68. Marcus Ivarsson: Intro

Med tanke på att mitt första möte med Marcus Ivarsson var när han hade seriefierat Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen är det lite roligt att en av hans rollfigurer här läser Gösta Berlings saga (och identifierar sig med den försupne prästen). Annars är det inte så roligt, utan ganska jobbigt. Huvudsakligen är det självbiografiska episoder, mest om hans missbruk och hur han försöker komma ur det. (Såvitt jag förstår har det nu gått bra, vilket ändå lämnar en med en gladare känsla än man har under större delen av läsningen.)

För det mesta är det en tecknarstil som inte direkt sticker ut:

men han har förmågan att variera sig när det är påkallat:

Jag får nog göra lite bättre research när jag bunkrar serier framöver. Det här var inte dåligt, men det var något helt annat än jag var ute efter - utan att jag för den delen tror att serier måste vara humor.

67. Jacob Svensson och Frida Bragazzi: Hemligheten i Hemsele

Det här är en underlig blandning av uppläsning och radioteater, för replikerna i berättelsen är inlästa på ett sätt som skiljer sig från texten, inte minst på så sätt att de har en betydligt lägre ljudvolym och därför är nästan omöjliga att höra. Det gör förstås att intresset för att höra de övriga sju novellerna i serien Mörka Berättelser blir skäligen begränsat.

Om man ändå ska säga något om innehållet så är det den numera vanliga intrigen med en inflyttad storstadsbo i ett litet samhälle där det händer mystiska saker. Det gör tyvärr att man kan jämföra med bättre alster i genren, och i en sådan jämförelse har inte den här historien något som sticker ut. I varje fall inte i de delar jag kunde höra.

66. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Sista resan och andra berättelser

När den här bloggen var ny för sådär fem år sedan läste jag som ett av mina första strukturerade projekt Sjöwall/Wahlöös tio romaner om Martin Beck och hans poliskolleger. Sedan blev det ju inte så mycket mer från dem, eftersom Per Wahlöö avled (även om han också har skrivit ett antal böcker på egen hand före och under deras samarbete). Här har det samlats ihop lite novellistik av dem; det är tre gemensamt författade, en mycket tidig av Per Wahlöö och en ganska sen av Maj Sjöwall. Dessutom finns det med ett avsnitt som kallas "Inblickar", som är lite brev och några korta texter från olika sammanhang där de berättar om sitt författarskap. (Ett av breven kunde för min del ha utgått, eftersom det bjuder på intimiteter som vi inte behöver veta. Men nu är ni väl nyfikna förstås.)

De tre gemensamt författade novellerna behandlar på olika sätt marina temata, och en av dem, "Befälhavaren", går utmärkt att använda för novellutmaningens nummer 26, en novell med något från havet i titeln. Om man inte på annat sätt kan märka vem som har skrivit den så är det något sjöwallwahlööskt över hans namn. Han heter Sixten Lexer Alexander Maximilian (Svensson) och går under namnet Slam.

För min och, skulle jag tro, många andras del är den här samlingen mest en kuriositet, ett sätt att få läsa lite mer av författarna, och dessutom sådant som annars hade varit omöjligt att få tag i, eftersom det har varit publicerat i olika tidskrifter. På några ställen glimtar det till, men annars tycker jag inte att det riktigt håller samma klass som romanerna.

65. Johan Ring: Rent-a-Claus

Den här lilla julskräckisen borde man kanske ha lyssnat på när den var mer i säsong, men den är bra ändå. Skräcktemat är jultomtar, enkannerligen sådana med orörliga masker, och vad som kan dölja sig bakom dem. Den barndomsskräcken kommer huvudpersonen Henrik inte riktigt ifrån, trots att han nu är gammal nog att ha egna barn som det ska tomtas för, varav ett har blivit så stort att det krävs en hyrtomte för att luras. I all sin enkelhet var det här en positiv överraskning efter en del mindre positiva sådana hos Storytel.

För novellutmaningen kan den här berättelsen passa in på nummer 18, en novell som handlar om ett sagoväsen.

64. Jeremiah Karlsson: Dödsfärd

Mest lyssnade jag på den här novellen för att den var lagom lång för en bilresa, men jag hoppades kanske också på att den skulle vara hörvärd. Tyvärr har jag svårt att orientera mig i denna framtidsskildring från Kebnekaise, där en huvudperson befinner sig på flykt från något, oklart vad. Till det negativa måste också - tyvärr - läggas uppläsaren, som på ett mindre lyckat sätt betonar formord framför innehållsord, och jag undrar faktiskt om han har läst novellen innan han spelade in den. (Jag brukar inte vara så grinig när det gäller uppläsare, men den här var faktiskt inte alls bra.)

