286. Sigrid Undset: På livets skuggsida

Årets sista bok innebär också målgång i projektet - som jag föredrar att kalla det i stället för utmaning - med de kvinnliga nobelpristagarna i litteratur. Sigrid Undset fick priset 1928 som tredje kvinna, bara två år efter Grazia Deledda. (Så tätt mellan två kvinnor dröjde det förresten ända in på 90-talet innan det blev igen, med Gordimer 1991 och Morrison 1993.) Prismotiveringen löd "förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv", och det betyder att den här novellsamlingen inte var det som belönades i första hand. Den utspelar sig nämligen i sitt samtida (den kom i original 1912) Norge (med ett kort besök i Frankrike) och handlar om ganska vanliga människor; "på livets skuggsida" är möjligen färgat av att den som skriver anser sig själv vara på solsidan. De medverkande tycker nog inte alltid att de har det så skuggigt. Ibland verkar det som om det bara är att de måste arbeta för sitt uppehälle. Utan att vara spektakulärt är det fullt läsbart även idag, och för att vara av en nobelpristagare ovanligt tillgängligt.

Det är väl här på sin plats att summera projektet. Jag är överraskad över vilka pristagare som har tilltalat mig och inte; jag hade väntat mig positiva intryck i första hand från dem som ligger närmast i tid, men så blev det inte alls. Om jag ska våga mig på att dela in de fjorton i två lika stora grupper, en som jag kan tänka mig att läsa mer av och en motsatt, blir det så här:

Tänkbara för ytterligare bekantskap är Lagerlöf, Deledda, Undset, Buck, Szymborska, Lessing och Munro. Bäst prognos av dessa för att bli läst någon mer gång har Alice Munro, "den samtida novellkonstens mästare", som hennes pris motiverades med. Möjligen intressanta att ha bekantat sig med, men ingenting för vidare läsning av mig, är Mistral, Sachs, Gordimer, Morrison, Jelinek, Müller och Aleksijevitj. Det finns olika anledningar till att de hamnar i den gruppen, ibland inte något värre än att de skriver i en genre jag har svårt för. Kanske jag rentav har valt fel bok av någon som skulle förtjäna en andra chans, vi får se.

2018 känns just nu som om det ska bli året utan några särskilda projekt, nya ambitioner eller andra åtaganden för läsandet. Tidvis har 2017 känts lite hektiskt. Det innebär att antalet inlägg kan komma att sjunka. I år har det blivit betydligt fler än tidigare, främst av tre anledningar. Jag har läst många singelnoveller, ganska mycket tecknade serier och jag har också - i enlighet med en löst formulerad målsättning i början av året - börjat lyssna på litteratur. Jag brukar inte avsluta åren med någon statistisk genomgång, även om det har förekommit, men reflektionerna fick mig att göra den här sammanställningen för de fem bloggåren:

                   böcker     serier    lyssnat*     singelnoveller**       summa

2013             127                                                1                       128

2014             126                                                                         126

2015             122                                                5                       127

2016             124          8                                    2                       134

2017             120         40           23                  103                     286

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

Den traditionella läsningen av vad man i brist på bättre term skulle kunna kalla böcker ligger alltså på ungefär samma nivå; ökningen i antalet blogginlägg kan tillskrivas de tre faktorerna ovan. (Intressant nog verkar inte läsningen av singelnoveller ha påverkat läsningen av böcker särskilt mycket. En grov uppskattning kan kanske vara att ett hundratal noveller skulle motsvara ett tiotal böcker, och med dem inkluderade hamnar i så fall antalet böcker 2017 strax över de övriga åren i stället för strax under.)

Som en uppföljning av föregående års statistik över författare uppdelad på kön (med samma kriterier som anges där vad gäller författarpar, pseudonymer etc) har jag också räknat på årets läsning i det avseendet. Det stannar på 141 böcker (och annat) av män och 133 av kvinnor. Den kvinnliga andelen är 48,5%, vilket gör 2017 till mitt mest jämställda läsår hittills, delvis men inte bara på grund av de fjorton nobelpristagarna.

Till sist ska sägas att läsande inte är en tävling. Men för mig har bloggen inneburit att jag läser mer, och dessutom mer strukturerat. Ingetdera ser jag som en nackdel.

