89. Bo Balderson: Statsrådet sitter kvar

Det viktigaste som har hänt sedan föregående del i serien deckare om statsrådet är att det har blivit maktskifte; valet 1976 vanns av de borgerliga som fick bilda regering efter 40 år av socialdemokratiskt ledda regeringar (44 om man vill bortse från 1936 års "semesterregering", som jag har snuddat vid i ett helt annat sammanhang tidigare). Men "en mer opolitisk justitieminister kunde man inte få tag i", säger baksidestexten, så statsrådet sitter kvar. (I verkligheten var den opolitiske justitieministern 1976-79 f d justitierådet Sven Romanus, mycket uppskattad i Thorbjörn Fälldins memoarbok.) Det har inte förändrat honom så värst mycket, utan regerandet är det andra som får sköta när han själv är på landet och/eller utreder mord.

Den här gången hamnar statsrådet och berättaren, hans svåger, på en oplanerad middag på ett gods i Uppland, när de egentligen ska hälsa på statsrådets syssling samt bese Erik XIV:s fängelse Örbyhus. Där finns ägaren, en "lat trikådisponent" (säger den inledande personförteckningen), ett antal vänner till honom, någon annan tillrest slumpmässigt närvarande, en son med fästmö samt ett par tjänsteandar. Det är nästan arketypiskt som miljö i en engelskinspirerad deckare - det stora huset på landet utan möjlighet för utomstående att ta sig in, ett antal övernattande gäster, samtliga misstänkta för det mord som upptäcks morgonen efter.

Sedan vidtar statsrådets och svågerns vanliga turné bland de misstänkta, där de våldgästar folk, den här gången dock utan särskilt många regelrätta inbrott eller rotande i skåp och förråd. Ett och annat matnyttigt ger det ändå, och mellan varven får de tjänstgöra som jägare på kortegevagn vid spanskt statsbesök (se omslagsbilden av Bo Berling ovan) med mera dylikt. Den politiska satiren är den här gången vassare än tidigare, tyckte vi i minicirkeln om två personer, och dessutom riktad både mot regering och opposition, praktiskt nog. Tillsammans med farsinslagen tyckte vi att den här är väl så rolig som den första, även om nog själva gåtan inte riktigt når samma klass.

En liten pärla bland blinkningar tyckte jag var att statsrådet har läst Mysteriet med de blåmärkta smalbenen (som jag inte har läst, men som är skriven av Lillevi Gavell, en pseudonym för Ingegerd Stadener, som också skrev under pseudonymen Helena Poloni, bland annat Mord i barm, som jag har läst och uppskattat - för att inte tala om att hon under pseudonymen Lillevi Gavell också har skrivit Mysteriet med sovvagnsblondinen i min favoritgenre tågdeckare (den har jag däremot läst)). Pärlan bland formuleringar är den nästan rönblomska:

Vi passerade med lägre fart några av dessa uppländska samhällen, vilka allteftersom berövats post och präst och buss och butik och nu bara har hastighetsbegränsningen kvar, som minne av förgången storhet.

Och pärlan bland tidsmarkörer är:

- I fredagskväll, när Hugo Holm dog, slutade det sista TV-programmet fem över elva.

Det känns som oerhört länge sedan.

88. Viveca Sten: I de lugnaste vatten

Jag tänkte att jag skulle bilda mig lite inom deckargenren och inte bara läsa gamla och glömda författare. Därför har jag samlat på mig några debutböcker av kategorin levande och produktiva författare, som påfallande ofta också är kvinnliga och lokalt förankrade, för att se om någon av dem är värd att följa. Här är det alltså Sandhamn i Stockholms skärgård som är miljön, men polisen rycker ut från Nacka, och några viktiga avsnitt utspelar sig på närliggande öar.

Det är lika bra att säga det med en gång. Fler böcker av Viveca Sten kommer inte över min tröskel. Jag kan nog stå ut med att moderna deckare också ska innehålla lite om polisens (och i det här fallet hans väninna juristens) privatliv, men då får det vara lite mer intressant än att man redan första gången det spåret presenteras förstår hur det är tänkt att gå - och sedan går det precis så. Om de delarna hade utgått hade också ett annat problem lösts (eller i varje fall minskat), nämligen att boken är för lång i förhållande till vad som händer i den. Det beror inte bara på privatlivet utan också på att alldeles för mycket presenteras i form av dialog mellan två normalintelligenta människor, som ändå måste upplysa varandra om självklarheter. Anledningen är förstås att vi ska lyssna på dem och förstå varför något är som det är, men det finns andra sätt att berätta det på, varför inte genom en gammal härlig allvetande berättare.

