210. Isabella Nilsson: Vårt behov av vers

De här inplastade biblioteksböckerna är onekligen svårfotograferade. Inte blir det bättre med blixt heller:

Nåväl, det är ju insidan som räknas. Där finns nio miniessäer om nonsenspoesi och lika många översättningar av engelsk sådan. Efter att ha hört ett radioinslag om författaren tänkte jag mig att det här skulle vara roligare än det visade sig vara. Essäerna har drag av nonsensdikt på prosa, ett bedövande formuleringsflöde som för mig ställer sig något i vägen för innehållet, som jag inte fullt ut lyckas nå fram till. Jag vill inte utesluta att en annan läsare kan ha större framgång därvidlag.

209. Tomas Bannerhed: Blommor till pappa

Det är intressant hur man som läsare (lyssnare) kan uppfatta att det finns ett hot mot idyllen, utan att det egentligen skrivs ut tydligt i texten i den här novellen. På ytan handlar det om en liten flicka som har fått ny klänning, plockar blommor tillsammans med en äldre man som hon känner väl, och är full av förväntan inför att börja skolan. Jag vill inte förstöra den för någon som inte har hört den ännu, så jag avstår från att säga mer, men det vore intressant att diskutera den med någon för att se om den ger samma intryck på andra.

208. Sam Ghazi: Ljudet av galenskap

Frågan är vem som är mest galen i den här novellen, huvudpersonen eller den uppdykande man som hon känner igen från förr. Om något så visar den här berättelsen hur svår gränsdragningen mellan normalitet och galenskap kan vara, och att de flesta kan trilla dit under rätt - det vill säga fel - omständigheter.

207. Agneta Pleijel: Dubbelporträtt

Omkring en verklig händelse, att målaren Oskar Kokoschka porträtterade Agatha Christie till hennes åttioårsdag, vindlar den här romanen. Från början är föremålet föga roat; det är hennes dotterson som har arrangerat det hela. Konstnären är svårövertalad; han har slutat måla, säger han. För att det ska bli något av det pratar de med varandra, från början mest han, men så småningom även hon. Det handlar om "döden, kärleken och konsten", säger baksidestexten, men även rätt mycket om livet. De har ju båda långa liv bakom sig, och är nyfikna på varandra, även om de inte vill erkänna det.

Man får hela tiden påminna sig att detta är fiktion. I den fiktionen finns också en hel del sanna episoder, som man känner igen från Christies självbiografi. Där går hon förbi den berömda historien om när hon försvann i tio dagar 1926, men det kan förstås inte en roman om henne göra. Eftersom det har varit så tyst om vad som faktiskt hände kan man inte veta om just det här är sanningen, men det är i varje fall en möjlig version. 

På de här förutsättningarna tycker jag att Agneta Pleijel har lyckats skriva en trevlig liten bok - inte den stora romanen och verkligen inte den definitiva Christie-biografin. Men en av bokens stora förtjänster är att den inte försöker vara det, eller något annat som den inte är, utan just en roman om en episod där två superkändisar från varsitt kulturellt fält möts. Ungefär så här kan det ha gått till, känner man, och det är väl ett bra betyg.

206. Simon Issát Marainen: Áddjá och renen

Att inte alla samer har renar visste jag, trots att jag inte alls har någon relation till de delar av landet där det förekommer. Det är en centralpunkt i den här radionovellen där berättaren samtalar med sin (döde?) áddjá (=farfar). På knappt 25 minuter hinns det också med att skildra ett par andra mer smärtsamma livserfarenheter, som gör den här novellen till både tung och intressant lyssning. Författaren jojkar själv som ljudillustration.

205. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Glupafallet

Någon sorts upplösning blir det förstås i den här fjärde och sista delen av Ronja Rövardotter i serieformat. Sammantaget tycker jag det är en duglig bearbetning, men den tar sig knappast några konstnärliga friheter, vare sig i förhållande till originalet eller seriemediet som sådant. Det gör att det efter ett tag blir lite småtråkigt, trots den kompetenta berättelsen, för någonstans hade jag velat att svängarna på något sätt toges ut.

204. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Björngrottan

Huvudtemat i den här tredje delen är Ronjas konflikt med Mattis, som får henne att flytta hemifrån, till Björngrottan, där hon och Birk bor över sommaren. Men det löser sig ju, som vi vet, som har läst boken eller sett filmen.

203. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Vildvittrorna

I den här andra delen av de fyra seriebearbetningarna av Ronja Rövardotter är det mest vinter, och Ronja träffar på rumpnissar:

och vildvittror:

i skogen. Jag tycker inte att de senare motsvarar min bild av dem, om den nu är influerad av filmen eller inte. Men annars är det adekvat adapterat.

202. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Åskvädersbarn

Boken om Ronja Rövardotter är ju redan bearbetad i olika medier så att man kanske oftare har mött den så än i dess ursprungliga form. Den här seriebearbetningen bygger på en animerad TV-serie, som jag inte har sett. Och så finns ju Tage Danielssons film, där inte minst Börje Ahlstedt och Lena Nyman gjorde Ronjas föräldrar så att man inte kan tänka sig dem på något annat sätt. 

Det är alltså en utmaning att ge sig på den här historien, men jag tycker att tecknaren (tecknarna?) kommer ifrån det här med hedern i behåll. Det anges förresten inte vem det är, men det har väl med relationen till TV-serien att göra på något sätt, gissar jag.

Då får man också finna sig i att det inte är skådespelarna från spelfilmen som är avtecknade:

Den här första delen av fyra omfattar Ronjas tid hemma i Mattisborgen och sedan när hon lär känna Birk, som har flyttat in i borgens andra halva. De hinner också med att rädda livet på varandra. Starkt jobbat.

201. Richard Blyckert: Alice och det röda rummet

Något skumt är det, förstår man redan från början, med Alice och att hon aldrig har åkt tåg förr. Sedan smygs det på detaljer efter hand som får en att förstå den ruskiga bakgrunden, ungefär på samma sätt som det ofta har varit med de här korta historierna av Richard Blyckert. Den här är också lika hörvärd som de bästa tidigare.

200. Björn Runge: John Lennons glasögon

Om en granne ber att du ska följa med och hjälpa till med en sak kan det vara en god idé att kolla vad det gäller. Den här novellen hamnar i en sorts galen spiral där det hela tiden blir mindre och mindre normalt, och då talar vi inte ens om att John Lennons glasögon bär tydliga spår av att han bar dem när han blev mördad. Jag vill inte avråda från lyssning, men kanske ändå avråda från lyssning under måltid.

199. Richard Blyckert: Sirenen

Med den här historien lämnar Richard Blyckert gebitet "rysare med knorr" och verkar närma sig den erotiska genren. Den är inte min favorit, och framför allt tycker jag att den blir jobbig att lyssna på. Möjligen hade jag kunnat bli varnad av "omslagsbilden".

198. Richard Blyckert: Rum 202

Det här visade sig vara en liten otäck historia om en inte så avlägsen framtid i en skola som är lite för lik en del som redan finns, om man ska tro medierapporteringen. Riktigt så bra som de andra novellerna av Richard Blyckert var inte den här, men den har absolut sina poänger just som samtidskommentar.

197. Malin Nord: Vi åkte till Kanarieöarna

Ett beprövat sätt att skriva en novell är att låta en kortare episod illustrera ett längre skeende, som kan berättas genom återblickar eller komma fram mer indirekt. Här är det en dotter i övre tonåren och hennes mamma som åker till Kanarieöarna tillsammans. Att det finns en pappa framgår tidigt, men inte fullt ut varför han inte åker med. Utan att vara spektakulär var den här novellen väl värd sin lyssning, och Malin Nord, som jag tidigare inte kände till, kan jag tänka mig att återvända till.