285. Anneli Furmark: Den röda vintern

På baksidan anges detta vara "tredje och sista delen i den löst sammanhängande trilogin", och jag har faktiskt svårt att se hur de hänger ihop alls. Nu är vi efter Bohuslän på tidigt 90-tal och Island på 2010-talet förflyttade till en namnlös stad i norra Sverige på 1970-talet. (Det finns ett järnverk, men annars inte mycket som entydigt anger var det utspelar sig.) Och inte heller här är det några av de medverkande som känns igen från de andra två delarna i trilogin. Snarast står den här lite mer på egna ben genom att så mycket av handlingen utspelar sig inomhus - som tur är, frestas man tillägga, med tanke på årstid och temperatur.

Stämningen och beskrivningen av relationerna har ändå något gemensamt med de tidigare böckerna. Det är människor som är rätt ensamma, trots att de ibland lever i traditionella kärnfamiljer eller ingår i andra sammanhang, till exempel ett tidstypiskt kollektiv eller en lokalavdelning inom någon av de många vänsterorganisationer som fanns då.

Jag fastnar oftare än i tidigare delar på inredningsdetaljer, där de tidstypiska skåphandtagen i köket:

säger lika mycket om tiden som de dricksglas jag är uppvuxen med:



Men allra mest nostalgisk blir jag inför vägglampan i hallen:

eftersom jag råkar ha en mer eller mindre likadan:

284. Anneli Furmark: Jordens medelpunkt

Tidigare den här månaden läste jag Fiskarna i havet, som anges vara nummer ett i en trilogi, där detta är nummer två. Riktigt hur de hör ihop förstår jag inte, för det är inte samma människor eller samma miljö; kanske man kan säga att landskapet spelar en viktig roll i båda.

Här utspelar det sig på Island med de möjligheter som ges av de karga vidderna. En relativt ny familjebildning är på semester - Axel, 16 år, hans mamma och hennes asatroende besserwisser-pojkvän Toralf. Jag tycker deras relationer ofta är väl fångade i repliker och bilder som de här:

Liksom med den förra är det något som gör att serieformen passar precis till berättelsen, vilket är ovanligare än man kunde tro.

283. Annika Nilsson och Lena Winqvist: Hjärnsmart lärande

Den här facknovellen är enligt baksidestexten "en liten handbok för dig som vill lära dig mer på mindre tid". Jag tyckte inte den innehöll så mycket nytt, men det kan ju vara olika för olika läsare. Mest fäste jag mig vid att det numera tydligen är datorn som används som jämförande utgångspunkt för att förklara hur den mänskliga hjärnan och minnet fungerar, och inte tvärtom.

282. Anton Hildingsson: Syrinx

Det här är vinnaren i Novellix' novelltävling 2017 (som man tyvärr fick vara högst 26 för att vara med i), och jag kan visst förstå varför den blev utvald. Det är en fint berättad historia om två barndomsvänner som träffas igen i ett inte alldeles harmoniskt skede i det unga vuxenlivet. Kanske det någon gång kommer en aning för nära det pretentiösa för min smak, men utan det vinner man nog inga tävlingar.

281. Caroline L. Jensen: Rovdjur

Senast klagade jag på ojämnheten hos Caroline L Jensens noveller, och den här är tyvärr inte särskilt skräckinjagande, snarare underlig. Det är som om hajen i Hajen och Hannibal Lecter i När lammen tystnar råkar befinna sig i samma stad, ett sammanträffande som även i genren känns som lite för mycket. Då är en av de bärande idéerna i historien bättre, men den kan inte avslöjas här av spoilerskäl. Kanske den idén hade gjort sig bättre på egen hand, men den lider tyvärr av att kräva ett rejält sammanträffande för att kunna bli av.

280. Camilla Lagerqvist: Mordön

Kanske hade jag inte tillräckligt uppmärksammat att det här var en ungdomsbok, dessutom Wahlströms, innan jag började lyssna. Men sedan var det ändå svårt att sluta, för man blir nyfiken på hur det ska gå. En del är så traditionellt att man vill sucka åt det (en sommarlovsfirande ungdom träffar en bofast dito, de blir inlåsta, de tar sig ut), men så är det ändå något bakom som inte är alldeles förutsägbart och som inte går att gissa sig till. Eftersom det är korta avsnitt tar det hela inte mer än ungefär fyra timmar att lyssna på, och det är synnerligen kravlöst tidsfördriv. För någon i rätt ålder tror jag det är riktigt spännande, och för mig var det i varje fall fullt uthärdligt.

