och trängde sakta in över Norrmalmstorg.

Men det är i "Mördande fanfar" från 1944 som jag tycker han kommer närmast sig själv, så att säga. Det handlar om en Harry Ryman [sic] som är på operabesök, och påminner faktiskt inte så lite om Rosenkavaljeren i sitt springande bakom kulisserna. Även om det är spännande medan det pågår tycker jag inte riktigt att gåtan håller måttet; det är nog för många trådar för det korta formatet. Men den innehåller en assisterande kavat ung dam, precis som det ska vara.

Allra sist innehåller samlingen den ganska långa "Döden på studieresa" från 1963, där dialogerna har skrivits av Ulla Trenter. Eftersom det handlar om en gymnasieklass med bara flickor på resa till Rom kan nog den uppdelningen ha varit klok. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den; å ena sidan är historien mer än lovligt baserad på sammanträffanden (bildligt och bokstavligt), å andra sidan är det något med skolresemiljön som gör att det inte kan bli riktigt dåligt. I början kunde det rentav vara Maria Lang, när 29-åriga Brita Bengtsson får ta över ansvaret för en latinklass på näst sista året utan att någonsin ha undervisat förr. Denna fiktiva kusin till Puck Bure har också sin Einar i form av en rödskäggig historielärare, som på egen hand hamnar i Rom samtidigt. Nu lär ju Maria Lang och Stieg Trenter ha varit goda vänner i verkligheten, trots konkurrensen å yrkets vägnar, men nog ligger han farligt nära att plagiera Langs andra bok Farligt att förtära.

Helt på sin egen planhalva är han dock i vissa delar, när fröken Bengtsson och den rödskäggige kvällen före avresan äter "glasmästarsill, salt kött och en imponerande ostbricka" på Den Gyldene Freden, följt av "halstrad piggvar med oliver och tomater", som Trenter ju dessutom återkom till några år senare. På planet till Rom får flickklassen "räkcocktail och kyckling", vilket man nog inte kan räkna med nuförtiden, annat än i en klass som inte gymnasieklasser har råd med. Sedan betas det av sevärdheter i en takt som gör att döden har svårt att få den plats den borde ha i en deckarnovell, men det är i alla fall fröken Bengtsson som ska mördas, förstår man, och hon tror att det är några av hennes elever som ligger bakom. Den delen av historien känns löst påhängd, och bättre blir det inte av att berättarperspektivet skiftar från jag-form (fröken Bengtsson) till allvetande mitt i jäktandet mellan nattklubbar och zoologisk trädgård. Men jag tror, alla invändningar till trots, att den kan duga som guidebok för Romresan, för sevärdheterna är ju desamma nu 50 år senare.

Därmed är alltså Trenter-projektet avslutat. (2016 blir det ett annat projekt.) Med bok nummer 127 för i år landar jag dessutom snyggt på genomsnittet för perioden 2013 (128) och 2014 (126), som den här bloggen omfattar.

126. Agatha Christie: Hercule Poirot's Christmas

Som ett litet julprojekt tog jag att läsa den här Christie-deckaren i realtid, den 22-28 december. På julafton var det lite ansträngande, för då inträffade både mordet och så mycket annat att det blev en tredjedel av boken. I övrigt är det nästan för korta avsnitt för att passa för lediga dagar, för man hade ofta velat komma framåt fortare. (Nu fuskade jag dessutom med de sista tre sidorna, som alltså skulle utspela sig imorgon, men det kändes fånigt att spara dem, när i stort sett allting var klart med alla avslöjanden.)

Det är ett riktigt klassiskt country house murder, som också kan etiketteras som "slutna rummet"-gåta. Polismästaren överste Johnson säger något uppgivet: "one of those damned cases you get in detective stories where a man is killed in a locked room by some apparently supernatural agency". Det är förstås inte något övernaturligt som har hänt, men rummet är faktiskt låst från insidan, som det verkar. Därinne finns den gamle Simeon Lee, otrevlig men rik, och utanför finns hans arvingar, som alla kan ha skäl att vilja se honom död. Om det inte är så att vissa vill att han ska leva till annandagen, när han ska skriva ett nytt testamente.

Den här boken är egentligen lika bra som Christies klassiker Dolken från Tunis eller Mordet på Orientexpressen, men av någon anledning inte lika känd. Den delar med dem också draget att vara fullständigt logisk men ändå innehålla en lösning som man som läsare räknar bort som en möjlighet, fast ledtrådarna finns där dinglande framför näsan på en. Alla tre är också den sortens deckare som innehåller någonting som man kommer ihåg för att det är så överraskande (ni som har läst någon av dem vet vad jag menar). Jag hade läst den här förr, för ganska många år sedan, och kom inte ihåg allt, men i alla fall den faktor man inte ska förbise. Därmed kunde jag roa mig med att se hur Christie gång på gång antyder det läsaren borde förstå, men inte inser vikten av. Hercule Poirot gör det däremot, och kan irriterande nog inte låta bli att tala om det: "The facts all point more or less clearly in one direction. There is just some irrelevant matter to be cleared out of the way."

125. Ralf Parland: Regnbågens död

Det här är nog inte årets mest lästa bok, en novellsamling från 1970 av en författare som avled 1995, men då inte hade publicerat något sedan 1973. I min bokhylla har den hamnat på grund av en antikvariatsnedläggning för några år sedan, då det reades ut med 50 och 75% rabatt. Jag fastnade nog för den fantasieggande titeln och det fascinerande otidsenliga omslaget. Nu kom den väl till pass med tanke på den pågående novellutmaningen (se vidare nedan).

Baksidestexten talar om tre "motivkretsar", som väl är det vi vanliga dödliga kallar teman. En handlar om "inte så avlägsna framtidsvisioner", "en följer ett mer realistiskt mönster", fast jag skulle vilja kalla det surrealistiskt, och i den tredje "återgår författaren till Karelska näset" (han var född i Viborg när staden var fyrspråkig men tillhörde Tsarryssland). Eftersom det ska rymmas tjugo noveller på bara drygt hundra sidor är de mycket korta, 4-5 sidor, men så koncentrerade att man inte gärna läser mer än ett par stycken i taget.

Några ord om framtidsvisionerna, denna svåra genre där författare ofta hamnar i sådant som att alla har varsin helikopter eller att det har varit kärnvapenkrig. Här är det inte riktigt så illa, men i titelnovellen är det år 2000 och en familj har varit på rymdresa, vilket med tanke på relativitetsteorin får vissa oönskade följder. Där förekommer också sådant som "det självständiga Katalonien", som kanske är något mer troligt idag än när novellen skrevs, men ändå känns som ett lite billigt knep. I en annan novell, "Så framt inte verkligheten" finns det rulltrottoarer och talas om "klimateländet", vilket väl är det mest aktuella. Stockholm har bytt namn till "Vällingopolis", men just det är jag lite osäker på det ska uppfattas helt allvarligt.

Jag har alltså svårt att uppskatta den här samlingen, där en del gränsar till poesi, som var Parlands mest använda medium. Det känns som om det kräver en helt annan beläsenhet än jag har - eller så är det bara konstigt. En del avbockningar i novellutmaningen blir det ju ändå:

6. En novell som har namnet på en stad i titeln: Janne från Kuopio
29. En somrig novell: Albert och vattennymferna
39. En novell av en finländsk författare: Så framt inte verkligheten
40. En novell som utspelar sig i framtiden: Regnbågens död

Det innebär att jag har tolv av fyrtio punkter kvar på listan.

124. Algot Mattsson: Huset Broström. En dynastis uppgång och fall

Stieg Trenters Sjöjungfrun fick mig, som den trogne läsaren kanske minns, att fundera över vilken inspiration Broströmskoncernen hade fått ge till det fiktiva Snellrederiet, och att beställa fram den här företagshistoriken ur UB:s magasin. (Det finns också en tidigare upplaga, som vad jag förstår i sin helhet ingår i denna.)

