81. Douglas Adams: Ajöss och tack för fisken

I denna fjärde av trilogins fem delar är huvudpersonen Arthur Dent tillbaka i England, och rätt mycket av handlingen utspelar sig med vanliga människor i den värld vi känner till (om än med viss anpassning till vad som hänt med universum i tidigare delar). (Wikipedia beskriver det som "The novel has a very different tone from the previous books in the series.") Jag har ju inte varit så begeistrad tidigare, men tycker eventuellt att berättelsen fungerar lite bättre när den närmar sig någon sorts normalitet. Det säger kanske mer om min inställning till science fiction än om något annat. Här finns, lite ovant, faktiskt en och annan scen som jag tycker är riktigt rolig. Man sticker kanske ut hakan bland fansen nu, men scenen på puben när en kvinna säljer lotter till Arthur och hans blivande flickvän Fenchurch passerar faktiskt som humor hos mig.

80. Martina Montelius: Oscar Levertins vänner

Spolformade kulturtanten Boel Märgåker (namnet kunde vara hämtat från en Berglin-serie, bara det är roligt) har grundat föreningen Oscar Levertins vänner och nu ska de åka på litteraturkryssning i regi av tidskriften Läslust. Det är, tycker jag, ett oerhört lovande upplägg, som också förvaltas väl. Kanske är det inte i första hand den vansinniga handlingen som är rolig utan författarens formuleringskonst - vissa meningar läser man två gånger för att de är så bra. Det märks att Martina Montelius har haft roligt när hon har skrivit.

Sedan måste det också sägas att det är en "högst osedlig erotisk thriller" där det närmast ångar från sidorna när Boel kommer igång. Det är nästan lite jobbigt att erkänna att man har läst det här, om någon man känner också skulle göra det. Och under allt finns det också stor tragik, både för Boel och en del andra i föreningen. Det hade varit outhärdligt i ett större format, men 150 ganska små och lättlästa sidor är precis lagom för temat.

Jag har inte läst Martina Montelius' förra roman Främlingsleguanen, men hon måste vara bäst i landet för närvarande på romantitlar.

79. Stieg Trenter: Skuggan

Årets Trenter utspelar sig till största delen i Köpenhamn, men till stor del med svenskar i huvudrollerna. Den stora Huvudrollen görs av den uppburne skådespelaren Alfred Stoerman (jag tänker på Georg Rydeberg eller Edvin Adolphson) som gästspelar på ABC-teatret. Till Köpenhamn kommer också Barbro Assarsson, som arbetar på det förlag som till hösten ska ge ut Stoermans memoarer, prekärt nog ännu inte avslutade, men det ska Barbro ordna, är det tänkt. Så blir det förstås inte.

Trenter gör vad han kan med Köpenhamnsmiljön, men jag tycker ändå att han går lite på tomgång jämfört med hur det brukar vara i Stockholm. Det är mycket hotell- och restaurangmiljöer, varav i varje fall Det Hvide Lam vid Kultorvet finns kvar. Det äts röd pölse från vagn på stan och fyra smörrebröd för 2:25 och det gås på kinesisk restaurang på ett sätt som nog ska förmedla att detta var något helt nytt, som minsann inte fanns i Sverige vid den här tiden. (Det tar ovanligt lång tid innan man får den vanliga kopplingen mellan datum och veckodagar så man kan kontrollera årtalet, men det är 1960, mitt i rötmånaden, konstateras det.)

Placeringen av handlingen i Köpenhamn gör att Vesper Johnson dyker upp först när det är ungefär 30 sidor kvar, men Harry Friberg i "blåklocksblå kostym" assisterar fram till dess en dansk "kriminalchef" på samma sätt som vanligt. Sedan känns det inte riktigt trovärdigt att utredning och lagförande av ett brott begånget i Köpenhamn helt sonika flyttar till Stockholm. Själva lösningen är jag inte heller riktigt nöjd med, den känns som hämtad från Sherlock Holmes eller motsvarande epok. Kanske man skulle haft större skäl att tro på den om man tidigare hade varit bekant med H C Andersens saga Skuggan, som har viss beröring med handlingen här.