279. Viktoria Jäderling: Åh Lunargatan

Den här årsfärska novellsamlingen får nog betecknas som finlitteratur, inte minst eftersom den recenserats så flitigt i den allt mindre recenserande dagspressen. Jag har svårt att säga något klokt om den, för den är svår att sammanfatta. Ändå känner jag inte under läsningen att det är något jag missar, som kan vara fallet ibland. Utan att på minsta sätt ställa sig in lyckas berättelserna beröra, kanske genom ett ovanligt konkret språk (och någon gång lite för mycket kroppsvätskor). Det är en bok som nog skulle växa vid en diskussion, tror jag.

278. Svetlana Aleksijevitj: Zinkpojkar

Projektet med kvinnliga nobelpristagare går för min del inte i någon särskild ordning. Det betyder att det inte är riktigt klart ännu, trots att det här är den senaste pristagaren, från 2015, utan att jag hoppas hinna med en till före nyår.

Svetlana Aleksijevitj skriver "dokumentärlitteratur", och kanske det är det mest intressanta att analysera. Det går att fundera mycket över vad som är sant och inte i boken (och inte minst varför den ändå står under skönlitteratur). Själva innehållet är förstås och med tanke på ämnet tungt. Zinkpojkarna är alltså de unga män som stupar i Afghanistan och kommer hem i zinkkistor. Boken består till stor del av ett antal vittnesmål från överlevande medverkande i kriget samt anhöriga, inte minst mödrar, som förlorat någon i kriget. Så småningom blir det ett ganska jämntjockt flöde av sådana skildringar som gör det svårt att skilja ut individer, och det är säkert ingen slump. För mig är det ändå lite för tungläst för att jag riktigt ska uppskatta det, även om jag förstår att det är viktigt att det skrivs. Den sista femtedelen eller så handlar om processerna som författaren hamnade i efter att den första upplagan kom ut, och där bränner det till och blir intressant igen, tycker jag.

277. Lars Lerin: Snigelsommar

Inspirerad av gårdagens novell av Lars Lerin lyssnade jag idag på den här. Det är (ännu) mer självbiografiskt, framför allt från hans ungdoms somrar på ett litet gammaldags lantbruk i Värmland. Men tyvärr är det också alldeles för överlappande med gårdagens. Jag gissar att de båda har publicerats separat i olika sammanhang och nu hamnat intill varandra hos Storytel, men det är faktiskt så att man kan nöja sig med att lyssna på den ena. Kanske hellre gårdagens, som var lite längre.

276. Anne Swärd: En perfekt katastrof

Det här med julnoveller är tydligen en liten genre för sig, har jag upptäckt. DN hade årets novell tillgänglig även för oss icke-prenumeranter, som därmed kan läsa en liten ryslig sak som bland annat visar hur illa det kan gå om man utrustar sig med tomtemask. I all sin enkelhet tyckte jag det här var bra läsning.

275. Oline Stig: Vad ni inte visste om änglar

Sydsvenskan har i år sin julnovell bakom betalvägg* men eftersom jag inte hade läst den här från 2013 kändes den som ny. Idén kanske inte är alldeles originell - en parafras på julevangeliet - men den hanteras lite småskojigt när det är en ängel som berättar och allt utspelar sig i Skåne i nutid (eller 2013 då).

* Men missförstå mig inte - jag förstår att tidningen måste få betalt på något sätt.

274. Marcel Proust: Madame de Breyves melankoliska sommar

Med den här novellen är det målgång i novelladventskalendern. I titelrollen finner vi en ung änka, fortfarande - eller på nytt, kanske - levnadsglad och som av en händelse intresserad av en man hon ser på en tillställning. Men det här tilldrar sig på den tiden när en kvinna inte kunde säga det till en man, utan hon måste hitta ett sätt att få mannen intresserad av henne, utan att det märks att det är hon själv som tar initiativet. Det hade kunnat bli roligt med rätt behandling, men här tycker jag tyvärr att det mest är omständligt, och dessutom ett exempel på hur destruktivt det kan vara när någon har för lite att göra och kan ägna för mycket tid åt ingenting.

