134. Carlösten Nordmark: Gott slut

Projektet med att läsa en bok av en (för mig) ny skönlitterär författare i veckan är härmed avslutat. Eftersom året inleddes med några lösa dagar som hörde till 2015 års vecka 53 (ett fenomen som jag reflekterade över i början av det året) har det blivit 53 böcker av 54 författare. Utan någon form av planering har det blivit 31 böcker av män och 22 av kvinnor. (Formuleringarna är noga valda, eftersom det förekommer ett författarpar i projektet, dock av samma kön.) I statistiken är också inräknade fyra pseudonymer som är identifierade som manliga författare.

Den könsfördelningen är inte sämre än jag brukar ha generellt vad gäller skönlitteratur; de kvinnliga författarna uppgår till 42%. För de tidigare år jag har dokumenterade genom den här bloggen ser det ut så här:

2013: 57 män och 36 kvinnor (39% kvinnor)
2014: 67 män och 39 kvinnor (37% kvinnor)
2015: 68 män och 35 kvinnor (34% kvinnor)
2016: 45 män och 34 kvinnor (43% kvinnor)

Den här typen av statistik påverkas förstås av om man har ett koncentrerat projekt med en författare, som jag till exempel hade under 2015, när jag läste Stieg Trenter.

(För kalenderbitaren ska också sägas att böcker av författarpar som består av en författare av vardera könet har räknats som halva böcker i vardera kategorin, att identifierade pseudonymer är räknade till den skrivande personens kön, inte till det kön man av pseudonymen kan tänkas tro att personen har, samt att oidentifierade pseudonymer är oräknade i statistiken, liksom antologier med bidrag av flera författare än två. Omvänt kan man säga att statistiken bara omfattar böcker med högst två, identifierbara författare av känt kön.)

Diskussionen om vad som ska räknas som skönlitteratur lämnar jag åt sidan just här, även om den är nog så intressant. Jag brukar godta bibliotekens klassificering därvidlag.

Jag har också gjort en genomgång av nationaliteten hos författarna till de 53 böckerna i detta tema - med de komplikationer det kan ha att bestämma nationalitet för någon som är född i ett land och har skrivit det allra mesta av sin produktion i ett annat, för att nämna något. Det visade sig förstås vara mycket svenskt och engelskspråkigt, men jag blev glatt överraskad av att ungefär en tredjedel ligger utanför de båda kategorierna. Fördelat på författarnas hemland ser det ut så här:

Sverige 24
Storbritannien 5
Tyskland 4
USA 4
Island 3 (tack vare semesterprojektet!)
Danmark 2
Frankrike 2
Argentina 1
Australien 1
Canada 1
Guatemala 1
Italien 1
Japan 1
Kenya 1
Norge 1
Nya Zeeland 1

Den trogne läsaren har nog upptäckt att jag inte ägnar mig åt formell betygsättning eller rangordning av de böcker jag har läst. Sådana kvantitativa omdömen får man leta efter på annat håll, och den här sortens statistiska genomgång är heller inte årligen återkommande. Men temat inbjuder ändå till att avrunda med ett konstaterande att jag har upptäckt författarskap som jag gärna återvänder till och dessutom en och annan som jag troligen inte kommer att återvända till frivilligt. Bäst i temat är Barbara Pym, som jag så nyligen skrev så uppskattande om att jag inte upprepar det här. Sämst - eller i varje fall största besvikelse -  är Viveca Sten, som jag hade väntat mig mycket mer av.

Inför 2017 är de planerade projekten mindre. En målsättning är att läsa färdigt en del bokserier som jag har börjat på, ibland för mycket länge sedan. De har blivit försummade i år när fokus har varit på nya författare, men nu känns det angeläget att ta tag i dem igen.

Slutligen några ord om den bok som rubricerar detta inlägg, temats och årets sista, förstås vald på grund av titeln. Själv har jag svårt för uttrycket "gott slut", även om jag förstår att det normalt innebär en vänlig tillönskan om att det gamla året ska avslutas på ett bra sätt. Tyvärr tänker jag snarare på "ett värdigt slut" eller andra omskrivningar för att få dö utan plågor.

Thriller är svårt, om det inte ska bli töntigt eller orealistiskt, tycker jag. (Av någon underlig anledning är jag beredd att acceptera mycket mer orealistiska intriger i pusseldeckare.) Den här har sin upptakt i början av 80-talet när en rosslande Brezjnev sitter i Moskva och planerar hur Sovjetunionen ska ta över de fem nordiska länderna om tio år. Det känns verkligen som en annan tid, den tiden när Stig Bergling var nyfångad och det varnades för polska tavelförsäljare som egentligen var ute för att kartlägga vem som var med i hemvärnet.

Det mesta av historien utspelar sig sedan i slutet av tioårsperioden, när invasionen närmar sig - om den nu gör det? Att åtminstone något är på gång är en kommissarie på Säpo, Alvar Lund (medelålders med sedvanligt trassligt privatliv, men frisk och vältränad), övertygad om. Han och hans grupp ("team" hade det väl hetat idag) sliter hårt för att få överordnade att inse det, samtidigt som vi läsare vet lite mer, eftersom vi också får interiörer från den andra sidan. Det är faktiskt riktigt spännande ibland, även om ett och annat sammanträffande är lite för otroligt för min smak.

Det märks som sagt att tiden har gått, inte minst på hur mycket det talas om "WP". Men vad som för mig allra mest signalerar att det utspelar sig för 25-30 år sedan är det här:

Skrivarnas papperslakan hotar att översvämma rummet och Alvar Lund sparkar undan några meter blå-vitrandigt papper med matarhål på sidorna och perforering enligt A4-mått.
- [...] Vi har visst fem personer fullt sysselsatta enbart med att riva loss eländet och lagra det.

133. Martin J. Ball (red): The Celtic Languages

Som jag skrev om i ett annat inlägg läste jag i våras en lingvistikkurs om keltiska språk, där delar av den här boken var kurslitteratur. Det mesta av den var referenslitteratur, men nu har jag - för att kunna gå in i 2017 utan olästa delar av böcker - tagit mig igenom hela. Lika lite som med den andra ska jag recensera denna, men den är med sina drygt 650 sidor och gedigna historiska avsnitt ett både bildligt och bokstavligt tyngre verk.

