47. Jonas Karlsson: God Jul

Jag har tidigare läst två novellsamlingar av Jonas Karlsson, och uppskattat dem mycket. Det här ska vara hans romandebut; undertiteln "En berättelse" kan tolkas både som ett understrykande av att det faktiskt är påhittat och som ett påpekande av att det den här gången är en enda berättelse.

Den skäligen enkla intrigen är att ett kommunhus ska julpyntas med elektriska ljusstakar i vissa(s) fönster, så de bildar orden "God Jul" lysande mot den mörka bakgrunden. Det ger upphov till diverse vansinniga förvecklingar, som inte ska förstöras genom att återberättas, men för mig som jobbar på kontor i offentlig sektor är det stundtals hur roligt som helst. (Jag är aningslös nog att tro att det kan vara roligt även om man jobbar i privat sektor.) Inte minst slutet är lysande (förlåt). Kan läsas vilken årstid som helst.

46. Stewe Claeson: Tiro

Månadens bokcirkelbok innebar ett dubbelt jubileum. Det var den femtionde boken sedan vi började cirkeln med Herta Müllers Hjärtdjur. Och för min egen del var det den trehundrade boken sedan jag började blogga nyåret 2013 med Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen.

Tiro är Marcus Tullius Tiro, född som slav, sedermera frigiven, nu en påtagligt äldre herre (han lär ha blivit 99). Han är mest ihågkommen för att han var sekreterare åt Cicero och efter Ciceros död tog hand om hans efterlämnade skrifter och korrespondens. Här handlar det inte så mycket om det, utan om dödsfall på hans egendom (jag har efter moget övervägande bestämt mig för att inte tagga inlägget som "Deckare", men man kan nog diskutera det). Jag tycker det är spännande och intressant, och inte minst är det ovant med en modern bok som man önskade vore lite längre - annars har ju 4-500 sidor blivit något slags standardmått på senare år. Stewe Claeson kände jag bara till som ett namn tidigare, men jag kan nog tänka mig att läsa mer av honom.

En av mina medcirklare har förresten redan hunnit blogga om Tiro. Vi var alltså flera som uppskattade den här.

45. Stieg Trenter: Aldrig näcken

Den här gången går Trenter nästan tillbaka till sina rötter, för det är mycket som påminner om hans allra första deckare: svensk skärgård, ung kvinna i huvudrollen, ingen Vesper Johnson. (Harry Friberg är bara med per korrespondens och telefon, förutom alldeles på slutet.) Den unga kvinnan är en som Friberg träffade i föregående bok, och hon klarar sig förvånansvärt bra på egen hand, även om det förstås inte är hon som kommer på hur det hela hänger ihop. Polisen i form av en landsfiskal Salmsson framstår som ovanligt kompetent, tycker jag. Att det är Friberg och inte polisen som kommer fram till lösningen är inte så konstigt, för polisen måste ändå räkna med en viss rimlighet när den antar något. Här är frågan om inte fantasin hos mördaren ligger utanför det tänkbara även inom genren.

Miljön är Gryts skärgård i Östergötland (och så lite lite Stockholm i början). Där finns en sommarstuga, tillhörig Fribergs väninnas väninnas mormor, där man kan tillbringa septemberveckor, till synes ostörd av sådant som arbete. Boken börjar fredagen den 11 september, framgår det, och då måste det vara 1953. Hösten är vederbörligt närvarande i form av frukt, svamp, blåst och vackra färger på löven, men det är ändå bad- och solväder, så Trenters faiblesse för sommarhalvåret håller i sig.

Omslagets fjäril är en dödskallesvärmare, en enormt stor fjäril som dessutom tydligen ger ljud ifrån sig. Den förekommer ett par gånger i handlingen men känns lite påklistrad, får jag säga. Titeln är hämtad från en dikt av Stagnelius, och nog förekommer det på sätt och vis en näck, även om jag inte riktigt förstår varför just de två orden ur dikten är utvalda.

