57. Nils Hövenmark: En död i kvarten

Nils Hövenmark fortsätter här sin löst sammanhållna serie deckare från Norrland. Den här gången är vi tillbaka i Sundå, som vi får reda på ligger i Mellanbottens län. Sånt tycker jag är roligt! I verkligheten lär det vara Umeå.

Det har gått drygt tjugo år sedan senast Hövenmark var i Sundå, men bara något år sedan föregående bok i serien. Polisen, stadsfiskalen Vilhelm Lundberg, är densamma, men han får nästan hela tiden klara sig utan den hjälp från Svartsele, som han har varit van vid ända från början. I Sundå finns å andra sidan fler poliser, bland annat en kommissarie Eklund, som gör en kompetent insats i all sin tråkighet.

I tidigare delar har Hövenmark nyttiggjort sina erfarenheter som apotekare och rotarian. Här är det hans verksamhet som lokalradiomedarbetare som sätter avtryck:

Man märker att det är en annan tid genom att Sundåstationens insatser begränsar sig till att sända nyhetsprogrammet "Nord-Kvarten" varje dag klockan 18.15 samt en middagssändning på vardagar och en sportsändning söndag kväll. Skvalradion var inte påtänkt. Mitt under Nord-Kvarten en söndag i september dör uppläsaren, en måttligt populär men desto mer ambitiös medarbetare som stärkt sig med whisky för att i någon mån bota baksmällan från en fest kvällen innan, där de flesta befann sig. Det hela kompliceras av att det inte var hans egen whisky och att den därför kanske var förgiftad för att ta död på någon annan, på festen eller på radion. I utredningen handlar det mycket om giftkoncentrationer och kasserade radioband, som gör det här till en tekniskt imponerande uppvisning av författaren, men kanske ibland lite svår att följa med i för läsaren. Man får trösta sig med att även stadsfiskalen ett par gånger erkänner att han inte förstår. Så småningom knyts det förstås ihop, och återigen har jag missat en enda mening som borde ha fått mig misstänksam. Att man aldrig lär sig.

56. Selma Lagerlöf: Charlotte Löwensköld

Andra delen i den löwensköldska trilogin skiljer sig mer än jag trodde (eller hade brytt mig om att ta reda på) från den första. Charlotte Löwensköld är förstås ättling till de olyckliga löwensköldarna i föregående bok, liksom hennes fästman Karl-Artur Ekenstedt. Det här är däremot ingen spökhistoria, och den ring som spelar huvudrollen i Löwensköldska ringen är nästan frånvarande här. Den som känner till ringen kan förstås gissa att den har någon betydelse för deras olyckliga öden. Mest är det annars olika släkt- och kärleksintriger som ska få en lösning; jag associerar ibland rentav till modern såpopera eller friluftsteaterfars. Trots att det inte är min favoritgenre vad gäller böcker tyckte jag att det var otippat bra, och det säger väl något om författarens nobelprisklass.

55. Jerome K. Jerome: Tre män på velociped

Den mindre kända uppföljaren till Tre män i en båt ska enligt samlade bedömningar vara mindre rolig. Jag tyckte ju inte den första var så vidare rolig och därmed inte den här heller. Om något är den kanske mindre tillkämpad, och det får ändå vara ett gott betyg i sammanhanget. De tre vännerna, denna gång utan hund, är på rundresa i Tyskland. Den cykeltur i Schwarzwald som titeln syftar på börjar först sent i boken, för det är många sidospår och anekdoter som ska klaras av först. Tidens engelska syn på Tyskland och tyskar känns lite nattstånden, men berättaren är ovanligt långt före sin tid i synen på engelsmäns ovilja att lära sig främmande språk och denna oviljas följder vad gäller andra folks kunskaper i engelska.

Omslaget och ett antal helsidesillustrationer är av Björn Berg, vilket får en att ibland känna sig som om man vore i Lönneberga.

54. Åke Persson och Thomas Oldrup: 101 historiska myter

På två sidor per myt avlivas här 101 historiska myter. Det betyder förstås att det är ganska kortfattade avlivningar och att boken inte gör sig för sträckläsning. Jag har därför haft den liggande ett bra tag och läst några per dag, och det är nog så man får göra om man vill ha den till annat än bläddring.

Det är förstås en del Hitler (hans sexuella läggning och utrustning, Autobahn och påstådda efternamn Schicklgruber), en del mat (Karl XII och kåldolmarna, Marie Antoinette och bakelserna) och en del detroniserande av hjältar (Kristian X och davidsstjärnan, Wilhelm Tell och äpplet, Gutenberg och boktryckarkonsten). En del av exemplen uppfattar jag nästan som mer kända i egenskap av myter än fakta. Författarna har också en generös syn på vad som är historia; här finns till exempel med sådant som att Sherlock Holmes aldrig säger "elementärt, min käre Watson" och att Mary Shelleys monster inte heter Frankenstein.