Själva intrigen är passabel, men lösningen bygger på något som polisen får reda på först på sidan 267 och vi läsare inte till alla delar ens då. Det ska förstås verka lite spännande, och det blir det också mot slutet, men det är alldeles för segt fram till dess. Konstiga villospår finns det också ett par stycken, som hakas av på vägen för att sedan återkomma i en dialog (igen!) i allra sista kapitlet, så att vi i alla fall inte kan klaga på lösa trådar.

Miljön Sandhamn kände jag inte mycket till tidigare, annat än att det är dit de rika och kända beger sig för att köra dyra båtar. Det är inte hela sanningen, förstår man, för det finns också familjer som haft hus på Sandhamn i flera generationer, och de är förstås lite finare än de nyrika som renoverar och förstör allt genuint. Det här fick mig faktiskt omotiverat negativt inställd till att någon enda gång i livet åka dit, och så brukar skönlitteratur inte fungera på mig. Det verkar som ett ställe där man antingen måste ha tillbringat samtliga somrar sedan man föddes (och detsamma ska gälla tre släktled bakåt) eller vara så rik att man kan sätta sig över det. Ingetdera uppfyller jag.

Det är inte ofta jag blir så här negativ till en bok och en författare, men det beror nog delvis på att Viveca Sten säljer så bra, och att kan jag inte begripa varför. Dessutom blev jag rekommenderad henne eftersom hon skulle vara mycket bättre än Camilla Läckberg. Henne har jag inte läst, men blir nu nästan nyfiken på bara därför. Men innan dess får jag försöka lugna mig med något säkert kort.

87. Hans Alfredson och Lars Olson: Nytidens Slott och Herresäten

Bilden gör inte riktigt den här boken rättvisa, för den är två pocketar bred och en och en halv pocket hög. Innanför omslaget ritar och berättar Hasse Alfredson och hans mindre kände barndomsvän (som är arkitekt på riktigt) om sex (fiktiva) slott och herresäten byggda på 2000-talet. Enligt baksidan är det "ett tankeväckande och roligt verk, som tack vare den nya timetransformern CU4 kunnat publiceras mer än åttio år innan det kunnat skrivas". Flertalet av de sex slotten är alltså ännu inte påbörjade. Som i annan framtidsskildring och kontrafaktisk historia finns det vissa saker som man reagerar på redan nu femton år efter att boken kom ut, men också några småroliga blinkningar som jag tycker står sig ganska bra.

Ett av objekten är Vitaby slott (på omslaget ovan), som är byggt i sexhörningar, en på fullt allvar intressant arkitektur som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att bo i. Nu lär jag aldrig hamna i en sådan ekonomisk situation att jag kan anlita någon för att rita och uppföra ett helt nytt hus enligt mina önskemål, men i så fall hade jag varit inne på att göra något i den här stilen:

Ett annat objekt är EU-guvernörens palats, en flytande historia i Stockholm, där det i förbigående ges en inte alldeles smickrande bild av EU:s utveckling under första hälften av den tjugoförsta seklet. En följd av palatsets placering är för övrigt att Moderna museet har tvingats flytta till Öresundsregionen och numera finns i Lagerhuset i Eslöv. När boken skrevs stod huset tomt, men numera är det ombyggt till bostäder, så chansen att det ska bli konstmuseum har nog snarast minskat.

Bland de sex byggnaderna, deras användningsområden och brukare finns det både utopiska och dystopiska inslag. Ett intressant tema som återkommer är hur byggnaderna ska försörjas med energi, och där finns ett riktigt tilltalande exempel på vad som väl numera kallas passivhus eller rentav nollenergihus.

