230. F. E. Sillanpää: Änglarnas skyddslingar och andra berättelser

Månadens språk i augusti är finska, och eftersom jag har en - låt vara ganska passiv - ambition att läsa mig igenom dem som har fått Nobelpriset i litteratur tog jag det som en förevändning att plocka fram den här novellsamlingen av 1939 års pristagare.

Man märker att man är på landet i Finland för ganska länge sedan. Det odlas råg och det badas bastu på lördagskvällarna. Det är sommar i ganska många av berättelserna, men när det är vinter är det det på allvar. Jag undrar om det inte är exempel på den sortens miljöbeskrivningar som var helt vardagliga när de skrevs, men som nu framstår som om inte exotiska så i varje fall mycket typiska för sin tid och sitt sammanhang.

Titeln antyder att det handlar om barn i ganska många av novellerna. Bäst tycker jag det blir när det är korta nedslag ur barns perspektiv - och han är en superb naturskildrare. Svårare har jag med någon längre historia som är alltför sorglig för min smak just nu, även om jag förstås vet att både barn och föräldrar för inte så länge sedan dog i en utsträckning som vi inte är vana vid idag. Allra bäst är en berättelse om en så kallad hemmason som behöver en kvinna i huset - i varje fall tycker grannarna det. Hilarity ensues.

Sillanpää hör väl inte till de mest ihågkomna pristagarna idag. Han är ändå lätttillgänglig och kan konsten att berätta en historia. Motståndet ligger i ett rätt ålderdomligt språk, men översättningen har ungefär nittio år på nacken, så det finns skäl till det.

229. Maria Lang: Körsbär i november

1976 års Lang utspelar sig på hösten året innan, i varje fall vad gäller ramberättelsen i boken. Mordet har däremot begåtts tjugofem år tidigare och är därmed snart preskriberat. Det är utgångspunkten för ett samtal mellan Christer Wijk och hans mor hemma i Skoga, som får honom att se på fallet på nytt och kontakta alla som var inblandade då, varav praktiskt nog alla utom en är tillgängliga:

Ja, förutom den som dog av cyankaliumförgiftning då har också ett av vittnena hunnit gå ur tiden, men hon verkar inte ha sett något som inte också Helena Wijk kan berätta.

Förläggandet av mordet till hösten 1950 gör att det sammanfaller med Gustaf V:s död. Det blir på ett par ställen lite långrandigt när det ska framgå att författaren har gjort sin läxa med att kolla vad det stod i tidningarna de dagarna eller vad kilopriset var på benig kalvstek. Men det kompenseras faktiskt genom en av de bättre gåtorna hos Lang på senare år, och hon verkar också leva upp lite genom tidsresan.

Sedan vore det ju inte Lang om det inte också bleve lite långrandigt vad gäller kläder:

men där får man väl ändå anta att en viss färgnyans inte skulle kallas så idag.

228. Montague Rhodes James: The Ash-Tree

Asken har sin plats i folktron inte bara som Yggdrasil i nordisk mytologi, utan också i brittiska - ursprungligen keltiska, gissar jag - traditioner. Här får den sin betydelse i en historia som hämtar sin bakgrund så långt bakåt som häxprocesserna på sextonhundratalet, och inte saknar vare sig dramatiska effekter eller ett lantgods. Men nu tror jag att mr M R James och jag ska ha paus från varandra ett litet tag.

227. Montague Rhodes James: A View From a Hill

Samma innehåll i en berättelse kan bli antingen en spännande saga eller en kuslig spökhistoria. Här handlar det om en kikare genom vilken man ser bakåt i tiden - i själva verket ser man vad döda människor har sett. Det kan vara till exempel en byggnad som nu är en ruin. Här ingår den förutsättningen i en historia som också ger den makabra bakgrunden till hur kikaren har kommit till. Som extra krydda finns det arketypiska engelska lantgodset med sin godsägare och butler.

226. Montague Rhodes James: The Malice of Inanimate Objects

Mr Burton stiftar bekantskap med lagen om alltings djävlighet, det vill säga tingen är emot honom, och ingenting lyckas för honom. Men att det ska gå så illa som det går tror man kanske inte, om man inte tror att det är hans döde ärkefiende som ligger bakom.

