242. Helena Sigander: Lucia i nöd

Det gäller att ligga i så att man hinner åtminstone något av jullitteraturen i december. Den julkonservative kan invända att detta är lucialitteratur, en skillnad på elva dagar som kan vara nog så viktig. Men här finns (minst) en tomte också, en av de där som inte är så snälla bakom masken, särskilt inte när han också är varuhusrånare. Där tangerar det Ture Sventon på ett sätt som inte är odelat meriterande för vuxenlitteratur, men så kommer det in på ett annat spår och tar sig igen. Det här är helt godtagbar lyssning, men inte heller något särskilt minnesvärt.

Eftersom detta är årets sista inlägg är det dags för den numera traditionella summeringen av läsningen. Jämfört med förra året har det blivit mindre serier och lite fler singelnoveller (igen) men en ganska likvärdig summa:

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

Projekten för 2022 ska jag planera imorgon.

241. Michael Segerström: Berättelser från Läget

För åtta år sedan kom Michael Segerström med sin skönlitterära debut, novellsamlingen Berättelser från Köpingen. Den utspelar sig i hans uppväxtort Skurup, och den här samlingen, som väl kan kallas pendang, handlar om hans nuvarande bostadsort Beddingestrand. Det är inte längre det fiskeläge som det var innan han tillbringade sin barndoms somrar där, inte heller den badort det då hade blivit, utan har långsamt blivit ett villasamhälle där många bor permanent och har renoverat och byggt ut sina stugor till permanentstandard.

Det mesta i den här samlingen utspelar sig långt innan dess. En del är otvivelaktigt tidfäst till fyrtio- eller femtiotal, en del är mer obestämt, men kan vara då eller lite senare. Mycket lite är riktigt modernt. Det är notoriskt svårt att berätta något om innehållet i en novellsamling, men ett försök till sammanfattning skulle kunna vara att det är burleska historier om människor som är värda att berätta om. Det är inte i första hand novellernas handling som är minnesvärd - somliga av dem består snarare av ett antal episoder på varandra utan särskilt mycket bindemedel - utan repliker och människor.

Här förekommer infödda original, till exempel Rut, som städar badgästernas hus innan de kommer dit för sommaren - tills hennes liv med fiskaren Karl August tar en mindre väntad vändning. Här finns också ett antal sommarboende, inte bara föräldrarna Segerström, utan också operasångerskan tant Lindberg, larger than life på mer än ett sätt, och familjen Donavan, "en mager och blek liten familj" med sonen "stackars William", som också möter sitt öde på delvis oväntade vägar. Där finns också en och annan långväga gäst, som ungraren Gigi som öppnar krog med ungerska specialiteter. Många är egentligen tragiska figurer, men det som berättas om dem är sådant som i alla tider har roat. Det får väl därmed vara förlåtet att det rätt ofta handlar om sprit och sex på ett eller annat sätt, men aldrig på ett sätt som gör de ingredienserna till huvudsak.

Min uppfattning är att det är det här formatet och formen - historieberättandet - som är Segerströms hemmaplan. Det är något av en paradox, eftersom det som sagt inte är historierna utan gestalterna som är det bästa. Ett antal av dem tänker man att man hade velat läsa en roman om, men risken är att det inte hade blivit så bra som det är nu. Frågan är om jag inte måste läsa hans förra novellsamling igen.

240. Michael Segerström och Jan Detlef: Innan liket kallnar. Bittra tårar på Söderslätt

På något sätt är det här en deckare, för det dör folk till höger och vänster, och det finns ett antal poliser som gör sitt bästa för att ta reda på vad som har hänt och hur det hänger ihop. Men det är också en lek med fiktionen, och däri finns förklaringen till det dubbla författarskapet. Jan Detlef är, som den som har läst Segerströms förra deckare minns, en fiktiv författare som bor i närheten av där Michael Segerström numera bor, i Beddingestrand på Skånes sydkust. Han har piggnat till sedan sist, tycker jag, och är mindre osund i sina vanor.

På polissidan finns det en ny kommissarie i Trelleborg i stället för den helgalne Sten Lång, som dominerade förra boken, och det finns en ny kommissarie i Ystad i stället för Wallander. Tur är detta, för dödsfallen tar ingen hänsyn till distriktsgränserna, och de här båda verkar kunna samarbeta när det behövs. Sedan blir det Malmö, Jönköping och en del andra ställen där det också finns poliser.

Förutom att leka med fiktionen leker författaren - Segerström alltså - med många av genrens klichéer. Ska man vara kritisk mot något är det kanske att det ibland blir lite för lekfullt och själva intrigen hamnar på mellanhand. Men det blir faktiskt en snygg lösning på det allra mesta, även om det ser helt hopplöst ut när det är tjugo sidor kvar.