63. Elin Willows: Inlandet

Ingen - allra minst jag själv - har väl hävdat att den här bloggen på något sätt ligger i den litterära framkanten och följer med i det allra senaste som kommer ut. Men någonstans läste jag om den här debutromanen och ställde mig i kö på biblioteket, och det tog inte alls så lång tid att få låna ett exemplar som det verkade då. Folk har läst fort (och lämnat tillbaka i tid), eller så har de hoppat av kön.

Upplägget får mig att tänka lite på Emma Ahlqvists serieroman Ta mig härifrån, som jag läste för något halvår sedan - en ung kvinna i ett litet samhälle i glesbygden (som förresten också sitter i kassan i mataffären). Men här är det tvärtom, för den anonyma huvudpersonen i den här boken längtar inte bort, och hon har dessutom flyttat söderifrån till det anonyma samhälle (som går under just benämningen "samhället") där det hela äger rum. Skälet till det etableras tidigt; hon hade en pojkvän där, men det tar slut nästan innan hon har kommit fram. Egentligen har hon alltså inte så stor anledning att stanna, men eftersom hon inte heller har anledning att flytta - och vart skulle det vara? - så stannar hon kvar åtminstone i de ungefär två år som det handlar om. På ett ovanligt sätt får vi reda på oerhört lite om vad som har hänt henne tidigare, utanför det tidsfönstret, men det fungerar, lite överraskande för mig när jag tänker på det.

Det är på sätt och vis en ganska enkel historia, där det inte händer så mycket av stora dramatiska ting. I samhället jobbar man, och när man är ledig tar man bilen och kör ut någonstans. Någon gång kör man till närmaste stad. På lördagarna går man på Hotellet och festar, om man inte är den som ska vara nykter för att kunna köra. Och så pågår livet på det där sättet och plötsligt har det gått ett halvår och ett år och så fortsätter det. Enkelheten i det här är förstås bedräglig, och beror nog på att det det inte finns det minsta överflödigt i historien, varken innehåll eller ord. Dit når man inte utan att ha filat en del på det, skulle jag tro, men det gör också att det är en ovanlig läsupplevelse, särskilt i den här epoken när böcker så ofta är på 400 sidor eller mer. Här är det rätt så precis 200, och det är svårt att tänka sig att det är något som saknas.

För mig är det dessutom lite exotiskt, eftersom det så tydligt utspelar sig i en del av landet där jag aldrig har varit. Det är ibland trettio grader kallt och mer ändå, man kan köra bil på isen, det plockas hjortron och det är så ljust på sommaren att det är svårt att sova. Allt det där är förstås också tacksamt att beskriva genom en huvudperson som inte har det naturligt med sig från barnsben. (Omslagsbilden är en målning från 2004 av Karin Mamma Andersson, som - hon alltså - jag annars tycker är ganska överskattad, inte minst ekonomiskt. Men här passar den bra.)

62. Ge Fei: Osynlighetsmanteln

Den här kortromanen på sådär 120 sidor fick mig att inse att jag nog inte har en aning om hur det är i Kina idag. Det handlar om en huvudperson som är frånskild, har bil, är egen företagare, följer med i västerländsk musik och en del annat som jag kanske inte tänkte mig var så vanligt. Och inget av det framställs som något att förvåna sig över.

Det egna företagandet består i att han sätter samman musikanläggningar av de bästa komponenter som finns och säljer dem till folk som kan betala. De är inte så många, men uppenbarligen tillräckligt många för att det ska gå att leva hyggligt på det. Riktigt bra är det ändå inte, för han har inte kommit över skilsmässan från sin fru, och inte ordnat någon vettig bostad åt sig själv. När det börjar lånar/hyr han en lägenhet av sin syster, som han inte riktigt gillar, och hennes man, som han uppenbarligen inte gillar alls. De i sin tur bor i syskonens gamla föräldrahem, och före detta frun bor i deras före detta gemensamma hem, så han har inte varit så lyckosam i sin bostadskarriär - hade man sagt om det vore här.

Möjligen blev jag förledd av titeln, men jag väntade mig att det skulle vara lite mer spännande och kanske lite mer äventyrligt eller övernaturligt. Nu är det mer en historia om hur livet lunkar på och hur en del händelser påverkar huvudpersonen utan att han kan göra så mycket åt det. Det är inte alls sämre, men det tog ett tag för mig att ställa mig in på det. Mest intressant var det att se att någon i Kina kan ha ett liv som på många sätt vore helt möjligt att ha i mer bekanta länder, i varje fall på de sätt som vi får reda på. Han berättar själv nämligen, och det har ju alltid sina sidor.