132. Donald MacAulay (red): The Celtic languages

I våras återknöt jag bekantskapen med mitt gamla ämne lingvistik, och läste en kurs med det (för mig och något dussin andra studenter) lockande namnet En språktypologisk fallstudie. Fallstudien vid det här kurstillfället var keltiska språk, en fascinerande språkgrupp av flera skäl. Själv skrev jag mitt examinerande paper om Manx, särskilt fonologi och morfofonologi.

Det här var huvudboken på kursen, som inte blev riktigt färdigläst då. Nu har jag ändå tagit mig igenom de sista bitarna för att kunna gå in i 2017 utan halv- eller trekvartslästa böcker på listan. Jag ska förstås inte göra något försök att recensera den professionellt, men tycker ändå att den fyller sin funktion som översiktsverk för den som kan lite språkvetenskap men egentligen inte något om just keltiska språk. (Vill man verkligen lära sig läsa, skriva och tala ett av dem får man däremot gå till andra böcker med annat syfte.)

131. Miguel Ángel Asturias: Weekend i Guatemala

Långt ner på min hinklista, så långt ner att jag vissa år inte har avancerat alls, står att läsa något av varje nobelpristagare (i litteratur, alltså - de andra kategorierna tänker jag inte beta av systematiskt, även om det kanske finns någon fredspristagare eller till och med någon medicinare som vore läsbar). Nu tänkte jag ändå samla mig till att läsa dem jag har något av, helt bortsett från att kvinnorna förhoppningsvis ska kunna avverkas under 2017. (Inklusive denna har jag läst något av tolv av pristagarna, så jag är ju verkligen inte någon konnässör. Det återstår därmed 101, vilket med den högst hypotetiska takten av en i månaden kommer att ta drygt åtta år. Och vid det laget har det ju kommit åtta till, varav jag gissningsvis kommer att ha läst högst en tidigare. Vi får väl se hur det blir med det här. Just nu kanske målet kan vara att inte fler ska hinna få priset än jag hinner med att läsa.)

Guatamalanen Asturias fick nobelpriset 1967, samma år som denna pocketutgåva kom. På baksidan introduceras författaren av Artur Lundkvist, som dock inte blev akademiledamot förrän året efter och alltså inte hade varit med och utsett honom. Samlingen består av åtta berättelser på det sammanhållande temat statskuppen 1954. Behållningen är mest bekantskapen med ett sammanhang som jag tidigare inte hade minsta relation till; det är för mycket budskap och för lite intrig för att jag ska bli riktigt fångad. Lundkvist kallar det "anklagelseakt, blodfläckat dokument och glödande diktverk i en sammansvetsning utan rämnor" och Asturias sägs vara "besatt, uppfylld av sina konstnärliga hallucinationer, verkar ofta som berusad". Jag är inte så förvånad att jag har svårt att ställa upp med motsvarande grad av entusiasm för den påtagligt engagerade författaren. Han är, likaledes enligt baksidestexten, "en författare att brottas hårt med eller att låta sig hjälplöst förföras av", och jag orkar väl inte brottas tillräckligt hårt, helt enkelt.

På baksidan finns också en prishistorik från tiden med fasta bokpriser. Som ny var boken alltså prissatt till 8,50, men inklusive 11% oms, som tydligen förutsågs komma, till 9,45. Just det här exemplaret har som synes gått på rean för 6 kronor inklusive moms. Det gör att den kan dateras till 1969 års rea eller senare, för det var första året det var moms och inte oms. I själva verket är den förmodligen tillbaka på ungefär den nivån i andrahandshandeln; jag skulle gissa att den hamnar i fem- eller möjligen tiokronorslådorna.

För novellutmaningen bockar jag av nummer 29, en novell med ett yrke i titeln, nämligen "Jordbrukarna".

130. Jane Austen: Lady Susan

Min samlade tegelstensutgåva av Jane Austens romaner har jag klagat lite på tidigare, men det har förstås också sina fördelar att ha allt samlat:

Anledningen till att jag nu tog mig an den här ganska okända brevromanen var att jag tidigare i höstas såg en film, Love & Friendship, som baserar sig på just detta verk. (Det är oklart för mig varför den inte också fick heta Lady Susan utan uppkallades efter ett annat ungdomsverk av Austen. Men visst är både kärlek och vänskap viktiga teman.)

Mottagare av och författare till en del av de 41 breven (men inte alla - mer om det strax) är Lady Susan, nybliven änka i yngre medelåldern med huvudsakligt intresse att skaffa sig själv en ny, rik man och gärna också en till sin snart giftasvuxna dotter. Ett sidointresse verkar hon ha i intrigerande för sakens egen skull, kanske för att hon är uttråkad av att sitta på ett lantgods med sin döde mans släktingar utan att ha något vettigt att ta sig för.

Humorn i detta uppstår när man dels får läsa vad ladyn själv skriver till en förtrogen väninna, dels vad hennes värdfolk och andra skriver till varandra om henne och vad hon ställer till med. Tidvis är det mycket roligt, och det är synd att den här inte verkar ihågkommen i samma utsträckning som Austens övriga verk.

129. Lina Wolff: Hjältinna eller kätterska?

I den strängt planerade decemberläsningen trängde sig den här novellen oväntat in. Den är alltså Sydsvenskans julnovell, gissningsvis i julaftonens papperstidning, men för oss andra tillgänglig här.

Det här är Lina Wolffs tolkning av legenden om Sankta Magnhild av Fulltofta, som levde på 1200-talet. Legenden berättar att hon dödades av sin svärdotter, och Lina Wolff har valt Magnhilds son som huvudperson, han som alltså befinner sig i kraftfältet mellan sin mor och sin hustru. I sin genre tyckte jag det här var riktigt bra, även om man vet hur det ska gå.

För novellutmaningen prickar jag av punkt 20, en novell som handlar om ett mord.

128. Alice Munro: Nära hem

Den här olästa nobelnovellsamlingen var egentligen planerad att ingå i novellutmaningen, men så dök det också upp en annan utmaning, om kvinnliga nobelpristagare, som gör att den får dubblera i båda rollerna. De är hittills bara fjorton stycken, så det känns ju överkomligt. Jag hoppas kunna hålla den planerade takten på en i månaden och därmed vara klar i december 2017. (Blir det en kvinna som får nästa års pris blir det en bonus att pressa in i schemat.) Av en lycklig slump lyckades jag dessutom tjuvstarta med Selma Lagerlöf förra månaden.