196. Anders Fager och Peter Bergting: Kråkorna

Baksidestexten kallar detta för "en grafisk roman", och biblioteket har satt den på seriehyllan. Det förra håller jag med om, men inte det senare. Nu är inte detta platsen att föra en teoretisk diskussion om hur en tecknad serie ska definieras, men texten i den här boken skulle kunna läsas utan bilderna, den innehåller sådant som inte återfinns i bild, och bilderna är inte själva möjliga att läsa som en berättelse. Men för den teoretiskt lagde är det säkert en intressant analysuppgift att ta sig an den här boken för att bestämma vilket medium den egentligen tillhör. Det finns i varje fall i en del av bilderna information som inte texten också ger.

Innehållet består av en historia om Kim, som kommer resande med en av dagens två bussar, och kommer till en övergiven gård på landet i Värmland. Där har Kims farmor och farfar bott, och även Kim själv tillsammans med sina föräldrar en period i barndomen. Nu är farmor och farfar döda, och Kim har ärvt de förfallna husen. Så småningom rullas det upp en del av vad som har hänt, varför Kim inte har varit där på länge och kanske också vilken roll kråkorna spelar.

Kråkorna har fått många lovord, både i bloggosfären och, inte minst, genom att bli Augustprisnominerad. Den är värd all uppmärksamhet, för den är både bra och originell. Text och bild samverkar på ett ovanligt lyckat sätt, och då ska man inte glömma att redan texten på egen hand och bilderna på egen hand är små pärlor. Texten är sparsmakad, innehåller inte ett överflödigt ord, och behöver därför läsas långsamt och omsorgsfullt. Bilderna är suggestiva, inte alltid behagliga när natten sänker sig över den kolmörka ensliga gården, och bidrar till att skapa den stämning som stannar kvar hos en när man är klar. Det vore synd om klassificeringen som ungdomsbok skulle göra att vuxna läsare går miste om Kråkorna.

195. Richard Blyckert: Ett ihåligt liv

Richard Blyckert är skicklig på att skapa spänning och att få till en överraskande vändning på slutet, och så ser det ut även här. Sedan ska man inte börja överanalysera en novell på 13 minuter, för då riskerar man att tycka att intrigen inte är trovärdig. Det passerar på något sätt obemärkt för mig i det här formatet.

194. Aris Fioretos: Retard

Aris Fioretos är ännu en av samtidens uppburna svenska författare som jag inte har läst något av; det verkar vara något av årets tema för radionovellerna. Den här berättelsen om en sommarlägervistelse är vagt förlagd till dåtid, kanske sextiotal, i USA, och känns mer som en inledning till en roman. Det kan man också ha en novell till, och jag är inte säker på att jag tycker det var dåligt. Tyvärr var inläsaren inte helt i min smak, men det är ju också just en smakfråga.

193. Jan Mårtenson: Häxmästaren

Johan Sebastian Homan, anfader till antikhandlare Johan Kristian Homan, som brukar vara huvudperson i Jan Mårtensons böcker, klarade sig med ett nödrop i förra boken som handlade om mordet på Gustav III (även om det förekom ett fiktivt mord också). Nu har han i stället för att avrättas som landsförrädare förvisats till Sveriges koloni Saint-Barthélemy i Västindien. Mårtenson har som vanligt gjort läxan och läst på om sin miljö, huvudstaden Gustavia, men han är också förtvivlat angelägen om att visa vad han har lärt sig, och det blir tröttsamt i längden.

Homan kommer i kontakt med voodoo och zombier - därav titeln - men lever ganska gott för att vara någon som egentligen avtjänar ett straff. Men det är förstås långt från Stockholm och allt han är van vid, och kommunikationerna på den tiden var högst sporadiska. (Det var nog en stor anledning till att Sverige så småningom gjorde sig av med kolonin, som inte hade några större naturtillgångar.)