86. Leif GW Persson: Gustavs grabb

Bokcirkeln började på v m k ny kula i veckan med det vågade temat biografier (vi har tidigare bara läst skönlitteratur), där jag hade valt denna. Jag ville gärna ha något av någon som man kunde tänka sig klarade av att skriva själv, och han har ju skrivit böcker förr, som dessutom sålt i stora upplagor och fått bra kritik. Det här är förstås något annat än hans deckare (som jag inte har läst), men vi var ovanligt överens om att det var god läsning. Dessutom var flera av deltagarna positivt överraskade av författaren själv och hans sätt att berätta om uppväxt och karriär utan att vara bufflig och självgod, som var deras ingångsvärden. Även jag, som gillade honom ganska bra innan, tyckte att det var ovanligt nyanserat. De stora skurkarna är mamma, Palme och Peter Bratt, och där finns det inga nyanser. Läser man boken förstår man varför.

85. Julius Bark: Vila vid denna källa

På ett plan är det här en tidstypisk svensk deckare från 1965. Det är en amatör som utreder (en deckarförfattare, så han vet ju hur det brukar gå till), det utspelar sig i en fiktiv småort (eventuellt i nordvästra Skåne) och det är en lagom stor skara misstänkta med både tillfälle och motiv. Men på ett annat plan har den här boken något som jag inte har träffat på tidigare, nämligen ett ganska intrikat sätt att berätta historien. Deckarförfattaren-detektiven kommer och hälsar på en bekant, den finkulturelle författaren, som man förstår har varit misstänkt för ett uppmärksammat mord något halvår tidigare. Den före detta misstänkte berättar historien för den tillreste under förflyttningar genom samhället och besök på de olika platser som var aktuella, och ibland träffar de dessutom lägligt på någon av de misstänkta. Man förstår ju också så mycket som att han är på fri fot - trots misstankarna, som egentligen bara blir starkare och starkare efter hand som den halvårsgamla historien rullas upp. Parallellt med det återberättande gör förstås också deckarförfattaren-detektiven sig vissa tankar om hur det faktiskt kan ha gått till.

Någon liten konstighet noterade jag, men det kanske är det halvsekel som har gått som gör att man ser vissa saker annorlunda. Jag undrar i alla fall hur ett "rågat glas" (konjak dessutom) ser ut.

Mitt exemplar är ju inte i toppskick, men jag ser det ändå som ett fynd för den femma jag har betalat för bara några år sedan. Det beror förstås till stor del på att den har en trevlig dedikation från den ene av de båda författare som dolde sig bakom pseudonymen Julius Bark, nämligen Jan Moen:

Vem Lars-Erik är (eller var) har jag inte forskat vidare i, men jag undrar om inte Ljungbyhed ligger bra till för att vara förebild till bokens "Hindersnäs". Det finns en ås som skulle kunna vara Söderåsen, det är ungefär femtio mil till Stockholm och det finns lämningar av ett gammalt kloster. Eller så är det meningen att var och en ska kunna känna igen sin egen köping (eller grannköpingen).

84. Håkan Nesser: Elva dagar i Berlin

Som ni kanske minns brukar jag gilla Håkan Nesser. Eftersom jag dessutom gillar Berlin tyckte jag det här kändes lovande, och tre fjärdedelar av boken har han mig lindad runt lillfingret så att jag nästan skäms för att vara så förutsägbar. Huvudpersonen Arne är sedan en dykolycka i tolvårsåldern intellektuellt funktionshindrad, men kanske mer hindrad av att familjen inte har låtit honom göra saker på egen hand. Nu får han i uppdrag av sin döende far att leverera en låst liten låda till sin mor, som ska bo i Berlin. Arne har hittills fått tro att hon var död sedan länge, men nu får han hjälp med tyskan av sin farbror och blir ivägskickad med ordentliga instruktioner för allt som kan tänkas hända. Naturligtvis händer det andra saker än släktingarna har kunnat förutse.

Det är på många sätt omisskännligt nesserskt. Arne bor i staden K- (om det nu ska vara Kumla) och en av de personer han så småningom sammanstrålar med har sitt ursprung i det Nesserland som inte är Nederländerna, men där både personer och platser heter sådant som ser nederländskt ut. Det finns också andra trevliga blinkningar till oss som har läst honom tidigare, men det räcker så småningom inte riktigt till, när historien börjar "fransa ut i kanten", som det heter i På minuten när talaren inte vet vart det är på väg. Även om baksidan säger att det här är "en saga för barn över arton år" ("i Tage Danielssons och Astrid Lindgrens efterföljd") vill jag nog att det ska sluta på ett lite mer rimligt sätt. Här förstår jag knappt hur något hänger ihop. Något säger det ändå om Nesser att den otillfredsställande sista fjärdedelen inte helt lyckas utplåna intrycket av de första tre fjärdedelarna, utan helhetsintrycket blir lite ljummet.