Broströms är en skildring av ett företag vars utveckling nästan kusligt exakt följer talesättet "förvärva, ärva, fördärva". Grundaren Axel Broström började i Kristinehamn med ett enda fartyg, flyttade rörelsen till Göteborg och utvidgade den efter hand som han hade råd. Sonen Dan Broström blev kompanjon, tog över, utvidgade, utvidgade vidare och - dog i en bilolycka 55 år gammal. Hans son Dan-Axel var då tio år gammal. Förutom sitt förpliktande dubbelnamn fick han också med sig förväntningar på att kunna leda ett enormt företag med dotterbolag (som mest satt han i 28 styrelser), hålla den stora familjen enad samt att vara en god son till en vad man kan förstå relativt dominerande mor.

Algot Mattson, som har skrivit den här boken, var i drygt 30 år anställd i Broströmskoncernen som pressombudsman, så småningom informationschef och kan alltså berätta inifrån. Han är påtagligt lojal med Dan-Axel Broström, men det skymtar ändå här och var att denne inte riktigt räckte till som företagsledare. Det beskrivs för det mesta som problem med hälsan, men läser man på andra håll är det tydligt att det handlar om alkoholvanor, som under långa perioder gör det omöjligt för honom att sköta arbetet. När ingen annan kan eller vågar fatta beslut blir företaget efter hand akterseglat (förlåt) i konkurrensen. Så småningom får också hans privatliv - en skilsmässa, ett kort äktenskap med en nattklubbsvärdinna (läs nakendansös) och ett nytt äktenskap med en kvinna ur fel kretsar - hans familj att avsätta honom från maktpositioner i koncernen. Det blir dock inte förrän efter att hans formidabla mor Ann-Ida avlidit, natten mot den dag företaget skulle fira sitt hundraårsjubileum.

Det finns som synes gott om inslag som hade försvarat sin plats i vilken såpopera som helst. Intrigerna om vem av familjens damer ("mamma Ann-Ida", någon av Dan-Axels systrar eller o, fasa, hans fru?) som ska få agera gudmor till nya fartyg är bättre än om de hade varit påhittade. För att man ska kunna följa med finns det som tur är ett släktträd med syskon, kusiner, sysslingar och ingifta:




Ett av Broströms stora problem verkar ha varit att man placerade dessa släktingar och ingifta på positioner som krävde en helt annan kompetens och arbetsinsats än de kunde bistå med. Det gäller förstås bara herrarna; damerna Broström ägnade sig åt kläder, luncher, välgörenhet och att påverka sina män och bröder att fatta rätt beslut. Det är också påfallande vilken liten krets man rörde sig i och hur flera i familjen gifte sig med släktingar eller personer ur samma Göteborgssocietet. Det är inte bara talet om "förmyndarregering" under Dan-Axel Broströms uppväxt som får en att tänka på kungliga sammanhang.

Slutet av den här boken, den del som utspelar sig efter att Algot Mattsson lämnar Broströms, när familjen inte längre hade makten i företaget, är tyvärr ett ganska bittert tuggande av siffror ur årsredovisningarna. Han verkar skylla Broströms fall på att utomstående fick något att säga till om. Jag är inte säker på att det är hela sanningen.

123. Ian McEwan: Domaren

Trots sin berömmelse är Ian McEwan en ny bekantskap för mig, men när det fanns chans att vinna den här boken hos bloggen Kulturkollo hade jag sådan tur att jag fick detta signerade exemplar:

Domaren i titeln är Fiona May, specialiserad på familjerättsmål, men nu drabbad av att hennes man vill ha en affär med en yngre kvinna, eftersom han tycker att passionen i deras äktenskap har försvunnit. Den lösningen på problemet är Fiona inte alls intresserad av. Samtidigt sköter hon sitt krävande arbete, där det mest gäller ett fall med en sjuttonårig pojke, vars föräldrar av religiösa skäl vägrar honom en blodtransfusion. Som domare ska hon besluta om vilka hänsyn som ska väga tyngst, respekten för familjens religion eller omsorgen om pojkens hälsa.

McEwan har skrivit en tät och mycket spännande bok, trots att det inte förekommer minsta biljakt eller skottlossning. Pojkens sjukdom gör att det är bråttom med ett avgörande i den delen av berättelsen, samtidigt som den privata historien för Fionas del snarare vinner på att inte få någon upplösning. Det är faktiskt intressant att se att det går att skriva en så spännande bok utan att använda cliffhangers eller korta kapitel med växlande perspektiv. (Här är det fem kapitel på drygt 250 sidor, vilket jag nästan tycker att dra det för långt åt andra hållet.) Temat om liv och död (och vilket liv och vilken död) gör mig också lite matt, så alla böcker man läser kan inte vara så här. Jag kan nog ändå tänka mig att återkomma till McEwan framöver.

122. Stieg Trenter: Flickan som snavade på guldet

Trenter var ingen flitig novellförfattare, men kom ut med denna samling 1962. Den kostar omotiverat mycket i den enda upplaga som kommit ut före den här, som är från 2000. Här förekommer varken Harry Friberg eller Vesper Johnson, men tre av de fyra novellerna har den obligatoriska kavata unga damen i huvudrollen, hon som annars brukar sova på soffan hemma hos Friberg. I Ulla Trenters En Jurybok om Stieg Trenters mat, som jag hoppas kunna återkomma till så småningom, finns en gedigen bibliografi, där det framgår att alla fyra är publicerade tidigare i andra sammanhang.

Först är det en polis med vidhängande prisbelönt polishund som kallas till ett bageri i en fiktiv köping i Dalarna, där det spökar. Känner man Trenter vet man att det har en naturlig förklaring, eller i alla fall en förklaring som inte är övernaturlig, för särskilt naturligt känns det inte, tyvärr.

Sedan är det en ganska bra historia om ett överfall och en försvunnen summa pengar, som den kavata unga damen, för tillfället advokatsekreterare, tar sig an. Bortsett från att jag förstod hur det hängde ihop samtidigt som hon gjorde det, tyckte jag att det i sitt format var helt passabelt.

En kort historia om en tågresa från Paddington (dock inte 4.50) lämnar inga djupare spår. Roligast för den som har läst resten av Trenters produktion är att ramberättelsen utspelar sig i Gryts skärgård, liksom i Aldrig näcken, en av hans bästa romaner.

Och så är det den sista, långnovellen med samma titel som samlingen. Den kavata unga damen reser till Köpenhamn med två väninnor och råkar ut för diverse ruskigheter. Mest känns det som om hon far runt stan till fots, med taxi eller med bryggarkärra (Carlsbergs, förstås!). Historien har jag svårt att engagera mig i, men det känns som om Trenter har tagit in på ett hotell någon vecka och gått runt på stan och antecknat och fått ihop tillräckligt med ramverk för att placera in sin damsel in distress. Det är också gott om småroliga detaljer av den sorten som inte får plats i de tre andra, kortare, berättelserna, men som finns i Trenters romaner:

När färjan lägger ut från Malmö skriker en kvinna från kajen: "Mats, Mats! Köp tre kilo smör, du, i stället!" På färjan äter de smörrebröd: "Marianne petade bort kraftskyen från leverpastejen, den dallrade så "äckligt", men glad var Peggy, ty det var det bästa hon visste." (Man undrar om det är något barn Trenter som klagat över dallret någon gång.) Jag har inte gått i Peggys fotspår med Google maps, men kan i alla fall identifiera Helligåndskirken och Vor Frelsers Kirke, med "en egendomligt virad tornspira". Magasin du Nord verkar också ligga där det ligger nu. Eventuellt tar jag med boken på en Köpenhamnsutflykt någon trevligare årstid.

Tre av novellerna lyckas jag använda för den pågående novellutmaningen:
10. En novell som handlar om ett djur: Spökjakt med hund
25. En novell som utspelar sig i en stad/på en plats som du har besökt: Sista tåget från Paddington
34. En novell som handlar om att resa: Flickan som snavade på guldet

121. Delphine de Vigan: Ingenting kan hindra natten

Det här är inte vad jag brukar läsa, men jag hade turen att vinna en tävling hos bloggen Kulturkollo förra hösten. Sedan har det av någon anledning inte blivit av att jag har läst den, otacksamt nog, men det ville jag ju egentligen ändra på.

