121. Louise Glück: Averno

Averno är en kratersjö i närheten av Neapel, som under antiken ansågs vara porten till Hades, det vill säga det underjordiska dödsriket. (Hur det här går ihop med föreställningen om Styx, den flod man skulle passera för att komma dit, undandrar sig min bedömning.) I den här diktsamlingen återkommer i olika skepnader myten om Persefone, hon som tillbringar halva året med sin make Hades och halva året i vår värld med sin mor Demeter. Det är anledningen till växlingen mellan vinter och sommar.

Naturen är ett annat återkommande tema, men inte den grönskande natur som diktare gärna återkommer till, utan mer den aspekt av naturen som innehåller just vinter och död - en förutsättning för livet och sommaren, förstås. Om man ska välja ut en definierande formulering kanske den här kan passa:

Det andra fann i konsten
fann jag i naturen. Det andra fann
i mänsklig kärlek, fann jag i naturen.
Mycket enkelt. Men där fanns ingen röst.

Glück är på ett sätt inte svårläst. Hon skriver fullständiga meningar, för det mesta korta och alltid tydliga. På ett annat sätt har hennes dikter ett djup som jag känner att jag inte alltid når ner till, men det är eventuellt inte nödvändigt att göra det för att ha viss behållning av läsningen.

120. Harry Martinson: Aniara

Det finns så mycket skrivet på olika håll om det här rymdeposet att det svårligen går att säga något nytt. För egen del är det ett återbesök på goldondern Aniara; jag läste boken första gången 1992 när jag gick på gymnasiet. Om det kan sägas att jag valde den själv från en ganska lång lista med modern litteratur och att tanken - som jag förstås höll tyst om - var att många andra av de valbara verken var sådana som jag kunde läsa på fritiden, men knappast detta. En bidragande orsak kan ha varit att den inbjöd till sådan analys som jag tänkte mig kunde leda till bra betyg.

Vad som däremot inte är lika omskrivet är den här inläsningen från 1959 av Ulf Palme, ursprungligen gjord för radion. Den är av en sort som inte görs längre - och inte bara för att man hör när han vänder blad - men om man uppskattar den eller inte är en smaksak. Han har en diktion och en timbre i rösten som ingen nutida inläsare, men jag gissar att det var så man fick lära sig att låta på Dramatens elevskola på fyrtiotalet för att nå upp till översta balkongen. Ingen nutida inläsare hade heller haft den pausering Palme har, som vi skulle kunna kalla generös. Innan man har lärt sig att det mellan stroferna kan få gå fem tysta sekunder börjar man treva i fickan för att se om telefonen har tappat uppkopplingen. Och inte heller under pågående läsning är tempot högt. Kanske är det just där som de flesta lyssnare av idag skulle ha svårt, tror jag. Efter en stunds tillvänjning är jag däremot klart positiv.

119. Georges Rodenbach: Brygge-den-Döda

Varje år i december reser Kulturradions Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell någonstans i Europa och gör reportage om arkitektur, kultur och mat, som sedan interfolieras med studioinslag i en långsändning den 23 december (och ett stycke in på den 24). Julen 2018 var de i Dinant, Oostende och Brygge i Belgien, och då nämndes den här kortromanen, som för mig var alldeles okänd. (Det har tagit ett tag för mig att komma fram till den, men för en gångs skull minns jag alltså var jag har blivit tipsad.)

Det är en mycket tidstypisk berättelse, för svensk publik kanske bäst beskriven som hjalmarsöderbergsk melankoli och flanörskap. Huvudpersonen har blivit änkling och flyttat till Brygge, som han uppfattar som en död stad, och ett passande ställe att själv tyna bort. Mest ägnar han sig åt att gå ut och gå på sena eftermiddagar, när andra har hunnit in i sina hem. Man kan av det här tro att det handlar om en äldre man, men alls icke, han är i fyrtioårsåldern, och fullt kapabel att bli besatt av en kvinna på nytt. Det blir han också, på ett lika osunt sätt som han har varit besatt av sin döda fru. Trots att det inte händer så mycket på ytan - och det som händer sker verkligen inte snabbt - saknas det inte dramatik.

118. Harold R Foster: Riddarna av Det Runda Bordet

Redan på första sidan lyckas Valiant gå ner sig på tunn is i de träskmarker där hans folk bor i exil i England. Men som den rådige yngling han är simmar han under isen, spränger den underifrån när han behöver luft, och simmar vidare in till stranden. Där hugger han till ett par skidor av två döda träd och ger sig hemåt, trots att kylan får hans kläder att frysa "till pansar på hans skakande kropp". På nästa sida får han vila ut hemma på slottet, febrig och yrande.