Halva boken går innan mordet inträffar, och då är det inte så överraskande vem som får bita i gräset. Har man varit med förr är det inte heller överraskande att Homan blir misstänkt och måste försöka övertyga guvernör Bagge - en alldeles autentisk person förresten - om sin oskuld. Till hjälp har han en ung dam, också det som vanligt. Nu ska jag nog ha en lite längre paus från Mårtenson tills lusten kommer tillbaka. Det saknas ju inte alster att fortsätta med.

192. Cecilia Gyllenhammar: Klardrömmen

Dagens radionovell ansluter till författarens nyckelromaner om den egna familjen och släkten. När familjen är så känd som hennes blir det något kittlande och tjuvlyssnande över det hela, även om det egentligen inte avslöjas så intima hemligheter. Men i övrigt lyckas jag inte bli så intresserad, tyvärr.

191. Gustav Tegby: Borlängechampagne

Dagens radionovell handlar om ett par gamla kompisar som ska fjällvandra - ja, egentligen skulle de ha varit betydligt fler, men de andra fick förhinder. Det är både roligt i formuleringar och absurt i handling, möjligen rentav övernaturligt, om man ska tolka allting bokstavligt. Frågan är om den inte är bäst hittills av den här omgångens noveller, och då var ju ändå de två tidigare skrivna av högst respektabla och etablerade författare.

190. Mona Sahlin: Makt - Lös

Den här memoarboken hade jag hoppats mer av, men den lär väl sälja ändå med tanke på huvudpersonens restriktivitet vad gäller intervjuer sedan hon lämnat sitt sista(?) uppdrag, det som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Just den historien, och särskilt hur den slutade, med ett osant intyg åt hennes livvakt, tar en oproportionerligt stor del av boken med tanke på hur lite hon berättar i sak och hur gärna hon tydligen vill glömma alltihop. Hon erkänner det hon har erkänt tidigare, men frågan om varför hon skrev intyget får inget tillfredsställande svar.

Det präglar förresten hela boken, som blir ett ordrikt rättfärdigande, som tyvärr aldrig når det jag var nyfiken på. Ett annat exempel är hur hon återkommer till att det socialdemokratiska partiet när hon tog över som partiledare behövde reformeras, eftersom man förlorat ett val. Men varför inte Sahlin själv som partiledare gjorde det i den utsträckning hon ansåg behövdes, det får vi inte reda på särskilt mycket om.

Det är ingen traditionellt kronologisk memoarbok, och det måste inte böcker vara för att bli bra. Den här hade ändå mått bra av lite mer röd tråd. Nu återkommer vissa teman för många gånger utan att redas ut på riktigt. Bäst blir det faktiskt när det inte handlar om politiken utan om den depression hon drabbades av efter sin sista avgång, men den räcker inte till en hel bok.

189. Sven Wikberg: Amerikanska presidenter

Den här volymen kom ut redan under Harry S Trumans tid som president, så det är ganska många som inte finns med. Även bland de tidigare har det gjorts ett urval, så att de viktigaste behandlas utförligt, och vissa knappast alls. Boken är präglad av sin tid, eller kanske rentav en tidigare epok, för det är ingen objektivt redovisande framställning, utan den tar verkligen ställning för och emot.

188. Sebastian Mattsson: Balladen om Kalle Klick

Titeln på den här boken är inget vidare, och det är synd, för innehållet är bättre. Kalle Klick (som är ett smeknamn, ska sägas) är kvällstidningsjournalist, men jag tror att tidningen inte nämns vid namn. Konkurrenten heter däremot Aftonbladet, framgår det. Kalle är bäst på tidningen på det som nu har blivit viktigast av allt, att samla klick. Det gör man genom att inte avslöja för mycket i rubriken, och helst leda tankarna till något mer intressant än innehållet visar sig vara. Man kan - som i den inledande scenen - sätta rubriken "Folkkär profil död i natt" över en nyhet om att en travhäst har dött. Det blir roligt, eftersom vi som aldrig har jobbat på en kvällstidningsredaktion ändå känner igen oss.