Såvitt jag förstår är den här samlingen ett axplock ur tre tidigare böcker, och det tycker jag egentligen är ett oskick. Jag kommer ihåg hur det var med Sherlock Holmes när jag höll på att upptäcka honom - man kunde hitta en alldeles ny samling berättelser på biblioteket och så visade den sig innehålla bara sådant man redan hade läst. Nu var detta min första Munro, så jag kan leva med det, men om jag ska läsa mer av henne får jag försöka hålla reda på vad som har ingått här.

Om det finns något genomgående tema är det möjligen att det handlar om kvinnor och deras förhållanden, och att varje novell ofta behandlar ett ganska långt skede av deras liv, ibland faktiskt nästan hela livet. Annars inbjuder ju genren snarare till att dyka ner i en kortare episod, men här är det faktiskt de långa linjerna som dominerar.

Samlingen är lite ojämn, tycker jag. En del av novellerna är väldigt bra, men några har jag svårt att få grepp om. Kanske det är för att de ofta är på gränsen till vad jag tycker är för långa för att läsas i ett svep, sådär 30-40 sidor. De hinns inte med på min (så här års) dagliga bussresa till och från jobbet och inte på lunchen och det är lite för långt för att läsa en hel vid läggdags. Men om man delar upp dem kommer i varje fall jag ur rytmen och glömmer vem som var vem (eller blandar ihop dem med folket i den förra novellen). Men det skulle nog bli bättre om man läste på ett annat sätt, som sagt.

Ett par punkter på novellutmaningens lista kan jag ändå bocka av. "Kalkonsäsongen" hade egentligen varit bra för punkt 38, "en novell som har något som kan flyga i titeln", om det inte hade varit så att den handlar om tamkalkoner, som inte kan flyga. Nu blir det i alla fall följande två:

5. En novell med en frukt i titeln: "Äpplen och apelsiner" (som syftar på en lek som en familj leker i bilen på en långresa; man ska välja mellan två alternativ som kan vara betydligt knepigare än just de två)

28. En novell med ett lyckligt slut: "Miles City, Montana" (som alltså är spoilrad vad gäller slutet, men det var tur att den slutade lyckligt, för ett tag såg det riktigt illa ut, ska jag säga)

127. Barbara Pym: Excellent Women

Årets tema har bjudit på både vin och vatten, kan man säga. Jag tänkte återkomma till en summering i årets sista inlägg. Men ibland har man sådan tur att ett tips från en mer beläst blogg- och läsvän visar sig vara en riktig liten pärla. Barbara Pym var helt obekant för mig tidigare, men fick så goda rekommendationer att jag beställde denna från England tidigare i år. Det finns till min glädje ett antal till, i samma serie nyutgåvor med retrobetonade omslag. Några av dem kommer definitivt med i nästa beställning.

Det är så engelskt att det kunde bli parodiskt, men på något sätt lyckas Pym balansera precis på rätt sida om gränsen. Det är spinsters vid namn Mildred och Winifred som är stöttepelare när det ska ordnas kyrkobasar. Det är en annan spinster som diskuterar om hon ska unna sig nytt sofföverdrag och gardiner i "hollyhock chintz". Det är te i kannor och te i koppar vid alla tänkbara tider på dygnet. Det kunde ha blivit outhärdligt, men är raka motsatsen.

Själva intrigen är inte huvudsaken hos Pym, det verkar de flesta bedömare vara överens om. Just här är huvudpersonen Mildred som är ett av dessa Förträffliga fruntimmer (så heter boken i svensk översättning) som putsar mässingsljusstakar, sorterar begagnade kläder och - inte minst - häller upp te. Dessutom är hon på rätt ställe för att bli allas förtrogna när de har problem i sitt äktenskap, sin förlovning eller med att någon annan ska gifta sig eller förlova sig. Det är charmerande rörigt, men faktiskt inte förutsägbart vad gäller vem som ska få vem och på vilket sätt.

Mildred själv är fullt kapabel att reda ut vissa av rörorna, men tycker nog egentligen att hon borde få lite andra uppgifter i livet. Och så suckar hon över att livet inte blev så, och i samma andetag visar det sig att hon är i "her early thirties". Med tanke på hennes ständiga självutplånande attityd känns titeln efter ett tag djupt ironisk. Visst är både hon och flera andra "excellent", men de tas inte till vara efter förtjänst, kan man konstatera utan att ha alltför starka genusglasögon.

Miljön är ett efterkrigs-London med någon bombad, ännu inte restaurerad kyrka och ransonering av ägg och annat. Jag förknippar annars den här typen av intrig mer med engelsk landsbygd, men den fungerar bra även här. Stadsdelen med Mildreds hemkyrka fungerar som ett litet samhälle i storstaden, och det hålls full koll på vem som flyttar in och om de möjligen kan donera lite pengar till ett nytt färgat glasfönster.

Den här utgåvan är försedd med en introduktion av Alexander McCall Smith, som konstaterar "One does not laugh out loud while reading Barbara Pym; that would be too much. One smiles." Och man är väl förutsägbar, men det stämmer precis. Jag satt och log fånigt på bussen flera gånger senaste veckan. Vidare har jag lärt mig vad greengages är för något.

Jag kommer alltså av allt att döma att återkomma till Barbara Pym här, men måste redan nu förvåna mig över en sak. Hennes böcker verkar obegripligt nog inte ha blivit film eller TV, det som annars engelsmännen är så bra på. Den här tror jag hade blivit en alldeles utsökt miniserie med några skådespelare av typen "var har jag sett honom/henne förr?" (och så visar det sig vara i en annan miniserie efter en bok).

126. Denise Mina. Män som hatar kvinnor

Vän av ordning undrar väl, i den mån hen inte sitter och skriver insändare, varför det här inlägget är rubricerat och taggat med Denise Mina. Men här är det Denise Mina som har bearbetat Stieg Larssons bok och skrivit manus, och då tycker biblioteket att det är hon som är författare och att den ska stå på M. Själv har jag inte någon djupt känd åsikt i frågan, men följer därmed även min egen praxis sedan tidigare. Boken är i denna form uppdelad i två delar (se ovan), men de får samsas i ett inlägg.

Innehållet är väl bekant från både bok och rörlig bild, även om jag inte själv har tagit del av någondera. Jag har lite svårt med både det stora persongalleriet och Lisbeth Salander. Särskilt sugen på boken blir jag faktiskt inte, men den hör väl nästan till allmänbildningen numera.