273. Khashayar Naderehvandi: En dag till

Förra årets julradionovell i P1 hörde jag i maj i år, men den här gången tänkte jag att jag skulle vara lite mer i fas. Det handlar nu mer om frånvaron av julstämning, när Ghazwan och Julia hamnar på ett snabbmatsställe som är öppet även på julafton. Och inte blir det mer stämning när de kommer i kontakt med de övriga gästerna. Frågan är om det inte var lite för sorgligt för min smak just på julafton.

272. Lars Lerin: Det tysta köket

Det är väl inte bara jag som tillbringar lite tid i bilen på julafton. Idag passade det lagom att höra den här knappt timslånga novellen av Lars Lerin, väl mest känd som konstnär.

Utan att egentligen innehålla någon traditionell intrig är det ett antal träffsäkra iakttagelser om företrädesvis äldre människor på värmländska landsbygden, troligen lite självbiografiskt, antar jag efter att ha läst på en aning. Det mesta utspelar sig i en halvavlägsen dåtid, när varubussen kommer på fredagar och blåbandsföreningens bibliotek är öppet två timmar varannan vecka och bara har kvar en som lånar (fast han har läst alla böckerna).

Jag blev överraskad över hur mycket jag uppskattade det här. Påminner det om något skulle jag säga att det är Slas' Vem älskar Yngve Frej, och sämre jämförelsematerial finns det.

271. Helena Dahlgren: Salamandertider

Den här Storytel-novellen är mer kuslig än skräckinjagande. Den handlar om en dväljare, någon sorts parasiterande mentalt väsen, som just nu bor i (hos? med?) en busspendlande kvinna, men förbereder en övergång till en annan värd. Med tanke på vad vi får reda på av väsenets bakgrund skulle jag nästan hellre ha läst en roman om det.

270. Ania Monahof: Lilla asken

Näst sista luckan i kalendern visade sig ha lite jultema, närmare bestämt från 1944, när en grupp flyktingar är på väg från Finland till Sverige. Den familj som det handlar mest om har ryskt ursprung och har alltså redan flytt en gång från Leningrad.

Den här novellen är enligt omslagets insida hämtad ur sista delen i en självbiografisk trilogi, som jag blir lite intresserad av att läsa vid tillfälle. Ett minus dock för den lätt vansinniga färgsättningen som har valts till de fyra novellerna om flykt (se även här och här).

269. Nina Åkestam: Jiroekonomi

Dagens lucka innehåller ännu en av Novellix' facknoveller. Titelns Jiro har en sushirestaurang med tre Michelin-stjärnor i en tunnelbanenedgång i Tokyo. Bara det är ju intressant, men han är egentligen bara ett exempel på någon som gör något extremt bra eftersom han ägnar så mycket tid åt varje enskild bit. Budskapet i "novellen" - jag har fortfarande svårt att kalla det novell när det är facklitteratur - uppfattar jag som att det är bra både för individen och samhället att göra saker bättre än nödvändigt. Men jag är lite för ointresserad av ekonomisk teori för att riktigt ta till mig det här, tyvärr.

268. Caroline L. Jensen: Smårå septemberskog

De är ojämna, Caroline L Jensens noveller, publicerade styckevis på Storytel. Men den här var bra i sin relativa enkelhet, där gammal klassisk skräck i skogsmiljö möter en modern författare in spe som lånar en stuga och drabbas av bristande mobiltäckning.

267. Maria Sveland: Doggy Monday

Dagens novell går på temat "hämnas på chefen", och jag pendlar mellan att å ena sidan tycka att det är på tiden att huvudpersonen Rigmor inte finner sig i allt och att å andra sidan tycka att hon kunde hantera saker lite mer konstruktivt. Med tanke på hur hon hämnas är novellen lite jobbig, ja, inte så lite jobbig om man ska vara ärlig. Man får vara glad att man inte läste den till lunch.

266. David Mohseni: Eller sjunk i havet

Det här är ett nummer ur Novellix kvartett på temat flykt, som jag har nosat på en gång tidigare. Den här gången är det en trettonåring som tar sig från Iran till Grekland med de svårigheter det har. (Ingetdera är ändstationer på resan, förstår man.) Emellanåt bjuds det också på små glimtar av hjälpsamhet, människor som inte tjänar det minsta på att hjälpa honom men gör det ändå, och det är tur för helhetsintrycket.