Kalle är ingen huvudperson som man sympatiserar med. Han drivs inte av något av det journalister brukar sägas ha som mål - granska makthavare, stå på allmänhetens sida och det där. Han är bara intresserad av att ligga överst på klicktoppen, och det gör han oftast, eftersom han är bäst på det hantverket. Att han har blivit sådan är inte bara hans eget fel, även om han verkar ha något av en missbrukarpersonlighet, utan också en följd av tidningens sätt att arbeta.

Det här är inte den mest subtila satir jag har läst, utan den målar med bred pensel i grälla nyanser. Men tar man det för vad det är, en skröna, är det god underhållning.

187. Steve Sem-Sandberg: Bábis skor

Dagens radionovell är av den där sorten som till synes berättar en kort episod, men ändå lyckas få med hur den har rötter långt bakåt i tiden. Bábi i titeln är hustruns mormor, nyligen avliden, och paret som det handlar om har just firat första julen efter mormoderns död. Trots det potentiellt tunga temat är det njutbar lyssning.

186. Majgull Axelsson: Ormögon

Med början idag och två veckor framåt är det novelldags i Radioföljetongen. Majgull Axelsson är en av de där stora, kända, lästa författarna som jag av någon anledning aldrig har hittat fram till. Den här novellen är en stark upplevelse, kanske på gränsen till för stark i mediet. Själv lyssnar jag i efterhand, men för den som får den till lunch oförberedd kan det möjligen bli för mycket.

Det handlar om en ung kvinna och så småningom hennes barndom och uppväxt, som inte har varit oproblematisk. Frågan som gnager och som inte får något riktigt svar - för det finns ju inte bara ett enda svar på den - är hur man ska väga föräldrars rätt att ta hand om sina barn mot barns rätt till en rimlig uppväxtmiljö.

185. Johanna Gustafsson: Stora Björn och Lilla Björn

Den här serieberättelsens huvudperson Maia är astronomiskt intresserad - inte astrologiskt, som hon noga påpekar. Hon har svårt att lägga sig i tid när det händer intressanta saker på himlavalvet:



för att inte tala om vad som händer sedan:

Det är ett rätt spännande äventyr, även om jag som vuxen ser det i ett metaperspektiv. För någon astronomiskt intresserad som nyss lärt sig läsa själv tror jag det här kan vara en liten pärla.

184. Elly Griffiths: The Man in Black

Eftersom jag följer författaren i sociala medier fick jag tips om den här novellen, specialskriven för en bokhandel i Norwich, som förstås också förekommer i intrigen. Den är ganska starkt beroende av de böcker som har kommit ut om rättsarkeologen Ruth Galloway, polischefen Harry Nelson och deras gemensamma dotter Kate. Dessutom dyker druiden Cathbad upp, som han brukar dyka upp när man minst anar det. Deckargåtan är den här gången mycket snäll och handlar om försvunna katter, närmast en parodi på vad polisen kan få ta hand om vad gäller enklare ärenden. Saint Nicholas kyrka i Blakeney med sina originella torn spelar också en viss roll.

183. Britt Peruzzi: Aldrig glömma

Senaste bokcirkelboken, nummer två i temat de sju haven, är första delen i en planerad serie deckare. Det verkar vara närmast omöjligt att få ge ut en deckare numera utan att ha idéer för ett antal till. Det här gör att det går åt en del utrymme att etablera karaktärer och miljöer som inte kommer till full användning den här gången, men man får anta att det lönar sig för den som läser vidare.