I den här versionen fastnar jag särskilt för användandet av bakgrundsfärg som signal för de olika tidsplan som berättelsen utspelar sig i:

Den ganska långa del som utspelar sig medan Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander är på olika håll kontrasterar också deras respektive tillvaro mot varandra på ett nästan övertydligt sätt, inte bara genom vad bilderna föreställer utan också genom olika grafiska finesser:

Jag blir som sagt inte riktigt fångad av intrigen, men kommer nog ändå någon gång att läsa de tre böckerna. Det finns ju också en genomgående intrig över bokgränserna som det skulle vara intressant att få följa till slut.

125. Iris Johansson: En annorlunda barndom

Det här är ännu en bokcirkelbok som jag aldrig hade hittat på egen hand. Iris Johansson skriver om sin barndom och uppväxt på landsbygden under 40- och 50-talet (även om det ibland känns som om det utspelar sig för betydligt längre sedan). Hon är annorlunda än andra barn, och har som vuxen fått diagnosen autism, men den fanns inte när hon växte upp. Hon blir förstås ofta missförstådd av familjemedlemmar, lärare och andra, men klarar sig tack vare sin pappa och en lärare, som förstår att hon har andra behov.

Det är intressant att få skildrat hur en person själv upplever det utanförskap som autism innebär, och vad som ligger bakom olika till synes irrationella beteenden. Ibland hade boken tjänat på att stramas upp lite, att exemplen och episoderna var lite färre och upprepningarna togs bort. Men det är också något med själva stilen som gör att det blir personligt, och det är säkert medvetet att det har blivit så här. Resten av cirkeln hade nog svårare med det än jag, verkade det som.

124. Jerker Virdborg: Svart krabba

Svart krabba är täcknamnet för en expedition, bestående av fyra män med ett gemensamt - men på ett intressant sätt också individuellt - uppdrag. De ska på skridskor ta sig över havsisen med var sin kapsel med synnerligen viktigt, men för dem okänt innehåll, och leverera dem till en militärbas. "Svart" står för att de måste förflytta sig på natten för att inte synas, och "krabba" för att de måste vara beredda att ändra riktning om de ändå blir upptäckta.

Runt omkring dem pågår ett krig, men det är under större delen av berättelsen mer en förutsättning i bakgrunden. Det spännande är i stället balansgången mellan tillit och misstro bland de fyra, som dels måste lita på varandra för att överhuvudtaget ha en chans att komma fram, dels har olika anledningar att inte riktigt göra det. En annan förutsättning för det hela är den stränga vintern, både för att den har gjort att isarna är farbara och för att den är så bitande kall när de glider fram i månskenet. (Varning för ingående beskrivningar av förfrusna tår.)

Det är inte den sortens spänningsroman som innehåller tvära kast och plötsliga effekter. Långa stycken händer det egentligen ganska lite, men det kan vara gastkramande det också. Inuti de fyra, och framför allt den av dem man mest får följa, händer det desto mer.

Nu är jag ikapp med årets projekt, vilket känns hoppfullt inför årets sista fyra veckor.

123. Katarina Bivald: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

En feel good-bok som börjar med att en av huvudpersonerna dör borde ju inte fungera. Men det går ändå; de överlevande får ägna sig åt feelgoodande så gott det går, och det räcker ganska långt.

Sara från Sverige har brev- och bokväxlat med Amy, en äldre dam som bor i Broken Wheel i Iowa. Det är vad jag förstår en fiktiv småstad, men om man har sett lite reportage om den nyligen avslutade valrörelsen känner man igen den. Det är ett ställe där det mesta har lagts ner och ganska många flyttat (och nu röstar man på Trump i protest). När Sara kommer fram har Amy just begravts (och det är ingen spoiler att tala om, för det berättas på sidan 12). Sedan handlar det om hur Amys böcker bildar stommen i en bokhandel som Sara sköter (hon har branscherfarenhet från en nu nedlagd bokhandel i ett tråkigt köpcentrum och verkar ha ett lite osunt förhållande till böcker). Man ser på ett ganska tidigt stadium hur det ska gå, för naturligtvis är det ganska förutsägbart, men det hör på något sätt till genren. Ibland räcker det med en ganska snäll historia där slutet blir lyckligt för de allra flesta, även om det såg mörkt ut ett tag.

Man märker att det här är en bok skriven för bokälskare, om inte annat på att blurbarna kommer från bokbloggar och SVT:s Go'kväll. Gissningsvis hör den till den stora del av bokutgivningen som inte recenseras på De Riktiga Kultursidorna, men klarar sig ändå.

122. Bo Balderson: Statsrådets klipp

Denna tionde bok om det hämningslösa statsrådet som löser mordgåtor i sällskap av sin hjärtklene svåger, adjunkt Vilhelm Persson, utspelar sig sommaren 1985. Det framgår både av några episoder med valförberedelser (där statsrådet själv inte deltar, förstås) och av datum och veckodagar, om man som jag sätter sig och kontrollerar det. (Inför nästa bok, som är den sista i serien, ska jag också undersöka om mitt intryck stämmer, nämligen att det alltid är sommar eller åtminstone sommarhalvår i de här böckerna. En intressant parallell till Trenter i så fall.)

Den här versionen av statsrådets äventyr innehåller de vanliga deckaringredienserna: a) herrgård på landet, b) arvingar, denna gång syskonbarn, och c) amper hushållerska som vet mer än hon berättar. Det är nog svårt för normalläsaren att identifiera mördaren med den lilla hjälp man får, men när det hela avslöjas på slutet - ovanligt rafflande, för övrigt - är det hur logiskt som helst. På för genren vanligt sätt är det en ganska liten detalj som allt hänger på, och om man som jag minns från tidigare läsning vilken den var är det inte så svårt att också gissa vem mördaren är. Det är också något som är mycket baldersonskt, kan man säga utan att avslöja för mycket.

Det har gått ett tag sedan den här boken var ny. Det märks om inte annat på att en av huvudpersonerna "bebor och äger en fyrarummare på Strandvägen, en sån där som säljs för dryga miljonen". Nu är väl frågan hur långt från Strandvägen man måste resa för att hitta någon enda lägenhet till det priset, för att inte tala om en fyrarummare. 