Mesta och bästa tidsmarkör den här gången är alla de tillfällen det ringer och någon konstaterar redan innan luren lyfts att det är "interurbant", för då ringer det två signaler. En liten, liten pärla är ordet "blomkvistargriller", här använt samma år som den sista Kalle Blomkvist-boken kom ut. På sju år - sedan den första - hade det tydligen ändå blivit ett begrepp.

44. Carol Goodman: De döda språkens sjö

Om man skriver en bok som utspelar sig på en lantligt belägen internatskola i USA och handlar om en grupp elever som läser klassiska språk, så får man nog stå ut med att bli jämförd med Den hemliga historien av Donna Tartt. Jag läste inte den när "alla andra" gjorde det, utan först för några år sedan, men kan tänka mig hur tagen jag hade blivit av den om jag hade varit i samma ålder som huvudpersonerna. Här är det bara flickor, och de läser latin i stället för grekiska, men det är mystiska dödsfall och osunda relationer på ungefär samma sätt. Riktigt till Tartts nivå tycker jag inte att det når, även om det inte alls är dåligt.

Historien handlar om en latinlärare som återkommit till sin gamla skola (och där blir det också lite Döda poeters sällskap), trots att det hände en del otäckheter när hon gick där. Och så börjar en del av dem att upprepa sig, och man undrar vem som är ond och vem som är god och vem som var med för 20 år sedan men nu är någon helt annan. Det är som synes en del standardingredienser, men resultatet är som sagt inte alls dåligt - medan man läser är det faktiskt ganska spännande. Efteråt har man kanske inte lärt sig så mycket, men det jag kommer att minnas är de dimmiga promenaderna runt sjön.

43. Nils Hövenmark: Ensamstående äldre herre

Här är Hövenmark tillbaka i Sundå (Umeå?) med ett mord och en utredning under numera polismästaren Vilhelm Lundberg. Som vanligt handlar det om lite avsigkomna människor, från början mest om en nypensionerad postmästare som inte vet vad han ska ta sig till med all sin lediga tid. Han bestämmer sig för att återuppliva sitt gamla intresse för astronomi, köper en kikare och får se något som han inte vet hur han ska hantera. Det är ju inte alldeles lätt att gå till polisen och berätta att man har riktat kikaren in i andra människors hem.

En viss genre av deckare handlar ju mycket om mat; inte minst Stieg Trenter beskriver ofta måltider på ett vällustigt sätt. Här får man dock nöja sig med denna tidstypiska kvällsmat:

42. Kristina Appelqvist: Liv i överflöd

Till reglerna för hur en pusseldeckare får vara upplagd brukar sedan länge räknas att tvillingar är förbjudna. Här iakttas inte den regeln, utan mordoffret, som ligger där (se bilden) redan på sidan 13, har en enäggstvillingbror. Det gör förstås att man under en stor del av boken kan fundera över vem offret är, om mördaren visste vem offret var och om tvillingbrodern är inblandad.

Det här är Kristina Appelqvists tredje deckare om universitetsrektorn Emma Lundgren vid Västgöta universitet i Skövde. Jag tycker hon har vuxit till sig lite sedan sist och är något mer trovärdig i rollen som akademisk ledare. För mig som jobbar i en liknande miljö finns det en del skojigheter, som hur man agerar för att bli universitetsdirektör och hur man intrigerar för att bli av med en prefekt. En del annat tycker jag är mindre trovärdigt, som att en festkommitté på fyra personer har två korta möten och sedan är en fest för flera hundra anställda uppstyrd. Men så dör det ju någon i köket också.

Själva mordhistorien är kanske inte det bästa jag har läst. Det är knappast så att man som läsare får ledtrådar och har en chans att följa med fram till lösningen. Det är ändå den bästa hittills av Appelqvists deckare, och personerna runt Emma Lundgren och hennes numera make, kommissarien Filip Alexandersson, är mer intressanta och levande än tidigare (så länge det nu varar, för vissa). Kanske är det de klassiska ingredienserna herrgård, testamenten (i plural), släktfejd och en gnutta England som gör det.