Nu börjar man kunna konceptet, och jag ska nog inte fortsätta med de trettiosju ytterligare delarna. Men här kommer han för första gången i kontakt med verklig historia i form av Attila och hans hunner, och får också bevittna Attilas död. (Valiants samröre med kung Arthur ser jag som fiktivt, även om den senare kan ha existerat - men detta är inte platsen att gå vidare med den frågan.)

Valiant är inte bara stark och modig, utan även förståndig (och förnumstig):

Och kunglig, vilket alla genast inser när de träffar honom:

Det är faktiskt inte så lite tröttsamt, men ändå intressant att nu ha fått en egen bild av detta epokgörande mästerverk.

117. Charlotte Hagström: Man är vad man heter. Namn och identitet

Som nöjesbredvidläsning till kursen om ortnamn och personnamn - som ni kanske minns - fyller den här boken sin funktion väl. Författaren är etnolog och har därmed en annan ingång till frågor om namn och identitet än de rent språkliga. Här behandlas sådant som namnval, social tillhörighet, adoption och etnicitet, för att nämna något. Ämnet karaktär gör att det här och var blir något anekdotiskt. Men man tvivlar inte på att arbetet är gediget, det väcker många intressanta tankar.

116. Hans Koppel: Hemvändaren

Det kan dölja sig vad som helst bland följetongerna på Storytel; jag har lyssnat på både utmärkta och usla historier där. De sistnämnda syns ofta inte här, eftersom jag inte brukar höra dem till slut. Den här är om inte utmärkt, så i varje fall så mycket till sin fördel att jag lyssnar klart. Jag tror dessutom att det är den sortens bok som gör sig allra bäst för lyssning.

Det handlar om Karin, som har skrivit ett par finlitterära böcker med viss framgång hos kritikerna, men måttlig dito hos läsarna/köparna. Nu kommer hon ut med en deckare om en kvinna som mördar och styckar män, och får därför sitta i en panel på Bokmässan med två äldre manliga författare, som ondgör sig över deckargenren och dess låga kvalitet. Karin tröttnar, säger några väl valda ord, reser sig och går. Eftersom det hela dessutom sänds direkt i TV blir hennes deckare mer uppmärksammad än den annars hade blivit, säljs till utlandet, och hon förväntas ställa upp och bli intervjuad i alla tänkbara sammanhang. För att inte tala om att hennes bakgrund dissekeras på Flashback. Första avsnittet av följetongen slutar med att hon per telefon får reda på att hennes mamma har hittats död framför TV:n, och Karins första tanke är att hon har fått en hjärtinfarkt av upprördheten i samband med TV-programmet.

Därifrån rullar det på med sådant som behöver göras efter ett dödsfall i familjen. Karin måste tillbringa en hel del tid i mammans hus i en av Helsingborgs fashionabla delar, hon träffar gamla bekanta och skaffar sig en och annan ny bekant, samtidigt som uppmärksamheten efter mässan inte riktigt lägger sig. Det är en kombination av roligt och spännande på ett ganska ovanligt sätt, och berättat på ett aningen gränslöst sätt, som kunde bli outhärdligt, men bidrar till komiken. Ibland påminner det om Martina Montelius, som jag ju har gillat när jag har läst henne.

Men nog är det synd att en annars bra ljudbok, som utspelar sig i Helsingborg, inte är korrekturlyssnad så att det blir rätt uttal av Ramlösa.

115. Harold R Foster: Det sjungande svärdet

I det här andra albumet om Prins Valiant går han vidare i samma stil som i det första, så att man undrar om han har superkrafter som andra saknar.

Han lyckas påpassligt utnyttja det som finns till hands, om det så bara är en gås:



och om vi inte förstår hur kompetent han är så påminner han oss:



Ibland har han rent av drag av MacGyver, fast Valiant förstås inte har någon pennkniv:



Avståndet till den tid det utspelar sig är så långt att avståndet mellan trettiotalet då serien kom till och vår tid ofta kan bortses från. Men är det någonstans det märks att serien inte är dagsfärsk är det i kvinnoporträtten, där det egentligen bara finns två sorter, häxor och våp. Våpen kan man förälska sig i, och hon kan göra detsamma tillbaka:

Historien om Ilene är huvudintrigen i den här delen, men tar många vägar, som för Valiant både tillbaka till sitt hemland Thule och till träskmarkerna där hans landsflyktiga familj fortfarande bor.