Det är vad jag förstår en självbiografisk roman, men författaren skriver om sin döda mammas liv. Barndom och uppväxt skildras med hjälp av intervjuer med levande släktingar. Det finns också brev och bandinspelningar bevarade som fullständigar bilden. Så småningom föds författarens alter ego och hon blir själv en del av berättelsen. Modern har inte haft ett lätt liv, och det har inte alltid varit lätt att leva med henne, förstår man. Stundtals är det lite för deprimerat för min smak.

Alldeles i början figurerar Rue de Rochechouart, där familjen bor och en liten park, som måste vara precis vid det hotell jag bodde på 1997 (följ länken, vänstra kanten av bilden), enda gången jag har varit i Paris. Omotiverat roligt, tyckte jag.

120. C. S. Lewis: Den sista striden

När jag inledde min Narnia-läsning för snart tre månader sedan som en del i en temahelg om "Resor i tid och rymd" lovade jag att återkomma till den brännande frågan om i vilken ordning böckerna ska läsas. Lite sade jag om det när jag läste prequelen Min morbror trollkarlen nyligen, och den här sista boken tillför egentligen ingenting i frågan. Den är sist enligt båda de möjliga läsordningar som finns, och titeln är välvald i det avseendet, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Jag stannar alltså för att rekommendera att man läser böckerna i den ordning de ursprungligen kom ut. Man får då komma till Narnia för första gången med syskonen Pevensie genom klädskåpet utan baksida, och först näst sist i serien får man förklaringar på en hel del av de konstigheter de då träffade på.

Sedan kan det inte uteslutas att helt andra läsordningar ger upphov till andra intressanta intryck, för den här serien refererar till sig själv i olika riktningar. I just den här boken gäller det till exempel calormenerna, det folk från söder som iklädda turbaner och beväpnade med kroksablar (och luktande av lök och vitlök) hotar Narnias existens. De var med i Hästen och hans pojke, men presenteras här nästan som om det vore första gången.

"- Det där med tider och så är lika virrigt som vanligt", säger Eustace, som liksom en tidigare gång får sällskap av sin skolkamrat Jill till Narnia när de behövs. Sedan dess har det gått något år för dem hemma i England, men sju generationer i Narnia. Riktigt hur detta fungerar får åtminstone jag aldrig helt klart för mig. Det är tydligt att man inte kan bestämma vilken tid i Narnia man ska komma till, utan man hamnar där man behövs. Jill reflekterar över detta, just att det alltid pågår så mycket strider och besvärligheter i Narnia, men får förklarat för sig att det går många år mellan besöken från vår värld, och då är det hur fredligt som helst.

Jag har lite svårt för den enorma urladdning som denna sista strid innebär, utan att det verkar vara några massor av varelser som deltar. Den tar en stor del av utrymmet och därför är det mindre av det jag har gillat med de andra böckerna i form av små utvikningar om olika platser eller varelser som de obligatoriska engelska barnen träffar på. Det finns förstås ändå försigkomna djur att avbilda:

För första gången, tror jag, trollas det också fram mat. Då är det förstås Aslan som står för det, "paj och tunga och duva och tårta och glace". Trevligt att det alltid är både förrätt och efterrätt i Narnia, även om det kan vara besvärligt på andra sätt.

Det är fortfarande Pauline Baynes som har illustrerat, och mitt intryck är att hon har tagit ut svängarna mer den här gången än i vissa av de tidigare böckerna. Här är ett par helsidor med enormt detaljerade skildringar av striden och dess efterföljd, nästan sådana som används för tävlingar, där man ska hitta så många [valfri varelse] som möjligt:

Min gamla aversion mot Narnia, som byggde på något intryck av att jag kanske hade läst en bok och tyckt att det mest var konstigt, är numera borta. Jag kan absolut förstå hur detta har fängslat många, även om det inte lyckades med mig när jag var i rätt ålder. Däremot tror jag inte att jag kommer att läsa om dem varje år.

119. Joyce Porter: Kommissarie Dovers andra fall

För ett par veckor sedan inledde jag bekantskapen med överkommissarie Dover, vilket betyder att denna andra bok inte på samma sätt kan leva på nyhetens behag. Det är nog bara därför som jag tycker att den här känns lite mindre rolig, för balansgången mellan igenkänningshumor och överraskningshumor klarar Joyce Porter ändå med den äran.

Det nya satirobjektet denna gång är småstaden Curdley, där det finns en katolsk minoritet. Spänningen mellan den och den statskyrkliga majoriteten märks överallt och tar sig ibland närmast vansinniga uttryck. Som läsare får man försöka sortera bland dem för att gissa vad som eventuellt kan ha varit ett motiv i den originella mordgåta det trots allt handlar mest om. Det är en ung dam som legat medvetslös i åtta månader sedan hon blev skjuten på en mörk gata och som nu plötsligt dör på sjukhuset av en helt annan anledning än sin gamla skottskada. Utredningens försök att koppla samman vad som hände då och vad som har hänt nyligen är faktiskt riktigt bra skildrade.

Dover är närmast motsatsen till gentlemannadetektiven. Han är lika otrevlig mot andra poliser, vittnen, offrets anhöriga och inte minst sin överkonstapel MacGregor, som får förse honom med både idéer och rökverk, varav samtliga annekteras. Eftersom Dover förutom sina andra fel också är påfallande fördomsfull har han svårt att ändra sig när han har bestämt sig för vem mördaren är. Hans önskan att komma hem till London och inte behöva bo på det skabbiga järnvägshotellet i Curdley gör också att han gärna bestämmer sig fort, för då kan man också desto snabbare förhöra de misstänkta och förhoppningsvis skrämma ur dem sanningen.

Han har tydligtvis också en ganska enkel social bakgrund som gör att han inte tvekar att gå in i en "fisk-och-potatis-bod", gissningsvis ett fish and chips stand, som måste ha känts övermäktigt för översättaren 1967. Där serveras "slamsor av kolja" på tidningspapper, till MacGregors fasa. (Han förmår inte ens äta upp sin portion, så det gör Dover åt honom, trots sin omvittnat känsliga mage. Vad värre är, han missar en ledtråd.)

För den som undrar är även denna del fjärrlånad. Stämpeln på pärmen härrör förmodligen från bokens första hemvist, Vindelns folkbibliotek, innan den hamnade på Sveriges depåbibliotek.

118. Stieg Trenter: Rosenkavaljeren

Det här blev Stieg Trenters sista bok, eftersom han avled samma år som den kom ut, 1967. Det innebar att hustrun Ulla fick göra en större insats än tidigare år:

Enligt vad man kan läsa sig till var boken knappt påbörjad när Trenter avled i början av juli. Det betyder att den intressant nog utspelar sig efter författarens egen död, i "sommarens första augustivecka", med början "en lördag" när "Ulrik hade namnsdag". Det placerar handlingen till den 5 augusti 1967 och ett par veckor framöver. Som nästan alltid hos Trenter är det alltså sommar, och den här gången rejäl värmebölja.

Man känner igen en hel del annat också, om man har läst alla de tidigare böckerna. Vesper Johnson gör en sen entré, men sedan kan man på bara några sidor bocka av "en rikt modulerad [...] stämma", "en bävernäsa och en välansad mustasch", hans "typiska knäande gång", en "extrahög klack" och "monokeln". Harry Friberg har sedan ett par år övergivit sina Hofnar-cigariller och röker i stället Partagas. Det äts och dricks också som vanligt, den här gången ovanligt mycket sherry, tycker jag. Eventuellt ska det vara någon klassmarkör, eftersom handlingen utspelar sig i kretsar runt UD och Operan. Annars står kriminalintendenten själv för det genom att flyga första klass: "- Madame, ingenting skulle kunna få mej att lämna terra firma om jag inte serverades kaviar och champagne, och så länge dom inte gör det i turistklass, håller jag mej därifrån."