"Vissa detaljer på gatorna Fasanenstrasse, Knobelsdorffstrasse och Kyffhäuserstrasse stämmer inte med verkligheten", varnas man redan på sidan 7. Jag har inte hela tiden gått i Arnes fotspår med Google maps, men noterar ändå att ett viktigt hus är helt dimmat på street view-bilderna. Man undrar ju vad som är orsak och verkan. Om jag kommer till Berlin igen - och det blev jag nu lite sugen på ändå - får kanske boken åka med för miljöstudier på plats. Nesser vet vilka knappar han ska trycka på när han skriver "Så himla trevligt det var att sitta och äta och dricka öl på en krog i Berlin, konstaterade Arne Murberg."

83. Hans Alfredson: Tiden är ingenting

Jag har läst en hel del av Hasse Alfredsons skönlitterära produktion och uppskattat bland annat En ond man, De döda kring Maria, Attentatet i Pålsjö skog och En yxa i nacken. Barnboksklassikern Varför är det så ont om Q? läste jag om med stor behållning för ett par år sedan. Riktigt varför den här inte har blivit läst vet jag inte, för den har stått hos mig sedan 1999. Tidigare i år lyckades jag dessutom köpa ett exemplar till, eftersom jag trodde att jag inte hade den, men nu har jag i alla fall valt att tolka det så positivt det går, nämligen att jag var intresserad av att läsa den.

När genren är "släktsaga" och författaren är den han är ska man inte förvåna sig över att klichéerna "mustig" och "myllrande" passar in. Det handlar om släkten Brosse från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal, berättat av Karl Brosse, som själv är en del av historien. (En parentes är att Alfredson ofta använder sig av jag-perspektivet i sina böcker. I de fem ovannämnda finns det med på olika sätt, i ett par fall genom att det är författaren själv som berättar, och i ett genom att det är ett antal olika personer som ger sin syn på en huvudperson. Det vore kanske ett intressant forskningsämne för någon.) Ett tag väntar jag på att det ska ta fart som en vanlig roman med konflikter och upplösningar, men det gör det aldrig. Här är det snarare ett antal historier och anekdoter som binds samman genom att de medverkande också är släkt med varandra. Som i de flesta släkter finns det både rötägg och dygdemönster.

Utan att det skrivs läsaren på näsan blir släktsagan också en berättelse om det svenska samhällets utveckling, från en tid när de flesta var fattiga och bodde på landet, via den tid när några stannar på landet men de flesta drar vidare till arbete eller studier i stan, fram till den nutid när landet spelar en helt annan roll för de flesta. Om man fuskar lite i släktforskning och vet lite om de trakter där det ska utspela sig blir det förstås ännu mer intressant. Sist i boken finns ett släktträd, upptäcker jag efter ett tag. Det kunde med fördel ha varit längst fram, så man slapp rita sitt eget för att hålla reda på alla.

82. T. S. Eliot: Old Possum's Book of Practical Cats

Både stugkatter och strykarkatter och andra varianter finns med i nobelpristagaren Eliots lilla diktsamling, som förstås finns analyserad och dissekerad på många andra håll på nätet. Jag nöjer mig med att konstatera att han uppenbarligen har erfarenhet av hur katter fungerar, för vilken kattägare känner inte igen sitt eget exemplar i "The Rum Tum Tugger":

When you let him in, then he wants to be out;
He's always on the wrong side of every door,
And as soon as he's at home, then he'd like to get about.

och

The Rum Tum Tugger doesn't care for a cuddle;
But he'll leap on your lap in the middle of your sewing[.]

Jag har parallellläst originalet och den svenska översättningen av Britt G Hallqvist. Hon lyckas fånga originalets ton oerhört väl, kanske någon gång till priset av att innehållsligt göra ett avsteg som jag tycker känns omotiverat. Men i "Mungojerrie and Rumpelteazer" är ett innehållsligt avsteg vad som behövs för att i varje fall en dåtida svensk läsare skulle få samma associationer av:

Or after supper one of the girls
Suddenly missed her Woolworth pearls:

som hon har fått till:

ska storasyster gå bort - och vips
blir hon av med sitt snyggaste epaclips[.]