61. Olivia Bergdahl: Hjälten Josef Schulz på fotografiet

Något oklart är det för mig varför den här radionovellen från 2016 utan förvarning blev tillgänglig igen på hemsidan, utan att - vad jag kan se - ha repriserats i tablåradio. Men den vann Sveriges Radios novellpris det året, så den förtjänar sin spridning, menar man nog.

Det handlar om Josef Schulz, en tysk soldat under andra världskriget, som ska ha vägrat delta i en exekution och i stället gått över till de partisaner som skulle avrättas. Nu har jag inte läst allt som finns på hela internet om det här, men det verkar kunna diskuteras om det verkligen har inträffat på det sättet. Historien är hur som helst bra som den återberättas här.

60. Tage Danielsson: Mytologi

Tage Danielsson har här skapat en egen mytologi, även om både nordisk och grekisk dito har fått låna ut en del medverkande. Sedan använder han den till den sortens samhällskritik som känns igen från annat i hans produktion, inte minst Karl-Bertil Jonsson och Sannolikhetsmonologen. Eftersom boken kom 1978 är det förstås en del som är lite daterat (den då nya lördagsutdelningen av post slaktas grundligt), men uppblåsta makthavare finns ju fortfarande.

59. François Rivière: Murder on the Orient Express

I anslutning till att det kom en ny filmatisering av den här boken före jul läste jag om den. Det här är en annan typ av bearbetning, en serieversion, som ändå har något filmiskt över sig, med en kreativ disposition av sidorna, och en blandning av närbilder och översiktsbilder:

Poirot är mer inspirerad av David Suchets version än de andra som har spelat honom i olika sammanhang:

men överste Arbuthot är lite för lik Sean Connery, som spelade honom i filmen från 1974, för att det ska kännas slumpmässigt:

Själva bearbetningen är ganska texttrogen, även om jag tycker det går lite fort här och var. Inledningen, där Poirot reser från Aleppo till Istanbul, har uteslutits; det hela börjar på perrongen när tåget ska gå. Förhören med passagerarna, som är en så substantiell del av romanen, är tätpackade till bristningsgränsen. Men jag tycker ändå att historien fungerar i den här formen, kanske för att det är lätt att fokusera på dialog och ledtrådar.

58. Hjalmar Söderberg: Historietter

Jag lovade ju att återkomma till den här samlingen, som nog egentligen lämpar sig bäst för läsning i småportioner och inte i ett sträck. Nu har det blivit något mittemellan under någon veckas tid. Det är ungefär 100 sidor och 20 noveller, så det är verkligen kortprosa. De kortaste är bara ett par sidor, men fångar en stämning eller en situation så precist att de är alldeles lagom långa.

Här finns verkliga klassiker - inte minst välanvända i skolantologier - som "Pälsen", där huvudpersonen får låna sin gode väns päls, eftersom hans egen rock har blivit förstörd, och när han kommer hem i den skumma tamburen tror hans fru att det är vännen, som uppenbarligen också är hennes älskare. Men hela samlingen har jag nog aldrig läst tidigare.

För novellutmaningen använder jag novellen "Vox populi" (=Folkets röst) för nummer 3 på listan, en novell med bokstaven X i titeln. Det är liten historia om hundar i Humlegården och hur de skäller i olika tonart beroende på storlek.

(Bakom omslagets porträtt av en melankolisk Söderberg står Adolf Hallman.)

57. Knut Larsson: Kolonialsjukhuset

Det här artar sig till att bli den sista Knut Larsson på ett tag, för nu har jag läst allt som fanns inne på biblioteket. I anslutning till ett tidigare serieverk av honom reflekterade jag över gränsen mellan seriealbum och bilderbok, och här tycker jag nog att han har gått över gränsen till det senare:

Men den är katalogiserad som serie, så vem är väl jag att ha en avvikande synpunkt.

Fiktionen här är att Knut Larsson har hittat anteckningar av en doktor Proefrock (till vänster på omslaget), och så har han tecknat efter dem. Jag vet inte om just det greppet var det mest lyckade, men det är mycket ödsligt och suggestivt med teckningar i precis rätt brungrå nyanser för att förstärka stämningen.

