56. David Väyrynen: Marken

Det här är en spretig diktsamling, som dessutom innehåller rätt mycket prosa. Det är dödsrunor som kunde vara hämtade ur en lokaltidning, det är ett antal insändare av signaturen "Det blir bara sämre", och det är hela sidor med punkter som inleds med "Påbud" respektive "Förbud", till sist över 600 punkter. En del dikter finns det också, lite aforismer, och stycken som kallas "Malmfältsmonologer" respektive "Malmfältsdialoger". Där, om inte på annat sätt, framgår var allt utspelar sig; det allra mesta har en omisskännlig lokalfärg, som väcker sympati och nyfikenhet hos mig, som finns i en helt annan del av landet. (Och så har jag fått lära mig vad en fläskolle är.)

Det är generellt inte humoristiskt, men jag har mycket roligt åt en travesti på Kalevala, där både rytm och allitteration är väl hanterade:

"Varför ska jag låta andra

laga vad jag själv kan laga,

bara för att dessa andra

bättre klär i vita rockar?"

Kaikkinen, hän tog då tanden

fäste den med Plastic Padding.

och på Stockholmsbesök:

Kaikkinen gick in i någon

klädbutik längs Odengatan

för att där få låna dasset.

"Inte har vi toalett för

allmänheten, du får söka

dig till något annat ställe"

var det svar butiksbiträdet

gav den nödiga som sade:

"Om du kommer upp till Lappland

får du låna vårat torrdass,

skita där så mycket du vill"

Jag är också svag för att boken är trådhäftad i med omslaget matchande färg:

55. Jakob Wegelius: Den falska rosen

Sista delen i trilogin om apan Sally Jones inleds liksom mellandelen med ett porträttgalleri, där hon själv smörjer sin skrivmaskin:

Den här gången för diverse äventyr henne och Chiefen - hennes mänsklige medägare av fartyget Hudson Queen - till Glasgow. En rätt lång del av historien är hon dessutom där på egen hand medan han utför uppdrag på annat håll. Det är en minst lika komplicerad intrig som senast, med många medverkande och ett antal trådar att hålla ordning på. Det krävs nog viss läsvana hos målgruppen för att inte tappa bort sig, men det är verkligen en bra historia som klarar av att hålla intresset uppe. Kanske är jag inte riktigt lika imponerad som av den föregående boken, men det kan bero på att nyhetens behag är borta och att förväntningarna var högt ställda.

54. Peter Gissy: Mord till kaffet - Fem kusliga kriminalnoveller

Den här samlingen av fem kriminalnoveller är ny, men åtminstone någon av novellerna har en del år på nacken. Det spelar inte så stor roll, för Peter Gissy var en helt ny bekantskap för mig.

Det är som vanligt svårt att sammanfatta en samling noveller, och de här är av delvis olika sort, med varierande huvudpersoner och miljöer. Om man ändå ska försöka ange några gemensamma drag skulle det kunna vara att det mest handlar om amatörutredare som råkar komma i kontakt med något olöst eller outrett fall, som polisen har gett upp eller betraktat som något icke brottsligt. Polisen finns ibland med i utkanten, och är inte osympatiskt skildrad, men heller inte så värst skarp, när det gäller. Det verkar mestadels utspela sig i Västsverige, i och omkring Göteborg, och amatörutredarna är rätt vanliga människor - en präst och en tandläkare, till exempel. Ofta handlar det om gamla fall som på ett eller annat sätt blir aktuella, och där nyfunna dokument eller uppgifter sätter nytt ljus på det som har hänt.

Det blir kanske tydligare av ett exempel. Den nämnde tandläkaren råkar ut för en äldre patient som säger att det inte ska skrivas av som självmord, om han hittas död. Och så står det i tidningen att han har hittats död i sitt badkar, och tandläkaren - åtföljd av entusiastisk hustru - försöker gräva i vad som kan ha hänt. Ungefär så är de flesta av de fem historierna, och de är i sitt slag riktigt bra. De flesta bygger på en fyndig poäng, något som en gärningsman har lyckats undanhålla eller som ingen har insett vikten av. Jag blev glatt överraskad av hur bra åtminstone fyra av de fem novellerna visade sig vara.