På vissa sätt märks det att det nu är andra halvan av 60-talet. En misstänkt känns igen eftersom han bär nylonrock (i värmeböljan, vilket måste ha varit oerhört klibbigt och äckligt). Det kommenteras också en del modern brottslighet, relaterad till narkotika och våldsdåd av en annan sort än de förfinade societetsmord (och hederliga slagsmål) som polisen tidigare mest har hanterat. Ett par gånger berörs "den snart stundande omläggningen till högertrafik". Och eftersom Friberg bor kvar vid Brunkebergstorg kan han osökt berätta om de fortsatta rivningarna i Klara:

Brunkebergstorg låg härjat och skövlat av grävskopor och caterpillars, och endast en bit fanns kvar av Televerket som något slags Potemkinkuliss. Den enda fördelen med förödelsen var att jag från mitt vardagsrum fått den mest hänförande sjöutsikt, en verklig turistvy där inte ens Stadshuset med sina tre kronor saknades.

Annars kan man med Google Maps vandra i herrarnas fotspår och hitta "en glasad port med siffrorna 5-7" på Adolf Fredriks kyrkogata och ett hyreshus som spelar en viss roll på Tulegatan 5:

Man kan också följa med dem till Rom, där Friberg bor på Hotel Hassler, synnerligen centralt och tydligen kvar på samma ställe även idag. Där kan man till och med gå in och se hur det ser ut i foajén (eller såg ut när Google Maps var där):

Det går ganska fort både till och från Rom, men Friberg hinner både fotografera svenska företag och besöka svenska ambassaden och Svenska institutet. Där är vad jag förstår samtliga medverkande fiktiva, men i upplösningen på Operan lånas det på ett olyckligt sätt från Maria Lang på så sätt att även helt levande operasångare får passera i korridorerna, till exempel Rolf Jupither, Gunilla af Malmborg och Elisabeth Söderström. Det draget hör till det jag har svårast för hos Maria Lang, och det fungerar inte bättre här, tyvärr.

Själva gåtan är ungefär som Trenters senare har varit, nämligen ganska virrig. Det råkar mest bli så att någon avslöjas som mördare; att själv följa med i spåren är inte att tänka på. Särskilt inte när man på sidan 196 av 198 får höra av Vesper Johnson "Det är nämligen en genomgång via de franska fönstren däremellan." Inte för att jag hade vetat vem det var ändå, men sådant får detektiven gärna tala om när han upptäcker det.

117. Elif Şafak: Heder

Månadens bokcirkelbok var inte vad jag själv hade valt, men det är ju vad en bokcirkel är till för. Lite svårt hade jag med berättartekniken, där både tid och plats skiftar mellan varje kort kapitel, så det tar tid att komma in i berättelsen, lära känna alla inblandade och hålla reda på var de är och när. Det gör också att man inte kommer så nära huvudpersonerna som det nog är meningen att man ska för att riktigt intressera sig för dem. Kanske hade det varit bättre att koncentrera sig på ett mindre antal än den ganska stora storfamilj som nu skildras, både i Turkiet och i England. Men det är därför inte alls dåligt, och jag blev nog snarast positivt överraskad. Temat heder(smord) har ju potential att vara synnerligen tungt, men det blir aldrig övermäktigt.

Şafak är enligt omslagsfliken "en av Turkiets internationellt mest kända författare", och har skrivit på både turkiska och engelska (som den här). Hennes bästa ska enligt två oberoende källor vara Bastarden från Istanbul, så den är det inte omöjligt att jag återkommer till någon gång.

116. Agatha Christie: Den blå pelargonen

Här är det miss Marple igen, i en historia som påminner om den förra. Det är Tisdagsklubben som träffas hemma hos paret Bantry för att lösa problem, och det lyckas förstås miss Marple med bäst av alla. Hon behöver inte ens träffa någon av de inblandade utan levererar lösningen vid sittande middagsbord. Man får förutsätta att polisen får del av den och kan göra vad de ska sedan.

Det här innebär att jag har läst alla fyra novellerna i Novellix Christie-box (som förresten måste få beröm för att de är så oerhört snygga). Jag är nu lite inne på att läsa samlingarna som de ingår i. Två av dem har jag i alla fall.

115. Agatha Christie: Ett vattentätt alibi

Vid sidan av miss Marple och Hercule Poirot skrev Agatha Christie också om andra problemlösare, vissa bara någon gång, men här är det paret Tommy och Tuppence, som sammanlagt medverkade i fyra romaner och en novellsamling, från vilken denna berättelse är hämtad. Novellsamlingen parodierar ett antal andra deckarförfattare, många nu bortglömda. Den här ska anspela på Freeman Wills Croft, som jag inte alls är bekant med. Men det går att läsa och ha nöje av den ändå. Roligast är att det dyker det upp en moster från Torquay!

114. Agatha Christie: Diomedes hästar

I den här, för min del andra, novellen av Christie i Novellix utgivning är det Hercule Poirot som löser problemet, som för en gångs skull inte handlar om ett mord. Novellen ingick ursprungligen i The Labours of Hercules, som jag bestämt tror att jag har läst någon gång för länge sedan, men nog kan vara mogen att återvända till (det vill säga har glömt det mesta av). Poirots inblandning i fallet känns för mig lite krystad, men det glömmer man, när han dyker upp hos lady Carmichael på ännu ett av de engelska lantgods som verkar vara det enda jag läser om just nu.

Christie var född i Torquay på engelska sydkusten, vilket ger en rolig bakgrund till en kapitelinledning: "Det har med rätt eller orätt sagts att varenda människa har en moster i Torquay." Mer om det blir det dock inte just här.

113. Agatha Christie: Döden i floden

Jag har faktiskt inte tidigare läst något ur Novellix utgivning, men sympatiserar mycket med idén att ge ut noveller i det här formatet, ett par centimeter kortare än en vanlig pocket och på sådär 30 sidor. Nu fick jag för ett par månader sedan deras Agatha Christie-box med fyra blandade historier, och det är ju om inte annat ett utmärkt sätt att jobba upp statistiken, om man räknar varje novell som en bok. Och eftersom det här är min egen blogg bestämmer jag det.

I den här första (men jag ser nu att jag inte har läst i nummerordning) är det miss Marple som är på sammanträde i Tisdagsklubben. Den kände jag faktiskt inte till tidigare, men det var där hon började sin karriär som problemlösare, i ett antal noveller, så småningom samlade i The Thirteen Problems. Den träffas hemma hos överste och fru Bantry, som ju figurerar i senare Marple-sammanhang, och innefattar också Sir Henry Clithering, den tidigare Scotland Yard-chefen, som också är en återkommande figur.

Det är väl naturligt att det på det här utrymmet inte kan bli en lysande deckargåta, men jag tycker ändå det är mycket läsvärt. Inte minst är bymiljön i Saint Mary Mead utmejslad redan här, och till frukost äter man "njure och bacon".

112. Sheridan Le Fanu: Carmilla

En idé med den pågående novellutmaningen är ju att man ska få tips av varandra, och den här hittade jag fram till just så. Jag räknar den som nummer 13 på listan, en skräcknovell, och räknar med att få något annat tillfälle att läsa en 1800-talsnovell. Men det är ett intressant pusslande med det, lite som att spela Yatzy.

Den här berättelsen kom 15 år före Bram Stokers Dracula. Jag har inte läst vare sig den eller så mycket annan vampyrlitteratur, men en hel del av inslagen känner man ju igen i alla fall. Redan här finns de med, ibland så man småler åt sådant som att någon har spetsiga tänder. Jag blir kanske inte så skrämd, men miljön med det ensliga slottet i Centraleuropa är - även om den senare har blivit närmast överanvänd - mycket suggestiv.

Frågan är förstås om detta är en novell. Wikipedia kallar det en novella, vilket ska vara "longer than a short story but shorter than a novel", och översätts med "kortroman". Definitionen där tyder på att gränserna är inte så lite flytande, och kanske inte heller helt överförbara mellan olika epoker och språkområden. En anledning för mig att räkna denna berättelse som en novell (och i varje fall låta den ingå i denna utmaning) är att den ursprungligen kom ut i bokform tillsammans med fyra andra berättelser, inte som här på egen hand.