225. Montague Rhodes James: Wailing Well

Om man är det minsta lilla erfaren i spökhistoriegenren vet man att det går dåligt för den som tidigt i berättelsen säger att han inte tror på spöken. Så går det också för den pojkscout från anrika Eton som går dit han inte får för att hämta vatten i den ylande källan. Möjligen är ingredienserna i den här korta novellen aningen för standardmässiga, men de hanteras onekligen väl.

224. Montague Rhodes James: A School Story

Gamla skolhistorier är en genre för sig, inte minst om skolan också är gammal. Här handlar det om en latinlärare, eller egentligen handlar det om någon som återberättar en historia om en latinlärare. Denne råkar ut för något kusligt och oförklarligt ungefär som det brukar i genren.

223. Montague Rhodes James: After Dark in the Playing Fields

Den här handlar om en man på nattlig promenad som råkar på en talande uggla. Det är mer saga än spökhistoria under större delen av tiden, och riktigt läskigt blir det faktiskt aldrig.

Montague Rhodes James, mest känd under initialer, är ännu en av de där författarna som fortfarande läses och dramatiseras i England, men som inte verkar vara kända här i någon större utsträckning. Han rörde sig i spök- och skräckgenren och var verksam för så länge sedan att hans noveller verkar vara fritt tillgängliga. De här berättelserna finns styckevis på Storytel; vi får se hur många jag tar mig igenom.

222. Ambrose Bierce: The Boarded Window

HorrorBabble verkar vara en YouTube-kanal som läser in gamla skräcknoveller som har hunnit bli public domain. Det kan tänkas att jag kommer att hänga där en del.

Ambrose Bierce presterar här återigen en liten rälig historia som inte förrän i allra sista meningen får en att inse något som ställer det mesta som dittills har hänt på huvudet. Det utspelar sig på den tiden Ohio var vildmark och man kunde få oväntat besök i sin nybyggarhydda av en panter, bara en sådan sak.

221. Ambrose Bierce: An Occurrence At Owl Creek Bridge

För ett par veckor sedan upptäckte jag Ambrose Bierce, amerikansk novellist verksam på båda sidor om sekelskiftet 1900. Den här historien utspelar sig tidigare än så, under amerikanska inbördeskriget, och är enligt samstämmiga källor på nätet en klassiker, ofta antologiserad och analyserad. Den var nog mer banbrytande när den kom än vad vi uppfattar den nu, men effekten av de sista raderna är inte mindre dramatisk idag. Den som inte har en ljudbokstjänst kan lyssna på YouTube eller läsa texten själv online.

220. Tove Jansson: Det osynliga barnet

Denna den sjunde delen i Tove Janssons Mumin-ennealogi faller lite ur ramen jämfört med de tidigare eftersom det är en novellsamling. Man känner igen de medverkande varelserna, miljöerna och den lätt melankoliska stämningen, som jag tror var huvudanledningen till min skepsis mot de här böckerna i den ålder då man förutsattes läsa dem. Nu inser jag bättre deras kvalitet, men det är ändå något med dem som inte landar alldeles rätt hos mig. Kanske lyckas jag formulera det lagom till den sista boken är avlyssnad.

219. Maria Lang: Dubbelsäng i Danmark

Det finns två inslag i 1975 års Lang-deckare som kan ses som epokgörande. Det ena är att hon för första och enda gången låter handlingen utspela sig utomlands. Att hon alltid lät sina böcker utspela sig i hemstaden Noras fiktiva variant Skoga är en myt - en statistik som jag har tagit del av anger att det gäller 25 av 42 vuxenböcker, ytterligare tio utspelar sig i Stockholm och de övriga på olika håll på den mellansvenska landsbygden. Och så den här då, där det i relativt lika proportioner fördelar sig på Köpenhamn och Nødebo, som ligger på norra Sjælland. Anledningen till det är att Camilla Martin och resten av Stockholmsoperan gästspelar på Det Kongelige i Köpenhamn, givetvis med Wagners Nibelungens ring. Jag är förresten så okunnig på opera att jag inte begriper att Ulrik Cold i personförteckningen: 

är en verklig operasångare, och alltså kan strykas från listan över de misstänkta. (Jag upptäcker det när han omnämns som medverkande i Ingmar Bergmans filmversion av Trollflöjten. Den sägs ha gått på TV på nyårsdagen, och därmed är det konstaterat att det utspelar sig 1975, samma år som boken kom ut.) Överhuvudtaget är det för mycket opera för min smak, men de gustibus non est disputandum som vi bildade säger till varandra.

