134. Helena Marchmont: A Taste of Murder

Årets sista läsning innebar lyssning av den här tredje delen om Alfie McAlister som har ärvt sin moster Augustas stuga i Bunburry i Cotswolds i västra England. Som vanligt är det någon som dör under mystiska omständigheter - det börjar bli som i Midsomer, om inte värre, eftersom det här är koncentrerat till en och samma by. Den här gången är det en storbonde och köttproducent som blir ihjältrampad av en av sina egna kor, eventuellt relaterat till att han struntar i ekologisk produktion och gör sig av med besvärlig personal. Den ganska tunna historien lämnar utrymme för att ge ytterligare bakgrund om Alfie, inte minst om hur det gick för hans fästmö Vivian som vi har förstått är död, men inte riktigt hur och varför. Det går inte att komma ifrån att det blir lite baktungt, och inte särskilt relaterat till Bunburry. Men det är onekligen mysdeckare i sin mysigaste form, och ibland är det precis vad man behöver.

Årets sista läsning innebär också den traditionella kvantitativa sammanfattningen, som i år inte är någon munter läsning. 2022 har inte varit ett bra läsår (och inte ett bra lyssningsår heller). Jag avstår från att utveckla vad det kan bero på, och hoppas att 2023 ska bli bättre. 

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

133. Karolina Ramqvist: Sillmjölken

Det är inte så gott om julnoveller i medierna i år som för några år sedan, är mitt intryck. Den här handlar om en ung kvinna som för första gången lagar egen julmat, efter att fram till nu ha firat med släkt och familj på olika sätt så att det har funnits mängder med mat i alla fall. Nu har hon lagt in sill och står och får ordning på tre sorters kål, men det blir inte riktigt bra ändå. Hur får ni själva läsa här. Mat är onekligen ett effektivt inslag i litteraturen för att förmedla gemenskap - eller brist därpå.

132. Malin Persson Giolito: En julberättelse

Årets julnovell i P1 anspelar på Flickan med svavelstickorna, och den är ju verkligen ingen feel good-historia. Det är därmed inte heller denna novell, även om den kanske är något mindre tragisk. Men eftersom den utspelar sig i nutid finns det mycket annat än fattigdom och ihjälfrusna småflickor som kan förmedla utsatthet och utanförskap. Jag hade nog önskat mig något lite gladare, faktiskt.

131. Eva Bexell: Flickan i gullregnsträdet

Eva Bexell är mest känd för Prostens barnbarn och dess uppföljare. Den här har sina beröringspunkter med de böckerna - jag hittade fram till den genom att undersöka om Margaretha Krook hade läst in något mer än böckerna om morfar prosten. Det här var det enda jag hittade hos min ljudbokstjänst, men hon var ju flitig ändå utan att sitta i studion.*

Även den här historien utspelar sig i Borgholm på Öland, och dessutom i en prästfamilj. Men det är en generation tidigare, för det framgår att kungen - som kommer till Solliden - är Gustaf V. Huvudperson är Hedvig, sex år, som är dotter till prästen. Hennes föräldrar spelar en ganska undanskymd roll, utan det är snarare hennes eget nätverk av vuxna som figurerar. Hon är nämligen den där sortens barn som går runt och gör sig bekant med även vuxna som hennes föräldrar inte nödvändigtvis känner så väl. Förutom att det är på förrförre kungens tid märks det att tiden har gått på så sätt att man knappast skulle släppa ut en sexåring på egen hand på det sättet idag. Så småningom åker hon rentav tåg själv, även om det verkar vara en ganska kort bit.

Den humor som jag annars har förknippat med Eva Bexells böcker är inte så framträdande här, inte heller de formuleringar som snarare vänder sig till vuxna lyssnare eller (hög)läsare. Här är det barnets perspektiv som är konsekvent genomfört, och det är i och för sig väl hanterat. Men det blir aningen begränsande, och jag kan förstå att det inte kom fler böcker just om Hedvig.

* Det har förresten nyss kommit ett avsnitt i P1:s serie Kulturlivet - där en kulturellt verksam person berättar om någon annan kulturellt verksam som har inspirerat - om Margaretha Krook, utvald som huvudperson av Pia Johansson. Rekommenderas.

130. AC Collin: A som i Agnes

En nattöppen bokhandel, det är vi nog många som kan hålla med huvudpersonens mamma om att det är något underligt. Så blir det i alla fall, så Agnes får jobba natt och försöka hålla ställningarna, för en och annan kund kommer det faktiskt, trots allt. Egentligen vill hon åka till Norge och jobba för bättre lön, men hon är aningen oföretagsam, tycker jag. Det här är den där sortens novell som inte riktigt slutar med någon upplösning, eller som man kan säga slutar med att något annat börjar. Det går visst an att lyssna på, men det lämnar inte heller något bestående intryck.

129. Mikael Yvesand: Oris

Först handlar det här om en vanlig tunnelbaneresa, sedan blir det något helt annat, åtminstone vad gäller  miljön. Förändringen kommer omärkligt, men kanske är det en bieffekt av att lyssna och inte läsa på papper. Jag hänger inte riktigt med, men är inte säker på att det är meningen.