Även bildesignen har utvecklats; statsrådet och hans svåger följs av "en Volvo med kraftigt underbett", som väl skulle kunna vara en sådan här:

Nöjet för den som inte har läst boken tidigare ska inte förstöras, men det finns en nyhet som faktiskt gör att den känns som en naturlig avslutning på serien. Nu kom det alltså en bok till, som jag inte minns så mycket av, men den dyker alltså upp här relativt snart.

121. Gunnar Ericsson: Runda ord i Svitjod

Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Den här serien med politiska årskrönikor i vikingadräkt har tyvärr inte åldrats väl. På omslaget syns detta års tydligen mest minnesvärda händelse, när Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna. Om man som jag är för ung för att ha varit med om det har man i alla fall hört om det. Som av en händelse har det också alldeles nu under min läsning hamnat i SVT:s Öppet arkiv. (Det utspelade sig annandag jul 1966, och den här delen omfattar senare delen av 1966 och större delen av 1967, så boken kunde vara klar till julhandeln, tänker man sig.)

I slutet av 1966 avgick regeringens enda kvinnliga statsråd, Ulla Lindström, eftersom hon inte fick så stort anslag till u-hjälp (som det hette då) som hon önskade sig. Hon hade då varit statsråd i tolv år, hela tiden som ensam kvinna och med ett blandat ansvarsområde omfattande familje-, konsument- och biståndsfrågor, vilket väl ansågs passande för en kvinna. När regeringen ombildades hade dock statsministern kommit på att det kunde vara praktiskt med två kvinnor, och de blev Alva Myrdal och Camilla Odhnoff (som så småningom blev den första kvinnliga landshövdingen):

Här anses det så roligt med ett nytt kvinnligt statsråd att hon anges få hand om "sybehörs- och falukorvsfrågor". Det kanske var roligt 1967, men det har som sagt inte åldrats väl.

Nu blir det mycket genusperspektiv den här gången, men jag har också fastnat för en refererad episod från första kammaren, när ingen av de valda talmännen var på plats. Då fick en kvinnlig ledamot som var ålderspresident leda förhandlingarna i en kvart, tills en (manlig) talman hade lokaliserats. Det omtalas på ett lite roat och överslätande sätt, men kvinnan i fråga anses inte viktig nog att nämnas med namn - eller den vikingatida pseudonym som de medverkande får. Jag är ändå ganska säker på att det gäller Högerpartiets Ebon Andersson.

Nu har jag sex böcker kvar av de arton som serien omfattar. Kan det möjligen få lite fart nu när de gamla partiledarna börjar avgå? (På omslaget syns i mitten Sven Wedén, ny för året som efterträdare till Bertil Ohlin i Folkpartiet.)

120. Felicitas Hoppe: Förbrytare och förlorare

Den här samlingen av fem halvlånga (sådär 30 sidor per styck) noveller förstod jag mig inte alls på. Kanske en av nycklarna till det är omslagsflikens formulering: "Gång på gång tvingas läsaren ställa sig frågan: Vad har hänt? Eller kanske snarare, har det överhuvudtaget hänt något?" Ofta är svaret nej, eftersom huvudpersonerna är andra rangens upptäcktsresande och kolonisatörer som knegar på i Afrika etc utan att få så mycket uträttat som de själva tror och Tyskland hoppas. Den ende av de fem som jag hade någon förkunskap om var eventuellt John Hagenbeck, men det kan också vara så att jag bara kände till hans familj med djurparken ("som du varit hos i Hamburg, eller hur?").

Jag kunde i alla fall bocka av novellutmaningens nummer 13, en novell av en författare från Tyskland, och väljer "Safari", som handlar om Hagenbeck (även om han liknar Groucho Marx i rollen som Captain Spaulding):

119. Elif Şafak: Bastarden från Istanbul

För knappt ett år sedan läste vi en annan bok av Elif Şafak i bokcirkeln, och jag mer eller mindre lovade då att återkomma till denna. Jag håller nog med om den då framförda åsikten att den här är bättre, så börja gärna här, ni som inte har läst något av henne.

Här handlar det om två unga kvinnor, en i Istanbul och en i USA, som kommer i beröring med varandra på ett sätt som inte ska avslöjas här. Den ena har turkiskt ursprung och den andra armeniskt, och på så sätt kommer berättelsen också att handla om den sedan länge infekterade relationen mellan turkar och armenier.

Båda har stora familjer med många mostrar (eller liknande), faktiskt till den grad att jag gärna hade sett ett släktträd (eller två). Det kunde kallas myllrande om det inte vore så klyschigt. Det är också nästan löjligt mycket mat och dofter; kapitlen heter saker som "Granatäppelkärnor", "Rosenvatten" och "Gula russin".

Trots allt detta blir det nästan aldrig övertydligt eller överdrivet. Jag tycker balansen mellan de båda nivåerna, den personliga och den nationella, är i stort sett lagom, och de befruktar varandra, som det brukar heta. Tack vare de båda huvudpersonerna blir det också alternativa synvinklar vad gäller dagens Turkiet - är det Europa eller Mellanöstern? Och så en och annan familjehemlighet, förstås.

Det här är också ett litet jubileum. Det är nämligen min femhundrade lästa bok sedan bloggen startade för snart fyra år sedan med en Kerstin Ekman.

118. Åsa Maria Kraft: 4 Påhitt

Det här var lite för svårt och finkulturellt för min smak. Kanske trodde jag att det skulle vara trevligt med en ganska tunn bok av en författare med lämplig anknytning till föregående bok. Tyvärr hade jag svårt att ta till mig de korta textstyckena som ibland nästan gränsar till lyrik. Det kan bero på fel förväntningar eller fel sammanhang.

Särskilt svårt hade jag med de ångande sexskildringar som dök upp här och var, ibland så att jag tyckte det blev jobbigt att läsa på bussen. Det innebär bland annat att novellutmaningens nummer 16, "en novell med en kroppsdel i titeln" inte blir avbockad här, för det finns gränser för vilka kroppsdelar jag vill berätta att jag läser om. Det blir ändå två punkter på listan:

9. En novell som utspelar sig i historisk tid: "Den som lever vidare är den lurade" (där Jeanne d'Arc figurerar, så den bör vara historisk)

18. En novell av en författare som också är poet: "Sprutande kaskader" (på tal om ångande skildringar, men det hade ju gått bra med vilken som helst)

117. Mattias Edvardsson: En nästan sann historia

Ingredienserna i denna en av höstens mer uppmärksammade böcker talade starkt för att jag skulle uppskatta den. Och de förväntningarna uppfylldes under läsningen, även om det inte är en av de läsupplevelserna som kommer att stanna i minnet och som jag kommer att återvända till, tror jag.