111. C. S. Lewis: Min morbror trollkarlen

Utan att dra hela historien igen om min eventuella tidigare Narnia-läsning och vilken bok man ska börja med kan jag konstatera att det här är en äkta prequel. Den både skrevs och kom ut efter de inledande delar av serien som den kronologiskt föregår. Den svenska upplaga jag läser anser däremot att man ska börja med den här. (Jag trodde ju eventuellt att det var denna jag hade läst innan, men jag kände inte igen någonting nu, så det var troligen fel.) Man får mycket bakgrund och förklaringar till sådant som var konstigt, framför allt i den första boken, men jag vill nog fortsätta hävda att den ordning jag nu har stannat för känns mest logisk. Det är ju inte obekant i skönlitteratur att saker och ting berättas i en annan ordning än de faktiskt hände. Den här delen har jag mest behållning av när den förklarar - ofta mycket elegant - hur något hänger ihop. Och barnen Pevensies upplevelse av Narnia (sådär fyrtio år efter denna bok) skulle absolut inte bli den magiska berättelse det är, om man hade hela denna bakgrund med sig då.

Den här sjätte delen anknyter till den första (vi kallar dem så, tycker jag) inte minst genom för en vuxen läsare mycket tydliga anspelningar på kristendomen, här främst skapelseberättelsen. Det känns för mig lite påklistrat, men resten av historien är den där sortens bok om vanliga barn i England som råkar ut för något mystiskt/magiskt, som man har läst förr, men ändå inte tröttnar på. Det är som vanligt två barn, en pojke och en flicka, som reser, både i tid och rum. En viktig skillnad mot övriga delar är dock att det äts väldigt lite i den här boken, med undantag för de synnerligen symboliska äpplena.

Jag berömde ju översättaren Birgitta Hammar i det första Narnia-inlägget. Här är det Britt G Hallqvist, ett annat stort namn i den kategorin, men riktigt varför hon har översatt denna enda av sju böcker förstår jag inte. Det enda jag märkte det på var att invånarna kallas "narnianer" och inte "narnier", som tidigare.

110. Joyce Porter: Kommissarie Dovers första fall

Boktips kan man få på många håll. Joyce Porter och kommissarie Dover hade jag aldrig hört talas om innan jag för ett par veckor sedan var och lyssnade på Michael Segerström, som talade om sin senaste bok. Dover har tjänat som inspiration för hans trelleborgske polischef Sten Lång, fick vi veta, men jag tycker det är en inspiration på alldeles lagom nivå, där Lång har fått egna karaktärsdrag vid sidan av det han har lånats av Dover.

Dover är en odräglig typ. Han är mest intresserad av att dricka öl, äta flottig pubmat och ta tupplurar, medan hans tappre överkonstapel MacGregor med beundransvärt saktmod uthärdar både utredningsmetoder och hans så kallade chefskap. Dover tycker illa om de flesta andra poliser, för att inte tala om de vittnen som ska förhöras eller den försvunna unga dam som står i centrum för historien och som han alltså aldrig har träffat. Det hade kunnat bli outhärdligt även för läsaren, men Porter balanserar alldeles rätt, så att man ändå tycker det är riktigt roligt för det mesta. Jag har läst delar av boken på bussen till och från jobbet och måst bita mig i kinden för att inte skratta för högt.

En anledning att det fungerar är att de vittnen Dover kommer i kontakt med faktiskt är mer eller mindre vansinniga skapelser, så att man kan förstå hans frustration. De är skruvade versioner av de rollfigurer som brukar befolka engelska deckare: ett par samboende fröknar, varav en fullständigt dominerar den andra, en äldre herre med hemmaboende ogift dotter, en excentrisk författarinna av reseskildringar om mörkaste Afrika etc. När en av fröknarna vill berätta om sin samling bokmärken suckar Dover, men så visar det sig att det handlar om sådant som folk glömmer i biblioteksböcker: "bussbiljetter, ett gammalt strumpeband, hälften av en gammal uniformsslips, en hundrafrancssedel". Alla katalogiseras med bokens namn och datum, men "[b]itar av bacon och sånt där måste jag ju kasta bort". Lite senare konstaterar Dover: "Jag har aldrig stött på så många blådårar i ett enda fall i hela mitt liv."

Ska jag ha en kritisk synpunkt är det kanske att det är så mycket folk och så många nyuppförda bungalows på ett gammalt gods att jag gärna hade sett en liten skiss över vem som bor var. Och så att MI5 i en not anges betyda Mounted Infantry (= ridande infanteriet), när det ska vara Military Intelligence. Annars är jag positivt överraskad över den ovanliga frispråkigheten i ordval för att vara 1964 (denna översättning 1966). Jag citerar inte något, men Kärlek 1 kom ju 1965, så ni får tänka er.

Porter skrev elva böcker om kommissarie Dover, varav bara tre verkar finnas på svenska. Hon verkar ha blivit hårt utgallrad från biblioteken och inte omtryckt efter originalupplagorna på 60-talet. Jag fick roa mig med att beställa fjärrlån, en utmärkt service som förtjänar att användas. Då kan man också studera en biblioteksboks öden genom generationer stämplar och utlåningssystem innan den hamnar på Sveriges depåbibliotek i Umeå, som servar folkbiblioteken, som servar sådana som jag:

109. Hilary Mantel: Mordet på Margaret Thatcher

Hilary Mantel är väl mest känd för Wolf Hall och För in de döda, de två första delarna i en enligt uppgift planerad trilogi om Tudortiden. Dem har jag inte vågat mig på, mest på grund av omfånget, men jag såg i alla fall TV-serien som gick i somras, för att inte vara helt utanför. Nu fick jag den här novellsamlingen som recensionsexemplar från förlaget, och den passar ju utmärkt in i den pågående novellutmaningen. För att inte tala om att den är i det behändiga formatet strax under 200 sidor.

Titelnovellen är originellt nog placerad sist, men har gjort boken uppmärksammad både i England och här. Den bygger så vitt jag förstår på ett autentiskt tillfälle då Thatcher var inlagd på sjukhus och Mantel såg henne från sitt fönster när hon lämnade sjukhuset. Utifrån det har skapats kontrafaktisk historia om mördare från IRA, ett nog så realistiskt hot under tidigt 80-tal. En av Thatchers ministrar, Norman Tebbit, citeras på baksidan: "Det är en sjuk bok." Han blev själv skadad i attentatet mot det hotell i Brighton där de konservativa hade kongress året efter att novellen antas utspela sig. Jag har själv svårt att känna mig riktigt upprörd för ämnet, men kan förstå om det kan kännas otrevligt för den som är närmare personligt berörd.

Jag tycker det finns några andra riktiga pärlor i samlingen. En handlar - tror man - om en författare som ska föreläsa för ett litterärt sällskap, men övergår snart till en skildring av ett möte mellan författaren och en hotellanställd, som inte har det så lätt. Det är förstås svårt att inte tänka sig att "jag" i den novellen på något sätt är Mantel själv, före berömmelsen, på oglamorös tågresa till en avsides belägen ort med två bed&breakfasts, varav den ena visar sig stängd för renovering (och den andra i behov av dito).

Ganska många av novellerna är skrivna i jag-form, vilket jag själv dumt nog har lite svårt för till att börja med, eftersom det är tydligt att "jag" inte ska uppfattas som samma person varje gång. Det är nog en konsekvens av att novellerna är publicerade tidigare i olika sammanhang under ett antal år, vilket också gör att samlingen spretar åt olika håll. Det behöver i och för sig inte vara negativt; perspektiven är många och varierade. Men kanske gör samlingen sig bäst för läsning styckvis med några dagar emellan, inte i ett sträck under några dagar, som jag nu har gjort.

Bäst tycker jag om Mantels förmåga att hitta överraskande men träffsäkra liknelser, av någon anledning påfallande ofta matrelaterade. B&B-et ovan beskrivs med att "det jag hade tagit för puts var i själva verket någon patenterad massa som nyligen hade limmats fast på fasaden: gråvit och rynkig, som krossad hjärna eller en jättes tuggade nougat". Morgonen efter, när berättaren ska resa hem, ser hon hur "en stråle ljus låg som solvarmt margarin över mattan". Strålen blir något som inte riktigt hör dit, tydligt för den som har läst sammanhanget och vet hur stället ser ut i övrigt.