239. David Sundin: Ljudboken som inte ville ta slut - del 3

Det finns alltså två tidigare delar eller avsnitt i den här serien, och detta är helt enkelt mer av samma. Några karaktärer återkommer, några episoder tröskas på nytt, några skämt går ett varv till. Men det finns en del nyheter, även om konceptet känns igen. Det handlar inte om någonting, åtminstone inte på ett traditionellt sätt att se det. Stundtals handlar boken snarare om sig själv, och blir en inte alldeles lätt övning i nivåer inom fiktionen. Jag gissar att detta går hem hos målgruppen, som torde vara yngre än jag.

238. Anna-Karin Palm: Utan spår

Mitt intryck i år är att det är något glesare med specialskrivna julnoveller i medierna än det har varit de senaste åren. Den här finns i alla fall i skrivande stund tillgänglig framför betalväggen.

Huvudpersonen, en kvinna i vad som väl numera skulle kallas åldersgruppen yngre äldre, ska ut och hugga julgran innan barn och barnbarn kommer och firar jul. Det bjuder på en oväntad men fin upplevelse i gränslandet till det övernaturliga, men för min del är det skildringen av skogen och kylan som stannar kvar. Den här genren förväntas ju inte bjuda på stor litteratur, utan snarare en stunds förströelse som på något sätt använder julens budskap i fiktivitetens form, och det får man utan tvekan här.

237. Jonas Karlsson: Julskämtet

För årets julnovell i P1 har man anlitat Jonas Karlsson, och sämre val kan man tänka sig. Han är verkligen en av nutidens mästare i det lilla formatet - den här historien är dessutom bara hälften så lång som radionovellerna normalt brukar vara, men han gör ändå något av det. Det handlar om Kennet som arbetar i någon ospecificerad kontorsmiljö och gärna vill göra lycka på jobbets årliga julfest med ett riktigt lyckat skämt. Det är samma användning av en vardagsmiljö och en person som är precis utanför de oskrivna normerna som han har beskrivit i andra sammanhang, men det gör faktiskt ingenting. Här finns både julstämning och missstämning så det räcker.

236. Astrid Lindgren: En jul i Småland för länge sen

Förutom den sedvanliga julnovellen i P1 kunde man idag lyssna till den här självbiografiska berättelsen i en grannkanal, "eller när man vill i appen", som det brukar heta. Det handlar om julen 1913, när den blivande författaren var sex år gammal och bland annat tjatade sig till att följa med ut och hugga julgran. I jämförelse med Astrid Lindgrens olika fiktiva gestalter saknas den riktiga musten i den här skildringen, men man kan ändå konstatera att hon var en av Sveriges bästa högläsare. Ska man lyssna på något av henne ska det vara hennes egna inläsningar, hävdar jag bestämt.

235. Johan Theorin: Benvittring

Det är åtta år sedan Johan Theorin senast kom med en fulllängdsdeckare från norra Öland; det var då den sista av fyra stycken med årstidstema. Nu är han alltså tillbaka, och för att klara av att ha den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson som huvudperson är handlingen förlagd till strax efter millennieskiftet. Om jag räknar rätt skulle Gerlof vara 106 år i år, så kanske är detta det sista vi ser av honom - eller också återkommer han i någon form, för han verkar ha levt ett spännande liv där det nog går att hitta någon episod som lämpar sig för en prequel. I ramhandlingen i den här delen bor han på äldreboende och är fysiskt skröplig, men mentalt fullt kapabel att driva sin egen del av den utredning som behövs.

Det som sätter igång det hela är att en man hittas död under ett stenras vid den öländska kusten, men där hittas också rester efter en avliden av betydligt äldre datum. Den som får hand om det nutida dödsfallet är Gerlofs yngre släkting Tilda, polis i Kalmar och bosatt på Öland. De båda är ett bra team, om än en smula stereotypt på så sätt att de i så många avseende är varandras motsatser. Ung - gammal, kvinna - man, etc. Men hon hanterar hans vilja att vara till nytta på ett finkänsligt sätt, och han har mer respekt för en ung kvinnlig polis än många män i hans ålder skulle ha.

Det är förstås något i det förflutna som berör den nyligen avlidne, som också har med det gamla dödsfallet att göra. Första halvan av boken är eventuellt lite långsam, men sedan kommer det igång bra, och blir spännande på fullt godtagbar nivå. Några trådar tyckte jag var lite väl lätta att förstå vart de skulle leda - och därmed tycker jag att Tilda och/eller Gerlof borde ha kommit på vissa saker tidigare. Men sådan är ju genren; någon annan hade kanske fastnat för något annat. God läsning och ett välkommet återseende är det i alla fall.

234. Louisa May Alcott: En juldröm - och hur den blev sann

Huvudpersonen i den här novellen, tioåriga Effie, har drag av både Scrooge och Karl-Bertil Jonsson, och får en jul som hon sent ska glömma, när hennes mamma vill slå två flugor i en smäll och dels lära det otacksamma barnet en läxa, dels idka lite välgörenhet. Jag blev inte helt frälst på den här historien, som känns som om den innehåller för mycket budskap i förhållande till intrigen.