128. Ivar Ahlstedt: 12½-klubben klarar fallet

Det här blev sista boken om Sigge Flod, för samma år som den kom ut, 1967, avled författaren Ivar Ahlstedt. De senare böckerna i serien skiljer sig ganska mycket från de första, inte minst sedan 12½-klubben introducerades för ett par böcker sedan. Det är en förhållandevis välorganiserad sammanslutning med möten, protokoll och klubblokal med telefon. Hur medlemmarna har möjlighet att lägga så mycket tid på verksamheten är oklart - någon gång borde de också vara i skolan, tycker jag. (Men det här utspelar sig på den tid när inte alla tonåringar gick i skolan. Åtminstone någon av de äldre har ett jobb, men även där ställs vissa krav på närvaro, föreställer jag mig.)

Till det jag uppskattar mycket i de senare böckerna är de kartor som hjälper läsaren att orientera sig. Här förekommer återigen sjön Ören - även om den är namnlös på kartan och har bytt form sedan sist - och ön Munken. Intresset den här gången är dock berget Bullingen, där det bland annat sätts upp en skidlift.



Det är en ovanligt spretig historia, som bara nödtorftigt knyts ihop på slutet. Ett antal till synes fristående mysterier inleder. Det handlar om en schackturnering, där den helt autentiske stormästaren Botvinnik gästar Eriksvik och möter en anonym motståndare, som kallar sig Smyslov, men försvinner under turneringens gång. Det handlar också om en matematikskrivning, där Sigge själv får tillbaka en rättad skrivning med fler lösta uppgifter än han minns att han gjorde. Och så är det ett antal brott runtom i staden, ofta bagatellartade, snarast tillkomna för att gäcka polisen och andra.

Stormarknaden ESMO har redan tvingats stänga, trots att det här utspelar sig i början av året efter att den öppnade. Sigge själv har hunnit bli nästan fjorton och hunden Knatten är enligt uppgift tjugo månader gammal. Jag har inte gjort något riktigt försök att få ihop kronologin i hela serien, men jag misstänker att den inte fungerar till alla delar.

När det hettar till mot slutet är Sigge på egen hand utan sin klubb, och jag tycker han gör sig bäst så. Det är lite svettigare än den här bilden från titelbladet ger anledning att anta:

men slutar inte med något riktigt avslöjande, snarare en tidstypisk upplösning där det är omgivningens fel att någon har hamnat på avvägar.

127. Katarina Kieri: Under himlavalvet

När jag lyssnar får jag inte intrycket att det här är skönlitteratur, men jag kan förstås inte svära på att allt är sant. Det är i alla fall en berättare i samma ålder som författaren, som också har sitt ursprung i Tornedalen. Särskilt handlar det om hennes mormor, som var finskspråkig och som berättaren därför inte hade någon möjlighet att samtala med. Själv fick hon nämligen inte lära sig finska hemma, trots att stora delar av släkten hade det som sitt umgängesspråk. Mormodern kom från den finska sidan av gränsälven, född redan på den tiden Finland hörde till Ryssland, och man kan bara hålla med om att det hade varit intressant att få höra hennes minnen.

126. Mikael Strömberg: Sinneväsen

Noveller av Mikael Strömberg har jag lyssnat på tidigare, och ett par av hans kännetecken finns med även i den här. Han rör sig i gränslandet mellan verklighet och övernaturlighet, där det senare kommer smygande efter hand, och först mot slutet tar över. Länge undrar jag om det inte ska bli mer än en ganska vanlig historia om en familj som ska ta hand om ett hem efter avlidna släktingar, men det blir det till sist.

(Och så verkar han ha en faiblesse för originella sammansatta ord på S.)

125. Suad Ali: Plåsterströssel

Den här radionovellen, där berättaren förlorar en vän som avlider i cancer (ingen spoiler, det berättas mycket tidigt), var inte det jag var sugen på idag. Den kan nog vara bra för någon annan, kanske till och med för mig någon annan dag. Nu överskuggade det tunga temat eventuella andra kvaliteter.

124. Quynh Tran: Inga sånger

Hur det går med det som den här novellen handlar om, det får man själv försöka fundera ut, för den slutar öppet - lite för öppet för min smak, faktiskt. Det utspelar sig i Malmö, där en huvudpersons hustru går ut för att köpa frukostbröd utan att komma tillbaka, och utan att gå att få tag i när huvudpersonen börjar bli orolig. Och så är det av någon anledning trafikstockning på Nobelvägen.

123. Jesper Larsson: Ang. ärende 6.14

Privatperson som skriver till myndighet, det kan i skönlitteraturen ofta bli mer eller mindre komik. Här är det mycket lite sådant, eftersom bakgrunden - löst skisserad - är så tragisk. Av någon anledning sitter Rune Lindgrens dotter i rullstol, och han har byggt en ramp och en brygga för att hon ska kunna komma ner till havet. Det har han gjort utan nödvändiga tillstånd och även i en liten kommun där alla känner alla går det förstås inte för sig.