Zack är nydumpad av sin flickvän och nysparkad från sitt jobb på en av de stora kvällstidningarna i Stockholm. Han får alltså flytta hem till mamma i Veberöd, och tar tillfället som en ursäkt för att börja skriva en bok. Den ska heta Den oskyldige mördaren och handla om vad som hände när han på 90-talet gick en kurs i litterärt skapande vid litteraturvetenskapliga institutionen i Lund. Zack och några av hans kurskamrater sammanfördes då med den uppburne författaren Leo Stark av deras lärare, poeten Li Karpe. Leo Stark försvann sedan spårlöst, och en av Zacks kurskamrater blev dömd för mord, trots att det aldrig hittades någon kropp.

Det som skiljer den här boken från andra liknande historier är att den består både av kapitel i nutid och av kapitel ur Zacks bok, som beskriver vad som hände då (och de kommer i sin tur till genom att Zack i nutid söker upp några av dem som var med då). Det är skickligt gjort och hänger faktiskt ihop hela vägen, tror jag. Det blir efter ett tag också riktigt spännande, men det ska jag inte spoilra om.

Jag undrar förstås vem Leo Stark ska vara en parodi på, för han är lite för mycket Författare och Geni för att det ska gå att ta på fullt allvar. Det närmaste jag kommer är Ulf Lundell, fast utan musiken. Att jag över huvud taget börjar undra beror på författarens lek med verkligheten som tar sig uttryck i att "Gun-Marie Westman, polisens pressinformatör" och "rättsexpert och f. d. överåklagare Jan-Erik Askhem" nämns. Och när man får höra om "en androgyn rocksångare som precis lämnat en småländsk håla för att slå igenom för att slå stort i Malmö" går det inte riktigt att tänka sig att just Leo Stark är fullständigt fiktiv.

Li Karpe är möjligen mindre parodisk, men jag undrar om hon hade fått fortsätta som lärare med de metoder hon använder. Hennes motto verkar vara att det ska göra ont att skriva (för att inte tala om att få det skrivna bedömt). Själv tycker hon nog bara att hon är sunt krävande, men ibland verkar hon närmast psykopatisk. Frågan är om det är allvar eller en kärleksfull drift med genren när en av de medverkande visar sig ha en hel vägg full med tidningsurklipp om Li Karpe på bästa filmpsykopatvis.

I samma hus som hennes undervisning äger rum var jag själv student just de år det utspelar sig (om än inte i litterärt skapande eller på litteraturvetenskapliga institutionen). Det gör det väldigt roligt för mig att följa Zack och hans kurskamrater i spåren, för det finns gott om små angivelser av typen "den röda tegelbyggnaden Absalon som inhyste den litteraturvetenskapliga institutionen", "[l]unchrasterna satt vi av på Hemma hos greken", "antikvariatet på Stora Gråbrödersgatan" och "Fellini på Bangatan".

116. Christina Jonsson: Badgäster och bedragare

Den här lilla seriedeckaren hittade jag på bibliotekets avdelning för vuxenserier (nej, inte vuxenserier på det viset) när jag skulle hitta serieversionen av Frankenstein. Skam till sägandes hade jag aldrig varit där förr, men det ska det bli ändring på. Och inte bara för att man får så fin statistik över antal lästa böcker när man räknar in dem. (Det fick man inte göra när man skulle läsa tio böcker på sommarlovet, minns jag. Men nu är jag gammal nog att göra som jag vill med det.)

Det hela utspelar sig i Hjo sommaren 1914:

Jag kan inte riktigt bedöma autenticiteten, men det framstår i alla fall som trovärdigt vad gäller miljöer i stort och smått. Intrigen är inte den mest avancerade; det handlar om ett ett mystiskt dödsfall:

och ett antal mystiska stölder och är stundtals rätt förvirrat. I vanlig bokform tror jag det hade varit ganska mediokert, men här tycker jag att mediet gör sitt till för att det ska höja sig över den nivån.

115. Henrik Lange: Lektioner i mord

Henrik Lange var för mig känd för 80 romaner för dig som har bråttom, där han sammanfattar världslitteraturen på fyra serierutor vardera, vilken också verkar ha fått två uppföljare. Här driver han med det svenska deckarundret på ett elakt men vad jag kan bedöma initierat sätt. Det är en kommissarie som dricker lite för mycket, äter lite för dåligt och har lite för sporadisk kontakt med sin dotter. Genrens konventioner och klichéer är inplacerade i en mordhistoria, vars slut inte ska avslöjas, men korvkiosken är den här gången mer än bara det ställe där kommissarien får sin dåliga mage. Jag tyckte det här var roligt i all sin enkelhet.

114. Wolfgang Herrndorf: Tschick

Alltför sällan läser jag något tyskt, tänker jag varje gång jag faktiskt gör det. Den här har jag haft på läslistan ett tag; jag tror jag läste något om den när den kom förra året. Med tanke på att det börjar i Berlin och handlar om en roadtrip får man vad man önskar sig av östra Tyskland, inklusive ett brunkolsdagbrott.

Det hela berättas av Maik Klingenberg, 14 år och utan smeknamn, till skillnad från de andra i klassen. (Ett tag har han kallats Psycho.) Till klassen - på våren i åttan - kommer Tschick, som är ryss och egentligen heter Tschichatschow. (Den tyska translittereringen är något surrealistisk. Förmodligen heter han Чихачёв, med svensk translitterering Tjichatjov. Det hade kanske inte skadat om översättaren hade valt det.)

När sommarlovet börjar ger de båda pojkarna, efter diverse turer, sig iväg i en stulen bil och råkar ut för en del äventyr. Det är ganska roligt berättat, även om det förstås är sorgligt att de inte saknas av någon. Behållningen, förutom den väl beskrivna vänskapen mellan dem, är de olika mer eller mindre udda existenser som de träffar på.

Jag tror det kan bli en bra film av det här, och den har redan haft premiär i Tyskland.