Allt är alltså inte nyheter. En stor del av behållningen tycker jag därmed ligger i förklaringarna till hur myterna har uppkommit, ofta på något av två teman: viljan att framhålla goda sidor hos en härskare eller liknande och det omvända, i de fall härskaren visat sig inte vara värd eftervärldens uppskattning.

53. Bengt Håkansson: Mord i församlingen

För sin tid (1950-talet) och genre (pusseldeckare) är det här en nästan parodiskt typisk bok. Kyrkoherden Axel Lind hjälper den matglade landsfiskal Larsson med utredningen av först ett, sedan två dödsfall. Är det första egentligen ett mord eller bara ett olycksfall? Och det andra, som kommer så lägligt för någon, dock ännu oklart vem? Kyrkoherden studerar noga var det finns tvålrester på den döda kroppen, kranarna, dörrhandtagen, nyckeln och vattenskopan i den badstuga där den döda pigan Elsa hittas. Landsfiskalen kan komplettera med sin ämbetsauktoritet som gör att han kan fråga ut gårdens ägarinna, hennes undergivne man, två söner och övriga tjänstefolk, men frågan är ändå om inte vissa hellre talar med kyrkoherden.

Mellan varven är det också ganska roligt. Kyrkoherden är en man med humor och självdistans som kör motorcykel och praktiskt nog har nycklar till de flesta hus i församlingen. Han är också ett par decennier före Tage Danielsson med att fundera över sannolikhet: "- Allt som inträffar är sannolikt, förklarade kyrkoherden. Annars skulle det inte inträffa." Och som det dricks kaffe sen!

Håkansson verkar ha skrivit ett par deckare till (det är inte alldeles lätt att söka på en författare med ett så vanligt namn), men annars inte lämnat några djupare spår. Synd, för själva hantverket behärskar han verkligen. Metoden att ta livet av någon är på sitt sätt lika originell som vissa av H-K Rönbloms.

Eventuellt har boken haft ett skyddsomslag, men det symboliska i pärmens motiv förtjänar ändå att synas, både spindelnät och en vad man förstår relativt uppstirrad läsare:

52. Lena Rainer: Rätt i krysset!

Lena Rainer har skrivit den enligt egen utsago första boken på svenska om korsord ur lösarnas perspektiv. Jag tycker nog att den av henne flitigt citerade Hans-Christian Nygårdhs Galen i korsord därmed oförtjänt definieras bort; där finns mycket som intresserar en lösare och här finns också en hel del om hur konstruktion ("komposition") av korsord går till.

Jag har lite svårt att se den eventuella röda tråden i den här boken. Dels finns det ganska faktainriktade kapitel om korsordets historia, intervjuer med konstruktörer, kända korsordslösare och tävlingsredaktörer. Dels finns det kapitel på teman som "Är det fusk att ta hjälp?" och "Så här löser du korsord" som känns mest som författarens eget tyckande. Och inget fel med eget tyckande, men behövs det en bok för det och för vem i så fall? Jag tror att de tips och råd för lösare som finns i den här boken inte är några nyheter för den som någorlunda regelbundet löser korsord, och den som inte gör det lär inte läsa den här boken.

Tyvärr är också de faktabetonade avsnitten lite pladdriga och ibland också felaktiga. Jag tror inte att Bertil Geijer var Svenska Dagbladets förste konstruktör 1925, eftersom han var 11 år då. På flera ställen avslutas resonemang med formuleringar som "Ämnet överlåtes med varm hand till hugade korsordsforskare." Ja, det var ju ungefär sådana frågor jag trodde att den här boken var tänkt att besvara.

Det bästa med boken är de många roliga exempel på tvetydiga nycklar som författaren råkat ut för under åren. Enar Åkered var en klassisk konstruktör i bland annat DN och låg bakom dubbelnyckeln "täta skall och skall täta" som blir DREV. Men detta och flera andra exempel återkommer mer än en gång i boken, och det känns lite onödigt. Det verkar tyvärr som om hela boken är tillkommen i ganska stor brådska, kanske för att hinna komma ut 2013 då korsordet enligt vissa källor firade 100 år. Jag är faktiskt besviken på att det inte har lagts ner lite mer omsorg från författare och förlag, för ämnet skulle förtjäna en bättre behandling.

51. Ingrid Hedström: Lärarinnan i Villette

Ingrid Hedström har skrivit sex stycken deckare om undersökningsdomaren Martine Poirot i den fiktiva belgiska staden Villette, varav detta är den första. Vad jag förstår är serien komplett i och med den sjätte boken, som kom 2013, så det känns ju hanterligt om man vill fortsätta.