56. Aino Trosell: Nyårsnatt

I den här novellen har Aino Trosell låtit sig inspireras av fröken Julie, fast här heter huvudpersonerna Julia och Jan. Jag borde nog ha kunnat originalet bättre för att riktigt uppskatta den här travestin, där jag tycker att de mest pratar, men så är det kanske även i pjäsen. Ett par fyndiga moderniseringar hittar jag ändå, men de är lite för få för att jag ska gå igång på det här.

55. Aino Trosell: Som från ingenstans

Utan att vara en deckare var den här novellen oerhört spännande ett tag strax efter mitten. Det handlar om en flicka som för första gången ska åka tåg ensam till sin pappa, som har flyttat till Mora - själv bor hon i Stockholm - och vad som händer när allt inte går som planerat.

För novellutmaningen går den att använda för nummer 33, en novell där det snöar, även om det inte är det som är huvudsaken.

54. Hjalmar Söderberg: Med strömmen

Förutom gårdagens tre Söderberg-noveller har Novellix också inkluderat honom i en klassikerbox med Strindberg, Boye och Lagerlöf. Dem får jag kanske tillfälle att återkomma till.

Här är det melankoliskt som vanligt, men lite längre (nästan 40 små Novellix-sidor) än i de tidigare. Frågan är om det är det som gör att den här inte har samma förtätning. Eller också beror det på att den närmast obligatoriske unge mannen är något äldre och faktiskt har gift sig, med de följder det kan ha.

53. Sivar Ahlrud: Mysteriet med silverkulan

Efter den första (eller hur det nu var med det) delen i den här evighetsserien var jag lite ljummen, men här tycker jag det tar fart och blir ganska roligt för det mesta. Däremot är jag fortfarande lite förvånad över att mysteriet har en så relativt liten roll; långt mer än halva boken är fars och äventyr innan det blir anledning för tvillingarna att vara lite deckare.

Förutsättningarna den här gången är att Hubert ska tillbringa hela höstterminen i Vindsele hos sina tvillingkusiner, eftersom hans mamma har blivit bjuden till USA, där hon har en syster. Hubert är förstås odräglig som vanligt, men tvillingarna organiserar ett mottagande som gör till och med honom lite tagen. Silverkulan har han hittat på sommarens semester i Fredrikshald, och utgångspunkten är förstås att det är den som Karl XII sköts med. När det drar ihop sig till 30 november ordnar Historiska föreningen i Vindsele en afton på temat, och det avsnittet är lite intressant bara som kontrast till hur den dagen har firats på annat håll på senare år.

En sak som återkommer i den här boken, som jag reagerade på redan i den förra är att tvillingarna är långt ifrån oskiljaktiga. Här ger sig Klas iväg hemifrån mitt i natten utan att väcka Göran (att han inte vill ha med Hubbe är kanske inte så underligt), vilket får mer ödesdigra konsekvenser är omslagsbilden antyder.

Förutom den tidstypiska skiddressen är det en del annat som placerar in historien i sin tid på ett tydligare sätt än i den förra boken, som var mer obestämd dåtid. Här förekommer till exempel Frukostklubben på radio (och efter morgonandakten sänds det inga program på många timmar, vilket ju känns oerhört länge sedan med dagens ständiga tillgång till ljud).

52. Knut Larsson: Lokmannen

Här har Knut Larsson valt det korta formatet; det är ett antal små historier utan synligt sammanhang. En del är klart surrealistiska eller övernaturliga, andra utspelar sig otvetydigt i vår vanliga verklighet, där det kan finnas skarpt iakttagna detaljer som strömbrytare och luckor till sopnedkast. Men även där kan plötsligt en människa anta gasform eller flytta in i pianolärarinnans instrument tillsammans med ett antal andra elever. Efter några försök har Knut Larssons serier börjat växa för mig, så kan nog tänka mig att följa honom framöver. Han har i alla fall något personligt som gör att man på en gång ser att det är han som har tecknat.

51. Hjalmar Söderberg: Aprilviolerna

Den här novellen är, liksom den första i kvartetten, omisskännligt söderbergsk. En ung man känner sig överårig, går på bjudningar, förgapar sig i en kvinna som är gift med en mycket äldre man etc. Men det är så välgjort att man köper det ändå, och i just det här fallet är kompositionen något alldeles extra med en närmast cyklisk berättelse. Från början publicerades den här novellen i Resan till Rom 1929, men den utspelar sig på 1890-talet, som sig bör.

(Den fjärde delen i den här kvartetten innehåller fyra små berättelser, hämtade ur samlingen Historietter. Dem återkommer jag till så småningom, för jag tänkte ta tillfället och läsa hela den samlingen - 100 sidor och 20 berättelser. Man förstår att Söderberg har valt diminutivformen.)