122. Lars Landgren: Inägojord

Perspektivet i den här novellen är otvetydigt barnets - en pojke som tillsammans med sin bror får höra och se saker som han inte fullt ut förstår. Vi vuxna lyssnare har möjligen lite större förförståelse av vad samfällt ägande av inägojord kan betyda, men hela bilden får vi förstås inte genom den valda berättarrösten. Det är nog det som lyfter den här historien, där annars miljön är det fina.

121. Anna-Karin Palm: Agnes & Betty

Anna-Karin Palm låter den här novellen utspela sig i en odefinierad lantlig omgivning, som emellertid helt tydligt ligger någonstans i norra Sverige. Det framgår av ordval, om inte annat. De två systrarna som det handlar om är olika på många sätt, men står varandra nära ändå. En stannar kvar, medan en flyttar till Stockholm, men inte heller det försvagar deras relation. På bara en knapp halvtimme får man två hela livsöden (och nästan ett till, som inte ska spoilras här). Den här var bäst hittills av årets radionoveller.

120. Donia Saleh: Råtthonorna

Efter att ha lyssnat på den här novellen är jag inte säker på att jag har förstått den, för den kombinerar vardagliga inslag med absurditeter på ett underligt sätt. Det handlar om någon som är verksam på en redaktion av något slag, och som köper råttor i en zoobutik, inte för att själv ha dem som sällskapsdjur utan av något arbetsrelaterat skäl. Kanske har jag lyssnat dåligt, kanske är det medvetet oklart.

119. Mats Kolmisoppi: En Norgehistoria

Eventuellt missar jag något i den här uppläsningen, men jag förstår inte anledningen till att berättelsen är placerad i Norge. Det handlar om en grupp kvinnor som odlar diverse konspirationsteorier, som man möjligen har stött på tidigare, men kanske inte så koncentrerade till ett och samma sällskap. Berättaren är son till en av kvinnorna och får tillfälle att höra mer än han borde. Förutom det här med lokaliseringen är det okomplicerad och trevlig lyssning.

118. Karin Erlandsson: Lådan

Radioföljetongen har haft paus och släppt fram en omgång radionoveller igen. Karin Erlandsson var hittills okänd för mig, men är finlandssvensk, liksom inläsaren. Det utspelar sig också i Finland, även om jag tror att intrigen hade kunnat fungera även i Sverige. I titelns låda ligger en anteckningsbok, där man förväntas skriva upp sig när man har promenerat en motionsslinga. Men så försvinner den, och samtidigt försvinner mamman till en av berättarens kompisar. Det smyger sig på långsamt, men det är så småningom en spännande historia.

Bonus är det finlandssvenska ordet skumvin.

117. Helena Marchmont: A Murderous Ride

Inte bara en stuga, utan också en Jaguar visar det sig att Alfie McAlister har fått ärva efter sin moster Augusta. Den får en central roll i den här andra kortromanen, där Alfie råkar ut för det som så många huvudpersoner i kriminalgenren har råkat ut för före honom, nämligen att bli misstänkt för något han inte har gjort. Bunburry har faktiskt, trots sin ringa storlek, två poliser stationerade där, en som är systerdotterdotter (eller möjligen brorsdotterdotter) till en av de äldre damer som tagit sig an Alfie, och så hennes chef, som av alla tänkbara namn heter Harold Wilson. Han är verkligen ingen man önskar träffa på, fördomsfull och maktfullkomlig som han är.

Den här "svåra tvåan" är tyvärr betydligt svagare än den charmiga ettan, både vad gäller intrig och persongalleri. Motortemat passar inte riktigt ihop med den lantliga omgivningen, även om det naturligtvis sedan länge har funnits bilar även i Bunburry. Man får lite ytterligare back story om Alfie, någorlunda relevant, men nu tycker jag det är dags för hans vän Oscar att komma dit från London och sprida sina Wilde-citat mer än bara per telefon.

116. Ingela Ferm och Marianne Frid Ferm: Hurvamorden

Kanske är tiden mogen för den här boken nu med sjuttio års avstånd till händelserna. För mig som har släktanknytning till Mellanskåne har Hurvamorden varit känt material åtminstone sedan 1986, när Ernst-Hugo Järegård spelade mördaren Tore Hedin i ett avsnitt av serien Skånska mord. Det här är inte en dramatisering av den sorten, men riktigt vad det är för slags bok är inte helt enkelt att beskriva.

Utgångspunkten för dess tillkomst är hur som helst att de båda författarna är döttrar till Gunnar Johansson Ferm, som var nybliven polis i Hurva 1952. Hans berättelse ramar in boken, men den innehåller långt mer än så. Det har också intervjuats en del andra bybor, även om många förstås inte längre är i livet, och det har också bedrivits arkivstudier för att beskriva händelseförloppet. Allt detta var verkligen inte bekant för mig tidigare.