Det handlar om kommissarie Alda Luppi vid polisen i Nice. Hon har italienskt påbrå, liksom författaren, och de delar också diagnos, har jag erfarit. Båda har haft trigeminusneuralgi, en kraftig huvudvärk i ena halvan av ansiktet - säkert mycket plågsamt, men i den här boken hör den till de inslag vars närvaro jag inte inser värdet av. Annars är hon som kvinnliga medelålders poliser brukar, kompetent men något kantig i umgänget med kolleger. Givetvis har hon ett privatliv som ges sin beskärda del, däremot verkar hon inte ha alltför osunda mat- och dryckesvanor. 

Miljön är däremot originell för att vara i en svensk deckare, och används så mycket man kan begära. För min del blir det någon gång överanvänt när varje gata redovisas, men annars är det trivsamt med ett sammanhang som för många läsare säkert förknippas med semester och allmänt trevliga saker. Mat och dryck saknas inte, särskilt som mordet sker på en lyxrestaurang och kan tänkas ha kopplingar till den.

Cirkeln var ganska positiv, även om det inte är en bok som gör sig alldeles väl för diskussion. Det är fullt acceptabel underhållning för den som vill ha en deckare utan psykopater och styckmord, men ändå inte bara någon som startar surdegsbageri och blir kär i snickaren i grannhuset. Själv fastnade jag tyvärr på en del språkliga missar som jag tycker att en redaktör borde ha åtgärdat. Det är till yttermera visso flera riktiga språkvårdsklassiker, nämligen "till bredden fylld", "räknades till en av landets vackraste" och "husera" i betydelsen "hysa". Dessutom vill jag att en författare ska kunna stava till bœuf bourguignon - eller ta reda på hur det stavas - om man ska låta sin huvudperson äta det i en bok som utspelar sig i Frankrike.

182. Elly Griffiths: Irrbloss

Det är inte många deckarförfattare jag verkligen följer efter hand som de kommer ut med nya böcker, men Elly Griffiths' serie om rättsarkeologen Ruth Galloway har jag fastnat för. Varje gång är det som att träffa ett gammalt gäng med vänner som man inte ser så ofta men kan fortsätta med precis där man slutade. Och som med folk man känner är det också en del i kretsen som har vissa drag som man retar sig på.

Den här gången har det faktiskt gått ett tag sedan sist och Ruth har både flyttat ihop med amerikanen Frank och fått ett nytt jobb i Cambridge. Det är förstås ett steg uppåt i karriären jämfört med att harva vidare vid University of North Norfolk, som man förstår inte har högsta akademiska status - helt bortsett från att det är fiktivt. Huset vid saltängarna, som betyder så mycket för henne, är uthyrt, men inte sålt, så helt har hon inte brutit med Norfolk. Dessutom finns där ju polisen Harry Nelson, som hon har dottern Kate med. Den relationen är det återkommande inslaget i de här böckerna, fast det aldrig riktigt blir en relation enligt någon vettig definition. Nu är den i alla fall inte längre hemlig för någon, utan även Nelsons vuxna döttrar känner till sin halvsyster, vilket tog ett bra tag.

Eventuellt gör de här förutsättningarna att det finns möjlighet för kriminalintrigen att ta större plats än vanligt, och jag har faktiskt intrycket att det också blir så. Nu vore det ju inte en Ruth Galloway-bok om inte hon och någon annan i Nelsons närhet blir personligt inblandad i det aktuella fallet, men det känns mindre långsökt än det har gjort vissa andra gånger. Fallet som sådant har sina goda sidor ur deckarsynpunkt med både spår och villospår och inte minst personer som har sina egna anledningar att ljuga och tiga, utan att för den delen själva vara mördare. Gåtan hade inte varit otänkbar i en deckare från genrens guldålder på tjugo- och trettiotalet, låt vara att en del omgivande detaljer hade måst vara annorlunda.

Boken utspelar sig inte alls vid halloween utan under vår och försommar, men den passade utmärkt att lyssna på i höstmörkret med tanke på den roll irrbloss eller lyktgubbar spelar. Nu är de i intrigen högst verkliga personer som har antagit namnet med tanke på vissa aktiviteter de ägnar sig åt, men det blir ändå tillfälle för vissa andligt lagda medverkande att ana sådant som vi andra inte anar.