265. Oline Stig: Hägring

Varken titel eller omslag skvallrar om det moderna anslaget i den här novellen, där Facebook spelar en stor roll. Temat är om man i sociala medier är sig själv eller någon annan - och i så fall vem? Att en bit utspelar sig i Lund med omisskännlig lokalfärg tyckte jag var roligt, men det allra bästa är faktiskt det öppna slutet, något som jag annars har svårt för. Här är det däremot alldeles rätt.

264. Helena von Zweigbergk: Vad det såg ut som

Dagens novell är ännu en som jag har svårt att riktigt förstå mig på, eller om det är att jag inte känner att jag kan uppskatta den efter förtjänst. Det är en barndomsskildring från den tiden man hade en bästis som man gjorde allt med, men handlar också om andra saker som kunde bli livsviktiga i den åldern. Kanske jag hade tyckt bättre om den om författaren hade valt ett av dessa spår.

263. Jan Fridegård: Trägudars land

Historien om trälen Holme, hans kvinna Ausi och deras barn känns på en gång som en klassiker och som lite bortglömd. Inledningen är hur som helst en av de bättre jag har läst. Hövdingen bestämmer att deras barn ska sättas ut i skogen för att dö, men Holme vill annorlunda. Det utvecklar sig till en berättelse om både klass-, köns- och trosfrågor (för efter ett tag kommer en kristen missionär in i handlingen). Emellanåt är det också riktigt fina naturskildringar späckade med dofter och läten, som jag inbillar mig att dåtidens människor var mer observanta på - eller om det bara blev så eftersom de inte hade så många andra ljud omkring sig.

Min egen historia om den här boken är att den skulle läsas i årskurs åtta, men det blev aldrig vår tur med skolans klassuppsättning, och därför har jag läst den en gång på egen hand i vuxen ålder. Nu valde jag den när det var min tur i bokcirkeln, och baktanken med det är att fortsätta av bara farten med de två andra delarna i trilogin, Gryningsfolket och Offerrök.

Cirkelns intryck var blandade. Någon hade redan läst hela trilogin, någon annan tyckte det var förutsägbart.

Mitt exemplar är en gammal utgåva från FIB:s bokklubb (långt innan tidningen Folket i Bild hade sålts och blivit herrtidning, ska understrykas). Förutom att den är solblekt tycker jag det är ett riktigt snyggt pappband, som visar vilken omsorg som lades ner även på billighetsupplagor förr i världen:

262. Sylvia Plath: Johnny Panic och drömbibeln

Här lyckades jag på egen hand, utan bokcirkelns hjälp, trilla tillbaka i temat mentalsjukhus. Det handlar om någon sorts läkarsekreterare som ska protokollföra patientsamtal men själv börjar hitta på vad de säger sig ha drömt om. Idén är inte dum, men jag får den inte att passa in i något sammanhang, och det hade jag behövt för att uppskatta den.

261. Linda Olsson: De blå skorna

Ett par blåa mockaskor spelar huvudrollen i den här vemodiga men hoppfulla novellen om en huvudperson som kommer till Paris för att ta hand om bohaget efter sin avlidne far. Modern är död sedan länge och ingen ledtråd finns till vems de oanvända skorna skulle vara. På sitt eget sätt är det nästan en deckargåta, som dock får sin lösning lite för lätt för att passa i den genren. Jag blev överraskad över hur bra jag tyckte om den här historien.

"Linda Olssons författarskap började med förstaplatsen i en novelltävling 2003", säger presentationen på omslagets insida. Då var hon 55 år och det ger ju visst hopp om karriärutveckling även för oss som har bit kvar till 55.

260. Kim Thúy: Hitomi

Kim Thúy är brett uppskattad i bloggosfären, har jag förstått, utan att själv ha läst någon av hennes romaner. Den här korta novellen - bara åtta sidor exklusive för- och efterord, gemensamma för hela Novellix-nonetten på temat grannar - är finstämd och poetisk, men kanske i behov av en lite mer pregnant handling för att jag ska vara riktigt med på tåget. Men det tror jag att romanerna har, så jag är inte avskräckt.

259. Åsa Burman: Bli klar i tid och må bra på vägen

Det här är ovanligt nog arbetstidsläsning, låt vara att jag inte är doktorand utan administrerar sådana. Därmed fyller det här inlägget mest funktionen att skapa en komplett läsdagbok och inte att förmedla synpunkter på det lästa.