50. Hjalmar Söderberg: Blom

Med en viss tänjning kan man nog använda den här novellen för novellutmaningens nummer 31, en novell där någon flyttar. Blom, med förnamnen Oskar Valdemar Napoleon, kommer nämligen ut ur fängelset på Långholmen när det hela börjar. Det känns lite ovant för att vara Söderberg, som jag förknippar mer med de burgnare klasserna. Blom har inte mer än det han kan bära, och så ett kuvert med åttio kronor som är förtjänsten från arbetet bakom murarna. Och det vore förstås inte Söderberg om det inte slutade lite olyckligt.

49. Hjalmar Söderberg: Porträttet

Hjalmar Söderberg är väl något av den dåtida novellkonstens mästare, så det är inte underligt att Novellix har ägnat honom en hel box med fyra nummer, låt vara att de av någon anledning är placerade utanför deras vanliga numrerade utgivning. Den här är från början ur samlingen Preludier.

Det flaneras och uppvaktas på ett sätt som gör att det inte kan vara skrivet av någon annan. Huvudpersonen William Leche uppvaktar en änka, fortfarande relativt ung men lite äldre än han. Porträttet som iakttar dem är hennes förre man, som nästan får huvudrollen, fast han är död.

48. Knut Larsson: Krokodilstaden

Knut Larsson hör till de serieskapare som jag plockade på mig lite av när jag bunkrade på bibliotekets serieavdelning senast. Han fortsätter här på temat underligheter, som ibland kan vara svåra att placera in i facken dröm och verklighet.

Krokodilstaden påminner något om Venedig; den saknar i alla fall gator och man transporterar sig med båt. Den är befolkad av människor (och som så ofta hos Knut Larsson är de glosögda, vilket jag nu har svårt att inte fastna på):

men också av krokodiler och mer ovanliga varelser, som förklarar varför baksidestexten kallar det för "en mytologisk berättelse utan ord". Det sista är inte helt sant, för det finns lite skyltar här och var, men det saknas pratbubblor eller andra repliker. Och originellt nog för serier saknas det också rutor, för bilderna fyller hela sidorna. Man skulle kunna föra en teoretisk diskussion om var gränsen går mellan bilderbok och seriealbum, men jag lämnar den frågan och nöjer mig med att konstatera att Knut Larsson är fascinerande men ibland lite för underlig för min smak.

47. Sivar Ahlrud: Frimärks-mysteriet på Loberga

Tvillingdetektiverna är klassiker i genren ungdomsdeckare, i genren Wahlströmsböcker, i genren långserieböcker och vad man mer kan tänka sig. Så mycket konstigare är det att jag aldrig har läst någon av dem tidigare. Nu finns de tio första hos Storytel att lyssna på, inlästa av Anton Körberg, eller att läsa på vad man nu använder för skärm. Jag vågar inte lova hur långt jag kommer i serien, men med tanke på att varje bok bara tar mellan två och tre timmar att höra blir det nog i alla fall några stycken. Här har jag växlat mellan att lyssna och läsa, och det är ibland mycket praktiskt.

Det är med de här böckerna som med en del andra liknande serier, en viss djungel vad gäller utgivning, upplagor och kontinuitet. Det här är den första som kom ut på Wahlströms, men då hade det redan kommit några stycken på annat förlag. De flesta av dessa är dessutom senare utgivna av Wahlströms, ibland bearbetade och med andra titlar. Sedan är det inte mer komplicerat än att det går utmärkt att komma in i handlingen här; jag är inte ens säker på att det finns någon anspelning på att vi ska ha träffat huvudpersonerna tidigare.

Tvillingarna som har gett namn åt serien är Klas och Göran Bergendahl, som bor i Vindsele någonstans i Norrland. Det är enligt uppgift kalkerat på Vindeln, där den ene av författarna bakom pseudonymen Sivar Ahlrud växte upp. Men lika mycket huvudperson är deras kusin Hubert, som bor i Stockholm, och han är mer av en personlighet, skulle man kunna säga. På de flesta sätt är han en kontrast till tvillingarna; de är busiga, han är skötsam, de är rödhåriga, han är mörkhårig, de är roliga, han är monumentalt tråkig - men det blir förstås roligt när en tonåring talar som en bok och får sommarjobb som informator på ett slott.