181. Johan Egerkrans: Nordiska väsen

Senast har Johan Egerkrans uppmärksammats för sina illustrationer till en nyutgåva av Mio, min Mio, men han har en lång meritlista dessförinnan, både som illustratör till andras texter och som författare och illustratör av egna verk. Det här är en sammanställning av varelser, väsen och odjur ur den nordiska folktron, som kom redan 2013. Här får han tillfälle att ge sin talang för att avbilda just väsen och få fram det kusliga i till exempel näcken och bäckahästen:





Nu har jag lånat den på bibliotek, men jag tror att det är en bok att gå tillbaka till många gånger för den som är i rätt ålder, och jag kan bara tänka mig vilken favorit den hade varit för mig, om den hade funnits på åttiotalet.

180. Pia Juul: Mordet på Halland

Tidigare i år lyssnade jag på en radionovell av Pia Juul, och i det beledsagande samtalet nämndes den här romanen, som jag nu äntligen har kommit mig för att läsa. Det hade verkligen inte behövt skjutas upp, för den är både lättläst och läsvärd. Dessutom hade biblioteket den på danska, så jag fick ett välkommet tillfälle att hålla den färdigheten aktuell.

Med viss tvekan har jag taggat det här inlägget med "Deckare". Det handlar, som titeln anger, om ett mord, men egentligen inte om en mordutredning. Det förekommer en sådan, får vi antydningar om, men den står alls inte i fokus. Vi svenskar har möjligen svårt att vänja oss vid att Halland är ett personnamn, dessutom ett förnamn, men så är det i alla fall. Hallands sambo, Bess, är den som berättar, och det börjar med att hon vaknar av ett skott, som visar sig ha dödat Halland på torget utanför deras hem i en lantlig småstad. Sedan får man följa hur hon blir förhörd av polisen, tar hand om praktiska saker som följer efter ett dödsfall och, inte minst, får reda på mer om den man hon har trott att hon kände så väl. Det är spännande, det också, och skickligt beskrivet hur tillvaron slås sönder av något omvälvande och oåterkalleligt.

I researchen inför det här inlägget såg jag förresten att Pia Juul tråkigt nog avled den 30 september. I minnesartiklarna framstår hon som en av Danmarks främsta författare, medlem av Det Danske Akademi. Även om just den här boken kanske inte är hennes mest typiska verk - hon var poet och dramatiker dessutom - kan jag absolut tänka mig att läsa mer av henne.

179. Alma Thörn: Alltid hejdå

Alma Thörns första serieroman utspelar sig i två tidsplan, ett som handlar om Alma 2004 och ett om hennes mamma Johanna 1977. Nu ska man inte gå i fällan att utgå från att Alma 2004 på alla sätt är författaren, även om det är tydligt att de har en hel del gemensamt, inte minst intresset för konst och skapande. Skillnaden mellan de båda tidsplanen markeras med en grå respektive sepiabrun grundton i teckningarna.

Gemensamt för de båda huvudpersonerna är att de har skilda föräldrar som bor på varsitt håll. Det skapar friktion i de vardagliga relationerna, särskilt när det är sommarlov, och Alma respektive Johanna förväntas tillbringa tid hos den förälder de annars sällan bor hos. Det är stillsamt berättat, utan stora åthävor, men man märker dramatiken under ytan.

Stilen tycker jag påminner om Anneli Furmark, som har förekommit här i bloggen tidigare. Hon har också låtit sig citeras på baksidan, bland annat att "Alma Thörn ritar människor så att jag tror på dem". Det kan jag hålla med om, och det är nog svårare än man tror att skildra vanliga människor i vanliga situationer så att det faktiskt blir intressant för någon annan. Här lyckas det.