258. Spänning i juletid

Deckare är ett mångtydigt begrepp, visar inte minst den här samlingen av tre mer eller mindre julrelaterade, i varje fall vintriga, historier. Åke Edwardsons är snarare en spökhistoria, och i den genren inte dum alls. Arne Dahls är någon sorts politisk thriller, som jag tyvärr inte tycker fungerar i det här korta formatet. Men bäst är Kjell Erikssons rysare, nästan av Roald Dahlsk klass. Länge är jag frustrerad över det övertydliga i historien, som jag tycker att också de medverkande borde begripa - och så visar det sig vara på ett helt annat sätt, och ett antal formuleringar skulle tolkas annorlunda. Den räddade helhetsintrycket som annars hade blivit lite svalt.

257. Caroline L. Jensen: Plock plock

Det går att skriva novell om det mesta, men jag hade nog inte själv kommit på tanken att skriva om hur huvudpersonen samlar avklippta naglar, sårskorpor och annat avskrap i en burk i sitt sovrum. Jag väljer att se det här som en övning i att skilja mellan känslorna skräck - som det inte framkallar - och avsmak - som det framkallar i inte så liten grad. När övningen är över vill jag helst inte tänka mer på det här.

256. Virginia Woolf: Lappin och Lapinova

Som ni kanske minns har Virginia Woolf varit med tidigare i den här kalendern. Den eventuella gemensamma nämnaren är äktenskap, här dock ett pågående och inte som förra gången upplöst genom ena partens död. Särskilt mycket lyckligare är det dock inte, och det är berättat på ett sätt som jag inte riktigt kommer underfund med.

255. Helena Dahlgren: #nofilter - En nattlägesnovell

Skräck i instagrammiljö blev det för mig på bussen hem idag, dessutom illustrerad med just de instagrambilder som huvudpersonen lägger upp. Det blir faktiskt riktigt läskigt efter ett tag, när det visar sig inte stå riktigt rätt till med en av följarna. Annars är den här novellen kanske mest minnesvärd genom att vara skriven i du-perspektiv, som känns lite ovant, men visar sig vara mer lyckat än man kunde tänka sig från början.

254. Hassan Loo Sattarvandi: Om himlen smälter

Författaren till dagens novell var tidigare okänd för mig, men det verkar vara jag som inte hänger med. Han har skrivit både böcker och filmmanus, och den här novellen har dessutom varit radionovell för några år sedan. Det handlar om en ung kille med kulturella intressen, som han ibland använder för att imponera på det motsatta könet. Han (och hon) är i den där åldern när allt är så Viktigt och Livsavgörande, även om det bara är en inlämningsuppgift i svenska. Det tycker jag att författaren har fångat väldigt väl. Liksom de andra i den kvartett där denna ingår har den ett mycket snyggt omslag, som min bild i lampljus inte riktigt gör rättvisa.

253. Karolina Ramqvist: Farväl, mitt kvinnofängelse

Dagens lucka markerar halvvägs genom kalendern, och det firar vi på ett kvinnofängelse (eventuellt i USA). Det handlar därför om den sortens relationer som förekommer där, men mer sällan utanför murarna, och alldeles särskilt om den saknad som uppstår när någon ska friges. Jag hade lite svårt med miljön, och i novell har man för kort tid på sig att vänja sig, om det tar emot, men egentligen tror jag det här hade kunnat bli en intressant roman.

252. Riikka Pulkkinen: Ett köns bekännelse

Jag studsar ganska slumpmässigt runt bland de tjugofyra noveller jag plockade ut till denna kalender, men här finns i alla fall två anknytningar till gårdagens, nämligen Finland och autofiktion. (Berättaren i gårdagens novell hette Westö, berättaren idag heter Riikka Pulkkinen.) Sedan är det slut med parallellerna, för igår handlade det om människor som kom varandra lite närmare. Idag är det tvärtom, på ett rätt obehagligt men, får man hoppas, symboliskt sätt.

251. Frédéric Dard: Hissen

Denna för mig sista av de tre Frédéric Dard-deckarna som har kommit ut i höst vill jag i hård konkurrens utnämna till den bästa. Med små medel och nästan inga specialeffekter gör han det först förbryllande som i en klassisk pusseldeckare och sedan - när huvudpersonen och vi har förstått hur det hängde ihop - vänder han det ett halvt varv till så det ändå inte slutar som man trodde. Enormt skickligt hantverk, så bra att man nästan vill läsa om den genast.