Bonniers folkbibliotek fortsätter på temat spindelnät i sitt nya deckarutförande - jämför tidigare utformning.

78. Jaroslav Hašek: Den tappre soldaten Švejk

Vår bokcirkel börjar på ett nytt tema, kallat "Europa (runt)", och jag var först ut att välja och tog den här, som jag har haft i bokhyllan jag vet inte hur länge utan att läsa. Möjligen har jag börjat på den för många år sedan utan att komma så långt, men jag minns inte mer än vad jag skulle kunna ha läst mig till utan att ha läst själva boken. Nu blev det av olika skäl ingen cirkel som det var tänkt, så vi har ännu inte pratat om den.

Det är ju en klassiker som man kan läsa mycket om på andra håll på nätet. Huvudpersonen Švejk är egentligen frikallad, men när första världskriget bryter ut får han ändå rycka in och efter diverse förvecklingar blir han kalfaktor hos en löjtnant Lukáš. (De tjeckiska diakritiska tecken är ett kapitel för sig, som jag tycker det verkar som om min utgåva inte riktigt har lyckats med. Lukáš har i alla fall tappat sitt ´ över a, som markerar lång vokal.) Särskilt mycket krig får Švejk inte vara med om, mest transporteras de hit och dit, och hans huvudintresse är maten de får (och hur de sedan gör sig av med den på avträden av olika slag). Han har också en återkommande vana att berätta ändlösa historier utan poäng om gamla bekanta som varit i samma situation som den som just uppstått. Både löjtnanten och andra har svårt med tålamodet när Švejk sätter igång.

Enligt baksidestexten är det "en av de roligaste böcker som skrivits under 1900-talet" och "en av vår tids stora krigssatirer". Jag tycker kanske att humorn är lite ansträngd och daterad här och var, men kom efter ett tag faktiskt att tycka att den har viss charm. Satiren är eventuellt inte heller helt dagsaktuell, men det görs en hel del både av hur obegripligt kriget är för vanligt folk (dit Švejk hör) och hur ointresserade tjeckerna (och en del andra folk) är av att strida för Österrike-Ungern, som de inte känner sig så lojala med.

Boken är illustrerad av Josef Lada, som verkar mest känd just för att ha illustrerat denna bok både i original och många översättningar:

77. Douglas Adams: Livet, universum och allting

Som synes saknar min maffiga samlingsvolym titelsida för de fem delar som ingår i trilogin [sic]. Den här tredje delen är inget undantag. Här förekommer begreppet NAP (Någon Annans Problem) som jag har mött i andra sammanhang, men inte visste hade så stark relation till just detta verk.

Min tidigare bedömning - att jag inte alls tycker det här är bra - kvarstår. En ytterligare del av analysen kan vara att det känns ointressant, eftersom ingenting som huvudpersonerna gör påverkar handlingen, den styrs av helt andra krafter. Jag tror det skulle kännas mer relevant om man på något sätt kunde engagera sig i hur det går för huvudpersonerna, även om jag förstås inser att det här inte är den sortens bok där det är viktigt.

76. Stieg Trenter: Dockan till Samarkand

Trenters titlar är ett kapitel för sig, tycker jag. Ibland är de ganska oinspirerade (Ingen kan hejda döden, Roparen, Ristat i sten), ibland verkar det som om allitterationen är det viktigaste (Farlig fåfänga, Lysande landning, Tragiskt telegram). Men ibland lyckas han med en suggestiv sammansättning av ord (Aldrig näcken) både väcka nyfikenheten hos den som inte har läst och påminna den som har läst massor av deckare om precis vilken bok det gäller. Lyckas det väl minns man dessutom boken som bättre än den kanske i själva verket var. Till denna senare kategori hör alldeles avgjort den här från 1959, som utspelar sig samma år.

Året ger sig genom att man kollar datum och veckodagar som vanligt (om man inte väntar på att det dyker upp en poststämpel). Redan i första meningen får man reda på vilket datum det är, på det indirekta sättet att en taxipassagerare berättar att han heter Holmfrid och har namnsdag. Det var den 4 juni på den tiden. Annars kan man kanske också genom att undersöka Hötorgsskrapornas tillkomst få fram rätt år; här berättas den första vara färdig. Tunnelbana åks det lite grann, för första gången hos Trenter, tror jag, och Harry Friberg har skaffat TV. Fortfarande är det dock radionyheterna och en och annan kvällstidning som förmedlar detaljerna i fallet till dem som inte har direktkontakter in i utredningen.

