370. Jan Mårtenson: Döden gör en tavla

Denna nionde bok i den långa och fortfarande pågående serien om antikhandlaren Johan Homan i Gamla stan utspelar sig i konstkretsar. Normalt köper och säljer Homan betydligt äldre konst än den som är aktuell här, sådan som produceras av högst levande konstnärer och säljs av gallerier i Paris och New York. I någon mån finns den också till salu i Stockholm, eftersom konstnären som det mest handlar om, Victor Andersky, är svenskfödd men nu bosatt i Schweiz. (Han är förresten så uppburen att han talar om Pablo och Marc.)

Homan har från början ett spaningsuppdrag från Anderskys svenske gallerist, men utger sig för att vara konsthistoriker från Uppsala som skriver avhandling om Andersky. Det kanske gick på den tiden det här utspelar sig - boken kom ut 1981 - men idag hade väl en googling visat att det inte finns någon doktorand med rätt namn och ämne. Och även om konstnären i fråga är både smickrad och världsfrånvänd hade förmodligen hans mer kapabla hustru googlat.

Miljön är för det mesta Genève, där Mårtenson faktiskt inte, som jag trodde, hade varit placerad när denna bok kom. Han blev några år senare chef för FN:s Europakontor där, men det känns ändå hemtamt när han beskriver den hemtrevliga miljön där. Sämre är det tyvärr när det ska bli hårdkokt i New York, även om jag inte tvivlar på att barerna och rivningstomterna fanns på Manhattan då. Man ska inte ha så höga krav på realism när man läser Homan-deckare, inte minst när det gäller hur mordutredningar går till.

Eftersom det här är årets sista inlägg ska också 2019 års läsning summeras. Jag läser inte för att blogga, men bloggar inte heller för att läsa. Däremot har bloggandet gjort att jag läser mer strukturerat, vilket jag inte har något emot. Varken det ena eller andra ska heller ses som en tävling. Med det sagt ser det ut så här för året och de tidigare år som jag har dokumenterade genom bloggen:

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

369. Olga Tokarczuk: Inläggningarna

Liksom julnovellen är DN:s nyårsnovell - har det förresten funnits sådana tidigare år? - tillgänglig framför betalväggen. Jag har inte blivit färdig till att läsa något av någon av de två nobelpristagare som presenterades i år, varken Olga Tokarczuk, som fick 2018 års pris, eller Peter Handke, som fick 2019 års. Men det här var en osökt anledning att bekanta sig med Tokarczuk. Novellen är såvitt jag förstår inte tidigare översatt till svenska.

Det handlar om en hemmaboende medelålders son, vars mor dör, och lämnar efter sig ett förråd av inlagda grönsaker, svamp &c, m m, o s v. Den hinner med att vara både mycket rolig och mycket sorglig, och bör undvikas av den som är allergisk mot genren mustig skröna. Men för oss andra är den ett litet fynd, faktiskt.

368. René Goscinny och Albert Uderzo: Caesars gåva

På omvägar blir en värdshusvärd från Lutetia (Paris) ägare till "den lilla byn som vi känner så väl". Det är bara det att han som har gett bort den (Caesar) till en veteran i armén (som super bort den) ju inte kan ge bort den, eftersom han behärskar hela Gallien utom just denna by. Jag tycker det är ett lovande upplägg, men historien lyfter aldrig riktigt, trots många slagsmål och andra konflikter. För mig är Asterix som bäst när han är i främmande land och Goscinny&Uderzo får skämta med nationella stereotyper.

367. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix på Korsika

När Asterix (och Obelix med hunden Idefix, förstås) reser till Korsika är det naturligtvis mycket Napoleon-referenser. Jag tror att jag missar en del, som är mer uppenbara för en fransk läsare, och möjligen är det därför jag tycker att den här delen hör till de svagare i sviten. Inte minst har skaparna haft påtagliga problem att motivera resan, som handlar om att följa med en förrymd korsikan, tidigare fånge hos romarna, för att se hur invånarna på hans hemö förhåller sig till ockupationsmakten. Det har ju aldrig varit något större problem för gallerna i den lilla byn.

366. Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Vattennivån i en isländsk insjö sjunker, och då kommer ett skelett fram. Det är utgångspunkten för den här deckaren, och skelettet visar sig ha legat där länge, faktiskt så länge att den historia som långsamt klarläggs har kopplingar till kalla kriget och den tid när Östtyskland var ett ställe som rätttrogna islänningar kunde åka till för att studera. Sedan behöver man inte säga så mycket mer om själva intrigen, utöver att den är både spännande och trovärdig. Insjön i fråga är autentisk och heter Kleifarvatn, och det verkar som om också det där med vattennivån har verklighetsbakgrund och beror på den isländska seismiska aktiviteten.