För novellutmaningen bockar jag av följande tre:
16. En novell vars titel börjar på s: Slutstation

22. En novell med något kallt i titeln: Vinterresa

28. En novell som handlar om syskon: Hjärtat sviker utan förvarning

108. Stieg Trenter: Sjöjungfrun

Årets Trenter inleds den 1 april, vilket spelar en viss roll. Harry Friberg kommer till Arlanda från ett jobb i Rio, och det är en tidsmarkör med tanke på att han tidigare nyttjat Bromma, men i en av de allra första böckerna faktiskt också hade anledning att besöka Brommas föregångare Lindarängen. Det framgår ganska snart att den 2 april är en lördag, vilket ger oss året 1966, som vanligt samma år som boken kom ut på hösten. Det är inte mycket till vår - för första gången, tror jag, förekommer snö hos Trenter.

Friberg är sugen på en smörgås, så taxin från Arlanda får vänta utanför Stallmästargården:

Mackan kom verkligen snabbt, en kulle av sillbitar av mognad inläggning på snedskuren vörtlimpa med en botten av tunna potatisskivor och ett krön av lökrundlar och hackad dill. Därtill Carlsberg och en Aalborgs Jubileums.

Sedan blir det Norra Kungstornet, Kungsgatan 30 (där det gäller att minnas att det fortfarande är vänstertrafik för att inte börja undra hur chauffören kör egentligen) och en ingående beskrivning av "de bägge assyriska atlasjättarna" som man fortfarande kan titta på med Google maps. Allt är med andra ord ungefär som det brukar, och det fortsätter ungefär på samma sätt som vanligt med lite taxi, lite restaurang och rätt mycket alkohol både ute och hemma. Nu verkar Friberg ha kommit sig upp så att han röker riktiga cigarrer och inte Hofnar och dricker fin sherry när det inte är Carlsberg.




Sjöjungfrun i titeln är ett spädbarn, som återfinns i en korg i fotostudions farstu, och sedan följer med hela vägen till upplösningen. Det är nog meningen att det ska vara lite roligt att ungkarlen Friberg är så tafatt med barn, men nu känns det bland det mest ålderstigna i boken. Det hade nog inte förekommit att en grannfru till kamrer Hymling hade ryckt ut över halva stan en sen fredagskväll för att förbarma sig, delvis över barnet men mest över stjärnfotografen. Senare löses situationen genom städslande av tre barnsköterskor med stärkta mössor, som delar upp dygnet i åttatimmarspass. När det blir för jobbigt att hysa den improviserade familjen hemma på Brunkebergstorg tar man i stället in på Grand. Praktiskt nog utspelar sig dock stora delar av boken i Köpenhamn och Göteborg, där Park Avenue har passande sviter. Pengar verkar det finnas gott om.

Mordintrigen, där förstås flickan spelar en viss roll, äger rum i redarkretsar. Redarfamiljen heter Snell och har ett sedan några generationer etablerat rederi med både oceangående passagerarfartyg och annat. När det börjar bli tätt mellan sysslingarna känner jag att ett litet släktträd hade varit på sin plats, även om allting noga redovisas (så man kan lägga ett bokmärke där och bläddra tillbaka).

Mycket tycker jag påminner om Broströmskoncernen, faktiskt så mycket att jag beställde fram en historik om den på mitt närmaste universitetsbibliotek. Ju mer jag bläddrar i den, desto mer hittar jag som påminner. Här finns en arvtagare som inte riktigt räcker till för sin uppgift. När det blir för jobbigt hemma reser man till Schweiz eller Nordafrika. Sysslingar ska vi bara inte tala om. Och både Snells och Broströms jubilerar och avser att uppmärksamma det med en bok. Om jag femtio år senare gör den här kopplingen undrar jag hur det tänktes när boken var ny.

Vesper Johnson dyker förstås upp efter ett tag, men han deltar inte i den måltid som två bröder Snell bjuder Harry Friberg på deras Stockholmskontor:

- Snöriporna är inhandlade hos Krantz i Östermalmshallen, förstås. Vi vet att ni är en gourmet, herr Friberg! [De har kanske läst tidigare böcker.] [...] Räkorna är handplockade nere hos Bergfalks i Gamla Stan, liksom rensteken. Den rökta ålen kommer från Gryts ålrökeri [som också har förekommit förr!].

Däremot får han långt om länge sin piggvar "på italienskt vis med tomater, oliver och hederlig Karl Johan-svamp". Till detta och annat dricker han numera Ramlösa, ett så markant avsteg mot tidigare vanor att det borde kommenteras, men det har jag i så fall missat. Annars är han sig lik, varje kännetecken (extrahöga klackar, knäande gång, strykande av mustasch, dinglande med monokel) nämns en gång, utom hans "rikt modulerade stämma", som förekommer minst två.

Det känns alltså inte så lite manierat och själva gåtan är bara halvt engagerande. Upplösningen bygger på mer än en detalj som vi inte har fått reda på tidigare, och det retar mig mer än om jag hade missat dem aldrig så tydligt uppvisade. Men vid det här laget tror jag Trenter hade sin läsarskara som köpte eller fick boken till jul, så varken han eller förlaget behövde anstränga sig som tidigare. Det är tråkigt med tanke på hur bra han kunde vara som bäst.

107. C. S. Lewis: Hästen och hans pojke

Jag berörde ju, som minnesgoda läsare torde erinra sig, i mitt första inlägg om Narnia den diskussion som finns om vilken ordning böckerna ska läsas. Med denna del känner jag för första gången att frågan bränner till. Historien som ryms inom det här omslaget äger nämligen rum under sista kapitlet i den först publicerade boken (under den långa tid syskonen Pevensie befinner sig i Narnia), och ska enligt den ordning det här förlaget anger på baksidan läsas omedelbart efter den, före de tre delar som handlar om prins/kung Caspian. Det tycker jag inte alls är nödvändigt - den måste förstås rimligen komma efter den ramberättelse den relaterar till, men den är vad jag kan märka alldeles frikopplad från de caspianska böckerna. Tyvärr är den så frikopplad även från den bok den relaterar mest till att den nästan känns överflödig. Annars har de olika böckerna på ett elegant sätt haft sina platser i den större berättelsen, men här känns det inte så.

En anledning är kanske att det inte handlar så mycket om Narnia, utan om det sydliga landet Calormen, kännetecknat av turbaner och kroksablar på ett sätt som milt sagt känns lite omodernt och exotiserande:

Äter gör de i alla fall; redan i början är det frukost bestående av "en köttpaj, som bara var lite möglig, några torkade fikon och en bit grön ost, ett litet krus vin [det verkar drickas vin i Narnia med grannländer oavsett ålder]". Det fortsätter så småningom med en middag:

och när allt har löst sig till det bästa äts det lunch: "Efter lunchen, som de intog på terrassen (kall fågel och harpaj och vin och bröd och ost) [...]".

Inte bara på grund av den svaga kopplingen till huvudberättelsen utan också på grund av den ganska förutsägbara upplösningen tycker jag faktiskt att den här delen känns umbärlig. Det är mindre av det som varit roligt med de tidigare delarna, för mig främst olika väsen och deras egenheter, även om det finns två talande hästar i bärande (pun intended) roller. Nu hoppas jag det tar sig när säcken ska knytas ihop med de två avslutande delarna.

106. Agatha Christie: The Adventure of the Christmas Pudding

Novellutmaningen blev en förevändning att jula till det lite i förväg med den här samlingen, där Christie har samlat sex noveller, tidigare publicerade i olika tidskriftssammanhang. Två av dem kan sägas vara varianter på det kända temat "det slutna rummet", och tre av dem på det nästan ännu mer kända temat "engelska lantgods". En av dem är rentav båda på en gång. Man får också en variant på "den minst misstänkte" och en omvänd version av det slutna rummet, där alla misstänkta är instängda och mordet sker utomhus. Fem handlar om Hercule Poirot och den sjätte om miss Marple, som jag dock inte riktigt tycker är till sin fördel i kort format. Hon får inte riktigt tid att utveckla sin virrighet utan det känns mer som om hon bara får en ingivelse.