Taxipassageraren, för att återgå till honom, försvinner redan efter sex rader, men taxichauffören är den 25-åriga Ulla Simander, som på nästa sida kör mordoffret mellan Östermalmstorg och Tegelbacken för 3 kronor och 20 öre. Ulla är sedan den sedvanliga trenterska damsel in distress som får övernatta hemma hos Harry Friberg och hamna i diverse förvecklingar. Hon är egentligen inte taxichaufför utan kör extra för sin morbror. Mest arbetar hon på posten, Stockholm Ban vid Klara sjö, numera rivet och ersatt med ett nytt komplex av samma sort. Postmiljön används rejält av Trenter, faktiskt så jag blir lite trött på den. Det märks att det var ett statligt verk på den tiden, för det är noga med vem som är driftkontrollör (ganska högt uppsatt), skrivbiträdesaspirant (så lågt man kan tänka sig, verkar det som), överpostiljon (får köra bil) och överpostexpeditör (som också verkar vara lite chef).

Dockan i titeln ligger i ett paket, adresserat till ett barnhem i Samarkand (något oklart är det för mig varför man adresserar ett paket till Sovjetunionen på tyska; det internationella postspråket är/var väl franska?). När paketet spricker, redan på Stockholm Ban, och en paketreparatör (sic!) tar hand om det visar det sig att dockan har människohår med en del av huvudsvålen kvar. Håret är safirblått, som tydligen var årets modefärg, och kan därmed kopplas till Ullas passagerare, som för övrigt också har en pågående karriär inom postverket. Så småningom blir förstås både Harry Friberg och Vesper Johnson inkopplade, och på köpet får vi lite annan postbrottslighet (stulna korsordslösningar, minsann!):

Den obligatoriska picknicken på delikatesser från småbutiker i Gamla stan är den här gången en tvåmanshistoria med bara Harry Friberg och hans skyddsling (hans chaufför från fotofirman verkar få vänta i bilen, en "resedagrön" Fiat 1800, för övrigt en modell som var ny för året 1959). Det äts som vanligt franskbröd, rökt lax och rysk kaviar, som uppges kosta 280 kronor kilot. Jag avstår från att räkna på vad det motsvarar i dagens penningvärde, men man får alltså 87 och en halv taxiresa (se ovan) för samma pris.

Förutom överanvändningen av postmiljön tycker jag det här är en av de bättre Trenter, inte minst vad gäller själva gåtan och förklaringen på de spår som lämnats. Numera hade väl dockan förklarats av att mördaren är psykopat och har en psykopatkollega i Samarkand som samlar på skalper, men här finns inga sådana smitvägar.

75. P. D. James: Smak för döden

Efter att ha gjort en avstickare till P D James' två böcker om Cordelia Gray är jag nu tillbaka i sviten om Adam Dalgliesh. I och med denna har jag läst hälften av de 14 böckerna om honom, och eftersom jag allmänt gillar P D James väljer jag att se det som att jag har sju bra böcker kvar att se fram emot. Hon gör en inte besviken den här gången heller, för övrigt.

Jag har tidigare haft synpunkter på att det ibland dröjer för länge innan någon dör i deckare. Här kan man inte klaga på det, när första meningen lyder:

Kropparna upptäcktes klockan åtta och fyrtiofem på morgonen onsdagen den 18 september av miss Emily Wharton, en 65-årig fröken från St Matthew's församling i Paddington, London, och 10-årige Darren Wilkes, som inte tillhörde någon särskild församling efter vad han visste eller brydde sig om.

Kropparna tillhör en uteliggare och en nyss avgången minister, och bara den kombinationen ger förstås upphov till intressanta spänningar. Ministerns familj och övriga omgivning är föga intresserade av att han ska sammankopplas med en "luffare" som enligt deras uppfattning bara har råkat hamna i vägen. Men att de båda döda befinner sig tillsammans i en (fiktiv) kyrka i centrala London gör förstås att Dalgliesh och hans medhjälpare måste utgå från att dödsfallen har något med varandra att göra. Och polisen förutsätts ju utreda alla misstänkta dödsfall, oavsett den dödes sociala status.