Det andra som skiljer boken från åtminstone de tidigare är att paret Christer Wijk och Camilla Martin på allvar har problem i sitt äktenskap. Det har till och med gått så långt att hon har en affär med den danske regissören Preben Felding, som hon genom alla utländska engagemang har goda möjligheter att träffa oftare än sin man. Den här delen är jag om möjligt ännu mindre intresserad av än det operarelaterade, och mycket plats till mordintrigen däremellan blir det tyvärr inte.

Det är synd att det blir så dåligt, för inledningen är riktigt bra. Camilla tar taxi till Nødebo, där Preben ska ha lånat ett hus, där de ska kunna umgås i fred. När hon har lagt sig i dubbelsängen upptäcker hon att den som ligger bredvid henne inte är en sovande Preben utan en död kvinna. Man kan tappa koncepterna för mindre, och det gör hon också, men det vore ju inte Lang om inte alla stannade kvar och fortsatte med sina vanliga åtaganden trots ett mord i bekantskapskretsen. Här har folk ändå det att luta sig mot att liket försvinner, så ingen kan riktigt veta om det har begåtts ett mord. (Det är förresten mycket praktiskt att ordna det så, för då kan Lang skriva om sådant hon hellre vill berätta om, till exempel Wagner och dansk mat.)

218. Inger Frimansson: Det röda

Hade man varit aningen mer uppmärksam hade man - det vill säga jag - upptäckt att det här är en julnovell och därmed sparat den några månader för att komma i stämning. Men eftersom det är Inger Frimansson blir det ingen feelgood-jul, så det kan kanske gå på ett ut när man läser den.

Kenneth har nyss kommit ut från fängelset och som ett, låt oss kalla det instegsjobb annonserar han ut sina tjänster som jultomte. Av en händelse blir han inbokad av sin före detta fästmö, och det kan förstås inte gå bra, förstår man - till och med utan att veta vad det är Kenneth har suttit inne för, även om det också framgår så småningom. Så här ska julrysare skrivas.

217. Inger Frimansson: Varelser som aldrig glömmer

Inger Frimansson är som bäst när hon skildrar personer i utsatta situationer. Här är det en ung kvinna som sitter fängslad, möjligen häktad, för något som vi inte från början får reda på vad det är. Efter hand som bakgrunden avslöjas blir det bitvis klart vad som har hänt, men inte alldeles heltäckande. Där fungerar berättelsen som minnet kan göra när man har varit med om något omvälvande, som man minns bara brottstycken av. Den uppbrutna kronologin med återblickar och scener från fängelset/häktet förstärker det, liksom att vi inte får reda på var det utspelar sig, mer än att det knappast är i Sverige.

Tyvärr är den här inläsningen inte bra. Det är för många konstiga uttal (på en häst heter det hoven, som rimmar på boven, och inte på Båven) och betoningar (vet man inte vad schattersöm är eller hur det uttalas kontrollerar man förslagsvis det) och rena felläsningar (tårarna i stället för tårna). Det kan vara det som gör att jag ibland har svårt att koncentrera mig på handlingen.

216. Ethel Hedström: Varje andetag du tar

Här blandas det en cocktail på destruktivt förhållande och övernaturligt väsen, som jag faktiskt inte riktigt får ihop. Var för sig är det inget fel på dem, men frågan är om de ryms i samma ganska korta novell.

215. Karin Smirnoff: Vi for upp med mor

Karin Smirnoff har onekligen gjort ett rejält genombrott som författare med två uppmärksammade böcker på två år, varav den första fick Augustpris i fjor. Den här andra är en fortsättning på historien om tvillingarna Jana och Bror i Smalånger, och det i så hög grad att den knappast går att läsa med behållning om man inte har läst den första.

Det som har hänt här är att deras mor, "modren", har dött och ska begravas i sin födelseby i Norrbotten. Den präglas av den församling som de flesta invånarna är medlemmar i - eller "gemenskapen", som den kallas på deras nyspråk. Bror dras till den, men Jana är som tidigare mer självständig. Under tiden är det gott om återblickar, både på den tid som den förra boken omspände och tiden dessförinnan och tiden mellan böckerna. Det fyller i bilden av syskonens familjebakgrund och varför vissa saker är som de är, och för mig är det egentligen den största behållningen här.