Illustrationerna är av Nicolas Bentley, som vi har träffat förr i den här bloggen. Jag tycker han är som bäst när han inte gör katterna alltför antropomorfa, som på det svenska omslaget, utan mer kattlika, som på originalets ovan. Av någon anledning är det betydligt fler illustrationer i den svenska utgåvan, trots att de är relativt samtida, utkomna i kölvattnet av musikalen Cats i början av 80-talet.

81. Arnaldur Indriðason: Änglarösten

Det är något visst med mord strax före jul. Ska detektiven hinna hitta mördaren och kunna fira jul i lugn och ro (helt bortsett från att det kan finnas andra misstänkta som kanske också vill få saken ur världen före ledigheterna)? Nu är det inte huvudsaken för Erlendur Sveinsson, Arnaldur Indriðasons lite luggslitne polis, för han ser inte så mycket fram emot jul med vuxen dotter, glidande in och ut i någon sorts missbruk och därför med oförutsägbar dagsform. Men årstiden ger ändå lite stämning, inte minst eftersom den huvudsakliga miljön är ett stort hotell i Reykjavík, där det spelas julsånger i högtalarna, står julgran i foajén och serveras julbord i matsalen.

Mordoffret var dörrvaktmästare på hotellet och sedan ganska lång tid också boende där, inte i ett vanligt hotellrum utan i en skrubb i källaren. Där hittas han också, omgiven av spår som verkar peka åt olika håll, men länge inte leder fram till någon särskild misstänkt. Boktiteln syftar på att den mördade en gång var Islands bästa gossopran. Men det var för flera decennier sedan, och riktigt hur det eventuellt hänger ihop med mordet är inte heller givet. Som vanligt i genren finns det också annat som folk i omgivningen vill dölja, utan att det har direkt med mordet att göra.

Jag har ju läst Arnaldur tidigare, och mitt då positiva intryck kvarstår. Det är ganska lågmält berättat, men ändå spännande utan en enda biljakt eller skottlossning. Nu ska jag försöka få det att inte gå två år mellan gångerna framöver, för jag har samlat på mig de fyra kommande böckerna i serien och kan alltså fortsätta när andan faller på.

Med den här avslutar jag projektet med isländsk semesterläsning. Det har alltså blivit en modern klassiker, en generationsroman, en kärleksroman med HBT-tema och den här. Det är kanske inte så överraskande att det var den här som jag tyckte bäst om, utan att för den skull någon av de andra var direkt dålig. Inspirationen gjorde ju ändå att tre veckor av årets andra tema fylldes med tre för mig hittills okända författare, och det är väl gott nog.

80. Gunnar Ericsson: Vad sig i Svitjod tilldragit

Den här delen, den tionde av arton krönikor där svensk politik planteras om i vikingamiljö, behandlar slutet av 1964 och större delen av 1965 (eller 965 då). Det innebär att man får följa med bland annat när Gunnar Ordvispe (Heckscher) avsätts som högerledare och efterträds av Yngve Uppfärske (Holmberg). En episod handlar om hur SSU gratulerar kronprinsen till någon för mig oklar utmärkelse, och där känner man ju igen både prins och SSU-ordförande på EWK:s bilder:

De två nu nyligen avlidna partiledarna Thorbjörn Fälldin och CH Hermansson är också med. Fälldin åker ur riksdagen på hösten 1964, men har ändå namnet Thorbjörn Arvtage, eftersom han ses som tänkbar efterträdare till partiledaren Gunnar Hedlund. Hermansson har just blivit partiledare och går under namnet Giftrik Hårdröde, senare på grund av partiets reformer Halvröder. Jag har först i samband med minnesartiklarna i samband med hans bortgång förstått vad namnet syftar på. Någonstans stod det att han på sin tid var den förmögnaste av partiledarna - nota bene med tillämpning av den då rådande sambeskattningen av äkta par.