P D James blev fem år efter att den här boken kom ut i original adlad och titulerades därefter "Baroness James av Holland Park". Då är det roligt att upptäcka att ministerns bostad ligger alldeles i närheten av Holland Park och att bostadsområdet med samma namn spelar en viss roll i boken.

74. Nils Hövenmark: Andersson & Pettersson & Lundström & jag

Det jag tycker sämst om med den här boken är att baksidestexten avhandlar de viktiga händelserna fram till och med sidan 211. Eftersom hela boken slutar på sidan 219 blir läsupplevelsen mest en väntan på om det inte snart ska gå som utlovat. Även utan den vetskapen är det en lite baktung deckare, där ingen dör förrän ungefär halvvägs. Berättelsen är mest sorglig - det handlar om tre kompanjoner i ett företag och en anställd kamrer samt deras fyra hustrur. Av de åtta verkar bara två trivas med tillvaron, och en av dem är storskurken. Flera av de sex övriga känns klart depressiva. Intrigen drivs av de fyra herrarnas ekonomiska oegentligheter, där de till slut inte vet vem de lurar eller varför. Eventuellt hade boken vunnit på att inte göras till en deckare med dödsfall och polisutredning utan fått stanna i facket psykologisk roman. Där tycker jag den är helt passabel.

Med den här tolfte boken har jag kommit igenom hela Nils Hövenmarks produktion. Tillfället känns osökt att summera intrycken:

Miljön är antingen, som här, Svartsele, ett fiktivt samhälle i mellersta Lappland, eller kuststaden Sundå med drag av Umeå. (I den här boken tror jag det är första gången som både Sundå och Umeå nämns, så uppenbarligen finns båda i denna fiktiva värld.) Någon gång har det företagits utflykter till fjällvärlden eller Jokkmokks marknad. Oavsett var det utspelar sig tycker jag, som inte har egen erfarenhet av dessa trakter, att miljön hör till böckernas starka sidor. Det är ofta vinter, mörkt och kallt, i inledningen till den här boken dock sommar med de ljusa kvällar som den medför.

Personerna är ofta olyckliga, för att sammanfatta det lite banalt. Det handlar om folk som på olika sätt har hamnat fel i livet, i fel yrke eller i ett äktenskap som de inte klarar av att ta sig ur. Ibland är denna olycklighet det som sätter igång intrigen genom ett brott, men lika ofta är de olyckliga bifigurer som låter de stora händelserna passera förbi sig. I motsats till denna olycklighet fanns i ett antal av böckerna farmaceuten Gudrun Frisk, som med allmän moderlighet och nyfikenhet assisterade Vilhelm Lundberg genom hans poliskarriär. I den här delen är de inte med, men det finns en annan moderlig kvinna och en annan jordnära polis. Här är det Sven Boman, nu polischef i Svartsele, men ung polisman redan i slutet av 50-talet när den första boken utspelade sig. Överhuvudtaget tycker jag något av det roliga med böckerna är det persongalleri som dyker upp, försvinner och återkommer. Det känns mycket mer belönande för den trogne läsaren, tycker jag, än att mötas av samma polis(er) med samma karaktärsdrag genom en lång serie böcker, där ingen byter arbetsplats eller utvecklas på minsta sätt.

Själva deckargåtorna tycker jag var bäst i början. Några stycken tog sin utgångspunkt i farmaceutiska problem (Hövenmark var själv apotekare) och var ganska intrikata. Så småningom verkar det som om den delen inte roade författaren lika mycket, och de senare böckerna hade egentligen kunnat handla om mänskliga relationer utan att behöva ett mord att hänga upp handlingen på.

Med detta sagt tycker jag ändå att Nils Hövenmark är oförtjänt bortglömd, jämfört med många andra av hans samtida deckarförfattare. Vill man läsa honom tycker jag man kan börja från början och fortsätta så långt man fortfarande tycker det är bra.