Loberga är nämligen ett anrikt slott med en familj som numera inte riktigt får det att gå ihop ekonomiskt. Så mycket mer förargligt är det då att farfar Lobergs Mauritius-märke som kunde inbringa en förmögenhet är försvunnet. Men innan man kommer så långt är det en lång upptakt med två parallella trådar om Hubert i Stockholm, så småningom på Loberga, och tvillingarna i Vindsele, så småningom på Loberga, via Stockholm, var och en med diverse farsinslag. Idag tror jag att det hade behövt bli lite raffel betydligt snabbare. Men med tanke på att det är snart sjuttio år gammalt är det här och var förvånansvärt fräscht.

46. Edmond Alonso: Blodet ropar

När jag inledde min bekantskap med Storytel för ett drygt halvår sedan lyssnade jag på ett par stycken av deras egna följetonger, kallade Storytel Original. Sedan har jag börjat på inte mindre än fem olika utan att fastna i någon, och hade lite grann gett upp hoppet om att hitta något. Och frågan är nu varför jag hörde den här till slut, men något måste den ju ha haft som tog mig så långt att det inte var läge att sluta.

Det handlar om samhället Malmgruvan, en avfolkningsort som många andra, verkar det i början. Där finns en flyktingförläggning med påföljande främlingsfientlighet bland ortsborna. Där tjuvjagas en hel del, inte minst med tanke på att trakten ska hysa en del av den svenska vargstam som ortsborna inte har mycket till övers för. Och där finns en frikyrkoförsamling, vars medlemmar är sådär fina och medkännande som bara de kan.

Efter hand utvecklar sig den här historien till något som jag tycker att en redaktör kunde ha ansat lite. Det är många medverkande, många trådar och många miljöer, och det blir svårare i lyssnad litteratur än läst, tycker jag. (Uppläsaren gör sitt bästa för att skilja personerna åt med både tonfall och dialekter. Av kommentarerna hos Storytel verkar han vara något av en acquired taste.) När det behövs verkar författaren dessutom gärna ta till Twin Peaks-knepet att slänga in en ny person bara för att vi ska glömma de lösa trådarna som de tidigare personerna sitter fast med.

Tyvärr blev det här inte riktigt bra, tycker jag. Det verkade lovande i mitten, men därefter blir det bara en smått vansinnig blandning av uppgörelser och övernaturlighet, som dessutom slutar helt otillfredsställande.

45. Henrik Lange: Klona mig långsamt älskling

Henrik Lange har jag läst och uppskattat tidigare, men det här var mest underligt. Det är fristående teckningar utan text, runt 200 stycken, och det tar ett tag att trimma in att man inte ska försöka hitta något samband mellan dem. Rätt många är dessutom folktomma och svårtolkade på ett sätt som gör att även de som inte är det hamnar i dåligt sällskap. Eftersom det här är en av hans tidigaste böcker tror jag att jag lämnar honom där och i stället koncentrerar mig på det roliga han har gjort på senare år.

44. Suzanne Brøgger: Blomman

Den här novellen var en lite jobbig avslutning på temat. Huvudpersonen skulle kunna heta Älta i mellannamn, för hur svårt kan det egentligen vara att leverera en blomma till sin partner (eller vad han nu är). Men det är förstås en avsikt med att beskriva svårigheterna, för om det hade varit lätt hade det inte varit något att berätta.

För novellutmaningen kan den användas för nummer 1, en novell med något från växtriket i titeln.

43. Birgitta Stenberg: Rösten

Birgitta Stenberg är den tredje av kvinnorna i Novellix-boxen som kom till den 8 mars. För mig är hon mer Kerstin Thorvall än Bodil Malmsten, men hennes novell är mer malmstensk än thorvallsk.

Det handlar om en ung kvinna som går på ett föredrag i en föreläsningsförening eller liknande och på ett ganska abrupt sätt lyckas få till det med föredragshållaren. Slutet ska inte avslöjas, men på vägen dricker de i alla fall kaffe. Det gör att novellen kan användas för novellutmaningens nummer 39, en novell där någon dricker kaffe eller te.

42. Bodil Malmsten: Åtrå

Bodil Malmsten hade, kan vi väl vara överens om, en annan framtoning än Kerstin Thorvall. Utan att vara mesig eller mjäkig verkade hon helt enkelt trevligare, skulle jag vilja uttrycka det som.

Den här novellen är också trevligare än Kerstin Thorvalls i samma box. Det handlar om en lite tafatt kvinna som träffar en man på semestern och inleder någon sorts förhållande med honom. Det är inte bara en dans på rosor, men några gånger är det Bodil Malmsten-roligt på ett sätt som knappast någon annan lyckas med.