Man kan läsa de här böckerna i vilken ordning man vill, men det var ändå inte så dumt att nu spara denna till sist, eftersom den utspelar sig en julhelg. Här är julstämningen helt annorlunda än hos Elly Griffiths igår; Dard bygger mer på att den riktiga julstämningen saknas för huvudpersonen och hans sällskap, trots allt firande de är omgivna av. I Frankrike äts det väl mer ute vid högtider som vi snarare vill fira hemma, men även det ger förstås sin kontrast när restaurangerna fylls av större sällskap och en och annan avsigkommen.

Det ska komma mer Dard hos Absint noir, och det ser jag fram emot. Det är underligt att en så produktiv - och bra! - författare inte har funnits på svenska innan. Frågan är om man vågar sig på ett försök att läsa honom på franska.

250. Elly Griffiths: Paradisträdet - en julnovell

Nu är det ju säsong för jullitteratur, en genre som kanske lite för ofta består i att författare låter sina karaktärer från tidigare böcker helt enkelt fira jul, utan de att får så mycket mer att göra än vad många av oss gör i verkligheten inför och under helgen. Lite så känns det med den här historien om rättsarkeologen Ruth Galloway, som Elly Griffiths har skrivit nio deckare om. Räknar jag rätt kom den här novellen efter fjärde boken, och det är ganska tydligt att den vänder sig till dem som redan känner Ruth och persongalleriet runt henne. Men det fungerar faktiskt också som ett smakprov som gör mig lite sugen på att prova en av böckerna. I England är det ju alltid lite mer jul än här, även så i denna vintrigt lantliga del av Norfolk, där snön yr och granen kläs, om än med vissa förhinder. Det enda konstiga är att det knappt är en deckare, hur man än definierar det.

249. Kjell Westö: Midsommar med herr Laakso

Nydumpad strax före midsommar måste den här novellens berättare stanna i sin lägenhet i Helsingfors. Herr Laakso är hans granne som han har ett inte alldeles harmoniskt förhållande till. Men när alla andra är borta över helgen kan man ändå behöva kontakta den granne man minst av allt vill ha med att göra. Och det vore ju inte finländsk skönlitteratur om det inte fanns en liten anknytning till vinterkriget.

Det här är en av nio noveller i Novellix' serie om grannar, som kom tidigare i år. Kjell Westö är en ny bekantskap för mig, men hans romaner har jag blivit tipsad om i olika sammanhang, så det är inte omöjligt att jag återkommer till honom.

248. Elisa Rossholm: Lammen från Le Mans

Det här är en tolkning i serieformat av en sann historia om två systrar som mördade frun och dottern i den familj där de var hembiträden. Jag hade inte hört talas om dem innan, men de har tydligen inspirerat till ett antal kulturella verk i olika genrer.

Här står kanske bilden i lite för mycket fokus framför texten för att jag ska bli alldeles nöjd. Det är faktiskt så att jag har svårt att följa med i historien när systrarna pratar så lite med varandra och den sparsmakade berättaren är kortfattad. Troligen ska man vila mer i bilderna än jag har haft ro till.

247. Anneli Furmark: Fiskarna i havet

Med en del serieromaner har jag svårt att förstå varför författaren har valt just det mediet. Ibland är det för mycket text för att det ska bli riktigt bra, och ibland tar bilderna över så att man undrar om inte författaren hellre vill vara illustratör.

Men här är det faktiskt så att historien inte hade kunnat berättas bättre i något annat medium än det valda. Till stor del beror det nog på att bilder är viktiga i berättelsen, som utspelar sig på en konstskola. (Det sägs inte uttryckligen, men det måste nog vara Gerlesborg i Bohuslän.) Det är en kvinna som ser tillbaka på läsåret 1990/91 där, när hon var ung och gjorde sådant man gör på sådana ställen när man är ung. Eftersom det handlar om ett helt år finns det också tillfälle att reflektera över årstidernas gång i de relativt konstnärliga bilderna:

Men roligast har jag åt den här bilden, av helt privata skäl:

246. Gun-Britt Sundström: Början

Av någon anledning har jag nog aldrig läst Gun-Britt Sundström förr, men den här novellen var inte det minsta avskräckande. Den berättar på bara sexton små sidor om Noas hela grundskoletid med ett väl avvägt urval episoder. Det är bara att hoppas att han får ett roligare liv därefter, för det som tillåts hända här är sorgligt.