233. Klas Östergren: Julrevy i Jonseryd och andra berättelser

Titelnovellen i den här samlingen är snarast en kortroman och upptar ungefär hälften av det totala omfånget. Den är trevlig och julig, men annat vore ägnat att förvåna när det handlar om en författare som kommer till en småstad för att assistera lokalrevyn med några fräscha nummer på lite högre nivå än de har varit vana vid. Jonseryd är synnerligen generiskt, en småstad där det spelas handboll och finns en "Jonserydsanda", men det passar ju in på många ställen. Jag tror att de flesta kan känna igen sig på gågatan där det finns samma affärsutbud som överallt annars, och på hotellet, ett gammalt stadshotell som numera ingår i en hotellkedja. Revygänget är en blandad skara, några som har hållit på i många år och några nyare förmågor, men allihop är personligheter som man unnar det utrymme de får i berättelsen.

Kortromanen är placerad sist i samlingen, och därför kan den också innehålla ett antal blinkningar till de andra historierna, som alla är publicerade tidigare på annat håll vid jultid. Ett par av dem har jag läst eller hört innan, men det gjorde inte så mycket. Här är de infogade i en kronologisk ordning, inte efter när de skrevs eller publicerades, utan efter huvudpersonens ålder. Det börjar redan på sextiotalet när han firar jul med sin egen familj och en familj Lundstedt som har sina egenheter, och fortsätter genom ungdom och vuxenliv. Det är inte alltid uppenbart att det är Klas Östergren själv som är huvudperson, men det verkar i alla fall vara någon som ibland skriver och är ungefär lika gammal.

En bonus är att titelnovellen får mig att återknyta bekantskapen med monologen Den extra kraften med Ejnar Nettelbladt, som jag inte har hört på många år, inte kunde placera med hjälp av titeln men omedelbart kände igen när jag hörde den.

232. Gabriel García Márquez: Kvinnan som kom klockan sex

Det finns inte mycket som placerar den här novellen i tid, förutom klockslaget. Det hela utspelar sig på en liten restaurang, dit en kvinna brukar komma varje dag klockan sex. Ägaren José verkar ha en aningen varmare relation till henne än vad som motiveras bara av att hon är stamgäst. Den dag det handlar om är hon angelägen att understryka att hon har kommit dit tidigare än vanligt, men varför det är så återfinns i den så kallade undertexten.

Det här är säkert en utmärkt historia för litteraturanalys - lättläst och rättframt berättad, men ändå med bottnar som det går att diskutera hur författaren med små medel antyder. Den är skriven långt före författarens nobelpris, men visar ändå på hans höga klass.

231. Charles Dickens: En julsaga. Första strofen

Det verkar som om Sveriges Radio har som årlig tradition att återpublicera Sven Wollters inläsning av den här julklassikern. Själv hörde jag den 2018, och kunde ha varit nöjd med det för ytterligare några år framåt, om inte Novellix hade publicerat den här delen av sitt julpaket i år. Men jag ställer mig frågande till varför den har inkluderats, för det är bara första "strofen" av fyra, snarast en prolog, innan Scrooge får möta de tre julandarna. Kanske tänker man sig att återkomma med resten under kommande jular, men att publicera bara den här delen är underligt. För tillfället måste jag rekommendera att man tar del av den på något annat sätt, där också resten ingår.

230. Olga Tokarczuk: En sann historia

Det är mycket som är anonymt i den här novellen - en professor som befinner sig på konferens i en främmande stad i ett land där han inte behärskar språket. Det sistnämnda gör att han inte rätt kan hantera den situation som uppstår när han i tunnelbanan blir vittne till att en kvinna faller och skadar sig. Det är lätt att känna hans utsatthet och hjälplöshet.

229. Britt G. Hallqvist: Festen i Hulabo

Bokcirkeln rör sig i de mest överraskande banor, även om den här boken utan minsta ansträngning passar in i vårt nuvarande tema fest och jubileum m m. I genren barnböcker på vers är den nog en liten klassiker, även om det var olika hur starka våra tidigare relationer till den var.

Intrigen kan kort sammanfattas som att bonden Jöns bjuder in ett antal djur till fest. Det blir förstås lätt surrealistiskt, men också roligt, även för en vuxen läsare. Förutom vanliga bondgårdsdjur kommer en guldfisk (i ett glas, som bärs dit av en flicka), en fluga som egentligen inte är bjuden och en mask som har kommit fel. Men mest minns man hönsen som ständigt frågar efter tårta, även efter att den serverats. De påminner om de där som man hoppades inte skulle komma men som ändå dök upp och förstörde för alla andra.

Som man kan tänka sig med en barnbok på vers gör den sig nog allra bäst som högläsning, och det är verkligen verser som fungerar på det sättet. Den har också blivit teater, vilket man kan se ett smakprov på här.

228. Paolo Nobis Sandén: Tygkassemannen

Utan stora åthävor berättar den här novellen en historia om en ung kvinna som inleder ett förhållande med en ung man, som har en adept-/mentorsrelation med en äldre man. Det är han som är tygkassemannen, och han är verkligen inte någon sympatisk bekantskap, tycker huvudpersonen - och jag håller med henne. Den här novellen hör till den här omgångens glada överraskningar bland radionovellerna.

227. Kerstin Ekman: Löpa varg

Ulf Norrstig heter huvudpersonen i den här romanen. Han fyller sjuttio i början av boken, bor i Hälsingland, har bakom sig ett långt arbetsliv som jägmästare, och så är han jaktledare. Jakten och naturen betyder mycket för honom, och de upplevelser han har av det hör till boken allra bästa delar. Man vill gärna stanna upp och vila i de intryck man får under läsningen.

En dag får han syn på en varg i skogen, och det får följder som inte ska avslöjas här. Han hör inte vare sig före eller efter händelsen till varghatarna; överhuvudtaget ligger hat inte för honom. Han är en resonabel man, någon som det är lätt att som läsare ta till sig och sympatisera med, även om man inte tycker att han gör rätt i varje detalj.

Kerstin Ekman har ju skrivit om ämnen som gränsar till det här tidigare, men frågan är om jag har upplevt henne bättre än så här någon gång. Inte minst skildringarna av Ulfs samröre med sina jakthundar - både i nutid och i återberättade avsnitt från förr - är fantastiska. Och så är boken bara knappt tvåhundra sidor, vilket är alldeles lagom för den historia som ska berättas. Alltför många nutida författare skriver alldeles för långt.

226. Emma Holm: Avverkning

Svensklärarfest skulle jag kalla den här novellen, för den inbjuder till en tolkning som jag tror att många läraktiga elever skulle kunna prestera som svar på frågan: Vad symboliserar den avverkade skogen utanför sommarstället? (Svar: Huvudpersonernas kärleksliv - röj upp och släpp in kvällssolen så ordnar sig allting, eller så visar det sig att allt man tyckte om har försvunnit.) Nu är jag onödigt elak, för det finns många sämre noveller, men budskapet hade kunnat levereras något mera inlindat.

225. H. C. Andersen: Flickan med svavelstickorna & Den gamla ekens sista dröm

När Novellix har hittat riktigt korta noveller kan det rymmas två i samma volym, som här. Först är det alltså den närmast outhärdliga Flickan med svavelstickorna, som jag möjligen tänkte på som en julnovell, men det är ju nyårsafton när hon är ute och fryser. Sedan följer en som jag inte hade läst tidigare, en mer klassisk Andersen-saga om ett personifierat träd som talar med dagsländor och andra,  men det vore ju inte Andersen om inte den också slutade olyckligt. Men där är det i alla fall jul.

224. Kjell Westö: Giget

Kanske sägs det inte rätt ut, men det är omöjligt att inte tänka sig att den här novellen utspelar sig under den pandemi som fortfarande pågår. En författare (eller dylikt) har engagerats för en uppläsning och i kontraktet ingår att han ska levereras till platsen för evenemanget iförd ögonbindel. Det är en sådan novell som berättar precis det som behövs och lämnar resten åt fantasin, både vad gäller händelser före och efter det som skildras och vad som händer under tiden. Ögonbindeln är ju ett fantastiskt redskap för att slippa beskriva vägen dit, till exempel.

Kjell Westö läser själv, och det gör han utmärkt. Jag hade inte kommenterat inläsningen om det inte vore för det fascinerande faktum att han talar finlandssvenska (förstås) men har bakre r, vilket jag aldrig har hört hos någon annan, och inte ens visste förekom.

223. Thomas Mann: Järnvägsolyckan

Den här novellen kom ut första gången 1909 och alltså är det inte alls underligt att berättaren säger att han är "undersåte till Wilhelm II". Han skulle bara veta hur annorlunda allt vore om något decennium. Det är en annan tid på många sätt; numera tror jag inte man får röka cigarr i sovvagnskupéer ens i Tyskland. Men en del känner man igen över ett sekel senare - hur man är förväntansfull inför resan, hur man installerar sig i i kupén, hur man ägnar en stund åt att läsa innan man lägger sig att sova. Här går resan mellan München och Dresden, och just där har jag inte åkt, men det gör ingenting. Tyska konduktörer verkar vara sig lika.

222. Anne Swärd: Kirseberg

Först ganska långt in i den här novellen förstår man vikten av en del som nämnts tidigt. Planteringar kallas det ibland, men det tycker jag för tankarna till manipulation, och så känns det inte alls här. Man får stark sympati för huvudpersonen och hennes tvillingdöttrar, trots att hon möjligen har gjort ett och annat mindre lyckat livsval. Några ortnamn och gator visar att det utspelar sig i Skåne - Malmö och östkusten - men riktig lokalfärg tycker jag inte att det blir.

221. Mikael Niemi: Film noir

Enligt beskrivningen är det här en novell "där inget är som det verkar". Frågan är vad det verkar vara. Någon sorts polis (väktare?) blir kallad för att hämta upp någon sorts varelse (väsen?) ur vattnet, uppenbarligen något farligt eller skadligt, och det är inte första gången. Lite kusligt, lite äckligt och lite underligt är min sammanfattning. Men bra.

220. Stefan Lindberg: Den oförglömliga elden

Stefan Lindbergs namn hade jag inte lagt på minnet, men jag har uppenbarligen läst en novell av honom tidigare, och när jag tar fram det inlägget minns jag den som bra. Se där vad man kan ha en blogg till helt oavsett om någon annan läser det man skriver.

Omständigheterna när jag lyssnade på den här var inte optimala, men så mycket förstod jag att det handlar om några unga människor i Västergötland på åttiotalet, att de är ganska vanliga på många sätt och att en av dem planerar att spränga sin styvfar i luften. Den här kontrasten mellan igenkänning i vardagliga detaljer och något helt utanför den så kallade boxen är inte ett unikt berättargrepp här, men ändå ack så effektivt.

219. Raja Bahari: Okänd avsändare

Radionovellerna som kommer i sjok några gånger om året kan vara ömsom vin och ömsom vatten. Somliga begriper jag inte alls, andra är riktigt bra, ofta de man minst väntar sig det av. Till denna senare kategori räknar jag den här, en skickligt komponerad, spännande historia, utan att alls vara deckaraktig eller rafflande. Man vill helt enkelt veta hur det hänger ihop, och i rätt händer är det tillräckligt för att skapa spänning.

Huvudpersonen Sami reser till Köpenhamn med Öresundståg, och det räcker för att jag ska känna igen mig, även om jag inte gör det till vardags. Dessutom har han ett intresse för översättaren Eric Hermelin, som jag verkligen inte är inläst på, men åtminstone har hört talas om och fascinerats av. På något sätt ska detta intresse knytas ihop med ett paket som ska hämtas på Kastrup, och ungefär det här är vad som är möjligt att säga utan att förstöra nöjet för den som vill lyssna. Det tycker jag förresten att alla ska passa på att göra, så länge novellen finns tillgänglig här.

218. Derek Walcott: Vinterlampor

I sista minuten kommer den här gången månadens diktsamling, av 1992 års nobelpristagare Derek Walcott. Den är en samlingsvolym med dikter ur hela hans produktion fram till ungefär då (den utkom året före priset, osökt nog). Bara det gör den intressant, för man kan på ett lätt sätt följa författarens utveckling från relativt provinsiell till globetrotter. Men det gör det också svårt att säga något sammanfattande om hela samlingen. Det är inte så svårt att ta till sig som man kan tänka sig att nobelpristagarpoesi skulle kunna vara, men jag är heller inte säker på att jag begriper allt fullt ut.

217. Susanna Alakoski: Via Dolorosa

Den här radionovellen handlar om den högst verklige tävlingscyklisten Per Christiansson, deltagare i OS 1984 och VM 1985, bland annat. I dessa tider av "dokumentärromaner" där författare tar sig friheter i beskrivandet av autentiska personer och händelser kan man inte vara nog misstänksam, men det verkar som om de omständigheter som går att kolla rimligt lätt faktiskt stämmer. Susanna Alakoski är dessutom god vän med cyklisten i fråga, framgår det. Novellen går absolut att lyssna på, men jag är ändå aningen frågande till dess raison d'être, s d h.

216. Balsam Karam: Rasul

Nu är det noveller igen på Radioföljetongens tid i tablån, så som det blir ett par gånger om året. Just den här handlar om en syster som plötsligt känner igen sin bror på gatan efter att under många år inte ha sett honom. Det är tydligt att de har sitt ursprung långt borta och att det finns förklaringar till att de skildes åt, men jag var möjligen för okoncentrerad för att riktigt begripa hur allt hängde ihop med olika tidsplan. En del skönlitteratur gör sig bättre för läsning, och för min del hör detta dit.

215. Selma Lagerlöf: Legenden om julrosorna

En riktig julsaga, där onda blir goda, är detta. Den utspelar sig när Absalon var biskop i Lund, och Övedskloster är miljön för en del av historien, men jag tror att abbot Hans är fiktiv, trots allt. Som alltid med Selma Lagerlöf kan man konstatera hur skickligt hon berättar en historia, och frågan är om hon inte är allra bäst i novellformatet.

214. Sigrid Undset: Småflickor

Den här novellen är hämtad ur Novellix' tredje ask med noveller av nobelpristagare, som kom tidigare i år. Sigrid Undset stiftade jag bekantskap med första gången 2017 inom ramen för projektet att läsa de kvinnliga nobelpristagarna. (Sedan dess har det faktiskt kommit två sådana till, så statistiken för de senaste åren är inte så usel som för de första hundra eller så.) Då var det en novellsamling, men denna är hämtad från annat håll.

Det är en fin liten berättelse om två flickor i Oslo - eller rättare sagt Kristiania, som staden hette när det utspelar sig och när novellen kom ut - och deras vänskap. Den ena flyttar från gatan där de bor, men de träffas ändå, fast det inte är riktigt som innan. Episoden som skildras visar att även nära vänskap kan innehålla andra känslor än de odelat positiva.

213. Rebecka Åhlund: Brunnen

Ibland kan 11 minuter vara tillräckligt för att berätta en historia, men den här korta novellen blir för tunn när den utmätta tiden inte är längre än så. Det kan bero på annat, men med lite större utrymme hade man kunnat få en bättre bild av huvudkaraktären, som nu bara framstår som någon som har försvunnit på något sätt som är relaterat till en brunn.

212. Johan Theorin: Rapzys rum

Titelkaraktären Rapzy är vad man skulle kalla influencer, sänder filmer om sina egna märkesvaror på sin egen kanal och har publiken, merendels ungdomar, förstår man, i sin hand. Eftersom två av ungdomarna tydligtvis inte känner till att de medverkar i en skräcknovell lyder de minsta vink när Rapzy beordrar dem att komma hem till henne, men det går förstås inte bra alls.

211. Kerstin Lundberg Hahn: När kylan kommer

Personligen tycker jag det är mer skrämmande när skräcken tar sig in i vardagen än när huvudpersoner tar sig iväg till skräckinjagande miljöer. Därmed är också den här alldeles bestämt obehaglig, där en familj har flyttat in i ett hus vid havet, som verkar besatt av någon eller något. Att det inte ska gå bra förstår man, men hur och varför blir oförklarat ganska länge.

210. Peter Arrhenius: Försvinnande gott

Geocaching har jag aldrig tänkt på som utgångspunkt för en skräcknovell, men det fungerar det också. Ungdomarna får anledning att befinna sig på ett oväntat ställe, där kanske ingen vet att de är, och det är ju ett känt tema i genren. Sedan vet jag inte om det blir så värst ruskigt egentligen, men jag är ju gammal och blasé.

209. Siri Spont: Sätramumien

Pokémonvärlden har jag ingen särskild relation till, så kanske är det någon poäng i den här novellen som därmed går mig förbi. Det är i alla fall några barn/ungdomar som ger sig ut på jakt efter sådana i en helt modern miljö, även om den också verkar kunna fungera för urban exploration. Mumien verkar trivas där, hur som helst. För målgruppen, enkannerligen den som pokémonar, är det här säkert spännande.

208. Petter Lidbeck: Napp

Jämfört med de övriga noveller i den här serien som jag har hört hittills skiljer denna ut sig genom att inte vara övernaturlig (om jag nu inte har missat något avgörande). Två pojkar hittar något värdefullt när de tjuvfiskar, och det blir tidvis riktigt spännande, men skräck har jag svårt att kalla det.

207. Moa Eriksson Sandberg: Städjobbet

En ganska enkel och ofta använd plot device ligger till grund för den här historien, men den är ändå inte oäven i genren. Utrymmet tillåter inte så mycket utveckling av karaktärer eller handling, men inom sin ram skräms det i alla fall.

206. Gustav Tegby: När odjuret viskar

Det är något lovecraftskt över den här historien om en flicka som är rädd för att lära sig simma, till och med i bassängen på badhuset. Möjligen är balansen mellan effekter och handling inte alldeles tillfredsställande - jag hade gärna sett aningen mer intrig.

205. Karin Smirnoff: Missing People

Det här är en tryckt repris av en radionovell från förra året. Den är mycket karinsmirnoffsk trots att den inte handlar om hennes tvillingpar Jana och Bror från Jag for ner till bror med uppföljare. Även här saknas kommatecken, men namnen har stor bokstav, till skillnad från hur det är i hennes romaner. Det är ju sådant man inte märker när man lyssnar på litteratur, som jag har gjort med allt av Karin Smirnoff hittills.

Lite synd är det, tycker jag, att Novellix har gått ifrån sitt ursprungliga koncept med nya noveller av levande författare. Den här kvartetten har bestått av en återutgivning av något som nog många novellvänner redan har hört, en novell hämtad ur en av de senaste årens mest uppmärksammade novellsamlingar, en återutgivning från en antologi samt en översättning av en novell som inte funnits på svenska tidigare. Som helhet känns det tyvärr aningen oengagerat, utan att någon av de aktuella novellerna ska lastas för det.

204. Jamaica Kincaid: Biografi över en klänning

Den biograferade klänning som står i centrum för denna novell - jag har ännu inte förfallit till uttrycket "kretsar kring" - tillkom inför huvudpersonens/berättarens tvåårsdag. Jag kan inte säga att jag fullt ut inser fördelarna med att låta detta klädesplagg få en så viktig roll, för det andra som berättelsen handlar om hade kunnat sägas ändå. Kanske är det något symboliskt som jag missar.

203. Alex Haridi: Olyckan

Ett visst obehag infinner sig när man lyssnar på den här novellen, men att kalla känslan för skräck är att överdriva. Det handlar om en tolvåring - just på dagen, faktiskt - som står i skuggan av sin bror, som är sjuk och måste få intensivvård. Det är inte första gången, förstår man, men nu finns det påpassligt nog någon som lyssnar och förstår. Men vet man att det ska vara skräck är det förstås inte odelat positivt.

202. Ingelin Angerborn: Natten vid tjärnen

Även om den här novellen, och den svit den ingår i, anges som lämpliga för åldern nio till tolv år tycker jag att den här är tillräckligt ruskig för att tillfredsställa en vuxen lyssnare. Det är åtminstone stämning som räcker för att visa varför huvudpersonerna, kusinerna Klara och Em, blir så uppskrämda när de tältar vid tjärnen nära deras mormors och morfars bostad. Sedan är det också den sortens historia som blir allra ruskigast när man når den allra sista meningen, vilket verkligen inte är en nackdel.

201. Emma Pettersson: Vem där?

Skiftande berättarperspektiv och skiftande grad av verklighetsförankring i dessa perspektiv är sådant som kan göra det svårt att ta till sig litteratur i lyssnad form. Den här novellen hade därför möjligen varit lättare att orientera sig i om jag hade läst den på papper eller skärm, men det ska sägas att det undanglidande är en stor del av det som skapar skräckstämningen här. När det är slut är jag inte säker på ens att jag har förstått hur många personer det handlar om.

200. Bodil Mårtensson: Frostnatt

Det här med att inte bli trodd, att befinna sig i en situation som man inte kommer ur och att börja tvivla på sina egna sinnesintryck, det har behandlats i många sammanhang i både litteratur och film. Hitchcock var en mästare på det, även om han aldrig rörde sig i det sammanhang den här novellen behandlar, en viltolycka på skånska landsbygden. Men stället där man söker hjälp efteråt hade kunnat förekomma i vilken internationell film som helst.

199. Sölve Dahlgren: Livets trädgård

Trots den närmast feelgoodaktiga inledningen med en liten flicka som lär känna en snäll tant som har en fantastisk trädgård där man kan plocka mogna jordgubbar blir det så småningom närmast en rysare av den här historien. Ingenting i titel och "omslag" signalerar det, men desto starkare blir effekten, förstås.

198. Bodil Mårtensson och Sölve Dahlgren: Den perfekta julklappen

I en mycket liten novellsamling samsas två berättelser med samma titel, men ganska olika stämning. Bodil Mårtensson skriver om en man som planerar att ta livet av sin tråkiga fru dagen före julafton, och Sölve Dahlgren om en annan man som har problem att få tag i en fonduegryta som julklapp till sin flickvän. De har båda sina fördelar, men kontrasten mellan jul och mord i den första har något alldeles extra.

197. Sölve Dahlgren: En massmejlares bekännelse

Någon enstaka gång är jag någonstans där det inte passar att lyssna, men ändå lämpar sig för en novell. Då kan man tillgripa e-noveller, fast jag egentligen inte är riktigt vän med att läsa skönlitteratur på mobilens lilla skärm. Det här är ganska rolig historia, men inte utan en allvarlig botten i form av vad arbetslivet numera går ut på. Mest e-post vinner, kan den sammanfattas.

196. Elly Griffiths: Nattfalkarna

Tretton romaner har det blivit om rättsarkeologen Ruth Galloway. Hon är här tillbaka på sitt gamla universitet, University of North Norfolk i King's Lynn, efter en sejour i Cambridge. Därmed är det mesta som vanligt, och hon bor tillsammans med dottern Kate i samma stuga nära havet, och katten Flint har de också kvar. Liksom tidigare är Kates pappa, kriminalöverkommissarie Harry Nelson, gift med sin fru Michelle, den enda som kallar honom Harry, och liksom tidigare är det något mellan Ruth och honom som de inte har lagt bakom sig. Inte så att de egentligen vill bli ett par på riktigt - Ruth är nog nöjd med livet som det är, och Nelson är det definitivt - men de kan inte helt släppa tanken på det.

Det är också som vanligt med de flesta medverkande runt de båda huvudpersonerna, poliserna i Nelsons team, hans odrägliga chef Super-Jo, Ruths kolleger och vänner. Av skäl som inte ska avslöjas här har det kommit en ny lektor i arkeologi till hennes institution, och han har en del gemensamt med Gilderoy Lockhart på Hogwarts i sitt ständiga återkommande till sina egna forskningsintressen och sin intressanta bakgrund. För svensk publik är det en liten bonus att han har varit anställd i Uppsala. Någon antagonist måste det förstås finnas i den här sortens berättelse, förutom mördaren, men frågan är om inte just han är för parodisk för att fungera.

Mordgåtan är inte det jag lyssnar på en trettonde bok för i första hand. Men den duger gott i sin genre, och innehåller fler lik än vanligt i moderna deckare, vilket ger möjlighet till en ganska elaborerad intrig. Det vore inte Elly Griffiths utan att det också finns med något element av folktro, och den här gången är det en jättestor svart hund, något befryndad med Baskervilles dito. Det är ingen slump att skådeplatsen för mycket av handlingen heter Black Dog Farm. Och så är det förstås tidvatten vid lämpligt tillfälle, som alltid.

Att återknyta bekantskapen med Ruth och Nelson är lite som att vara på en årlig kompisträff, något man inte vill vara utan, fast det på sätt och vis är förutsägbart. Men man skulle inte heller vilja ha det på något annat sätt, utan det välbekanta är det som gör att man återvänder.

195. Annika Norlin: Arvsled

Huvudpersonen i den här novellen arbetar i hemtjänsten, och eftersom hon gör det på den ort där hon är uppvuxen är hon och hennes familj inte okänd för brukarna, som termen ju är. Alla är inte fördömande, men tillräckligt många för att det ska bli otrevligt att arbeta där. Det är vad jag fastnar för i berättelsen, men det finns också ett spår om huvudpersonens privatliv, hennes dotter och annat som har gjort henne till den hon är. Här är ett exempel på ordknappt berättande som säkert har krävt lika mycket arbete att mejsla fram som många längre historier, men så är det bra också.

194. Märta Tikkanen: Det finns en skräck på bottnen

Ett namnlöst par, en hon och en han, träffas en tisdagseftermiddag, och man förstår att de inte är gifta med varandra utan var och en på sitt håll. Novellen är en blandning av deras samtal denna dag, återblickar och tankar. För min smak blir det tyvärr för splittrat och svårsmält, även om innehållet egentligen inte är komplicerat.

193. Mattias Edvardsson: En familjetragedi

Mattias Edvardsson har hittat en nisch med ungefär följande egenskaper:

- Lund eller dess närhet

- växlande berättarperspektiv

- opålitliga berättare

- uppbruten kronologi som avslöjar bitar efter hand

Den här gången börjar det med att ett äkta par hittas avlidna i sin villa i Professorsstaden i Lund - där nästan inga professorer har råd att bo numera. Det är tydligt att de inte har dött en naturlig död, men hur det har gått till tar det tid att komma fram till, både för polisen och läsaren. Polisens arbete får man inte följa på särskilt nära håll, men mellan de berättande kapitlen finns några förment autentiska förhörsprotokoll, och dessutom några pressklipp, som förstås ger sitt perspektiv.

De tre berättarna är 

a) en ung kvinna som städat hemma hos paret ett tag, och därigenom kommit i kontakt med främst den nu döda hustrun;

b) en ung, men ändå något äldre kvinna som har haft en relation med den nu döde mannen;

c) en man som av sina egna skäl hyr ut ett rum i sin lägenhet till den unga kvinnan som städar.

Alla tre har var sitt bagage att hantera, och möjligen blir det lite för tätt med alla de problem som också interfererar med deras respektive liv, även om dessa bakgrundsfaktorer också spelar roll för vad som händer och hur de agerar. Det går inte att vara mer konkret än så om handlingen om man inte vill avslöja för mycket.

Två av Edvardssons tidigare böcker betecknas som "bladvändare" på omslagsfliken. Det är något av en klyscha, men om man bortser från det och ser till ordets egentliga betydelse är det inte fel att använda det om den här boken också. Det är den sortens litteratur som gör sig bäst när man inte läser tio sidor då och då, utan längre sjok, och det finns ett driv i berättelsen som gör att man gärna läser ett kort kapitel till. Om jag hade kommit till En familjetragedi utan att ha läst något av författaren tidigare hade jag varit imponerad utan reservationer. Nu har jag reservationen att det eventuellt inte är på samma toppnivå som han har presterat tidigare. Men det kan bero dels högt ställda förväntningar, dels den relativa mättnad man kan nå när man har konsumerat något liknande flera gånger tidigare. Det finns mycket som skiljer den från hans tidigare, men det grundläggande konceptet finns där. Om man gillar det eller inte är snarast en smaksak.