41. A. A. Milne: The House At Pooh Corner

Av bara farten fortsatte jag med den andra boken om Nalle Puh med flera i Sjumilaskogen (eller Hundratunnlandsskogen, Hundred Acre Wood). Det är mest mer av samma sak - en ny naturkatastrof, orkan i stället för översvämning -, men här introduceras Tiger, som får lite av samma roll som nykommen främling som Kängu (och Ru) hade i den första boken.

Att läsa på engelska gör att man upptäcker vad originalet egentligen handlar om, som när Puh på svenska talar om jalikor (och Nasse undrar om de inte heter nejlikor). Puh kallar dem på engelska för "mastershalums", som enligt Nasse ska vara "nasturtiums". Det verkar vara ett avhandlingsämne att reda ut vad det är, men "krasse" duger för mig. Krasse dyker också upp när Ru och Tiger får med sig smörgåsar på utflykt, Tigers med maltextrakt och Rus med "watercress". Vattenkrasse (eller källfräne) ansåg tydligen översättaren okänt för svenska barn, för översättningen talar om - ostsmörgåsar. (Maltextrakt är det väl inte heller så många barn som vet vad det är, om inte deras pappor hör till hipstergenerationen och brygger eget öl.)

Jag var inte särskilt förtjust i de här böckerna när jag läste dem första gången i 8-10-årsåldern. Det var något som jag då inte riktigt kunde artikulera, men nu inser är berättarsättet, att det är en vuxen som berättar för Christopher Robin om hans leksaksdjur och inte pojken själv som fantiserar. Då var det, som jag minns det, något vagt obehagligt som man inte riktigt förstod.

40. A. A. Milne: Winnie-the-Pooh

För två veckor sedan startade Bokcirkeln i P1 sin läsning av Nalle Puh, som jag tog som förevändning att läsa den på engelska, som jag är rätt säker på att jag inte har gjort tidigare. Jag har sedan hållit farten till avsnitt 2 och 3, vilket var betydligt lättare än för några år sedan när jag skulle försöka hinna med i Anna Karenina (som jag fortfarande inte har läst). Själva boken tror jag mig inte ha något klokt att säga om, som inte redan är sagt på de 89 år som gått sedan den kom ut. Bokcirkeln tyckte jag innehöll intressanta samtal utan att vara det minsta pretto, vilket jag var lite rädd för. (Puh har ju annars lånats till både det ena och det andra på senare år.) Jag har till exempel aldrig tänkt på att Kängu är den enda kvinnliga karaktären.

39. Sven Stolpe: Drottning Kristina. Efter tronavsägelsen

Det har gått ett halvår sedan jag läste första delen om drottning Kristina, och det finns förstås en anledning att det inte har gått fortare. Jag var lite sval till den förra boken och är inte särskilt mycket hetare nu. Det är fortfarande förvånansvärt långsamt och omständligt och alldeles för koncentrerat på drottningens religiösa intressen. När det då i förbigående skymtar förbi att hon försökt bli drottning av såväl Neapel som Polen (dock inte samtidigt, såvitt jag förstår) blir jag inte så lite besviken på att det inte får mer utrymme. Hennes långa resa till Jerusalem får, tror jag, tre rader. Det borde finnas mer intressanta böcker än så här om en så uppenbart intressant person.

38. Stieg Trenter: Ristat i sten

Efter att i flera böcker ha landat på 250-300 sidor är Trenter nu tillbaka på strax under 200, som var en vanlig omfattning på deckare under hans tid. Nu skulle det ju uppfattas som en långnovell, när vanliga deckare ska vara på bortåt 500 sidor. I det här avseendet är jag böjd att tycka att det var bättre förr, inte bara för att det är lätt att få en fin statistik på antalet lästa böcker.

När det hela börjar är det fredagen den 13 juli, och det måste, kan man räkna ut, vara 1951. Annars är det mindre tätt mellan de konkreta tidsmarkörerna än i tidigare delar, men den allmänna tidsatmosfären finns där förstås som vanligt. Harry Friberg har skaffat en ny bil, "en fransk vagn" av det nu sedan länge avsomnade märket Hotchkiss. Den använder han förstås mest för att köra mellan restauranger i Stockholms innerstad (samt att sitta i bilkö).