Titelnovellen ger engelsk jul nästan till övermättnad (kalkon, plumpudding och den för mig hittills okända företeelsen hard sauce) och ett piggt par tonåriga pojkar med god analysförmåga:

I don't see, you know," said Michael thoughtfully, "how M. Poirot could ever have been a detective. I don't see how he'd ever be able to disguise himself.

I en annan får jag lära mig om the green baize door, som är gränsen mellan upstairs och downstairs. Där förekommer också en arketypisk butler som formulerar sig så lojalt som bara en sådan kan: "I should not exactly like to say drunk, but inclined to be a little indiscreet and noisy."

Nu börjar det bli svårt att pussla ihop så att alla noveller kan medföra en avbockning på listan, och frestelsen infinner sig att börja flytta om, men så gör man ju inte. Det här blir det bästa jag kan åstadkomma när vissa punkter redan är upptagna:

12. En novell på engelska: "The Mystery of the Spanish Chest"
20. En novell med kärlekstema: "The Under Dog"
32. En novell med en färg i titeln: "Greenshaw's Folly"

105. Michael Segerström: Trelleholla - ondare än ont

För två år sedan läste jag Michael Segerströms debutbok, som kunde ha hetat "Skrönor från Skurup". Nu återvänder han till trakten i delvis annan form. Det här är nämligen - i varje fall på något sätt - en deckare, som utspelar sig i Trelleborg med omnejd (det är alltså Trelleholla). Samtidigt är det en drift med den svenska deckarvågen, låt vara en ganska snäll sådan. Grannstaden Ystad med Wallander får förstås sitt, men även andra.

Det handlar om deckarförfattaren Jan Detlef, som är född 1944 och har sommarhus i Beddingestrand. På de två punkterna, kanske fler, vad vet jag, överensstämmer han med Segerström själv. För hans skull hoppas jag dock att han har lite sundare alkoholvanor och mår lite bättre än Jan Detlef.

På en kvällspromenad, som ska rensa huvudet efter alltför mycket alkohol, hittar Detlef ett lik på stranden. Sedan kommer polisen och det blir en till att börja med ganska traditionell svensk nutidsdeckare. Det handlar om ett team poliser som åker runt och pratar med folk och undersöker spår på ett sätt som är högst ordinärt. Men däremellan förekommer en del vansinnigheter, ofta kopplade till polismästaren i Trelleborg, Sten Lång, som jag för trelleborgarnas skull hoppas är helt fiktiv. På fiktionens avstånd är han däremot ganska rolig.

Till detta kommer också ett antal insprängda kapitel där författaren (Segerström, inte Detlef) pratar med oss läsare, sammanfattar vad som har hänt och ger sina kommentarer till det. Det låter lite töntigt, men blir roligare än man kan tro. Det är till stor del det här spelet mellan verklighet och fiktion som gör det här till en bok att faktiskt minnas. För den som har mer lokalkännedom än jag gissar jag att det också finns mycket igenkänning av småvägar och annat, som höjer läsvärdet.

Det här var ett recensionsexemplar från Kira förlag, som också ordnade releasefest på biblioteket i Trelleborg tidigare ikväll. Där läste Michael Segerström högt ur och berättade om boken, som han enligt egen utsago var förvånad över att han hade fått ihop slutet på med så små ändringar. Om han verkligen hade planerat så lite i förväg som han sade så delar jag den förvåningen. Det är inte alls mindre troligt eller mer osammanhängande än i många deckare med allvarligare anspråk.

104. Stieg Trenter: Tolfte knappen

Början av den här Trenter-deckaren är något av bästa jag har läst av honom på länge - fullt i klass med hans allra bästa från sent 40-tal. Den obligatoriska unga damen, Harriet, kör bil genom Halland (före motorvägens tid - ett tidsdokument bara det) och kommer till Varbergs fästning där hon råkar bli inlåst i museet över natten. Både kulknappen som Karl XII ska ha skjutits med och Bockstensmannen figurerar, och miljön utnyttjas på ett utmärkt sätt.

Så småningom hamnar berättelsen förstås i Stockholm och Harry Friberg blir inblandad, den här gången lite krampaktigt, tycker jag, genom att han på hemväg från ett uppdrag i Brasilien träffar Harriets pappa på Kastrup, när denne är på väg till Lissabon i affärer. De känner varandra från förr, och Friberg får i uppdrag att ta hand om Harriet eftersom hon kan antas vara uppskakad på grund av att hennes förre fästman hittats mördad. Det skakar henne inte nämnvärt, men det finns förstås en koppling till Varberg som gör att hon ändå blir inblandad.

Efter ett tag meddelas datum och veckodagar som vanligt, och det visar sig vara början av juli, och året måste vara 1965, då också boken kom ut. På ett ställe talas det om att slaget vid Poltava ägde rum för 257 år sedan, men det måste vara fel, för då hamnar man på 1966. Man får också i förbigående reda på att Vesper Johnson har födelsedag den 9 juli (och att den iranska kaviar han firar med kostar 510 kronor kilot).

Efter den lovande inledningen tycker jag tyvärr att boken tappar stinget. Det är en del måltider som vanligt, kanske lite mindre taxiresor (men de förekommer), lite gnabb mellan Friberg och Johnson (men mindre än vanligt) och ett återintroducerande av greppet att Friberg sätter sig vid sin Facit-skrivmaskin och försöker sortera bland hypoteserna. Upplösningen är ganska virrig och långt under Trenters vanliga klass. Han ska heller inte försöka skriva farsscener bestående av att de misstänkta en efter en dyker upp hemma hos Friberg och utfordras med skinksmörgåsar på kavring (så länge den räcker), bredda av Harriet, för finns det en kvinna till hands ställer sig förstås inte värden själv med sådana sysslor.

103. C. S. Lewis: Silvertronen

Med den ordning jag läser Narnia-heptalogin är detta bok nummer fyra. Den utspelar sig under läsåret efter sommarlovet då Edmund och Lucy Pevensie och deras kusin Eustace i den föregående boken kom till Narnia och seglade till världens ände med kung Caspian. Men det vore ju inte Narnia om inte tiden levde sitt eget liv; när nu Eustace och hans skolkamrat Jill Pole kommer till Narnia är kung Caspian gammal och huvudintrigen handlar om hur hans försvunne son prins Rilian ska återfinnas och -bördas.

God hjälp har de båda barnen av slingerbulten Surpöl, som är något av en korsning av åsnan Ior och Snusmumriken (i alla fall har han likadan hatt och röker pipa och bor i tält). Hans livsinställning sammanfattas bra i yttrandet "om vi bryter nacken medan vi klättrar ner, så slipper vi åtminstone drunkna i floden". När det väl gäller är han dock förvånansvärt handlingskraftig.

Jag har ju tidigare utvecklat mina tankar på temat "mat i anglosaxisk barnlitteratur", som dock har varit lite frånvarande i de senaste två böckerna. Nu är det tillbaka med en middag i de Snälla jättarnas slott Harfång:

Måltiden - som vi väl måste kalla middag, fast det egentligen bara var tedags - bestod av hönssoppa med purjolök, stekt kalkon, ris och kastanjepuré och så mycket frukt man kunde stoppa i sig.

en dito hos Svarte riddaren i Mörksens slott:

När måltiden (den bestod av stekt duva, kall skinka, sallad och tårta) hade burits in [...]

en dito i en grotta hos några dvärgar:

Hon hade ett dunkelt minne av dvärgar som sysslade kring elden med stekpannor, nästan större än de själva, och av en ljuvlig, fräsande doft av stekt korv, stekt korv i långa banor. Och inte sådan där halvdan korv heller, utspädd med bröd och gryn, utan riktiga korvar, läckra och saftiga och ångande varma och spruckna och en liten liten aning brända. Och stora muggar med fradgig choklad och stekt potatis och rostade kastanjer och stekta äpplen fullproppade med russin där kärnhusen hade suttit och till sist glass, härligt svalkande efter all den varma maten och drycken.

och slutligen en frukost på äggröra och rostat bröd, som de äter tillsammans med ett par centaurer:

- Son av Adam, vet du inte att en centaur har en människomage och en hästmage? Och båda vill förstås ha frukost. Så centauren börjar med gröt och njursauté och bacon och omelett och kall skinka och rostat bröd och marmelad och kaffe och öl. Och efter det ägnar han sig åt sin hästmage och betar en timme eller så, varpå han rundar av det hela med en portion havre och en påse socker.