41. Kerstin Thorvall: Olle

Lagom till internationella kvinnodagen förra veckan kom Novellix med en ny box, innehållande fyra stycken noveller av kvinnor om kärlek, åtrå och sexualitet.

Kerstin Thorvall är en författare som jag aldrig har vågat ge mig på, eftersom jag har varit rädd att inte kunna skilja hennes person från hennes verk. Hennes person, eller i varje fall den som är offentligt känd, är jag inte så värst förtjust i. Det stämmer väl, som det har sagts och skrivits, att hon inte gjort värre saker än många manliga författare, men jag tycker det är ett svagt försvar.

Den här novellen handlar mer om åtrå än kärlek, och är hämtad ur samlingen Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Den är som man skulle förvänta sig, och det är jag tyvärr inte heller så värst förtjust i. Mest tycker jag faktiskt att det är förutsägbart.

Med tanke på Kerstin Thorvalls tidiga karriär passar den här novellen in på novellutmaningens nummer 27, en novell av en författare som också skriver barnböcker. (Kanske jag har läst någon av dem utan att ha något minne av det, och i varje fall innan jag visste vem hon var.) I och med detta har jag har läst noveller för 20 av de 40 punkterna i utmaningen, men jag fortsätter nog ett tag till.

40. Knut Larsson: Canimus

Vid tillfälle fortsätter jag botaniserandet i stadsbibliotekets seriehylla för vuxna. Knut Larsson har vi träffat förr i den här bloggen, både som adaptör på egen hand och i sällskap med andra. Här finns inga uppgifter om annat än att han själv står även för manus.

Det är en rätt konstig historia, där "canimus" visar sig vara en sorts hundlik varelse som lever inuti var och en av oss människor. (Det ska väl vara ett teleskopord av "canis" - hund - och "animus" - själ.) Det är egentligen mest likt en dröm, där de medverkande och miljöerna växlar oförklarligt och ibland obehagligt.

Knut Larssons lätt skelande huvudpersoner känner man igen från tidigare alster:

39. Niviaq Korneliussen: Homo sapienne

Grönland är det sällan vi får några kulturella intryck från. Jag är rätt säker på att jag aldrig tidigare har läst en bok därifrån, men den här romanen från 2014 har blivit relativt uppmärksammad - för att vara grönländsk, får man väl tillägga. (Det är författaren själv som har översatt till danska.)

På ett ganska intressant sätt handlar det om fem unga grönländare, som är berättarröst i varsitt avsnitt om sådär trettio sidor, där det förekommer både traditionellt berättad text och inslag av dagböcker, SMS och chatt. De fem känner varandra på lite olika sätt, och förekommer därför i varandras berättelser, så det gäller att vara vaken när de olika spåren korsar varandra. Det här gör också att det är en bok som skulle vara ovanligt intressant att läsa om, när man nu vet hur det hänger ihop.

Det är ingen komplicerad intrig där allt ska falla på plats, utan mer ett utsnitt ur de fems tillvaro i den grönländska huvudstaden Nuuk. Där gör de ungefär samma saker som unga människor gör i skönlitteraturen och i verkligheten på andra håll i världen. De festar (hemma och på lokal), de söker efter en identitet (sexuell och annan) och de funderar över om man ska stanna eller flytta någon annanstans. Själv känner jag mig lite överårig, men jag tycker ändå att det är något med berättelsen som fångar.

38. Kerstin Sundh: Titta, det spökar!

Eventuellt har jag härmed hittat fram till den bok som jag från och till har försökt komma ihåg något mer av än bara den gastkramande scenen på omslaget. När jag nu har läst (om) den får jag nog bestämma mig för att det var den, annars vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna släppa den här frågan. Själva berättelsen känner jag igen mycket lite av, men scenen med spöket i spegeln är absolut densamma, även om man kanske kan tänka sig att det temat är använt någon mer gång än här.

Det handlar om Monika, som är tolv år, och bara där inser man att detta inte utspelar sig i år, när det väl är tolvåringars mormödrar som heter Monika. Boken är från 1978, men både namnval och delar av intrigen känns snarare något decennium äldre. Hon skickas till Klingerbo, ett ställe som på ett lite konstigt sätt dubblerar som herrgård och barnkoloni, men förklaringen till det är nog att den barnrika familjen som bor där behöver dryga ut kassan, och därför fyller ena flygeln med ytterligare barn utöver de egna. I en stor del av boken ägnar Monika och de andra sig åt annat än spöken; det är hjortronplockning, tennisturneringar och schemalagd tjänstgöring som oavlönade guider i Klingerfeltsrummet, där skalden Johan Adrian Klingerfelts arbetsrum finns bevarat. Och det är förstås han som sägs spöka, men det dröjer till näst sista kapitlet innan han syns i spegeln.