53. Malin Wollin: Sorgen i deras ögon

Mellan följetongerna smögs det idag in en radionovell. Huvudpersonen har ett något osunt intresse för dödsannonser, och det kan man väl få ha. Men det finns gränser för hur man bör leva ut intresset. Den här tragiska bottnen i historien - det finns skäl till intresset, som inte ska avslöjas här - utesluter inte att det finns en hel del humor i berättandet. Man ska lyssna noga, för en del formuleringar är små pärlor.

52. Petter Lidbeck: De tusende

Om man inte har nog med pandemi i verkligheten kan man få mer i den här novellen. Den verkar utspela sig i någon sorts framtid, där många dör av en sjukdom som visar sig genom bölder på halsen. Därför är höga kragar förbjudna, för man måste kunna se vem som smittar. Några få överlever, och det är deras tillvaro som det handlar om, när de får ägna sig åt sådant som inte andra kan, till exempel att ta hand om döda. Det är aningen för fragmentariskt för min smak, men det ska nog spegla att den lilla gruppen inte heller har all information om hur världen ser ut.

51. Inger Frimansson: Varelser som aldrig glömmer

Den här novellen hade jag glömt att jag hade hört förr, och det var dessutom först de sista minuterna som jag verkligen insåg det. Intrigen är inte så dum; jag är snarare mer positiv nu än 2019. Den är i sitt lilla format välkomponerad, och man får precis lagom mycket information vid varje tillfälle för att det ska fortsätta vara spännande. Men de konstiga uttalen finns kvar och är fortfarande störande.

50. Robert Louis Stevenson: The Body Snatcher

Den här novellen om hur en anatomiprofessors assistenter förses med lämpliga obduktionsobjekt har kusligt nog verklighetsbakgrund. De övernaturliga inslagen får man anta att Stevenson har fabulerat ihop själv. Inläsningen är försedd med ljudeffekter, och jag konstaterar igen att jag oftast tycker att de är överflödiga. Men historien håller än, trots sina drygt 136 år.

49. Mary Elizabeth Braddon: At Chrighton Abbey

Det tar sin tid att komma fram till den förbannelse som vilar över familjen Chrighton, men det är ganska trevligt på vägen dit. Berättaren är en karaktär att minnas, en fattig släkting som varit utomlands och arbetat som guvernant i tolv år innan hon nu kommer till familjegodset för att fira jul. Hon är jämförelsevis kavat, men det blir man nog av en sådan tillvaro som hon har haft. Hennes släktingar som inte är vana att behöva ta vara på sig själv är allt annat än kavata.

Nu är det slut på viktorianska julskräcknoveller, så framöver blir det annat här.

48. F. Ansty: The Curse of the Catafalques

Julanknytningen är svag, och skräcken inte så blodisande i den här novellen. Men den lever faktiskt högt på sin humor, som definitivt gör den hörvärd.

Det handlar om en ung man som reser med båt från Australien till England, som man gjorde på den tiden. Han ska dela hytt med en annan ung man, som är mycket ovillig att resa, eftersom han ska träffa en ung dam i England, som hans faster - eller möjligen moster - i sitt testamente har uttryckt en önskan om att han ska uppvakta, eftersom hon har testamenterat sin förmögenhet till denna unga dam, som förresten bär det osannolika namnet Chlorine Catafalque. Det hela är dessutom förknippat med någon sorts förbannelse. Huvudpersonen erbjuder sig då att meddela den unga damen och familjen Catafalque att friaren inte kommer - det förekommer några olika varianter på hur det ska lösas, men han lämnar båten i Melbourne innan den avgår. Huvudpersonen bestämmer sig sedan för att iklä sig den andres identitet, eftersom ingen i England har träffat honom, och syftet är förstås att lägga beslag på den unga damen med tillhörande förmögenhet, kanske mest den senare. Tyvärr är det ju då det här med förbannelsen att ta hänsyn till.

F i författarnamnet står inte för något särskilt, eftersom det är en pseudonym, oftare stavad Anstey.

Den som inte har en ljudbokstjänst kan läsa hela novellen här, och den som inte har en ljudbokstjänst men ändå vill lyssna kan göra det här.

47. Charles Dickens: A Christmas Tree

 

Det märks att den här novellen inte är från i år, när den börjar så här:

I have been looking on, this evening, at a merry company of children assembled round that pretty German toy, a Christmas Tree. The tree was planted in the middle of a great round table, and towered high above their heads.