Tore Hedins liv, hans föräldrars liv, vardagen i Hurva, Hedins fästmö Ulla Östbergs liv - allt detta är möjligen inte lika centralt för förståelsen av vad som hände. Samtidigt bildar det en helhet som är svår att dra något från utan att den blir skev. Om det är något som verkligen framstår som värdefullt är det beskrivningen av polisarbetet strax före morden. Hedin hade hotat och misshandlat sin fästmö flera gånger, den sista så allvarligt att hon inte kunde klara sig utan att bli läkarundersökt. Därigenom blev Hedin polisanmäld och tagen ur tjänst. Däremot blev han inte frihetsberövad, och ingen bevakning sattes in på ålderdomshemmet i Hurva, där fästmön bodde och arbetade. Det framstår idag som helt obegripligt, även om liknande händelser har inträffat även närmare nutid. Det är också frapperande hur polisens arbete bestod i telefonsamtal mellan fjärdingsmän som ofta kontaktades i bostaden, där de ibland var anträffbara, ibland inte.

Lovord ska också utdelas för att inläsningen är på skånska, närmare bestämt av Kajsa Ernst.

115. Helena Marchmont: Murder at the Mousetrap

Den här serien av kortromaner presenteras som "Miss Marple meets Oscar Wilde", så "what's not to like"? Mellan dessa båda motpoler finns en huvudperson, Alfie McAlister, som har fått ärva en stuga i en liten by i Cotswolds i västra England efter en moster som han inte hade haft kontakt med på många år. Däremot får man så småningom en back story som förklarar att han har tillbringat många barndomssomrar där, i byn Bunburry. Det är inte den enda Oscar Wilde-referensen; han har också en vän i London som han ringer och pratar med och som är benägen att citera Wilde lite för ofta. Miss Marple kommer i dubbel upplaga i form av två ogifta damer, väninnor till hans moster Augusta, och mycket intresserade av sin omgivning, inklusive att ta hand om Alfie.

Det här låter som om det kunde utspela sig när som helst de senaste nittio åren, men det är omisskännligt nära nutid, för det finns mobiltelefoner och andra moderniteter. Bunburry har till och med en indisk restaurang, och det är nog en okänd företeelse för miss Marple i original. Själva intrigen innehåller förstås ett mord eller åtminstone ett misstänkt dödsfall. De misstänkta är alla medlemmar i en amatörteatergrupp som spelar Agatha Christies Råttfällan, och det är alltså motivet till titeln. Man måste inte kunna pjäsen särskilt bra för att hänga med, tror jag, men kanske är det en fördel att ha sett eller läst den om man inte vill bli spoilrad.

Om man ska bedöma detta efter vad det utger sig för att vara, lättsam lyssning som introducerar en till en miljö och några huvudpersoner som kommer att återkomma i ett antal liknande (förutsätter jag) historier, är det utmärkt tidsfördriv. Jag lovar inte att hålla ut hela vägen - det finns just nu tretton stycken - men ett tag till åtminstone.

114. Kerstin Bergman: Förgätmigej

Det här är "den svåra andra boken" - den första var Oskuld och oleander, som jag nu har mer blandade minnen av än det länkade inlägget antyder. Iris Bure, som där agerade privatdetektiv i sitt gamla barndomshem, får nu anledning att åka till Dalsland. Där finns hennes familjs gamla sommarhus, nu bebott av kusinen Ingrid, som hon inte har haft så mycket kontakt med i vuxen ålder. Det framgår att det finns anledningar till det. Nu har en systerdotter till Ingrid försvunnit däromkring, och eftersom det eventuellt kan finnas kopplingar till något som Iris och Ingrid upplevde en sommar på åttiotalet åker Iris dit.

Sedan vidtar ett ändlöst åkande på skogsvägar i jakt på den försvunna flickan (och två granntvillingar som också har försvunnit), och så småningom också andra personer. Jag har svårt att riktigt följa med hur de tar sig hit och dit, och alldeles realistiskt är det inte heller att ingen kontaktar polisen för att få hjälp. Iris pendlar mellan att få ingivelser om hur något hänger ihop och att glömma bort något grundläggande och viktigt; möjligen är detta ett realistiskt sätt att beskriva hur en person under stress kan uppföra sig. Men det fungerar sämre i fiktionen.

Själva intrigen är ändå godtagbar och verkligen inte sämre än mycket annat i genren. Hade det varit hundra sidor kortare hade jag kunnat vara positiv med betydligt färre förbehåll. Kanske hade då också någon galande gök kunnat strykas, och det hade varit bra, med tanke på att göken inte gal i augusti, när det utspelar sig. Annars är miljön det som höjer den här boken - om det bara inte hade varit så förtvivlat mycket av den. Det är växter, vilda och odlade, det är porslinsdekorer och det är inredningsdetaljer både hemma hos Ingrid och alla andra som får påhälsning. Ingenting är direkt dåligt, men det är ett överflöd som inte motiveras av handlingen.

Som synes är jag kluven till den här boken. Det beror nog på att den hade kunnat vara så mycket bättre. Författaren kan berätta, men skulle behöva en redaktör som var strängare.