79. Lydia Davis: Samarbete med fluga

I vintras läste jag en annan, senare, novellsamling av Lydia Davis när Kulturkollo hade den i sin bokcirkel. Paret med vinkällaren (se länkat inlägg) återkommer här, eller rättare sagt är det väl här de var med först och sedan återkom i den andra. Den sortens blinkningar tycker jag är roliga.

Den här samlingen påminner en hel del om den andra. Det är ibland väldigt korta stycken, nästan som aforismer, som i den här titelnovellen:

eller den här komiska pärlan.

Några stycken är längre, men inte mer än att man kan läsa dem i en sittning. Alla säger mig inte något, men då är det bra med Davis, för snart kommer det något annat som är annorlunda. Hon är både rolig, tankeväckande, lite jobbig och ibland nästan galen. Jag kan inte påminna mig att jag har läst någon författare som påminner om henne.

78. Minette Walters: Skulptrisen

Här hos en bloggkollega fick jag inspirationen till att låna denna Minette Walters' andra bok (egentligen hade jag planerat att vid tillfälle läsa hennes första, som står oläst i hyllan här hemma). Hon skriver vad jag förstår fristående böcker utan någon genomgående huvudperson, så det gick lika bra så här.

Det handlar om journalisten och författaren Rosalind ("Roz") som ska skriva en bok om den kända mörderskan Olive, som för en del år sedan dömdes för att ha mördat och styckat sin mor och sin syster hemma i köket. Olive är en rätt obehaglig bekantskap, och jag förstår inte riktigt varför Roz fattar tycke för henne. Det är i alla fall något mer än bara det att Roz ganska snart upptäcker att mordet kan ha gått till annorlunda än vad man trodde när Olive dömdes. Hon tar itu med en egen retroaktiv utredning, och det är för det mesta riktigt spännande när hon frågar runt hos grannar, gamla lärare, före detta kolleger och liknande.

77. Jakob Nilsson: Sturemordet

Det tredje Trenter-baserade seriealbumet av Jakob Nilsson tar sig an en av de mest suggestiva miljöer som Trenter använde för själva mordet. Det är Sturebadet, som syns på omslaget, och mer specifikt störtar liket ner genom ett glastak. Själva boken är medelgod i Trenters produktion, skulle jag vilja säga, och den här versionen gör boken rättvisa, varken mer eller mindre.

Det är fortfarande väldigt snygga miljöer, som här Harry Fribergs tidstypiska kök:

Det jag fastnade för som tidstypiskt när jag läste boken, att Friberg har kobratelefon, har inte kommit med, utan han har kvar sin gamla svarta bakelitapparat. Tyvärr är det den här gången ett par saker i texterna som jag tycker skämmer det fina helhetsintrycket. En misstänkt byter förnamn fram och tillbaka, och det är en viss förvirring vad gäller duande och niande, där "du" (och "hej") används tillsammans med titlar på ett sätt som känns mindre autentiskt.

76. Vigdís Grímsdóttir: Z en kärlekshistoria

Det här är en bok av den där sorten där huvudpersonen är frånvarande större delen av tiden, men ändå fyller berättelsen på egen hand. Hon heter Anna och är svårt sjuk. "Z" är med bokens terminologi hennes väninna, men de har alltså ett förhållande efter att båda tidigare ha varit gifta med män. Annas syster Arnþrúður (där blev det isländskt så det räckte ett tag) får sent en kväll besked från sjukhuset att Anna är försvunnen och måste därför söka upp Z. Man förstår att de nog har träffats förr, men deras relation är inte okomplicerad - avvaktande, kan man kanske beskriva den som. Hela ramberättelsen ryms under denna enda natt, när de båda kvinnornas samtal (Arnþrúðurs man Valgeir är också med på ett hörn), tillsammans med brev och dikter som Anna har skrivit, ger bakgrunden till vad som har hänt.

Berättelsens uppbyggnad med olika sorters textavsnitt blandade gör det lite svårgenomträngligt för mig. Men när man lärt sig vad man ska titta efter för att förstå vem som är "jag" i varje kapitel går det bättre, och snarast tycker jag bättre om boken efteråt än medan jag läste den.