Den är närmare bestämt från 1850, och drottning Victoria är då ung och gift med den tyske prins Albert, och deras julgranstradition gjorde att den spred sig i det engelska medvetandet. Det händer inte så mycket i den här historien, även om det blir lite spökerier så småningom, och vill man läsa något juligt av Dickens rekommenderar jag En julsaga.

46. Björn Larsson: Long John Silver

Long John Silver är bekant för många från Stevensons Skattkammarön, och har dessutom därefter blivit den typiske enbente litteratur- och filmpiraten med papegoja på axeln. Här berättar han själv sin historia, både det som ligger före händelserna i Stevensons bok och det som ligger efter. När han börjar berätta sitter han på Madagaskar, materiellt försörjd, men ganska gammal och ensam. Det framgår inte i boken, men jag undrar om han inte skriver delvis för att ha något att göra. Hans eget motiv är att han vill ge sin bild, när nu Jim Hawkins, berättaren i Skattkammarön, har gett ut sina anteckningar, där Silver är den store skurken.

Det är ett spännande liv han har haft med resor på om inte sju så ett antal hav och diverse äventyr i olika världsdelar. Man får också reda på hur han miste sitt ben och hur han hamnade som krogvärd i Bristol, där Jim Hawkins träffar honom innan de går till sjöss för att hämta kapten Flints skatt. Flint får man vänta länge på i den här framställningen, för Silver seglade med honom bara några år, men när han kommer är han en karaktär att minnas. Därjämte finns det ett antal av sjöbusarna från Skattkammarön med, och ett antal verkliga pirater, inte minst den kände kapten England, och författaren Daniel Defoe, som Silver umgås en del med i London.

Det var länge sedan jag verkligen läste Skattkammarön, men det räcker om man läser en sammanfattning av handlingen för att ha den och de medverkande aktuella - men det skulle jag rekommendera att man gör först. Sedan är det här en väl berättad äventyrsbok, där man visserligen vet att huvudpersonen kommer att överleva det han berättar, för annars hade han inte kunnat berätta, men spännande ändå.

45. Frank Cowper: A Christmas Eve on a Haunted Hulk

En hulk, har jag tagit reda på, är "a ship that is afloat, but incapable of going to sea". Just den här ligger i ett marsklandskap där berättaren är ute och jagar änder, när hans egen punt flyter iväg så han måste övernatta där. (Författaren var annars mest känd som seglare.) Sedan är det tyvärr den sortens skräck som bara berättar om ljudeffekter i mörkret, och det räcker tyvärr inte för att skrämma mig. Bäst är faktiskt naturbeskrivningarna innan det blir mörkt.

44. Clara Venn: Christmas Eve at a Cornish Manor

Efter lite besvär lyckas de två systrarna som spelar huvudrollerna i den här novellen komma fram till det gods i Cornwall där de ska fira jul hos en god vän. Besväret känns som det kunde ha hänt 2021, för det beror på att de i denna lantliga avkrok bara får post en gång om dagen, på eftermiddagen - kan man tänka sig så primitivt! - och därför har värdfolket inte fått besked i tid när gästerna ska hämtas i byn. Men de kommer fram och dagen efter, julafton, dricks det te och berättas spökisar vid brasan, och det är en av dem som är huvuddelen av novellen. Hon som berättar heter förresten mrs Danvers, och det är ju roligt för alla skräckälskare.

43. Caroline Cabot: Julkalendern genom tiderna

Det här är en genomgående intressant resumé av sextio julkalendrar i TV - eller adventskalendrar som det hette fram till 1971. Jag är för ung för att ha varit med från början, men det är roligt att återkomma till klassiker från tiden när jag såg den, oavsett om den var bra eller inte, såsom Stjärnhuset från 1981 (bra) och Lille Luj och Änglaljus i Strumpornas hus från 1983 (mindre bra, som jag minns den). Sedan följde det många år när jag inte såg den alls, men på senare år har jag återkommit, dock med ett mer distanserat engagemang.

Förutom bilder och fakta om varje produktion finns det små trevliga intervjuer med berörda personer. Det kan vara kändisar som Björn Skifs (från Julius Julskötare 1978) och Birgitta Andersson (som intervjuas om sin roll som Teskedsgumman 1967, men hon har medverkat flera gånger därefter), men också manusförfattare, scenografer eller rekvisitörer, som man annars inte får höra så mycket från.

Formatet är för litet för att det ska vara en riktig soffbordsbok, men annars är den värd epitetet.