214. René Goscinny och Albert Uderzo: Caesars lagerkrans

Byhövdingen Majestix lyckas slå vad med sin svåger om att han ska bjuda på ragu kryddad med Caesars lagerkrans, och man behöver kanske inte ha läst alla de sjutton föregående albumen för att förstå att det blir Asterix och Obelix som skickas till Rom för att hämta den. Där råkar de ut för vad man kan tänka sig att de skulle kunna råka ut för, och tecknaren Uderzo får tillfälle att visa att han kan teckna även kattdjur:

Caesar själv dyker inte upp förrän på näst sista sidan och då är de båda gallerna redan på hemväg.

213. René Goscinny och Albert Uderzo: Gudarnas hemvist

Utgångspunkten för det här sjuttonde Asterix-albumet är att Caesar tror sig ha hittat ett sätt att kuva "den lilla byn som vi känner så väl", nämligen att låta bygga romerska höghus runt omkring:

Med viss svårighet blir det också ett hus byggt, och romarna tycker att den lilla byn är så trevlig att gå och handla i att priserna stiger och invånarna själva får svårt att klara sig. Till det kommer förstås att vildsvinen i skogen inte alls är så lätta att få tag i längre. Men det löser sig förstås - barden Troubadix kommer för en gångs skull till verklig nytta - och romarna reser hem till Rom igen.

212. Robert Louis Stevenson: Markheim

Förutom Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde, som är det han är mest ihågkommen för, skrev Stevenson också annat, bland annat denna novell. Den visade sig vara en julnovell, utspela sig i London och handla om att bli en bättre människa. Eventuellt slutar likheterna med Dickens' En julsaga där, om man inte också ska räkna dit att det uppträder ett övernaturligt väsen. Förutom det är det egentligen en novell om ett brott, ett ovanligt otrevligt rånmord. Men det är svårt att kalla det för deckarnovell, för lösningen av det spelar en mycket underordnad roll. Av nätet att döma är det här en novell som brukar användas som analysuppgift i skolan, och det kan den nog vara bra för.

211. Inger Frimansson: Maggies barn

Maggie är inte mor utan syster till Iris och Violet, som är huvudpersoner i den här historien, och numera vuxna. De ser tillbaka på uppväxt och familjehemligheter utan att det någon gång riktigt tar fart, tycker jag. (Den veckotidningsaktiga omslagsbilden förstår jag inte alls hur den är tänkt att relatera till novellens innehåll.)

210. Tobias Myrbakk: En sång från havet

Nypensionerade Göran bor i en lägenhet som verkar se ut som de flesta andra. Men han har något boende i badrummet som luktar illa, låter vattnet rinna och då har vi ändå inte varit inne på vad som händer när grannen Gertrud kommer på besök med sin dvärgspets. Det hör väl till genren att det ska bli lite slaskigt när okända väsen interagerar med vår vanliga värld, så det avstår jag från att varna för.

209. Jeremiah Karlsson: En ouppklarad kärlek

En novell om ett ungt par som snart ska gifta sig och lever bara för varandra skulle kunna bli helt outhärdlig. Men den här historien balanserar mellan å ena sidan den förväntan som präglar både henne och honom och å andra sidan den besatthet som så småningom gör sig gällande. Jag har ju tidigare reflekterat över min kluvenhet inför Jeremiah Karlsson - numera Björkman - men det här var oväntat bra, utan reservationer.

208. Maria Lang: Det är ugglor i mossen

Det är ett begränsat persongalleri den här gången:

även om det är gott om bipersoner:

Men i praktiken är det för få inblandade i själva gåtan för att den ska bli riktigt bra. När sedan en av dem dör och en av dem helt saknar både tillfälle och motiv (to the bitter end, faktiskt) är det bara fyra misstänkta kvar, och det är för få i den här sortens deckare.

Miljön är en sommarstuga, byggd mitt ute på en mosse med "svarta slamkanaler", en otrevlig miljö både höst och sommar. När det börjar är det september i fyra kapitel, och sedan blir det midsommar i fyra kapitel, innan det blir höst igen. Tyvärr fungerar inte den återblicken alls; det är en del som presenteras som nyheter på hösten som rimligen inte kan vara det, och omvänt. När det sedan förs in drömtydning blir det här tyvärr Langs sämsta hittills, och upplösningen räddar inte det intrycket. Tvärtom är den helt otillfredsställande.