113. Leif Zetterling & Björn Meidal: Nils Holgersson flyger igen!

Av en slump hittade jag det här vällästa seriealbumet på biblioteket och tänkte att det kunde vara en rolig pendang till läsningen av själva boken om Nils Holgersson. Här är det en sonson med samma namn som reser runt i Sverige, inte riktigt samma rutt, men han träffar både örnen Gorgo och korpen Bataki. Någon Mårten gåskarl finns däremot inte, utan han reser med jetgåsen Akka 2, svenska försvarets nyaste förvärv. Det gör att försvarsministern vid tillfället (1990) finns med på ett par hörn:

liksom en del andra kändisar. Förutom Rosenbom och Karl XI i Karlskrona träffar Nils mer samtida celebriteter som kungaparet på Öland, Ingmar Bergman på Fårö och Carl-Jan Granqvist i Grythyttan:

För mig är det mest det som är behållningen; själva historien är rätt tunn och lyfter (förlåt) aldrig riktigt.

112. Selma Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Den 9 november var en onsdag även 1898, och det är enligt uppgift det år som Nils Holgersson reste runt i Sverige med vildgässen. Sedan den 20 mars har jag haft projektet att läsa den här tegelstenen i realtid, och idag tog Nils farväl av gässen vid Skånes sydkust, efter att igår ha kommit hem till sina föräldrar och återförvandlats till människa. Det har varit ett ganska trivsamt sätt att ta sig an den här boken, för det är sällan mer än tio sidor om dagen, och det hinner man ju oftast med. Lite snedfördelat är det dock, eftersom han först på sidan 476 (av 596) kommer fram till sommarvistet i Lappland, och därefter ska hela Norrlands och Svealands inland samt Västkusten hinnas med. (Som jämförelse lämnar de Skåne på sidan 87, även om en del av utrymmet dessförinnan går åt också till att etablera förutsättningarna för berättelsen.)

Det finns så mycket skrivet om både Selma Lagerlöf och Nils Holgersson på andra håll att jag bara ska göra två korta reflektioner här. När jag började läsningen lade jag märke till en alldeles lysande skildring av den skånska våren, som det slumpade sig att jag fick läsa en av de första soliga dagarna i slutet av mars. Den måste vara skriven av någon som själv har upplevt de porlande dikena. Och när jag i somras läste om trakten av Kiruna var det tydligt att boken är drygt hundra år gammal, för det beskrivs som ett riktigt nybyggarsamhälle i ödemarken. Nu har det ju som bekant hänt en del där, till och med så mycket att staden ska flyttas.

Nästa chans att läsa den här boken med rätt datum på rätt veckodagar blir 2022. Vi får väl se om jag är sugen på en omläsning då.

111. Bo Balderson: Statsrådet och den utsträckta handen

Tvåpersonscirkeln fortsätter läsningen av Balderson, och den här gången får statsrådet sitta kvar efter att socialdemokraterna återtagit regeringsmakten 1982 (vilket skildras i ett inledande kapitel; han gör helt enkelt minst skada så, konstateras det). För, tror jag, första gången går det också att säkert avgöra exakt vilket år det utspelar sig, eftersom en av huvudpersonerna berättar att hon har namnsdag 30 april, 13 augusti och 15 oktober, som alla infaller på lördagar. Det gjorde de 1983. Sedan uppmärksammade min medläsare att antingen Balderson eller namnsdagsbarnet tog fel när det gällde att dagarna nästa år skulle infalla på söndagar. Eftersom 1984 var ett skottår blev det i stället på måndagar.

Baldersons koncept, en klassisk deckargåta med ett begränsat antal misstänkta i en sluten miljö (där också statsrådet och hans svåger hamnar, mest av en slump), interfolierad med politiskt-satiriska anekdoter, är nu så utprovat att man känner igen sig väl. Gissningsvis var de trogna läsarna (och köparna) av böckerna nöjda med att få vad de bespetsade sig på. Här fick de dessutom ett verkligt originellt mordmotiv, i stället för att det som så ofta i genren gällde pengar eller svartsjuka (den rena galenskapen som motiv hade kanske inte gjort sin entré riktigt än).

Frågan är om författaren driver med sig själv i ett avsnitt där en medverkande bokförläggare klagar över en av sina författare, en "Bosse" som skriver deckare, "en om året, lika varandra som två nummer av Kalle Anka, fast utan deras stilistiska lyftning och djup i personteckningen". I varje fall det sista tycker jag i så fall var onödigt självkritiskt. Annars fastnade jag för att den lilla uppländska kyrkbyn där det mesta utspelar sig heter Vikbo, precis som Harry Fribergs kamrer i de tidigare Stieg Trenter-deckarna. Och vi bildade kan blinka tillbaka när Balderson beskriver en av de medverkande som "mycket mörk och med stora ögon".

110. Therese Bohman: Aftonland

Helt utan att ha planerat det har jag nu läst en av årets Augustprisnominerade böcker i kategorin skönlitteratur. Med det gick det till så att jag för ett tag sedan läste ett par recensioner och ställde mig i den redan långa kön på stadsbiblioteket. Medan jag bidade min tid där kom nomineringarna och så blev man plötsligt högaktuell i sin läsning. (I skrivande stund står det 17 efter mig i kön, så det är fler som har upptäckt den.)

Att jag fastnade för den när jag läste recensionerna var egentligen inte beroende på något annat än att den utspelar sig i akademisk miljö, där jag jobbar till vardags. Huvudpersonen Karolina är professor i konstvetenskap och handleder en doktorand som heter Anton och är sådär härligt charmig (men också härligt slarvig). Det kunde bli en förutsägbar historia om ett olämpligt förhållande, men en anledning att det skiljer sig från det mesta andra i genren är förstås att professorn är kvinna och doktoranden man. Sedan handlar det faktiskt också en hel del om Karolinas övriga liv, där jag länge tycker att hon på ett ganska sorgligt sätt definierar sig utifrån sina relationer till män och ingenting annat.

För den som är verksam i branschen är det också här och var väldigt roligt, till exempel när Karolina ska hantera en äldre manlig professor med större ego än kompetens. Några av scenerna i institutionens korridorer och pentry är riktiga pärlor. Huvudberättelsen slingrar sig mellan dessa pärlor utan att varken sega till sig eller riktigt komma loss, och när det är sådär 40 sidor kvar undrar jag om det inte ska bli mer. Men då händer det något alldeles oförutsett (och inte att någon blir överkörd av en bil eller så), och slutet är ingenting annat än lysande. Karolina visar sig ha mer att komma med än någon - inklusive Anton - har räknat med.