42. Hume Nisbet: The Old Portrait

Möjligen var den här tiominutersnovellen för kort för att temat - oljeporträtt av vampyr eller åtminstone hemsökt person - skulle kunna utvecklas riktigt. Det finns absolut något bra här, men knappt har det dykt upp så är det borta. Som en vålnad, kan man tänka sig.

41. J.K. Bangs: The Water Ghost of Harrowby Hall

Författaren till den här novellen var amerikan, men miljön är så engelsk man kan önska sig. Kanske är det ändå det amerikanska som gör sig gällande i att historien är berättad med en ironisk humor som påminner om Spöket på Canterville. Det gemensamma är att det finns någon som inte låter sig skrämmas, och då blir ju spöket i fråga inte det minsta skrämmande, utan snarare lite löjligt. Det här var för mig en alldeles okänd författare och novell, men verkligen värd att stifta bekantskap med.

40. Anna Jansson: Leka med elden

Det är verkligen tätt med galningar i den här sommardeckaren om Maria Wern i Visby. Alla kanske inte har tänt på någon av alla de byggnader som brinner på nätterna, men man kan ju vara galen på andra sätt. Trots att det handlar om mordbränder och dessutom har kopplingar till ett gammalt dödsfall lyckas Anna Jansson närmast få det mysigt på Midsomer-manér medan det bekanta teamet försöker reda ut vad som har hänt. Men det är så tätt med händelser och olika trådar i intrigen att det faktiskt hade räckt till en fulllängdsbok i stället för de ungefär tre timmar som den här kortromanen tar.

39. Hans Olsson: Guldrush i Lappland

Ibland är det svårt att förstå Storytels tipsfunktion. Den här novellen visade sig vara steampunk, en genre som jag visserligen har läst något av, men verkligen inte umgås med veckoligen. Hon som står med ryggen mot kameran är Siv, som kommer till småstaden Älvporten för att möjligen gräva guld, eller något annat. Början kändes trevande, men det tog sig efter hand, och blev riktigt spännande bland ångdrivna skjutvapen och annat man inte möter så ofta.

38. Jimmy Vulovic: Jarmos brev

Jarmo i den här novellen har arbetat på fabrik i många år, och han verkar ha varit bra på det, dessutom stolt över sitt arbete och över att fylla en funktion. Men så fungerar ju inte arbetslivet längre, åtminstone inte överallt - om det nu ens gjorde det tidigare. Historien ska inte förstöras med att återberättas, utan man kan gärna lyssna eller läsa själv på författarens hemsida. I sitt lilla format var det här en överraskande stark novell, som jag önskar får många läsare.

37. Matthew Costello och Neil Richards: A Little Night Murder

Sir Harry Mortimer och hans amerikanskfödda hustru Kat träffade vi förra veckan i den här bloggen, om ni minns. Hon håller fortfarande på att lära sig att "lady Mortimer", det är hon själv, för det är inte vid alla tillfällen som det passar sig att vara på förnamnsbasis med invånarna i Mydworth. Det är en arketypisk engelsk småstad med pub och torghandel och diverse hantverkare, och även om den är fiktiv känner man väl igen sig.

Den här gången handlar det om en ung man som har hittats död på ägorna till ett annat lantgods, som sedan ett tag ägs av en rik uppkomling, inte den fina familj som Harry känner från sin uppväxt. Den unge mannen var tjuvjägare, av allt att döma, inte minst att döma av att han hittades tillsammans med en död hjort. Frågan är om han har råkat skjuta sig själv eller om någon annan har gjort det, och i så fall varför. Tjuvjakt är visserligen ett brott, men normalt inte av den digniteten att man blir mördad för det. Den unge mannens mor är övertygad om att det i alla fall inte var en olycka. Det blir efter omständigheterna förhållandevis trivsamt när herrskapet Mortimer ömsom går, ömsom åker motorcykel omkring i trakten för att fråga ut folk. Harry har viss nytta av sitt aristokratiska ursprung, för nästan ingen vågar låta bli att svara. Och så dricks det te, överallt, oavsett tid på dagen.

Det här är böcker för den som gillar gammaldags deckare, även om de är nyskrivna. Det leks lite med både arketypiska miljöer och karaktärer som man tycker att man har läst om förr i andra deckare, men det görs med lagom mycket originalitet för att passera. Inte minst är Harry och Kat ett par amatördetektiver som man gärna umgås med. Nu verkar det inte finnas fler böcker om dem hos min ljudbokstjänst, men det har kommit fler, så de dyker kanske upp.