75. Jakob Nilsson: Färjkarlen

Det här andra albumet av Jakob Nilsson med Stieg Trenter-deckare som förlaga bjuder på små belöningar för den uppmärksamme. Både Trenter och K W Gullers (förebilden till Harry Friberg) dyker på sätt och vis upp, men jag ska inte avslöja var och hur. Och den av mig tidigare efterlysta närbilden av någon måltid kommer här och fyller en halv sida:

Av helt privatnostalgiska skäl tyckte jag det var roligt att en Saab fick vara med lite:



Det flödar över av både Stockholms- och Göteborgsmiljöer, så jag har inte tagit mig tid att lokalisera alla, men eftersom en av dem var försedd med adress använde jag min favorit Google Maps. Här är det Harry Friberg som kommer till Högbergsgatan 76B på Söder:



Det är ju tydligt att tecknaren har gjort sin hemläxa. Telefonkiosken är förstås borta vid det här laget, men när man läser förlagan är det frågan om den alls har funnits, för Friberg ringer från en tobaksaffär i närheten:

Den "mjölkvit[a] triangeldosa[n]" syns lite dåligt, men ställer man sig nära syns den (eller eventuellt dess efterföljare).

Det är som synes väldigt snyggt och den avskalade stilen (som jag har läst mig till heter ligne claire) passar förstås särskilt väl till något som utspelar sig 1961. Kongenialt, kunde man säga om det inte läte så pretto.

74. Jakob Nilsson: Roparen

Förra årets läsprojekt på den här bloggen var ju Stieg Trenters 25 romaner och två novellsamlingar. Sedan har jag fyllt på med lite mer Trenter-relaterat, men eventuellt är det nu på sluttampen. Jakob Nilsson har tecknat tre seriealbum (hittills, ska man kanske säga) med utgångspunkt i tre av Trenters deckare, varav detta är det första. Det kom redan 2008, så jag är ju inte på något sätt först på bollen, men nu tänkte jag de kunde få bli en liten dessert till smörgåsbordet av rysk kaviar, saltkött och tårande västerbottenostar.

Mina förhoppningar när jag läste själva boken kommer inte på skam. Det är oerhört välgjort vad gäller miljöer - både ute och inne - och sådant som bilar och kläder, för att nämna något man ofta fäster sig vid hos Trenter. Riktigt snyggt är det att huvudpersonen har röd kappa och syns i den annars inte så färgglada folkmassan:

Ett annat tjusigt grepp är att återblickarna är tecknade i svartvitt. Skulle jag önska mig något vore det kanske att få ett par närbilder på maten, som nu skymtar förbi lite för anonymt för att riktigt matcha förlagan.

Man kan fundera över vad som har styrt Jakob Nilsson till att välja just denna av Trenters romaner att börja med. Den är inte något av hans toppnummer, om än långt ifrån sämst. Den saknar också Vesper Johnson som utredare och blir därför en annan sorts bok än när Harry Friberg och han får samspela. Men han kommer med i de två andra albumen, om jag har rätt för mig. Förebilden till Friberg, fotografen K W Gullers, och Stieg Trenter var ju som bekant goda vänner i verkligheten, och fångades på bild i Stieg Trenters Stockholm, som jag läste tidigare i år. Här har av allt att döma Jakob Nilsson utgått från samma bild när han tecknar dem mitt i steget:

73. Ewa Nilsson: Vägen till dina rötter

Valda delar av den här läste jag våren 2015 när jag gick en nybörjarkurs i släktforskning. Sedan har det inte blivit någon riktig ordning på vare sig att läsa resten eller att samla ihop mina fynd som man ska. Nu tog jag i alla fall tag i den här delen, för det var ganska lite kvar. Sedan får vi se hur det går med fynden.

Jag är ju inte på minsta sätt expert i ämnet, men tycker att det är en bra introduktion om man inte har sysslat med släktforskning (förmodligen också om man har gjort det för ganska länge sedan, för det har ju hänt saker med digitalisering och sådant). Man får reda på vad man behöver i rätt ordning, kanske någon gång lite övertydligt, men hellre det än tvärtom. Jag kan tänka mig att boken fungerar även om man inte går en organiserad kurs. Det enda jag är lite missnöjd med är den synnerligen blandade litteraturlistan på slutet, som innehåller så olika saker att den nog borde ha delats in i avsnitt för att man ska ha riktig nytta av den. Det finns också gott om lästips i anslutning till olika avsnitt i själva texten, och där fungerar de bättre.