109. Gunnar Ericsson: Hell Svitjod, häll!

Efter några månaders paus har jag tagit nya tag med den här serien, som - som ni kanske minns - är satiriska årskrönikor om svensk politik, omplanterade i vikingamiljö, inte minst vad gäller namnen. Det här året är slutet av 1965 och större delen av 1966, då det var kommunalval och Tage Erlander i TV sade att det unga paret som vill ha en bostad får ställa sig i bostadskön. Det ledde till att de borgerliga partierna gick framåt och Socialdemokraterna bakåt, och chanserna till ett borgerligt maktövertagande i riksdagsvalet 1968 ansågs goda. Här mönstrar de borgerliga sina nya styrkor och Tage Slingerskank, som han kallas i det här sammanhanget sörjer de kämpar som gått till Valhall:

Humorn i det här är lite daterad, tycker jag nog. Roligast blir det när det inte direkt handlar om politik, utan om andra uppmärksammade nyheter. Det här året fastnade jag för den föga ihågkomne gigolon och skådespelaren Vincent Senise, här kallad Vincent Hanfnaske, och på sin tid uppmärksammad för sina uttalanden om hur han lurade rika kvinnor på pengar.

Bortglömd är väl också omslagsbildens sjätte partiledare, längst ner till vänster med gloria. Det är KDS-ledaren Birger Ekstedt som dricker vatten; övriga dricker sådant som anses passa med deras politiska inriktning.

108. Carl Jonas Love Almqvist: Drottningens juvelsmycke

För nu ett par månader sedan kom jag efter i årets tema, och det var den här bokens fel. Jag har sedan haft den liggande, och det har varit enormt motigt att komma igenom den. Förmodligen hade jag fel förväntningar, eftersom den avhandlar en fiktiv historia i anslutning till mordet på Gustav III.

Det är ju ett centralt verk i svensk litteraturhistoria, så kanske man borde ha haft instuderingsfrågor till hjälp. Berättartekniken med en blandning av vanliga romanavsnitt och dramatiska scener med repliker och scenanvisningar gör det lite ryckigt, och jag har tyvärr svårt både att hålla reda på vem som är vem (även förutom att Tintomara uppträder i flera roller) och att intressera mig för hur det ska gå. Men liksom veckans andra prestation är det en bok som det är intressant att ha läst, även om den inte var så intressant att läsa.

107. Jason Cobley: Frankenstein

I samband med läsningen av boken Frankenstein hos Kulturkollo tipsades om det här seriealbumet som jag blev nyfiken på. Det är en trogen återgivning av originalet, även när det kräver ganska mycket text till bilderna (och inte så mycket dialog i pratbubblor):

Det är som synes ett modernt bildspråk med lutande perspektiv, en blandning av stora och små rutor och en färgsättning som understryker det tragiska i berättelsen. Jag tyckte det var intressant läsning, och den som vill läsa Frankenstein kan faktiskt gärna börja här, tycker jag, med tanke på att själva boken känns så åldrad.

Förlaget Argasso verkar ha specialiserat sig på att göra serier av klassiker. Jag kan nog tänka mig att läsa mer därifrån.

106. Mary Shelley: Frankenstein or The Modern Prometheus

När Kulturkollo skulle ha den här klassikern som sin cirkelbok tyckte jag det fanns flera goda skäl att hänga på. Jag hade minnen från tonåren av att ha läst den, och den var gastkramande, kommer jag ihåg. Jag hade ett engelskt oläst exemplar stående. Och så var jag nyfiken på vad av allt man vet om Frankenstein och hans monster som faktiskt kommer från boken och vad som är senare påfund i filmer och annat.

Gastkramande är den inte, och jag är rätt förvånad över att jag kan ha tyckt det. Det går för det mesta alldeles för långsamt för min nutida smak, och det är bara några gånger som det eventuellt närmar sig att bli spännande. Tyvärr är de inte tillräckligt många och tillräckligt bra för att lyfta berättelsen, och man ser dem komma på långt håll - om det nu beror på allmän läsvana eller bakgrundskunskap om historien. Jag har förstås funderat på om det verkligen var den här jag läste, men jag vet inte vad det annars kan ha varit.

Helt över huvudet på mig då har troligen de stora diskussionsfrågorna passerat. Man kan reflektera över varför monstret blir så destruktivt, vad det är rätt att använda vetenskapen till, och inte minst om det är Frankenstein eller monstret som är mest ond.

Det är en del allmän frankensteiniana som inte finns med i boken, visar det sig. Frankenstein väcker inte sitt monster till liv med åska (vad vi får reda på), det utspelar sig inte på ett ensligt beläget slott, och han har ingen puckelryggig medhjälpare som förväxlar hjärnor så att monstret blir ondsint. Men det är månsken, galet stirrande och den arketypiske "galne vetenskapsmannen" i aktion.

I diskussionsgruppen luftade jag åsikten att det är en bok som inte är så intressant att läsa, men intressant att ha läst. Det innebär också att jag av allt att döma inte kommer att läsa om den under överskådlig framtid. Däremot är jag sugen på att se om en av mina favoritkomedier, Mel Brooks' Det våras för Frankenstein, som väl snarare parodierar den klassiska filmen med Boris Karloff än just boken. Här finns till exempel ingen Frau Blücher (gnägg!).

105. Christer Bodén: Sigurd Lewerentz Klippans kyrka 1966-2006

I publikationspaketet från utställningen i Klippan fanns också den här tio år gamla jubileumsskriften från när S:t Petri kyrka fyllde 40. Mer än den andra är den här en guide till besökaren, och det har varit roligt att gå i sina egna fotspår med hjälp av den, och att få reda på de detaljöverväganden som Sigurd Lewerentz gjorde före och under bygget.

Jag tog lite bilder när jag var där, till exempel på klocktornet och de specialutformade, vördsamt bugande lyktstolparna:

Det här är strängt taget inte kyrkan, utan församlingshemmet, med karmlöst infattade fönster:

Invändigt är det nästan ännu mer fascinerande med de mörka tegelväggarna och återanvändningen av tegel för till exempel altare och predikstol:

Dopfunten är en mussla, och under den finns en vattenfylld spricka i golvet - symbolik så det räcker för den som är sinnad för sådant:

I väggarna finns det dekorativa inslag som också vad jag förstår fyller en funktion i uppvärmningen:

Byggnadens konstruktion, valv och bjälkar, är synlig:

Ett intressant besök, som förhöjdes av intressant läsning efteråt.