15. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Ett fall på Capri

Senast jag läste Anders de la Motte var det första delen i hans egen serie om Leo Asker vid Malmöpolisen. Detta är första delen i en annan av hans serier, som han skriver tillsammans med sin fru. Skillnaden mellan en deckare och en annan kunde knappast vara större, och bara där kan man ju bli imponerad.

Kriminallitteraturens guldålder talas det ibland om, och som andra guldåldrar ligger den i det förflutna. Mellankrigstiden och den typ av pusseldeckare som då skrevs av många engelskspråkiga författare, brukar definiera just denna guldålder. Det här är en bok som omfamnar många av den tidens klichéer, som förstås inte var klichéer då, men som vi numera snarast förväntar oss i en pusseldeckare.

Här finns ett slutet sällskap där alla har motiv att begå det mord som vi är övertygade om har ägt rum, fast polisen tycker att det är en olycka. Här finns också amatördetektiver, inte mindre än två, som gräver vidare i de underligheter som de har råkat bli vittnen till. För att på ett någorlunda trovärdigt sätt skapa miljön för detta har de la Mottes förlagt handlingen till en sällskapsresa. Det är ett oväntat bra val, som gör det möjligt att sammanföra ett antal olika personer och låta dem befinna sig på samma ställe under kontrollerade former. När sedan en av detektiverna är reseledaren finns en rimlig anledning för henne att känna till var folk befann sig utan att det uppfattas som påfluget.

Miljön är den italienska ön Capri, och dit kommer historieläraren Hugo Lind på sin första resa på egen hand efter att han för två år sedan blev änkling. Sällskapet är, som det brukar heta, "en brokig skara", kanske lite brokigare än jag tänker mig att en sådan resa skulle locka i verkligheten. Reseledaren Lara Belmonte är italienska med goda svenskkunskaper, och hon och Hugo kompletterar varandra väl när det så småningom inträffar ett fall.

Fallet är mycket bokstavligt, en person som ses störta från en hög klippa ner i havet. Det inleder som en prolog, men sedan tar det ungefär halva boken innan vi kommer fram till den tidpunkt när det faktiskt händer. Den berättartekniken brukar jag ha svårt för, men här fungerar det förhållandevis väl. Vem det är som ska dö är vi inte informerade om, även om det går att hitta en trolig kandidat.

Det har skrivits att det här påminner om Agatha Christie, och då tänker man kanske i första hand på Mord på ljusa dagen (Evil Under the Sun) som också utspelar sig på en klippig ö. Men jag associerar mer till Jan Mårtensons Homan-deckare. Där är det ofta ett slutet sällskap i en kulturellt intressant miljö, på samma sätt som här. Och det äts och dricks vin på samma sätt som här, fast jag undrar om det inte är ännu mer i den här boken, där knappast en måltid passerar utan att både mat och dryck gås igenom noggrant.

Av olika anledningar har jag läst några kapitel här och där på telefonen i stället för att lyssna på hela boken. Intressant nog fungerar det mycket sämre − jag tycker det blir platt och menlöst. Betyder det att man håller till godo med sämre litteratur när man lyssnar? Eller är det så att viss litteratur gör sig bäst i den formen? Jag är i alla fall inställd på att höra fortsättningen när den kommer senare i år. (Om man inte har kollat det kan man ändå av epilogen gissa sig till att det inte tar slut här.) Fram till dess går det att bilda sig genom att läsa på om några av Capris tidigare invånare, som kejsar Tiberius, doktor Axel Munthe och den möjligen något mindre kände Jacques d'Adelswärd-Fersen.

14. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Viskande mumiens gåta

De tre unga detektiverna har en avsevärt bättre relation till Alfred Hitchcock nu när de har nått fram till sitt tredje fall. Här är det faktiskt han som direkt ger dem i uppdrag att kontakta en professor Yarborough, som har en egyptisk mumie, vilken alltså viskar. Det händer dock bara när professorn är ensam med mumien, och mumien talar inte ett språk som professorn begriper. Allt det här är förstås oemotståndligt för förste detektiven Jupiter Jones. Andre detektiven Peter Crenshaw hade hellre sett att de tog sig an ett fall med en försvunnen katt som de också blir kontaktade om. Det löses så praktiskt att han skickas iväg till kattens hem medan Jupiter och Bob Andrews undersöker mumien.