Njursautén etc får mig att tro att Narnia trots allt på något sätt är en del av England och inte en alldeles egen värld.

102. Václav Erben: Den försynte döde

I den här fjärde av de till svenska översatta böckerna om poliskaptenen Michal Exner är handlingen till stora delar förlagd till Prags zoo. Liket på omslaget hittas däremot i en annan park, inte så välskött, utan mest bestående av "den yta av ogräs som brukar spela gräsmattans roll i tjeckiska parker". Dödsorsaken - inredningsarkitekten Milan Veber har blivit skjuten med en bedövningspatron - är det som leder Exner till den zoologiska trädgården, men där visar sig många trådar löpa samman.

Något av Václav Erbens kännetecken (som jag konstaterade både förra och förrförra gången jag läste något av honom) är den mängd personer och deras inbördes relationer som det gäller att hålla reda på. Exner lyckas bättre än jag med det den här gången. Han har dessutom fördelen att sedan barnsben kunna alla smeknamn som folk kan ha på tjeckiska; på en dryg sida kallas en Marie för både Manka och Maruška och en Jan för både Janík och Honza. Det är inte utan att det hade kunnat få förklaras genom en "ö.ä.", även om det brukar anses mindre lyckat.

På zoo finns inte bara obevakade bedövningspatroner utan också en kiang, en ny bekantskap för mig, men tydligen en livsfarlig sorts halvåsna. Påfallande många av de inblandade har också anledning att vistas där, även om de egentligen borde vara någon annanstans. Jag ger ganska tidigt upp försöken att hålla reda på vem som var var när och med vem, men resten av boken är ändå småtrevlig läsning om människor i ett sammanhang som är ovanligt i deckare översatta till svenska.

101. Heinrich Böll: Doktor Murkes samlade tystnad

Den pågående novellutmaningen fick mig att ta fram den här lilla samlingen, köpt för tio år sedan men inte (tidigare) läst (av mig). Därmed har jag också kunnat bocka av en nobelpristagare i det verkligen mycket sporadiska projektet att läsa något av samtliga sådana. Vissa år har det känts som om jag inte ens har hållit antalet återstående konstant genom att läsa en enda, långt mindre det aktuella årets.

Jag vet inte om jag hade någon riktig bild av vad Heinrich Böll var för slags författare innan, men jag blev överraskad över hur roliga flera av de här berättelserna var. Titelnovellen handlar om en doktor Murke som arbetar på en radiostation och (när han inte blir störd av andra sysslor) klipper ut tysta avsnitt från inspelningsbanden. Dem klistrar han sedan ihop för att lyssna på hemma på kvällarna. En annan, "Ej blott i juletid", handlar om berättarens faster Milla som på grund av viss psykisk obalans lyckas få sin familj att fira jul året om. Hilarity ensues.

Av det lilla jag har läst om Böll nu förstår jag att allt han har skrivit inte är humoristiskt, men det var ju tur att jag hamnade i denna utan särskild planering. Det blev otippat lyckat. Och i novellutmaningen kan jag pricka för följande fem nummer (en hade förstås som vanligt kunna passa på andra sätt, men jag hoppas att detta ska visa sig taktiskt riktigt):

15. En novell som är skriven på 1950-talet: "Doktor Murkes samlade tystnad"
14. En novell med jultema: "Ej blott i juletid"
26. En novell vars titel innehåller ett verb: "Det kommer att hända något"
35. En novell av en nobelpristagare: "Dagbok från huvudstaden"
11. En novell som är den sista i en novellsamling: "Kasseraren"

100. C. S. Lewis: Kung Caspian och skeppet Gryningen

Nu har jag hunnit till den tredje (eller femte - se diskussion om läsordningen här) boken i serien om Narnia, vars huvudsyfte verkar vara att orientera oss i Narnias värld. Där finns fler länder än Narnia och ett stort hav med olika öar och ögrupper, var och en med sin egenhet och/eller invånare att lära känna under den seglats som boken handlar om. Tyvärr innehåller boken bara en karta som visar den första delen av resan:

Däremot är jag mycket glad för den sprängskiss av fartyget som gör det lätt för oss landkrabbor att följa med, som hämtad från en klassisk pusseldeckare, om man så vill:

Det gör att det inte på samma sätt som de tidigare två delarna är en kamp mellan ont och gott som slutar med en strid, utan snarare en följd av olika äventyr som är ganska fristående från varandra.

Den här gången är det bara två av syskonen Pevensie som kommer till Narnia, men de har med sig sin kusin Eustace. Han är en härligt odräglig och synnerligen bortskämd pojke, som - förstås - får vara med om sådant som gör honom till en mycket trevligare människa. Särskilt lyckat tycker jag är greppet att man får följa delar av historien genom den dagbok han för. Där är det inte utan att han i sin självömkan påminner lite om Adrian Mole i dennes bästa stunder.

Annars känner man igen elementen. Porten till Narnia är den här gången en tavla som avbildar ett seglande skepp (gissa vilket), och det år som har gått sedan förra besöket motsvaras av tre år i Narnia.

99. Stieg Trenter: Guldgåsen

Mitt exemplar av årets Trenter har den tidigare (i 1948, 1955 och 1958 - under skyddsomslaget - års böcker) uppvisade spindelnätsmönstrade pärmen från Bonniers, dock denna gång utan angivande av "Bonniers Folkbibliotek". Nu har det hunnit bli 1964, framgår av de angivna datumen och veckodagarna. Det är augusti med kräftpremiär och så småningom också Lovisas namnsdag, som då också firades som drottning Louises namnsdag med flaggning, som får en alldeles speciell innebörd mot slutet. Då har det gått ett par veckor och under tiden har Harry Friberg inte bara hunnit assistera Vesper Johnson med en mordutredning och en picknick, utan också sköta sitt arbete som fotograf med resor till såväl Brasilien som Liberia, där svenska företag kallar på hans tjänster.

Annars äts det till exempel "sandvikare" på Riche, "inte större än femöringar", låt vara att femöringarna ju var större då än senare. Då kan däremot inte Vesper Johnson vara med, för "han har fått ett oväntat besök av kriminalchefen i Ghana", meddelar hovmästaren, när Friberg har bänkat sig. Senare ställer sig Johnson att laga svampstuvning (smörsopp) hemma hos Friberg, men till att rensa och hacka svampen nedlåter han sig inte, det får den obligatoriska unga damen ta sig an. Där visar det sig också att han har börjat röka igen, när det nu blev, efter att han slutade och blev närmast fanatisk antinikotinist. Friberg röker förstås fortfarande cigarrcigarretten Hofnar, men det känns numera som ett lite påtvingat manér.

Till tidsfärgen kommer också att rivningarna i Stockholm nu slutligen har tvingat Studio Friberg att flytta från Mäster Samuelsgatan till Norra Kungstornet, varifrån Friberg promenerar hem över "de knyckiga träbroarna som ledde över kullerstensåsen Brunkebergs blödande sår". Själva tornet spelar en viktig roll vid mord och lösning, så det är på sätt och vis en lyckad flytt. Inte minst utnyttjas den höjdskillnad som finns mellan Kungsgatan och Malmskillnadsgatan, som gör att man kan komma in och ut på olika sätt i skyskrapan.

Bland milstolparna i Trenters universum märks också i förhållande till föregående år att Ulla Trenter nu har flyttat från baksidan till framsidan av titelbladet: