11. Eva Ullerud: Gamla synder

Lillemor som är huvudperson i den här kortdeckaren måste anses mer än vanligt nyfiken, men så är det också det som gör att hon får reda på saker som leder till att en ganska trasslig härva av händelserna kan redas ut. Då har hon (och maken Torsten) fått pusselbitar av både hårfrisörskan, prästen, pubägaren och affärsinnehavaren i den engelska småstad som de tillbringar några höstveckor i. Egentligen är anledningen att de reser dit att de vill se hur sonen Fredrik har det med sitt nya jobb, och i förbifarten reds också en liten härva på hans firma ut, så både han och kollegan/flickvännen Laura går fria från misstankar.

Lillemor och Torsten får bo i ett hus som tillhört Lauras faster, ett praktiskt arrangemang eftersom där också finns en katt som behöver viss tillsyn. Där finns också en vind med massor av intressanta saker, som Lillemor letar sig igenom (ibland känns hon aningen gränslös), och en liten markbit med inhysta får. Där hittas på ett tidigt stadium fårens ägare ihjälslagen, och den lokala polisen är inte mer formalistisk än att Lillemor tilllåts assistera i utredningen. Man ska inte ha för höga krav på realism i den här genren, och jag tycker ändå att det här fungerar inom dess givna ramar,

Jag var ganska säker på att Edenbridge var fiktivt, eftersom det så oerhört väl motsvarade den stereotypa bilden av engelsk småstad som vi möter i Midsomer och andra fiktiva grevskap. Men det verkar finnas i verkligheten, inklusive kyrka och pub med sina rätta namn.

10. Charles Kingsley: The Water-Babies. A Fairy Tale for a Land-Baby

Det här är en underlig bok, även med tanke på att den är från 1862-63. Den är på en gång ett inlägg i frågan om barnarbete, en moraliserande fabel och en äventyrsberättelse för barn. Däremellan lyckas författaren också peta in små satiriska slängar om diverse aktualiteter, såsom evolutionsläran.

Det handlar i alla fall om lille Tom, som jobbar åt den elake sotaren mr Grimes. (Sotare var förresten ett av de vanliga barnarbetena, eftersom det var så praktiskt med små människor som lätt kunde krypa i skorstenarna.) Han får följa med på ett uppdrag på ett gods utanför stan, men kryper vilse i labyrinten av skorstenar och hamnar i miss Ellies sovrum, där han både skrämmer henne och smutsar ner. Han flyr genom fönstret, och genom ett antal förvecklingar hamnar han i ett vattendrag där han möjligen drunknar, om man ska se det konkret. Vill man se det mer symboliskt blir han ren och förvandlas till en "water-baby" (i svenska översättningar omväxlande kallat flodbarn och havsbarn). Som sådan träffar han olika vattenväsen och blir allt renare även själsligt.

Man kan inte komma ifrån att ärendet ibland ställer sig i vägen för själva berättelsen. Numera är det här nog en bok som snarare är intressant att ha läst än riktigt bra medan man läser den.

9. Johan Eriksson och Axel Hellby: Du, poet ‒ skriv!

Meningen var att jag skulle ha den här boken som bredvidläsning till en kurs jag läste i somras, delvis eftersom jag är bekant med en av författarna. Sedan blev kursen klar ändå, och så blev det inte av förrän nu.

Det är en lättsamt hållen introduktion till att skriva poesi ‒ eller lyrik eller dikt eller vad vi nu vill kalla det ‒ som riktar sig till elever och studerande i olika inte alltför avancerade sammanhang (och deras lärare, får man också förutsätta). Som sådan tror jag den fyller sin funktion, men det är egentligen inte rättvist av mig att bedöma det, eftersom jag har läst den rakt igenom utan att göra några av de många övningar som ingår, och utan att arbeta med boken så som meningen är.

Det ingår alltså övningar av olika slag, en del som förutsätter läsning och analys av poesi, men ganska många som bygger på eget skrivande. Där funderar jag på hur väl de ofta öppna ingångarna fungerar med mottagare som är ovana vid att skriva och kanske särskilt vid att skriva poesi. Men i rätt sammanhang och med rätt lärare kan det fungera ändå.

Jag som gillar systematik och terminologi uppskattar att det finns en ordlista med förklaringar till termer som man annars skulle behöva leta upp på olika ställen i boken. Läser man hela får man också en litteratur- eller i varje fall poesihistoria i miniatyrformat. Som sagt, i rätt sammanhang och i rätt händer tror jag det här är en utmärkt introduktion.

8. Jakob Wegelius: Spionerna i Oreborg

Tidigare har jag läst Jakob Wegelius trilogi om apan Sally Jones, men den här boken är äldre än så, och kom ut första gången redan 1994. Det är en historia med många karaktärer och en hel del att hålla reda på vad gäller vem som är var när, vem som vet vad om vem och inte minst vem som är förklädd. Jag tror att den kan uppfattas som krävande av den åldersgrupp den vänder sig till, men säkert också spännande för den som gillar mysterier.

Det handlar mest om magister Nillebu som skickas från Snårholmarna till Oreborg som spion. Han har ingen erfarenhet i yrket och är faktiskt inte till särskilt stor nytta. De bofasta spionerna är något mer kompetenta, men drivs av diverse olika motiv som inte alltid är kompatibla. Det är förstås en historia som inte är det minsta realistisk när det gäller hur underrättelseverksamhet bedrivs, men den är också inplacerad i ett sammanhang som ger en omisskännlig sagoton. Oreborg påminner en del om de småstäder som förekommer hos Astrid Lindgren, tycker jag, och i Skärgårdshavet utanför härjar pirater, som dock på barnboksvis är snälla innerst inne.

Ett bra betyg åt en barnbok kan vara att den också kan läsas av vuxna med behållning, och så är det verkligen med den här. Jag tror att den dessutom är utmärkt som högläsningsbok för den som inte riktigt har kommit igång att läsa själv.

7. Kerstin Nedergård: Kaffe, kaka och kremering, tack!

Vår bokcirkel kastar sig mellan ytterligheterna ‒ den minnesgode läsaren av denna blogg torde erinra sig att vi inledde hela verksamheten med den då färska nobelpristagaren Herta Müller. Det här ligger ganska långt från henne på alla sätt, konstaterade vi idag.

Genren "roadtrip med åldring" var kanske inte ny i och med Jonas Jonassons böcker om hundraåringen, men de är nog fortfarande de mest kända. Här är det tydligt att författaren gärna vill vara lika rolig och dråplig, men jag som inte ens tyckte det var så roligt första gången har svårt att se humorn.

Det handlar om Astrid, cancersjuk och ensamstående, som tar sig från Örebro till Lund via Jukkasjärvi ‒ fast ishotellet visar sig ha smält ‒ med husbil, större delen av tiden bogserad av en bärgningsbil. Med sig har hon sina vänner Tord och Axel, präst respektive poet (eller möjligen folkhögskolelärare), som på olika sätt ska assistera henne med hennes begravning. På vägen inträffar det händelser som vi nog ska skratta åt, men jag kan inte tycka det är så roligt när en halvtimmes lyssning går åt till ett misslyckat hopp i en backhoppningsanläggning.

Jag identifierar två problem. Det ena är att historien för ofta går på tomgång och att episoder som inte har något syfte tar för stort utrymme. Det andra är att Astrid inte är en huvudperson som man sympatiserar med. Hon är inte särskilt trevlig och har inte något försonande drag mer än sin sjukdom, och det räcker inte för mig. Till det här kommer att inläsningen är förhållandevis dålig med en entonig röst ‒ jag var tvungen att kolla om det var en AI eller en riktig person ‒ och många betoningsfel, varav jag nöjer mig med att klaga på predíkstol och sakristía.

Det finns en fortsättning på den här boken, och på sätt och vis är det tur med tanke på hur abrupt den slutar. Men det hjälps inte för min del, jag lämnar Astrid här.

6. Matthew Costello och Neil Richards: Dead of Night

När en serie har nått fram till (ljud)bok nummer 14 kan man gissa att de följare som håller ut är nöjda med konceptet, som därför inte ska varieras alltför mycket. Samtidigt ska författarna förstås bjuda på något som är lagom nytt, för vi som har nått förbi Fem-böckerna önskar oss inte samma intrig om och om igen, åtminstone inte alltför tydligt.

Den här gången är det visserligen bekanta ingredienser i form av Mydworth Manor, det engelska herresäte där lady Lavinia residarar, och ett house party, vad man nu ska kalla det på svenska. Det är ju mer än en fest, när gästerna kommer på fredagen och stannar hela helgen, och dessutom förväntas bidra till underhållningen med uppträdanden på kvällarna, förutom sedvanligt civiliserat uppförande. Vi som har varit med förr vet att lady Lavinias brorson sir Harry och hans amerikanska hustru Kat ‒ som fortfarande har svårt när någon helt korrekt vill kalla henne lady Mortimer ‒ bor i the dower house strax intill och kan förväntas dyka upp i handlingen, även om de inte hör till de gäster från kulturvärlden som är inbjudna. Bland dem finns å andra sidan den högst autentiske Noël Coward, vid den här tiden känd, men ännu inte känd för allt han så småningom blev det för.

Mitt i fredagsdrinken dyker också en objuden gäst upp, nämligen prinsen av Wales, den blivande Edward VIII. Om honom vet vi ju med facit i hand en hel del, och författarna balanserar mellan det och vad de övriga medverkande i intrigen kan tänkas ana. För att vara kunglig är han förhållandevis okonventionell, men det finns förstås gränser för vad han och andra kan tilllåta sig. Där är jag inte säker på att författarna hela tiden håller sig på rätt sida ‒ ett och annat borde ha föranlett höjda ögonbryn som förblir sänkta. Prinsens närvaro är emellertid en utmärkt förevändning för att det lik som hittas måste behandlas med stor diskretion, och det är där Harry och Kat kommer in. Sedan vore det ju inte den här sortens deckare om inte helgen fortsatte med krocket på gräsmattan, te på terrassen och sällskapslekar i salongen. 

Författarna har nog hittat ett vinnande koncept här, inte minst genom att skriva kortromaner på mellan tre och fyra timmars lyssning. Normallånga romaner hade inte fungerat med de trots allt ganska tunna intrigerna, och det finns utrymme att utveckla karaktärerna lite mer än i novellformatet.

5. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Sagans slut

Härmed går projektet med de återutgivna Åshöjdens BK-serierna från tidningen Buster i mål. Den som har läst dem tidigare ‒ eller läst böckerna ‒ vet att laget lyckas nå en kvalplats till allsvenskan genom att vinna sin division två-serie, ty detta utspelar sig på den tiden då seriesystemet var logiskt. Det finns fyra division två-serier och lagen möts i en kvalserie. Där är Åshöjdens BK ett enda mål från att gå till allsvenskan, kanske den mesta dramatik som den här långa klättringen från gärdsgårdsserierna bjuder på.

På vägen dit får spelarna stifta bekantskap med delvis nya världar:



Inte minst gäller det Benny, det från Småland värvade naturbarnet som frestas av ett proffskontrakt med Sporting Lissabon. (Där ligger serien nära sin egen nutid, eftersom det figurerar en agent vid namn Bosse Lentz ‒ se här för referens.)

Men Jorma, Edward och Benny återvänder förstås med jämna mellanrum till Elins kök, där förtäring aldrig saknas:



Trots dramatiken i det stora tycker jag att serien har blivit något upprepande i sina detaljer, men kanske är det en följd av jag nu inte har läst ett avsnitt i veckan (eller mer sällan, som det blev när tidningens utgivningstakt sjönk), utan i längre sjok. Men när det i nästan varje avsnitt ropas "Nu klämtar det" eller önskas att någon ska ha "propeller i ändan" eller häpnas över någon som "skjuter som en häst sparkar", då är det svårt att inte sitta och vänta på nästa gång.

Bäst i den här utgivningen, och allra mest så i den här delen, är extramaterialet. Här handlar det om verklighetens Åshöjden, samhället Åsljunga i norra Skåne. Det är väl ingen hemlighet att det stod som förebild när Max Lundgren skrev böckerna, men här får man mer bakgrund vad gäller ett antal karaktärer, inte minst den lokale pamp som blev Blåbärskungen och hans systerson, som stod modell för Edward. Det avsnittet kan man läsa separat på olika håll ‒ sök på författaren Erik Niva och "Åshöjden på riktigt".

4. Elly Griffiths: Den sista utgrävningen

Enligt all tillgänglig information är det här den sista boken om rättsosteologen Ruth Galloway. Jag var inte med när de började komma, men hoppade på serien, lyssnade ikapp och har sedan haft den som en av få som jag verkligen bevakar när det kommer något nytt. Det är en konst att sätta punkt för något så framgångsrikt, men jag tror många kommer att tycka att det är alldeles lagom nu.

Ruth har ju en dotter med kriminalöverkommissarie Harry Nelson, som dock har fortsatt vara gift med sin fru. Ruth har i allt väsentligt varit ensamförälder till Kate – "Katie" som Nelson kallar henne – men eftersom hon med jämna mellanrum blir involverad i polisutredningar på grund av sin kunskap om gamla ben har hon inte lyckats bryta med Nelson. Och strängt taget vill hon väl inte bryta med honom, fastän något riktigt förhållande inte har kommit loss.

Själva gåtan i den här sista boken är piggare än jag tycker att de har varit i de senaste böckerna. Den innehåller en hel del drag som man kan vara bekant med från äldre deckare, men de hanteras väl och resultat blir alltså riktigt bra. Det börjar med att man hittar ett skelett innanför en vägg i ett kafé som renoveras. Att identifiera vem det gäller går ganska fort, men det finns ett irriterande stort antal faktorer som gör det svårt att klargöra vad som har hänt.

Eftersom det är sista gången är återblickarna många. Jag tror – utan att ha räknat – att det finns anspelningar på alla de tidigare böckerna. En del av dem har mer bäring på den här historien än andra, men trogna läsare belönas relativt rikligt. I stort sett alla karaktärer som man har lärt känna, både Ruths bekantskapskrets och kolleger på universitetet, och Nelsons team på avdelningen för grova brott, får vara med och göra sina insatser.

Det är som sagt lagom att det slutar här. Hur det slutar ska förstås inte avslöjas, men det känns faktiskt som en riktig avslutning på serien såtillvida att en fortsättning skulle kännas underlig.

3. Liza Marklund: Stormberget

Med den här tredje boken avslutar Liza Marklund av allt att döma - men inga spoilers! - serien om Stenträsk, den fiktiva småstaden i norra Norrlands inland. Den här gången kommer intrigen närmare inpå polisen Wiking Stormberg än de tidigare har gjort, men så är det ju inte sällan i deckare.

Det börjar med att man hittar ett lik i en mosse, inte ett gammalt mosslik visserligen, men ändå tillräckligt gammalt för att inte vara alldeles nytt. Folk tror att det är Wikings hustru som försvann för många år sedan, men vi som har läst förra boken vet bättre. Hur det hänger ihop och vem som har gjort vad är kanske inte det allra svåraste att räkna ut, om än inte helt genomskådligt i alla detaljer.

I centrum för intrigen står en kassaskåpskupp vid ett kraftverksbygge vid sextiotalets början. Det är en intressant tid i den här landsänden, när mycket händer och samhället förändras. De delarna tas inte tillvara fullt ut, tycker jag, utan blir bara en ganska skissartad bakgrund till det brott som begås.

Det är inget fel på den här boken egentligen, och framför allt är den bättre än mycket annat som kommer ut. Men det går inte att komma ifrån att den är svagare än de tidigare, och att Marklund inte någonsin senare har närmat sig nivån i den första boken.

2. Jon Fosse: Morgon och kväll

Nobelpristagaren i litteratur blir traditionsenligt föremål för radioföljetong. Vi får väl se hur det går med det framöver, eftersom programmet ska läggas ner i april. Man kan kanske hoppas att specialinslagen – noveller och nobelpristagare – återkommer även därefter, men jag har inte sett något konkret om det.

Jon Fosse fick 2023 års pris "för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara". Den här kortromanen är alltså prosa, men jag är inte riktigt i stånd att identifiera det nyskapande eller osägbara, måste jag erkänna. Introduktionen av radions producent kan tolkas som "stäng inte av, det ska vara så här" – mer konkret handlar det om att Fosses stil är upprepande, nästan mässande. Det gäller i särskilt hög grad satser som "säger Johannes", "tänker Johannes" och andra i samma stil. Man kommer in i det efter ett tag, men riktigt nöjd med det blir jag inte.

Johannes, huvudpersonen, är en gammal fiskare någonstans vid norska kusten. Han förekommer i ett kort inledande avsnitt som handlar om den dag han föds, och i ett längre som handlar om en dag när han har hunnit bli gammal. Vad som har hänt däremellan får vi till oss i brottstycken, men en del förblir osagt, så vi får gissa, eller rentav släppa sådant som inte betyder något för den berättelse vi hör.

Det är som sagt upprepande och ibland onödigt omständligt, utan att jag förstår vitsen med det. Det tar en kvarts lyssning bara för att Johannes ska gå upp och bre en smörgås med messmör, och då har vi inte ens fått särskilt mycket tillbakablickande. (Ska man vara rättvis hinner han även laga kaffe och röka en cigarrett.) Kanske är det ändå ett drag som går att hantera bättre vid lyssning än läsning i pappersform; jag är rädd att jag hade gett upp den här boken om jag hade närmat mig den i den formen.

1. Liv Strömquist: Liv Strömquists astrologi

Här gör Liv Strömquist upp med astrologins uppfattning att våra personligheter beror på när vi är födda, eller snarare var olika himlakroppar befann sig just då. Själv är jag oxe, och vi ska tydligen vara så här:

Samma datum som jag (fast många hundra år tidigare) föddes den romerske kejsaren Marcus Aurelius:

och den här sortens historiska exempel är genomgående när varje stjärntecken får sitt kapitel. (Det bedrägliga med astrologin är ju att det alltid går att hitta exempel på personer och händelser som uppfyller de kriterier man har bestämt sig för att lita på.)

En annan oxe var drottning Elizabeth II:

men här undrar jag om inte författaren har tänkt på drottningmodern, som väl var den som oftast hade hatt med flor. Vare hur som helst med det – det här är en underhållande bok som här och var ger en något att tänka på, dessutom.