Det är inte enda tillfället i den här boken när pojkarna är på olika håll. Överhuvudtaget tycker jag det är mycket farande fram och tillbaka. Den Rolls-Royce som Jupiter vann tillgång till under en månad har de nu haft i femton dagar, men det är raskt marscherat med tre fall på två veckor, tycker jag. När det behövs ytterligare transport finns också de två bayerska bröderna Hans och Konrad, som arbetar på Jupiters farbrors skrotupplag och som, när arbetet tilllåter, kan skjutsa dem med upplagets lastbil. Pojkarnas hemstad Rocky Beach lär vara fiktiv, men finns nära Hollywood, och de rör sig över ganska stora avstånd i Los Angeles-området, som det verkar. Av miljöer är det ändå Högkvarteret, den husvagn som innehåller både kontor och laboratorium, som är mest fantasieggande (trots mumien hemma hos professorn).

13. F. Anstey: Mrs. Brassington-Claypott's Children's Party

I sina inspirerade ögonblick är F. Anstey verkligen mycket rolig. (Nordisk Familjeboks klassiska uggleupplaga uttrycker det som att hans "rätta område är den fantastiskt humoristiska berättelsen, hvaremot hans societetsromaner äro ansträngda", men då får man slå upp författarens rätta namn Thomas Anstey Guthrie.) Här handlar det om en moder i societeten, som försöker använda ett barnkalas för att markera sin sociala position, inte minst gentemot föräldrarna till vissa av de inbjudna barnen. Genom sitt hembiträde kommer hon i kontakt med en trollkonstnär som ställer upp gratis, eftersom han behöver bli känd i de kretsar som annars har råd att hyra in sådana till sina telningars födelsedagar. Det går förstås inte bra.

12. F. Anstey: The Magic H's

Den här historien har en del gemensamt med My Fair Lady (och förstås dess förlaga, pjäsen Pygmalion) genom att handla om det sociala stigmat att ha fel sociolekt i England. Här är det en man som inte kan uttala [h], och det är förstås förödande i det klassmedvetna samhälle som förutsätter att han är cockney. (Att han heter Harald Hipperholme gör ju inte saken bättre.) För att kunna gifta sig med en dotter till en snobbig earl försöker han göra något åt sitt lyte, och det hela blir faktiskt ganska underhållande.

11. John Galt: The Black Ferry

Det är tätt mellan effekterna i den här snart tvåhundraåriga novellen. Det är regn och storm och tidvatten. Sedan är det sanndrömmar, samma natt varje år i sju år och så är det någon som dyker upp från det förflutna. Ändå är det faktiskt inte tramsigt ens för en läsare av idag, utan det stämningsskapande fungerar som det gissningsvis var tänkt.

10. Francis Gribble: The Secret of the Schwarztal

Riktigt var Schwarztal ligger är jag inte säker på om man får reda på, mer än att det framställs som att det skulle kunna vara i Alperna, i varje fall någonstans man talar tyska. Där har en engelsk turist försvunnit, och tre år senare kommer hans bror och ska försöka ta reda på vad som har hänt. En detalj som framhålls är att bröderna är enäggstvillingar, och då kan man ju tänka sig att det ska visa sig viktigt. Så blir det också, men slutet är ändå en av de där vändningarna av historien i de allra sista meningarna som får en annars ganska medioker novell att bli bättre än så.

9. F. Anstey: An Undergraduate's Aunt

Det är något wodehouseskt över den här novellen, där en student i Cambridge får oväntat besök i sin studentbostad. Det är en moster från Australien med, om jag räknar rätt, sex kusiner till honom i släptåg som dånar in och tar över sammanhanget. För honom är det oväntat på en ovanlig nivå, för han visste inte ens att han hade en moster i Australien. Något kärt återseende är det alltså inte tal om, och han är inte så förtjust i besöket överhuvudtaget; han beskrivs som att han är långhårig eftersom han tycker det är besvärligt att småprata med sin frisör. Slutet är bäst, men även fram till det är det här trivsam lyssning.

8. Anna Jansson: Du som var min

Förutom de vanliga deckarna om Maria Wern vid polisen i Visby, som det i skrivande stund finns tjugofem stycken av, kommer det också de här kortare i följetongsformat. Där är polisernas privatliv i stort sett frånvarande och intrigen ansad så att den ska rymmas på ungefär fyra timmars lyssning. Det är helt OK i sin genre, men jag får intrycket att Anna Jansson kan bättre och att det visar sig i hennes fulllängdsromaner. (Hon skriver ju en annan serie, som utspelar sig i Närke, och dessutom barnböcker. Bland annat. Puh.)