113. Anthony Horowitz: The Adventure of the Seven Christmas Cards – A Sherlock Holmes Christmas Story

Den här novellen är uppenbart skriven med stor kärlek till Sherlock Holmes och hans universum, låt vara nära hundra år efter att de sista novellerna om honom kom ut. Det är inte en remake som TV-seriens Sherlock, utan en historia som utspelar sig i samma tid och miljö som originalberättelserna. För den verklige sherlockianen finns det nog stora möjligheter att lösa gåtan före eller samtidigt med Holmes, för man blir rikligen belönad om man kan Holmes-kanonen. Om man som jag inte kan den är det ändå en bra historia.

Det börjar, som det så ofta gör, med att en besökare kommer till Baker Street och ber Holmes att ta sig an ett fall. Besökaren har fått sju julkort, tydligen skrivna av samma person, med synnerligen makabra motiv. Holmes och Watson ger sig ut för att ta reda på var julkorten kan komma ifrån. Så småningom kommer också Lestrade från Scotland Yard på besök, Holmes får tillfälle att säga "elementary" samt dra slutsatser om en person han aldrig har sett, men av ansiktsfärg och klädsel kan placera geografiskt och socialt. Ett litet handgemäng saknas inte heller. Det är med andra ord precis som det brukar i en Sherlock Holmes-novell, lika kompetent och trivsamt som vore det Arthur Conan Doyle själv som hade skrivit.

112. Stella Parland: Glossarium över förgätna fejder

Någon gång händer det att ljudbokstjänsten överraskar med något som visar sig vara helt annorlunda än väntat. Det här är svårbeskrivet, men till det yttre är det i alla fall en novell på en halvtimme. Den beskriver sig själv som att innehållet är ett upphittat manuskript av en viss "Simerick Slender, förste baron av Canicattini, född i Bath 1907 och död på ett hotell i Marseille den 17 oktober 1946". Att han är fiktiv behöver inte sägas, men redan i den ganska långa del som är en biografi över honom, och alltså inte en del av själva manuskriptet, är det en räcka av absurditeter som skulle räcka till en roman. När man har ställt sig in på vad det är man faktiskt får höra är det ibland vansinnigt roligt mot en botten av djup tragik. Jag kan inte annat än rekommendera alla att lyssna eller läsa själva för att bilda sig en uppfattning, för det låter sig som sagt svårligen beskrivas.

111. Ulf Broberg: Fel plats, fel tid

Ulf Broberg skriver tydligen även fulllängdsdeckare som utspelar sig i Uppsala, men den här novellen verkar ha tillkommit för att tillfredsställa alla som vill ha något med julstämning. Den känns mest som första kapitlet i en roman, och upplösningen, om man ens kan kalla den för det, är helt otillfredsställande. Jag blir tyvärr inte det minsta sugen på att läsa något av författaren i det längre formatet, särskilt som jag inte är så intresserad av Uppsalas gatunamn som han verkar vara.

110. E C Bentley: Trent and the Ministering Angel

E C Bentleys detektiv Philip Trent är minnesvärd om inte för något annat så för att han gav Stieg Trenter, född Johansson, impulsen till hans nya efternamn. Trent är annars en tidig version av den detektiv som var så populär i anglosaxisk kriminallitteratur under mellankrigstiden, lite normalare än Sherlock Holmes, men ändå en utpräglad personlighet och verkligen inte en polis av statstjänstemannasort. I det korta formatet blir han inte någon riktigt stor karaktär, men han löser den här gåtan kompetent tack vare sin beläsenhet vad gäller Lewis Carroll, mest känd för Alice i Underlandet, men författare även till absurd barnpoesi, som får sin betydelse här.

109. Völsungasagan

I den här sagan ryms mycket som är bekant även för den som aldrig har läst om Völsung och hans ättlingar. Det är nämligen här som Sigurd Fafnesbane dödar draken Fafner. Vidare förekommer Brynhild och Gudrun som rivaler om honom - annars är det ju ofta männen som är rivaler om stolta jungfrur - och Atle, som ska vara hunnerhövdingen Attila. Det rör sig på gränsen mellan historia och myt; det finns personer i berättelsen som har funnits, eller åtminstone har verkliga förebilder, men också sådana som är fiktiva. (Oden själv dyker upp några gånger, till exempel.) Kanske är detta den sortens litteratur som är mer intressant att ha läst än att faktiskt läsa, men det gick absolut att ta sig igenom utan plåga. Däremot är jag fortfarande inte så intresserad av Wagners operor på temat.

108. François Rivière: Death on the Nile

Tidigare har jag läst samme tecknares version av Mordet på Orientexpressen, och man känner igen stilen här. Det är här och var en otraditionell uppdelning av sidorna, som väl tänkes skapa dramatik:

 

men som jag har svårt med - jag tycker att det är saker som borde vara med i bild som hamnar utanför.