Som vanligt får man följa med polisen Erlendur och hans kolleger Elínborg och Sigurður Óli inte bara i yrkeslivet utan också i privatlivets vedermödor. Det är en lagom blandning av de två delarna, där det senare inte får ta överhanden, som jag tycker har blivit alltför vanligt. Och även om det var ett tag sedan man läste om dem senast har man chansen att följa med. Arnaldur Indriðason hör till de författare som jag egentligen uppskattar mycket men råkar glömma bort mellan varven. En målsättning inför 2020 skulle kunna vara att inte låta det gå ytterligare tre år till nästa gång.

Månadens språk är en utmaning som gör att man kan både upptäcka nya författare och få anledning att återknyta bekantskapen med gamla favoriter, som det nu blev den här månaden med isländska som det aktuella språket. Jag räknar inte med att hinna med mer före årsskiftet utan tar tillfället att summera projektet här:

januari: nederländska
Gerbrand Bakker: Omvägen

februari: danska
Jakob Ejersbo: ”Ok International”
Ida Jessen: ”En utflykt”

mars: kinesiska
I mars blev det inte läst något alls inom den här utmaningen. Jag försökte mig på nobelpristagaren Gao Xingjian, men började alldeles för sent för att hinna med, och lade den åt sidan ganska fort.

april: ungerska

Imre Kertesz: Mannen utan öde

maj: indonesiska
Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar

juni: grekiska
Homeros: Iliaden

juli: kurdiska
Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen

augusti: finska
F. E. Sillanpää: Änglarnas skyddslingar och andra berättelser

september: hebreiska
Aharon Appelfeld: ”Kylig vår”

oktober: tjeckiska
Karel Čapek: Ett år med min trädgård
Bohumil Hrabal: När seklet var kort

november: koreanska
Kim Yu-jong: Kamelior och andra koreanska noveller

december: isländska
Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Även om jag inte lyckades riktigt varje månad är jag glad för att ha bockat av två gamla nobelpristagare i det ständigt pågående projektet att läsa något av var och en av dem. Allra bäst är ändå upptäckten av Gerbrand Bakker, som jag planerar att återkomma till.

365. Alf Henrikson: Världen enligt Alf

Det här är årets årsskrift från Alf Henrikson-sällskapet, en för ändamålet sammanställd samling av hans dagsverser. Förutom en ganska lång bit som handlar om årets växlingar, ett givet tema för genren, finns det sådant som demokrati, utbildning och vår tro, behandlat med respekt men ibland en vänlig ironi och distans. Det här ska förstås inte sträckläsas, och det har jag heller inte gjort, men den fyller väl sin funktion som bredvidläsning till annat, och citatförråd om man till exempel ska hålla tal.

364. Sandbypartiet 1970-1973

Mycket långt innan jag flyttade till Södra Sandby var det en egen kommun, och den sista mandatperioden det var så fanns här också ett lokalt parti, Sandbypartiet. Dess korta historia var ämnet för Sandbybygdens Hembygdsförenings årsskrift 2009, nu hemlånad från biblioteket i byn. Det är för det mesta en intressant skildring, som ger både förklaring till uppkomst - de gamla lokalpolitikernas oförmåga att hantera en ung, inflyttad befolknings önskemål - och nedläggning - att kommunen gick upp i Lunds kommun från 1974. Det är också något av en tidskapsel från en tid när det kunde komma ett hundratal deltagare på ett allmänt förmöte inför kommunfullmäktige i en kommun med mellan 4000 och 5000 invånare.

363. Li Österberg: Athena - pappas flicka

Med utgångspunkt i de antika myterna om Athena har Li Österberg tecknat den här serieromanen som både håller fast vid den lätt bisarra familjesituationen i Olympen och låter den kommenteras med modernt men varsamt handlag:

Det är både intressant och roligt, för att inte tala om lärorikt. Det mest fascinerande med de grekiska gudarna är ju att de har högst mänskliga fel och brister, och de får sitt rätta utrymme här.

362. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och spåmannen

"Den lilla byn som vi känner så väl" får besök av en spåman, som alla låter sig bedåras av, inte minst kvinnorna. Bara Asterix inser - förstås - att han är en bedragare. Det här upplägget gör att det blir tillfälle att nämna ett antal av gallernas gudar. Från tidigare minns jag bara Teutates, som är den som oftast åkallas, men här förekommer också Sucellus, Taranis, Epona, Rosmerta och Cernunnos, som jag inte kände till. Ett vanligt sätt att spå, inte bara hos gallerna, var att studera djurs inälvor. Men det fungerar förstås inte på tilllagade djur:

Med tanke på att översättaren Ingrid Emond var bosatt i Lund tror jag att detta är en högst medveten anspelning på Fritiof Nilsson Piraten, men frågan är hur många av de unga läsarna som förstår det.

361. Staffan Westerberg: Porslinstomten - en berättelse om julen

Årets nyskrivna julnovell hos Sveriges Radio rör sig mellan fantasi och verklighet på ett sätt som gör den något svårgreppad, faktiskt. Med tanke på vem författaren är går associationerna till barns fantasier om alternativa världar, som kan finnas på undersidan av en pannkaka, för att bara nämna något. Jag blir inte riktigt klok på den här historien - heller - men julstämningen är i alla fall påtaglig.