Lärarinnan i titeln dör i vad som skulle kunna vara en vanlig smitningsolycka. Två vittnen är däremot alldeles säkra på att bilen körde på henne med avsikt. Det visar sig att hon - som det brukar heta i de här sammanhangen - bär på en hemlighet. Det är hyfsat kända ingredienser: något i det förflutna som börjar komma fram, någon som inte vill att det ska komma fram, någon som kan tänka sig att använda det för sina egna syften och så ett par villospår. Till detta kommer den trevligt beskrivna belgiska småstaden med restauranger och kaféer och lite anknytningar till Belgiens koloniala förflutna. Inte bara namnet Poirot innebär en blinkning till den klassiska pusseldeckaren, utan också upplägget med ett målmedvetet nystande i de från början få ledtrådarna och så förstås den ledtråd som man från början inte förstår hur viktig den är.

Hedström var korrespondent för DN i Bryssel på 90-talet, och skildringen av det belgiska samhället är trovärdig nog för mig. Ibland är det lite för mycket fokus på vilka märkeskläder Martine har, men det uppskattas säkert av delar av läsekretsen. Jag tycker det här var trivsam läsning som absolut gav mersmak. Inte minst hoppas jag att Martines halvsvenske man, historieprofessorn Thomas, ska få lite mer att göra framöver.

50. Nils Hövenmark: Döden på Rotaryklubben

Det här är Nils Hövenmarks tredje bok, som utspelar sig i Svartsele några år efter den första. Det är samma kärna av medverkande med landsfiskalen, farmaceuten Gudrun Frisk (som han träffade redan tjugo år tidigare i den förra boken), hennes man Emil och några till. Svartsele verkar vara lite större än jag har föreställt mig det, för det finns ett läroverk, där adjunkt Karl Byström arbetar. Han är, liksom de flesta som räknas i samhället, medlem i Rotary. Efter ett Rotarymöte, där Emil Frisk som president leder diskussionerna om Vattenfalls kommande exploateringar i bygden, dör Byström - han hittas ihjälfrusen utanför sin bostad och man antar att det är antingen självmord eller en olyckshändelse. Men så kommer det fram att han planerat att ge ut en bok om vad han vet om Svartsele och dess invånare. Det gör förstås att dödsfallet kan ses som lägligt för en och annan i Rotaryklubben, och samtal och yttranden vid mötet får ny innebörd.

Jag är faktiskt ganska imponerad av Hövenmark hittills. Som det verkar alldeles i förbigående väver han ihop en gåta där varenda detalj har sin plats i förklaringen, hur oviktig den än verkar när den visas upp första gången. Han är också en riktigt skicklig persontecknare, inte minst av den sorglige adjunkten, som visar sig ha en bakgrund som förklarar varför han kommit så på avvägar i livet. Men också landsfiskalen, hans vänner Frisks och de misstänkta är mer än bara figurer som gör vad de behöver för handlingen. I brist på annan klyscha skulle jag säga att de är trovärdiga personer, vilket ju inte alltid är fallet i halvgamla svenska deckare.

En bonusdetalj som jag förstås uppskattade särskilt var att en av de medverkande köper Rönbloms senaste bok, Död men obegråten, i bokhandeln, och tänker att titeln passar bra in på Byström. Samhället skildras också nästan lite rönblomskt när den nya tiden (med reglering av Svartselets vattenyta) drar in. Landsfiskal Lundberg är ingen Paul Kennet, men han är å andra sidan yrkesman och behöver inte heller den här gången mer än tre dagar för att ta reda på sanningen om Karl Byströms död.

49. Jerome K. Jerome: Tre män i en båt

Egentligen behöver man inte ha den här boken alls, för hela texten finns fritt tillgänglig på nätet både på svenska (dock en annan översättning) och engelska. Mitt exemplar är dessutom en ganska tråkig bokklubbsutgåva från 50-talet. Översättningen är av Birgitta Hammar, som jag har rosat tidigare, men här vet jag inte riktigt om hon får utlopp för sina talanger.

Det här är ju en klassiker, men jag har faktiskt inte läst den tidigare. Den ska också vara mycket rolig, enligt många röster på nätet. Jag får nog säga att jag är lite besviken utifrån dessa högt ställda förväntningar. De tre männen (och en hund) ror från Kingston-upon-Thames, numera i Londons utkant, till Oxford och råkar på vägen ut för olika saker, såsom att ramla i vattnet. Det mesta utrymmet går dock åt till utvikningar och anekdoter om andra roddturer eller helt andra saker, och det tycker jag efter hand blir lite tjatigt. Bäst är de avsnitt som handlar om platserna de passerar - de avsnitt som boken från början skulle bestå av, för det här var först tänkt som resehandbok.