Ett annat manér är att klippa till en översiktsbild, när översikten egentligen inte fyller någon funktion, för själva samtalet fortgår ändå:

Men historien är en av Christies bästa, och den slarvas inte bort här. Det är en texttrogen återgivning, även om det någon gång känns som det kunde vara Cluedo:

107. Gunnlaug Ormstungas saga

Av tekniska skäl har jag läst en version - se "omslaget" ovan - som har en annan titel än vad den här isländska sagan brukar ha på svenska. Den vanliga återfinns i rubriken på detta inlägg, men det har varit viss vånda att bestämma hur det ska se ut.

Förutom att vara vasstungad blir Gunnlaug en berest man, som hinner besöka Norge, England, Irland, Orkneyöarna och Sverige med hans Helga bidar sin tid därhemma. Och så kommer den en annan och gifter sig med henne, attans också. Alltnog, det här är ju en klassiker som den hugade/hågade kan läsa mycket mer om på andra ställen på nätet. Låt det vara nog sagt här att jag återigen nöjesläser en kurs och att detta är kurslitteratur där, tillsammans med en del andra isländska sagor och diverse utdrag.

106. Philip MacDonald: Malice Domestic

Möjligen har jag läst och hört för många noveller i kriminalgenren där det går ut på att man ska få reda på något på slutet som helt vänder på alla antaganden man har gjort. Den här är av den sorten, och det finns nästan bara ett sätt att vända på det, så det som ska komma som en överraskning blir inte så överraskande som det kanske var när novellen publicerades första gången. Om inte för något annat kommer jag att minnas den för den tillgivne riesenschnauzern GB (efter George Bernard Shaw, som tydligen hade likadant skägg).

105. Shirley Jackson: The Lottery

Det här är tydligen en klassisk novell, men min obildning når nya höjder varje vecka, känns det som, för jag hade aldrig hört talas om den. Den som i likhet med mig inte har det bör lyssna på eller läsa den först, innan man läser analyser eller andra texter om den. Den är smygande obehaglig på ett sätt som är mycket skickligt, men svårt att sätta fingret på under tiden. Troligen gör den sig utmärkt att läsa på nytt med facit i hand, s d h. (Jag har lyssnat på den i ett sammanhang där det också finns ett litet samtal efteråt, och det kan man göra här.)

104. Mats Jonsson: Mats Jonsson drar åt helvete

Det originella formatet beror på att det inom pärmarna ryms några års samlade serier av Mats Jonsson från tidningen Arbetet. För det mesta är varje sida en separat publicerad serie, som kan liknas vid en krönika eller en debattartikel. Därmed gör det sig inte alltid för sträckläsning, utan man är ofta nöjd med några sidor i taget. På Jonssons vanliga sätt är allting självbiografiskt, även när det handlar om större samhällsfrågor. Här täcks bland annat in hans flytt från Stockholm till Ådalen och hans publicering av den Augustnominerade När vi var samer. Formen gör att det - på samma sätt som jag har klagat min nöd över när det gäller novellsamlingar - är svårt att säga något mer konkret om själva innehållet utan att gå i detalj om enskilda sidor.

Allra sist finns ett enligt baksidestexten "gnälligt efterord", där författaren kommenterar sig och sitt verk. Han är onekligen gnällig ibland, både där och i serierna, men mycket medveten om det, och verkar också förhålla sig till det med viss distans.

103. Einar Kárason: Tunga moln

Ibland är en kortroman på runt hundra sidor alldeles lagom utrymme för att berätta vad författaren har att säga - som här till exempel. Ändå ryms det en historia här som är allt annat än banal.

Det finns en verklighetsbakgrund i form av en flygolycka 1947, men här är handligen placerad några år senare, och på åtminstone en avgörande punkt ändrad. Vi får följa dels en passagerare på det plan som vi vet kommer att störta, dels ett antal personer i den expedition som letar sig fram till vraket dagen efter. Bland dem finns särskilt en tonårspojke som betecknas som "lite speciell"; idag hade han förmodligen haft någon sorts diagnos.

Till det centrala budskapet hör att en olycka av det här slaget får en enorm påverkan på mångas liv. Först tänker man kanske på alla som dör, men de som får röja upp bland resterna är inte heller samma människor efteråt, även om de överlever. Och runt de två grupperna finns förstås också massor av folk som får en annan tillvaro. Till och med den som skulle varit ombord men inte är det får på något sätt ett annat liv.

Hur hanterar man en läsupplevelse med innehållet att ett trettiotal personer dör? Det kan ju bli fullkomligt outhärdligt, men det blir det inte. Därmed inte sagt att det är muntert, men författaren håller precis rätt distans till skeendet för att man ska både klara av och vara intresserad av att läsa vidare.

102. Helena Dahlgren: Skarp

Litteraturvetaren Emma borde skriva färdigt sin avhandling om författaren Beata Skarp. I stället vikarierar hon på dagis (eller förskolan, som hennes ex påminner henne om att det heter), dricker för mycket, har tillfälliga förbindelser, men anstränger sig ändå för att ta hand om dottern Saga varannan vecka. Och så söker hon ett stipendium som innebär att få vistas i Beata Skarps gamla bostad i Norrbotten, för kanske är det ett sätt att få tid och inspiration att komma igång med avhandlingen igen. Hon har också trots allt fortfarande självbilden av att vara landets ledande - möjligen enda - expert på Beata Skarps författarskap.