36. Matt Newsome: The Mystery Of Marseille

Storytels noveller kan verkligen vara allt från fantastiska - som senast - till inte lika fantastiska. Den här är av den senare sorten - tror jag. Problemet med den är nämligen att jag inte förstår, och tyvärr inte på ett sätt som väcker nyfikenhet, utan bara frustration. Författaren verkar inte ha producerat sig i övrigt.

35. Sara Källström: Det rätta att göra

Det här är vinnarnovellen i en tävling i tidningen Skriva, där temat var "vänskap". Det är ett öppet och brett ämne som möjliggör olika ingångar, men här handlar det om relationen mellan en husse och en hund, båda till åren komna. Det griper tag på ett sätt som inte mycket annat jag har hört på senare tid. Och då har jag inte ens hund.

34. Marianne Cedervall: En ton för tårar

Alla de tre novellerna som ingår i den här lilla samlingen har kvinnliga huvudpersoner i mogen ålder. Kanske är det bara det som får mig att tycka att de har något veckotidningsaktigt över sig, men det får inte tolkas som något i sig dåligt. De är visserligen inte stor och djup litteratur, men hanterar klassiska feelgood-inslag som hund, barnbarn och midsommar på ett trevligt sätt. Ibland är det skönt att lyssna på något som man kan vara säker på slutar lyckligt.

33. I. Samuelsson: Luft 1.1

Händelseförloppet i den här novellen är nog kortare än de tretton minuter det tar att lyssna på den. Den har mer stämning än handling, och det blir aldrig riktigt klart när och var det utspelar sig. Stämningen är i och för sig välfångad, men jag hade önskat mig något mer utöver det jagade och hotfulla.

Tyvärr ackompanjeras hela inläsningen av en pianoslinga i bakgrunden. Kanske är det en smaksak, men det faller definitivt inte mig i smaken.

32. Sofia Sintorn Nystedt: Inte för en jävla grädde

Julnovell utan julstämning visade sig det här vara. Stämning finns det ändå, och ämnet, kvinnor utsatta för våld, är förstås angeläget. Men det går inte att komma ifrån att det här är den sorts skönlitteratur där budskapet ställer sig i vägen för allt annat, både intrig och miljö, och det fungerar sällan för mig. Det var dessutom ett experiment för att se om jag hade ändrat mig om Katarina Ewerlöf som inläsare, men det hade jag inte.

31. Manish Tiwari: Seven Years Later

Uppslaget till den här novellen är inte dumt, men jag tycker tyvärr att det slarvas bort i det korta formatet. Det är några vänner från ungdoms- och studietid som träffas och festar till det, men så värst festligt blir det inte. För mig är det en gåta varför det har börjat dyka upp sådana mängder originalnoveller på Storytel med miljö och motiv hämtade från Indien. Men det kanske motsvaras av en lansering någonstans.

30. Manish Tiwari: Life Partner

Bland Storytels noveller är det ömsom vin och ömsom vatten. Den här kortkorta novellen om en man och en kvinna som delar en taxi och kommer i samspråk om manligt och kvinnligt har omisskännlig lokalfärg från Indien, men frågan är hur mycket av den som kommer från inläsarens accent. När jag har lyssnat in mig på den är det nästan slut.

29. Anna Jansson: Sommarnatt

Hittills har jag tagit del av Anna Janssons Maria Wern-universum bara i lyssnad form, och jag har heller inte gett mig in i sviten med fulllängdsdeckare, som verkar nå nummer 22 i dagarna. Det här är en kortroman i följetongsform på tre timslånga avsnitt. Man kan inte klaga på att det händer för lite, för folk dör och försvinner, rånas och jagas så det står om inte härliga så kanske åtminstone lagom till.

Det är sommar i det Visby där Maria Wern bor och verkar, och dessutom är det den så kallade Stockholmsveckan, när rika brats invaderar krogarna, vaskar champagne (fast det har blivit förbjudet) och nyttjar även andra droger. Det sammanfaller med en serie rån mot åldringar, ett försvinnande, minst ett vanligt mord och diverse privata bekymmer för Maria Wern. Det är imponerande tätt, för det finns de som kokar en normallång bok på färre ingredienser.