48. Johan F Petersson: Jakten på Loshultsskatten

I den här andra boken om den upptinade snapphanen Lill-Jan och hans vänner Veronica och Anton fortsätter jakten på Loshultsskatten. Parallellt löper en historia om en annan skäggig ovårdad man som smugglar flyktingar från Kosovo. Man behöver inte vara alltför skarpsinnig för att gissa att de båda kommer att träffas på ett eller annat sätt.

Liksom i föregående bok är tempot högt. Det är påfallande hur mycket av texten som ägnas åt att de tre antingen jagar eller jagas. Något kapitel med lite mer smygande spänning hade gjort mig mindre andfådd. Slutet öppnar för den tredje bok som jag inte har. Trots att det här är mycket enkel litteratur är det inte utan att man blir nyfiken på hur det ska gå.

47. Johan F Petersson: Fångad i framtiden

De arkeologiskt intresserade syskonen Veronica och Anton, bosatta i trakten av Loshult i norra Skåne, hittar en grotta och ett isblock med en nedfrusen snapphane. De tar hem isblocket och tinar upp honom och genom ett elektriskt missöde, inkluderande en locktång, väcks han till liv. Med hjälp av snapphanen, Lill-Jan, försöker syskonen hitta Loshultsskatten, som fortfarande ska finnas gömd någonstans i skogarna. De får tampas med både föräldrar, polis och företrädare för ett internationellt företag som intresserar sig för nedfrysning av människor.

Jag hade nog inte läst den här boken om jag inte hade fått den i present för något år sedan. Det känns att jag är för gammal för att riktigt uppskatta historien (stor uppmärksamhet ägnas snapphanens okunskap om nutida toalettvanor), men det är rappt och ibland ändå ganska roligt. Boken är den första av tre om Lill-Jan.

46. Arnaldur Indriðason: Kvinna i grönt

För flera år sedan läste jag Arnaldur Indriðasons Glasbruket, den första boken om den isländske polisen Erlendur Sveinsson som översattes till svenska. Jag har ett vagt men positivt minne av den, så det är lite konstigt att jag inte kommit mig för att fortsätta med denna (inköpt 2007) förrän nu.

Här handlar det om ett skelettfynd på en byggarbetsplats som Erlendur och hans kolleger Elínborg och Sigurður Óli får utreda. Det är en hel del rutinmässigt polisarbete där de träffar folk och frågar och går igenom arkivhandlingar. Ändå är det ganska spännande och intressant, för det visar sig att det finns flera möjliga svar på frågan vem skelettet har tillhört, och den arkeolog som hjälper dem att frilägga fyndet tar så god tid på sig att de nästan hinner före med sin utredning. Inklippt i historien finns korta avsnitt om en familj som under andra världskriget bodde i en nu riven stuga i närheten. Den berättelsen är så skickligt infogad att den aldrig blir fånig, som jag tycker sådana återblickar ofta kan bli. Här kommer det dessutom på slutet en förklaring till hur det som händer där kommer till polisens kännedom, om än lite senare än vi har fått reda på det under läsningen. Som vanligt i moderna polisdeckare handlar det också lite om polisernas privatliv. Erlendur är skild och melankolisk, som det brukas i genren, men han lyssnar inte på musik, ovanligt nog.

Jag tycker det här var en trevlig bekantskap att återknyta. Det känns trovärdigt berättat, och inte minst de bifigurer, efterlevande och andra, som poliserna kommer i kontakt med under utredningen är var och en minnesvärda. Det blir förstås tidvis lite obehagligt, som det kan bli när det inte är giftmord på engelska lantgods, men aldrig så som i en del andra moderna deckare med bestialiska seriemördare.

45. Isol: Nocturne. Recept på drömmar

"En tråkig dröm är en bortslösad natt." Med det mottot har ALMA-pristagaren Isol skrivit och illustrerat en originell barnbok, som var vår bokcirkelbok den här månaden. Boken är utformad så att den kan fällas ut och ställas på högkant som en fotoram. Varje uppslag har en bild och en mycket kort text, till exempel "Drömmen om katten som kände doften av tonfisk." Om man sätter boken på nattduksbordet och låter sänglampan lysa på bilden några minuter före läggdags visar sig en annan, självlysande, bild när man släcker lampan. Meningen är sedan att man ska drömma något trevligt utifrån den bilden.

Jag har inte själv använt boken på det tänkta sättet mer än för ett par av sidorna, och det lämnade inga spår vad gäller drömmar. Idén tycker jag är rolig, och jag tror jag hade tyckt mycket om den här boken om jag hade varit i lite mer passande ålder. Övriga i bokcirkeln var vad jag förstår också positiva, men nästa gång blir det lite mer text att bita i.