73. Ulf Bjereld: Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid

Lennart Geijer var justitieminister 1969-76 och är i efterhand mest känd för Geijeraffären, en långdragen härva av avslöjanden, dementier och mörkläggning, som fick hans namn eftersom det förekom uppgifter om att han haft kontakter med prostituerade. Affären får sitt beskärda utrymme i den här boken, men den handlar också om Geijers uppväxt, hans karriär som jurist innan han blev statsråd (1966 vid 57 års ålder) och hans politiska gärning. Idag hade han aldrig kunnat bli politiker, och det inte bara på grund av ryktena om hans privatliv, utan också för att han hade en även för sin tid radikal syn på kriminalpolitik. Hans vision var att från de då drygt 4000 personer som satt i fängelse komma ner till 500-700. Nu är antalet över 6000, och den politiker som ser det som ett mål i sig att den siffran ska minska har nog inte framtiden för sig.

Just om Geijeraffären vet jag inte om den här boken går riktigt på djupet; den är tidigare skildrad i olika sammanhang från olika synpunkter av flera inblandade. Själv skrev Geijer inte några memoarer, men Bjereld har haft tillgång till hans privata dagbok, som verkar intressant, om än inte så personlig som till exempel Tage Erlanders. Däremot innehåller den sådana guldkorn som när Lennart Geijer kommer till Lund och ska skriva in sig vid Värmlands nation och då träffar Erlander, som var nationskurator, för första gången. Egentligen fick man inte på den tiden välja nation utan skulle tillhöra den för det landskap (eller liknande) där man var född eller hade tagit studenten, men Erlander tycker att namnet Geijer räcker för att göra undantag.

En annan anekdot som skulle förtjäna större spridning än jag har sett att den har fått handlar om när kungen efter en konselj 1974 ska skriva under beslutet om den nya författningen, som tog bort maktbefogenheterna i form av kungens roll vid regeringsbildning (och själva konseljen, för övrigt). Kungen säger då "tänk om jag skulle vägra skriva på". Geijer svarar "ja det vore intressant" och så skriver kungen på. Men boken är inte mest anekdoter utan en tidvis ganska teoretisk skildring av Geijer i förhållande till den föränderliga samtiden - i och för sig inte mindre intressant. Kanske hade han inte varit så radikal idag, när även tidsandan är en annan.

72. Paula Hawkins: The Girl on the Train

Utgångspunkten för den här thrillern är en situation som väl de flesta känner igen sig i (och inom genrens ramar brukar det ju vara bra). Man sitter på ett tåg och ser ett hus och en trädgård från baksidan, ganska nära, från ett håll man normalt inte har insyn. Här är det Rachel som pendlar in till London och nästan varje morgon står stilla vid samma signal så att hon får någon minut att titta på samma hus och trädgård, där Jason och Jess bor. De heter förstås inte så, det är Rachel som på ett - redan på de första sidorna - lite smygande olustigt sätt (bra igen!) hittar på en tillvaro åt det tjusiga paret hon ser. Och en dag ser hon förstås något som hon inte borde se, som får henne att göra något hon inte borde göra.

Sedan är mycket av boken det som också ofta präglar genren, att man sitter och tänker "gör inte sådär", "men säg bara som det är", "försök inte lösa det här själv" och inte minst "om du bara inte hade". För en gångs skull tycker jag också att det berättas på ett sätt så att man förstår varför huvudpersonen bär sig åt som hon gör, för här är det inte frågan om att bara leka detektiv för nöjes skull. Det gör att det här är en riktigt bra och spännande thriller som faktiskt gör det som det så ofta står på baksidan utan att vara sant, kryper innanför skinnet på en. Hela tiden känns det också som om handlingen berättas lite för långsamt, man vill kunna läsa lite fortare för att komma fram till vad som ska hända härnäst.

Att det blev så att jag läste den här på engelska låg det inga djupare överväganden bakom. Det var helt enkelt så att det var över 40 i bibliotekets kö på den svenska översättningen, men bara ett par stycken på den här. Skulle det bli semesterläsning, som jag ville, fick det bli den här, och det var inget fel med det. Något lite har jag kanske också därmed utökat mitt ordförråd med pendlarglosor.