207. Selma Lagerlöf: Bortbytingen

Den här novellen bygger på det gamla sagotemat om ett människobarn som hamnar hos trollen medan en trollunge hamnar hos barnets riktiga föräldrar. Men när det bearbetas av en författare i den här klassen finns det förstås fler bottnar i historien än bara föräldrarnas önskan att byta tillbaka. Det är också en novell som bearbetats på olika sätt - teater och tecknad serie - i modern tid, och det är inte svårt att förstå.

206. Jeremiah Karlsson: Det cyniska förnuftet

Det är något med Jeremiah Karlsson - numera Björkman - som gör att jag återvänder till hans noveller, särskilt när han läser dem själv. Och så är det något med novellerna som jag inte kommer åt, som gör att det känns som om det finns en nivå jag inte förstår. Den dubbelheten är intressant och ovanlig - ofta får det senare mig att undvika en författare, men så är det inte här. Kanske skulle jag våga mig på honom i det längre formatet och se hur det fungerar.

205. Kamratposten. Samlade serier

Just det här exemplaret skaffade jag för några år sedan, men jag hade också ett när jag var mer i Kamratposten-ålder, av allt att döma utrensat. Själva innehållet är dock från 1973-79, en tid innan jag läste tidningen. Några av hustecknarna känner jag ändå igen.

En fullständig redogörelse för innehållet finns här, så det upprepar jag inte. Men det finns ett antal seriefierade folksagor, en genre som fanns i tidningen även under 80-talet, och som jag redan då inte var så förtjust i. Längst och mest ambitiös är nog "Kattedammens hemlighet", som bygger på en bok av Olle Mattson och har en förhållandevis vuxen ton. Miljön, en svensk hamnstad under andra världskriget, gör förstås sitt till. Ambition har också serieversionen av Sven Wernströms De hemligas ö, som jag läste i bokform för några år sedan. Här slutar historien innan det är slut, av oklar anledning (möjligen ville man inte låta de unga läsarna få del av att det föds barn på ön, avlade av de tonåriga scouter som blivit strandsatta). Peter Csihas, som tecknat den, har också ett annat alster med:

Det framgår inte uttryckligen i serien, men det verkar råda enighet om att Janne är tecknaren Jan Lööf. En del av det de upplever är inte så exotiskt längre (13 kanaler på TV-n!):

och en del är sorgligt aktuellt fortfarande - eller om det är återigen:

Men frågan är om inte det mest historiska är två sidor, ett första embryo till Familjeliv, som jag minns som en av de allra bästa serierna från min KP-tid, och som jag också har läst i albumform senare.

204. Ambrose Bierce: A Vine on a House

Ambrose Bierce var jag helt obekant med tidigare, men det här är ett tillfällesfynd när jag letade nya noveller på Storytel. Den är i och för sig inte alls ny, tvärtom, men håller än. Författaren är förresten inte mindre intressant. Han verkar ha levt ett äventyrligt liv och försvann spårlöst - nästan - i början av 1914.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, eftersom en utgångspunkt för den här historien är att mrs Harding reser bort och hälsar på sin mor, för att aldrig synas till därefter. Vad mr Harding och klätterväxten spelar för roll i detta blir kanske inte fullt utrett under de sju minuter det tar att lyssna på den här inläsningen, men det gör faktiskt ingenting, konstigt nog.

203. David Lagercrantz: Den gamla granen i Mårdsele

David Lagercrantz behöver knappast någon presentation, men jag visste inte att han förutom Millennium-böcker och biografier också hade skrivit en glesbygdsskräcknovell. Granen i titeln är ett ställe dit hundar drar sig undan för att dö. Det är mer stämning än handling i den här historien, tycker jag, och det känns faktiskt mer som en inledning till en roman än en avslutad berättelse.