Den här gången är det ett försvinnande som står i fokus. En nygift kvinna med tioårig dotter finner att både maken och dottern är borta, första gången de skulle vara ensamma så länge. Det har gått fort för henne att lära känna sin man, om hon nu faktiskt känner honom. Riktigt säker på att han inte är inblandad kan hon inte vara, fast det också finns en del andra mystiska existenser runt familjen.

Det utvecklar sig till en för genren oväntat mörk historia, långt från mysdeckaren. Den hade nog mått bra av att få lite mer utrymme på sig, för det går fort på slutet när allting ska knytas ihop.

7. Mikael Ross: Fallet

I den här serieromanen skildras samhället Neuerkerode, som utmärker sig genom att där bor 740 invånare med olika typer av intellektuella funktionshinder. De sköter sig och samhället själva med den assistans som behövs, och så hade det fungerat i 150 år när Mikael Ross var där och researchade för Fallet 2018.

Huvudpersonen Noel kommer dit efter att hans mamma, som han har bott med tidigare, har fått en stroke och inte kan ta ansvar för honom. Det är förstås omvälvande för vem som helst, men särskilt för honom, som verkar ha levt en skyddad tillvaro och nu måste interagera med olika slags människor. En annan aspekt på det är att han har bott i Berlin, men Neuerkerode är en liten by på landet med de för- och nackdelar det kan ha.

Helt oväntat visade sig det här tillfälliga fyndet bland bibliotekets vuxenserier vara något riktigt intressant. Det är både roligt och sorgligt och det mesta däremellan.

6. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Papegojans gåta

Egentligen borde den här delen i serien heta "Stammande papegojans gåta", i alla fall om den ska ansluta till hur böckerna framöver oftast är betitlade. Och strängt taget är det sju papegojor, eller om man ska vara noga sex papegojor och en svart mynafågel, som enligt uppgift är en art som är ännu bättre på att imitera än papegojor är. Det är också den som Tre Deckare har med sig till Högkvarteret, och inte alls en sådan färgglad papegoja som på bilden ovan.

Högkvarteret, det är alltså den husvagn som de tre unga detektiverna har fått tillgång till på det skrotupplag som Jupiters farbror Titus och faster Mathilda äger under det något förskönande namnet namnet Jones Förvaringsupplag. Runt om husvagnen har pojkarna staplat diverse skrot så den inte syns utifrån, och så finns det ett antal hemliga ingångar, en genom en hemlig port i planket runt upplaget och en annan genom ett rör som leder till en lucka i husvagnens golv. Det här var något av det mest fantastiska med böckerna, minns jag från när jag läste dem som flitigast på åttiotalet.

Något annat avundsvärt är den guldfärgade Rolls-Royce som de tre deckarna har fri tillgång till, inklusive chauffören Worthington. Därmed förhåller det sig så att Jupiter har vunnit en tävling som en hyrbilsfirma arrangerade, och i en hel månad får de disponera bilen och den stereotypt brittiske chauffören. Eftersom mysterierna ligger kloss intill varandra tror jag det dröjer några böcker till innan ett annat arrangemang vidtar.

Mysteriet den här gången introducerades redan i slutkapitlet i förra boken, när Alfred Hitchcock förmedlade kontakt till en bekant som blivit av med en papegoja. Så småningom visar det sig att det är hela sju fåglar som är på avvägar, och att de har lärts att säga varsin fras, som tillsammans bildar en gåta som leder fram till om inte en skatt så i alla fall något värdefullt och efterlängtat för de inblandade. Gåtan innehåller en del språkliga finesser som gör att översättaren har fått jobba för sitt arvode, och med tanke på att det gäller en ungdomsbok i ett sammanhang med inte alltför hög status tycker jag att hon (Christine Samuelson) har lyckats med den äran.

Jämfört med förra boken är det mer gåta och mindre övernaturligheter, inga alls faktiskt, inte ens falska sådana. Mitt minne är att det växlar på det viset genom serien, men vi får väl se framöver här.

En knepighet med den här sortens litteratur är kontinuiteten, när det är flera författare och flera översättare inblandade, och böckerna dessutom kommer ut i ett antal upplagor, som kan vara mer eller mindre bearbetade. Här märks det genom att den nemesis som introducerades under namnet Stören Norris (så kallad på grund av sin magra figur) nu kallas Lillen Norris.

Den som är road av olika upplagor, vilket inte jag är i utpräglad grad, kan också studera hur Wahlströms utvecklade böckernas utformning. Det här är baksidan av denna bok, i en tidig upplaga:

och det här är förra boken, i en sen upplaga:

(Det syns inget vidare, men den här har klotrygg och den förra var ett pappband.)