Det är inte så spännande att fundera över om Emma ska få stipendiet, för naturligtvis måste hon bli den som väljs ut - annars skulle den här boken knappast finnas. Det som skapar spänning i den första halvan av boken är i stället en del planteringar angående Beata Skarps författarskap och liv fram till hennes för tidiga död i slutet av nittiotalet. Beatas bror med hustru och vuxen dotter bor alldeles i närheten och är var och en på sitt sätt gåtfulla individer. Å ena sidan välkomnar de Emma och verkar uppskatta hennes sällskap, å andra sidan är det något olycksbådande med deras ständiga närvaro.

En del av spänningen blir alltså närmast gotiskt inspirerad - en ensam ung kvinna i ett hus ute i skogen utan mobiltäckning är ju ett tacksamt objekt för det. Men det är också spännande att följa Emmas arbete när hon genom att använda Beatas efterlämnade bibliotek lyckas komma närmare en sanning om hur hon hade det och vad som hände.

Det här är nog en bok i första hand för oss som läser annat också. Det är tätt med litterära referenser, inte minst när Emma botaniserar bland Maria Lang, Agatha Christie och annat som den döda författaren har haft som sina favoriter. Men det finns säkerligen en tillräckligt stor läsekrets som kan leva sig in i hur fängslande ett personligt öde av den här sorten kan bli. Mitt råd till den som vill läsa är att avsätta tid för koncentrerad sträckläsning, för det vinner boken mycket på jämfört med att bara läsa korta avsnitt vid läggdags.

101. Marjorie Bremner: Murder in Advance

De båda utredarna i den här novellen, en polis och hans vän som är läkare, verkar tycka att det är höjden av originalitet att någon blir mördad inte för något han har gjort utan för något han har haft för avsikt att göra. Det håller jag inte riktigt med om, men det är ändå en ganska bra historia, som visserligen vilar på några enkla iakttagelser, men de ska också kombineras ihop på rätt sätt.

Själv fick jag nöjet att lära mig begreppet "red brick university", som var mig obekant tidigare.

100. Edmund Crispin: We Know You're Busy Writing But We Thought You Wouldn't Mind If We Just Dropped In For A Minute

Författaren har säkert haft roligt när han har skrivit den här novellen om en författare som förgäves försöker få tid att skriva men blir avbruten hela tiden. Det blir lite kriminalhistoria på slutet när han tröttnar alldeles, men större delen av tiden är det i första hand en humoristisk berättelse. Som sådan är den alls icke oäven, skulle jag vilja säga.

(Eventuellt är detta denna bloggs längsta titel hittills.)

99. John Creasey: The Book of Honour

Den här novellen begrep jag mig inte alls på, möjligen för att jag på grund av sammanhanget väntade mig någon form av kriminalhistoria. Det förekommer visserligen brottslighet, men det är inte alls en berättelse av den sort där en detektiv (eller motsvarande) förväntas ta reda på vem som har begått ett brott och varför. Här utspelar det sig i det fortfarande brittiska Indien, där en engelsman blir god vän med en infödd fattig man och hjälper honom att starta en verksamhet i form av bokförsäljning på gatan. Försäljaren är ung och i familjebildande ålder, och särskilt den äldste sonen har en central roll. Mitt intryck är att det känns mer som ett första kapitel i en roman än som en novell.

98. S C Roberts: The Strange Case of the Megatherium Thefts

Megatherium är ett släkte förhistoriska sengångare, numera utdöda. I den här historien är det också namnet på en Londonklubb, en av de där "klubbarna" som gentlemän tillbringar dagarna på med att äta, umgås, äta och umgås. Därifrån försvinner det böcker på ett oförklarligt sätt, och en av medlemmarna söker upp Sherlock Holmes för att få hjälp att reda ut vad det är som ligger bakom. Det här är alltså en av de många historier där andra författare har skrivit vidare om Holmes, och av det jag har läst är detta inte alls sämst. Möjligen hänger författaren upp lite för mycket på ett antal av Holmes manér, så det blir lite ont om plats för själva gåtan.

97. Henrik Johansson: Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött

Henrik Johansson - eller om det är en jagberättare som har en del gemensamt med honom - har innan den här boken kom ut gjort sådant som många andra gör för att få pengar på kontot. Det innebär mer eller mindre riktiga jobb i storkök och andra sammanhang där utbildning inte spelar någon avgörande roll, men också diverse åtgärder av typen datortek. Samlade på det här sättet, helt kronologiskt och återberättade i den orimmade diktens form, framstår absurditeten. Till det bidrar också den lakoniska humor som interfolierar frustrationen över tillvaron. Ett besök på arbetsförmedlingen kan innehålla repliken "Förmedla mig ett jobb, ers handläggarhet." - i all korthet en antydan om hur man kan känna sig inför en myndighetsperson, som visserligen innehar makt, men verkligen inte befinner sig högt upp i den byråkratiska näringskedjan. Troligen har jag som vanligt läst för fort; jag tror den här boken är en sådan som vinner på att smältas i småportioner.