202. Jan Mårtenson: Vinprovarna

Antikhandlaren Johan Homan kommer här i kontakt med ett sällskap vinprovare, och det sker på samma sätt som det brukar i de här böckerna, nämligen att någon kommer in i hans antikhandel. Den här gången är det en gammal bekant från Uppsala, som sedan bjuder med honom till nationens gåsmiddag, när han har utsetts till hedersledamot och ska installeras. (Mårtenson själv blev hedersledamot året innan den här boken kom ut, men den hedern låter han alltså inte Homan utan bekantingen vederfaras.) Sedan blir det vinresa till Frankrike, nya provningar i källarvalven, varvade med mord och mordförsök - och så Homans måltider och affärer, i den mån han har tid med sådana. Allt är med andra ord precis som det brukar, inklusive att det är hans siameskatt som leder hans tankar på rätt håll vad gäller hur mördaren har lyckats.

Det är nog mest en fråga om personligt tycke och smak om man uppskattar att de här böckerna är sig lika år efter år. Själv tycker jag nu efter sju stycken att de är lite för upprepande för att jag ska se för mig att jag håller ut ända till slutet - när nu det kommer, för Mårtenson är med oss och produktiv. (I år kom den fyrtiosjunde Homan-boken.) Men i den här ljudboken finns det något som skiljer den åt från de flesta andra, nämligen att författaren läser själv. Det är inte dåligt, men inte heller så bra som när det är Tomas Bolme, som det brukar. Mest önskar jag att han hade sagt till när ett nytt kapitel börjar, men det är väl bara jag.

201. Mikael Strömberg: Skogsrov

Tredje och avslutande novellen i den här trilogin - en mycket löst sammanhållen sådan, ska tilläggas - handlar om ett par unga män som åker ut till den gård där de tillbringade en del tid i tonåren hos en kamrat med ganska otillfredsställande hemförhållanden. Här tar det tid innan det övernaturliga kommer, och frågan är hur mycket det sitter i huvudena på Micke och Hampus. Men något är det som lurar i skogen omkring.

200. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix i Alperna

Alperna ska här förstås som Schweiz, dit Asterix och Obelix beger sig för att hämta en edelweiss, som druiden Miraculix behöver till en specialtrolldryck. Det ger förstås gott om utrymme för de klichéer man förknippar med landet, till exempel fondue:

joddling:

banker, klockor (det vill säga timglas) med mera. Det som saknas är väl choklad, men det hade kanske varit alltför anakronistiskt.

Av oklar anledning har denna samlingsvolym i biblioteksband danskt omslag, men på titelbladet är det rätt:

199. Maria Lang: Vi var tretton i klassen

Redan i sin andra deckare valde Maria Lang att förlägga handlingen till den skola där hon - det vill säga Dagmar Lange - i verkligheten arbetade. Där har den i och för sig ett fingerat namn, men beskrivningen av skolan, med bostäder i flyglarna, tyder på att det är Ahlströmska skolan som avses. Sedan har den nämnts i förbigående och förekommit i bakgrunden, men nu är den både mordplats och platsen för i stort sett allting annat. Det är nämligen skolans kamratförenings vårfest som bildar ramen runt det hela, och därför förekommer det både före detta elever, nuvarande elever, lärare och annan personal i handlingen:

På Langs numera vanliga manér förekommer det också ett antal namngivna autentiska personer - åtminstone antar jag att rektor, expeditionspersonal med flera är sådana. En av dem är jag alldeles säker på är en sådan, nämligen eleven  Suzanne Ernrup, så småningom känd från scen, film och TV, men här ännu bara talangfull medlem i skolans teatergrupp. (Och det är nog precis vad hon var, som född 1954, när den här boken utspelar sig och kom ut, 1973.)

Ibland är det för lite intrig och för mycket miljö, när Lang vill berätta om skolans grundare, Anna Ahlström, skolans historia från början fram till 1973, den aktuella skolpolitiken och inte minst konstverken som pryder aulan och korridorerna. Intrigen, när den får plats, är inte påtagligt sämre än den har varit de närmast föregående åren. Som vanligt är det något i det förflutna som får betydelse i nutiden, och en klassåterträff är naturligtvis en mycket tacksam inramning för det.

198. Mikael Strömberg: Skrymtvalv

Bakgrunden i den här ljudskräcknovellen är en underlig historia från femtiotalet om en flicka som växte okontrollerat och sedan försvann spårlöst. Förgrunden utspelar sig nu på tiotalet och handlar om en flicka som får höra det här av sin pappa och dessutom har anledning att besöka den bygdegård som nu är inrymd i den gamla skolan där den försvunna flickan gick. Det är länge ett lovande upplägg, men jag tycker tyvärr att det slarvas bort i slutet.