Bortsett från det lite baktunga i dispositionen tycker jag det här är en riktigt bra bok för målgruppsåldern, gissningsvis Monikas jämnåriga. Frågan är om dagens tolvåringar håller med, eller om de vill ha mer action än Johan Adrians snusdosa i silver försvinner spårlöst.

37. Nicolas Kolovos: Underverket

Den tredje och sista radionovellen i den här omgången handlar om ofrivillig barnlöshet, och berättas ur mannens perspektiv. Det är lite för kladdigt - bildligt och bokstavligt - för att jag ska uppskatta det, men det är nog mer mitt eget problem än berättelsens. Den är bara genom ämnesvalet angelägen, men frågan är hur den upplevs av dem som lyssnar när den sänds mitt i lunchen.

36. Lena Bezawork Grönlund: Murmurationer

Den här radionovellen var mest underlig, tyckte jag, och hade kanske gjort sig bättre för traditionell läsning. Jag har svårt att följa med i den eventuella intrigen, och det så till den grad att jag har svårt att säga något alls om den. Men då är det bra med novellformatet, för efter sådär 25 minuter är det slut, och man kan lyssna på något annat.

35. Malte Persson: Research

Radioföljetongen har uppehåll i några dagar igen och sänder radionoveller i stället. Malte Persson har jag läst novell av tidigare, men aldrig någon hel bok. Kanske man skulle våga sig på det, för han är bra, konstaterar jag på nytt.

Här är det autofiktion, som är så modernt - i alla fall är det en relativt ung manlig författare bosatt i Tyskland som är berättaren. Han träffar via en nätdejtingtjänst en relativt ung kvinnlig författare, och titeln syftar på att de båda har nätdejtandet som ett sätt att göra research för sin nästa bok, eller så säger de i alla fall till varandra. Det blir oväntat roligt, närmast halsbrytande och för den som är lagd åt det litteraturanalytiska hållet finns det nog frågor om sanning och metanivåer att fördjupa sig i så det räcker till en uppsats. (En liten blänkare om historien finns förresten i en kulturartikel från förra året.)

Man får tänja novellutmaningen lite för att få med den här, men jag tycker den kan få plats på nummer 36, en novell om kärlekslycka. Det är kanske inte kärlekslycka i traditionell mening, men det blir lyckat ändå, skulle jag vilja säga.

34. Thom Lundberg: För vad sorg och smärta

Månadens cirkelbok som vi träffades och pratade om idag var den här kritikerrosade debutromanen. Jag tog mig an den med höga förväntningar, inte bara på grund av rosorna, utan för att den utspelar sig i en miljö som man sällan får tillfälle att läsa något från. Huvudpersonen är den tonårige Olof, som växer upp i en familj av resandesläkt, som måst lämna Jönköping efter de så kallade tattarkravallerna 1948. När historien börjar ett par år senare har de nyss kommit till en liten ort i Halland, i boken kallad Siltebruk. Där bor de i ett hyrt ruckel och livnär sig på det de kan, de bedriver lite handel och lite hantverk och lite annat som inte riktigt lämpar sig för dagsljus. Olof och hans bror Valentin blir var och en på sitt sätt vuxna under de år vi får följa dem. För det mesta är det rätt eländigt, men det hade blivit outhärdligt om det inte också hade funnits ljusglimtar.

Både i repliker och berättande text förekommer en del romani. (En av våra mer ambitiösa cirkeldeltagare hade gjort en gloslista, som blev fem sidor.) Det är ett litet antal vanliga ord, som man lär sig efter hand, och ett större antal mindre vanliga ord som ofta ger sig av sammanhanget. Jag tyckte det var intressant, men det är inte utan att det skapar ett visst tuggmotstånd i texten, och man får ibland helt enkelt finna sig i att man först inte förstår ett ord, som sedan återkommer på ett sätt som gör att man lättare kan inse betydelsen.

Kanske mina förväntningar inte riktigt infriades; jag tycker att det är aningen för mycket miljö och aningen för lite intrig för min smak. Men samtidigt är det nog nödvändigt för att bli begripligt för de flesta läsare, som nog är ungefär lika ovana som jag vid miljön. Vi var överens om att det var tänkvärd läsning, om en tillvaro för inte alltför länge sedan men under villkor som ibland känns mycket avlägsna, ibland alltför aktuella.