I de återkommande beskrivningarna av Stockholm fastnar jag den här gången på ett par stycken som jag faktiskt kan placera (utöver sådant som Slussen och Slottet) och relatera till. Vid ett tillfälle på Sveavägen gör Friberg "halt framför hörnfönstret vid Tunnelgatan. Det var en färghandel [...]". Även om huset är rivet och ersatt av ett nyare måste det handla om Olof Palmes mordplats. Promenaden fortsätter in i Brunkebergstunneln, passerar Rönnells antikvariat, som verkar ligga på samma ställe 1951 som nu, och vad Trenter kallar Shellhuset, men som för min generation är mer känt som Öhmans varuhus.

Själva intrigen kommer den här gången mer i bakgrunden än vanligt, tycker jag. Det handlar - förstås - om ett mord, förvecklingar i anslutning till det samt en mängd villospår, vilket verkar vara Trenters verkliga signum. Recensenten Bang citeras på baksidan ha kallat boken "denna fräsande snabba, händelseladdade, mänskligt småtrevliga och käpprätt logiska historia". Jag vet inte om jag identifierar det mänskligt småtrevliga; de flesta har förstås något att dölja och horn i sidan till minst en person utöver offret. Logiskt är det nog, men det är påfallande hur mördare och andra tänker logiskt i synnerligen pressade situationer, för att inte tala om vilket minne för ansikten servitörer och andra har flera veckor efteråt.

Annars lade jag också märke till när det talas om ett Parisbesök där någon varit på kinesisk restaurang och ätit "förbaskat goda smårätter". Det framgår dock inte om det var friterade räkor i sötsur sås eller biff med bambuskott.

Sista ordet går till en ung man som lämnar denna avgörande upplysning: "Saken e oskar - de va inte din brallis."

37. P. D. James: Skallen under huden

Sedan jag läste P D James senast har det tråkiga inträffat att hon har avlidit, 94 år gammal och produktiv till över 90. Jag tröstar mig med att jag ändå har mer än halva hennes produktion kvar, bland annat åtta av hennes fjorton böcker om polisen och poeten Adam Dalgliesh. Vid sidan av honom skrev hon också fem andra romaner, bland annat två om privatdetektiven Cordelia Gray, varav detta är den andra. Efter den här tror jag det är dags att hoppa tillbaka in i sviten om Dalgliesh ett litet tag, för samlingen har fått tillökning.

Cordelias ärvda detektivbyrå går sådär, får man säga. Mest sysslar den med bortsprungna djur, och hennes medhjälpare är inte alltid säkra på att de kan få lön som de ska. Men så får hon ett uppdrag av maken till en känd skådespelerska; Cordelia ska ta hand om posten och se till att skådespelerskan inte nås av de anonyma hotelsebrev som kommit på sistone. Det låter ju inte så svårt, och Cordelia packar väskan för en långhelg på en ö utanför Englands sydkust, där det finns ett slott och en slottsteater, vars ägare har engagerat den hotade aktrisen för en uppsättning.

Kombinationen av en sluten miljö och en liten grupp människor med inbördes spända relationer är förstås som gjord för en riktigt bra mordhistoria, och det blir det också, även om det dröjer ett tag. På något sått lyckas James ändå få spänningen att smyga sig på under den rätt stora del av boken som går innan någon så att säga slår till. Sedan kommer förstås polisen, och Cordelia får fullt upp med att både värja sig från misstankar och göra sig nyttig för sin uppdragsgivare.

Ön har hemliga gångar så man undrar om man är i en Fem-bok, men som tur är påminner ingenting annat om den genren. Den lilla badorten på fastlandet är beskriven så man tänker på TV-klassikern Badliv, men handlingen har, likaså som tur är, ingenting gemensamt med den. En annan liten bonus är att pjäsen som sätts upp på slottsteatern är Hertiginnan av Malfi, som spelar en viss roll i en av mina absoluta favoritdeckare, Agatha Christies Sleeping Murder, på svenska Miss Marples sista fall. (Därifrån är förresten också originaltiteln på James' första bok, Cover Her Face, hämtad.)

P D James kunde minsann det här med att skriva böcker, konstaterar man, igen.