Det är kompetent gjort, även om en inledande tråd faktiskt såvitt jag förstår helt tappas bort, vilket väl ska tolkas som att den inte med saken att göra. Ska man vara kritisk kan man konstatera att det saknas humor i framställningen. Alla deckare måste inte vara Bo Balderson, men en aning ironisk distans till något någon gång tycker jag är trevligt. Marie Richardson läser utmärkt, utan att vara spektakulär, och har chans att bli en ny favorit.

28. Matthew Costello och Neil Richards: A Shot in the Dark

Om man kan tänka sig en korsning av Agatha Christie och P G Wodehouse kommer man ganska nära den här kortromanen. Det handlar om sir Harry Mortimer, ung och stilig, och hans nyblivna hustru Kat, vars mest framträdande egenskap är att hon är amerikanska. De har träffats någonstans ute i världen, eventuellt i Kairo, där de har arbetat på varsin ambassad, men nu ska Harry tjänstgöra på utrikesdepartementet i London, och de ska bo på hans ärvda gods. Riktigt varför de inte flyttar in i huvudbyggnaden förstår jag inte, men där bor Harrys faster Lavinia, som väl annars hade varit naturligare att placera i the dower house, där nu det unga paret ska reda sitt näste.

Mysteriet här utspelar sig under en helg när godset gästas av diverse släktingar och vänner, på det sätt som man har stiftat bekantskap med så många gånger i brittisk litteratur, film och TV. Formatet gör att persongalleriet ändå begränsas, men man förstår att där finns fler gäster än dem vi får träffa. Det blir skottlossning, ty det här utspelar sig vid den tid då varje herre hade kvar sitt vapen från The Great War, som ännu inte hade fått byta namn till första världskriget. Det blir också utredning, där polisen beredvilligt lämnar plats åt Harry och Kat att sköta utfrågningar och säkra spår. Och så blir det elevenses, cocktails och jag vet inte allt.

Som en stunds underhållning utan djupare anspråk fungerar det här över förväntan. Utan att direkt vara en cliffhanger signalerar slutet också att det finns mer att berätta om Harry och Kat, och även faster Lavinia är en karaktär värd att återknyta bekantskapen med.

27. Elly Griffiths: Mordkonsulten

Det har nu kommit en bok till om Harbinder Kaur, polisen som först dök upp i Elly Griffiths' Främlingen, som då angavs vara en fristående bok. Men man kan ju aldrig veta hur en bok tas emot, och nog kändes det som att det fanns mer att berätta om henne. Nu är det här inte den sortens deckare där polisens utredning är det enda som står i fokus, utan en stor del handlar om andra personer inblandade i fallet. Inspektör Kaur och hennes indiskättade familj ges ändå ett försvarligt utrymme.

Förra gången var det en historia med anknytning till viktoriansk skräcklitteratur. Nu är det den något modernare deckaren som det leks med på ett ganska roligt sätt, både genom anknytning till en (fiktiv) författare från pusseldeckarens guldålder på nittonhundratalet, och genom att flera av de medverkande i intrigen själva är deckarförfattare. Det visar sig vara en bransch med oväntat stora inslag av det böckerna handlar om, och en verksamhet som inte alls är så mysig som den ibland framställs.

Utgångspunkten för historien är att en nittioårig dam hittas död på sitt serviceboende, och när det gäller någon i den åldern är ju döden inte något att förvåna sig över. Det finns ändå folk i hennes närhet som inte tror att hon dog en naturlig död, och när det visar sig att hon har varit "mordkonsult" åt deckarförfattare med idétorka tar de det som anledning att börja sin egen privata utredning. De är en omaka blandning av dels en sköterska på hemmet, dels en granne, inte riktigt lika gammal men ändå en påtagligt äldre herre, dels en innehavare av en kaffekiosk i närheten, som dessutom är före detta munk. Deras entusiasm över det gemensamma projektet skapar här och var stor humor, och jag tror att författaren har haft mycket roligt när hon låter dem besöka en deckarfestival.

Intrigen i form av deckargåta är inte riktigt huvudsaken i den här sortens bok, och den är också lite för rörig för att bli alldeles lyckad. Allt får nog sin förklaring, men det finns en del som hade kunnat förklaras tidigare. Delvis beror det på att utredningen sköts parallellt av polisen och de entusiastiska amatörerna, och att berättarperspektivet skiftar mellan dem. Det greppet fungerar bättre i den här boken än i den förra, där det kändes mindre motiverat. Nu ser jag faktiskt fram emot fler böcker i den här serien, för två räknas väl som en serie, tycker jag.