96. Victor Canning: A Question of Character

Den här novellens huvudperson, Geoffrey Gilroy, är en av dessa fiktiva deckarförfattare som antas - eller antar sig - vara experter inte bara på att skriva om mord, utan också att begå dem (och komma undan med det). Hans fru har på sistone visat sig vara en betydligt mer framgångsrik författare; själv har han uppfattningen att det är han som har lärt henne allting och att hon behöver röjas ur vägen. Det är länge oklart hur det ska gå med det, när man tillsammans med honom kastas mellan hopp och förtvivlan, om klyschan ursäktas.

95. Gladys Mitchell: The Manuscript

Enligt introduktionen till den här berättelsen skrev Gladys Mitchell ett stort antal "short short stories" (förutom ett stort antal romaner). Den här är bara nio minuter lång, och får väl räknas dit. Kanske är den i kortaste laget för att en riktig intrig ska få plats. Det handlar hur som helst om en författare som skriver om kvinnliga fångars erfarenheter, ett nog så intressant upplägg, som hade hållit för en längre historia. Lösningen kunde då ha fått bli ett resultat av en utredning och inte bara en ingivelse, som här.

94. Michael Innes: Grey's Ghost

Utgångspunkten för den här historien är ett samtal som några personer för om gåtfulla yttranden de har råkat höra men inte förstår betydelsen av. (Det är förrsten en situation med stark igenkänning för alla som någon gång har åkt buss eller tåg, suttit på kafé eller restaurang eller bara rört sig utanför hemmet. Mitt eget bidrag är när jag från ett lunchsällskap på en restaurang hörde "Jo, Hitlerbiff kallade de det för." Det är fem år sedan, men frågan om vad denna maträtt kan vara är så vitt jag vet fortfarande olöst.) De sitter framför brasan och försöker få någon mening med att någon har sagt "Grey's ghost was black." Så småningom visar det sig finnas en mening med det, men det bygger i stort sett på att vissa detaljer är bekanta för kommissarie Appleby, Innes' genomgående problemlösare genom ett stort antal böcker. Det är inte riktigt rent spel mot läsaren. Poängen bygger också på något som jag tror skulle vara en övermäktig utmaning för en översättare till svenska.

93. Julian Symons: The Clue in the Book

Det är en ganska enkel slutledning som krävs för att identifiera mördaren i den här korta novellen - eller om man så vill, det krävs att man känner till en sak som ligger i gränslandet mellan allmänbildning och trivia. Kan man det så inser man hur det måste ligga till, kan man det inte lär man inte kunna sluta sig till vem som är mördaren av något annat vi läsare får reda på. Mordoffret får i sig cyanid, detta klassiska deckargift, och hinner just vidta en åtgärd för att peka ut sin mördare. Dessförinnan har det handlat om värdefulla originalmanuskript som han har i sin ägo, vilka föranleder ett besök av en extraknäckande detektiv, praktiskt nog. Synnerligen engelskt och typiskt för genren, kan man konstatera.

92. Lars Olof Lampers: Göteborg 65-07-29. Svensk kriminalhistorias märkligaste dag

Det som hände den 29 juli 1965 i Göteborg kan man läsa massor om på nätet, inte minst Flashback. Vad som verkligen hör till kriminalhistorien är det så kallade grodmansrånet, när ett par bankrånare skulle fly under vattnet och därmed komma undan eventuella förföljare. Det gick inte som planerat, bland annat eftersom en av dem sköt sig i foten - bokstavligt talat, inte bara bildligt. Det som här också har sammanförts med den händelsen, att fyra unga män och en bil försvann spårlöst, är inte entydigt en del av kriminalhistorien, men desto mera märkligt. Här är inte platsen att reda ut alla tänkbara lösningar på det. Låt det vara nog sagt att det inte ens är säkert att alla fyra hade med varandra att göra, utan att en av dem mycket väl kan ha försvunnit på egen hand.

Jag är mer intresserad av försvinnandet (försvinnandena) än rånet, men författaren har gjort den omvända prioriteringen. Det står förstås honom fritt, men det blir inte en riktigt bra bok om rånet heller, när det blandas ut med något som inte ens han själv till sist tycker hör dit. Det hade i så fall varit bättre att skriva en bok om grodmansrånarna och nöja sig med det.

91. G D H Cole och M Cole: A Lesson in Crime

Författarna till den här tågdeckarnovellen har säkert haft ogement roligt, när de gör en odräglig deckarförfattare till huvudperson. När han så träffar en kritisk läsare i en tågkupé på Cornwallexpressen finns det knappast några gränser för vad man kan driva med. Ändå är det här dessutom en bra historia, kanske inte en som skulle hålla i det långa formatet, men nu är den ju inte där. Sådan den nu är fungerar den utmärkt.