114. Christopher Pålerud: Kungarna av gränsen

En historia om två tonåringar som medelst flakmoped smugglar porrtidningar till Norge i slutet av åttiotalet, i uppläsning av Ragge från Ronny och Ragge, det skulle kunna bli outhärdligt efter få minuter. Men det är i sitt slag fullt uthärdligt. Något av en skröna är det förstås, och den ene tonåringens farbror, Lasse Lavett, som är den drivande i företaget, är en karaktär som nog inte hade fått gå lös i verkligheten, men det går absolut att lyssna på när man tar sin dagliga promenad. Och Fredde Granberg läser riktigt bra, till min förvåning.

113. Kristina Agnér: Var inte rädd för mörkret

Kristina Agnérs debut har beskrivits som mysdeckare, men jag håller inte riktigt med om det. Visserligen dricks det enorma mängder kaffe och ett och annat glas vin, men den har inte den obesvärade inställning till mord och död som brukar känneteckna myssubgenren. Snarare reagerar de flesta medverkande så som man själv hade gjort om det hände traumatiska händelser omkring en, och det är förstås ingen negativ egenskap hos en bok att den är trovärdig på det sättet.

Det handlar om Alva, vars liv har ändrats på mer än ett sätt strax innan själva handlingen börjar. Hennes sambo är otrogen och hennes mamma dör, och själv har hon därmed två anledningar att lämna Stockholm för att ta hand om ett torp i Tosseboda i Småland. Det är hennes mammas barndomshem, även om det var först på senare år som hon fick anledning att återvända dit, och Alva är alltså en bekant person för folk i bygden. Just den delen, att alla vet vem hon är, fast de aldrig har träffat henne, tycker jag hör till det allra bäst beskrivna. Alva ser inte sig själv i första hand som "Lenas dotter", ännu mindre som "Evys barnbarn", men för grannar och vänner som är födda där för många decennier sedan är det just det hon är.

Det visar sig ganska omgående att det är något mystiskt med mammans död, och Alva får kontakt med den lokala polisen. Där är väl en sak som utmärker mysdeckaren i motsats till den realistiska polisromanen - ett samhälle som Tosseboda skulle i verkligheten inte ha en polis stationerad, för att inte tala om att den sortens ensamarbetande poliser inte heller finns idag. Men det priset betalar jag gärna för att få en historia som verkligen är förankrad i lokalsamhället, inklusive ett värdshus på dekis och invånare som gör vad de kan för att med olika sysselsättningar livnära sig där.

Själva deckargåtan är väl hanterad, inklusive en del som berör ett gammalt och ouppklarat försvinnande. Någon ledtråd hade för tydlig kontrastfärg för att jag skulle kunna förbise den, men jag insåg verkligen inte allt. Alva morskar så småningom upp sig och blir något av Puck Bure, Maria Langs berättarjag i de första böckerna, hon som alltid får sitta med vid förhören trots att hon borde vara lika misstänkt som alla andra. Det finns anledning att tro att Alva kan återkomma, och det har jag inte något emot alls.

112. Mikael Strömberg: Svarthål

Det är som vanligt hos Mikael Strömberg en lång upptakt till det mest spännande, som den här gången utspelar sig på ett par skolutflykter, en i femte och en i nionde klass. Sådana har vi väl alla varit på, och den stämningen är välfångad. Skräcken är mer underlig än skrämmande för mitt vidkommande.

111. Mikael Strömberg: Skuggvärld

Till skillnad från Mikael Strömbergs andra skräcknoveller innehåller den här ingenting övernaturligt alls. Det tar sin tid innan den blir ruskig, lite för länge enligt min smak. Fram till dess är den en förbryllande historia om en fastighetsmäklare och en låssmed som har något slags samarbete, som man ju kan gissa att det finns anledningar att hålla hemligt. Och den gissningen är alldeles rätt.

110. Mikael Strömberg: Stamfäste

Det bästa med den här novellen är inte skräckinslaget, som faktiskt är ganska modest. I stället fastnar jag för beskrivningen av hur huvudpersonen Alex återvänder till sin barndoms sommarstuga och hur han har tänkt sig att allt ska vara som förr där. Men det är det förstås inte, när ingen har varit där på många år - och ändå är vissa saker precis som förr. Det hade faktiskt kunnat bli en riktigt fin novell utan de övernaturliga inslagen, som känns lite påklistrade.

109. Eva Brylla: Andersson, Pettersson, Lundström och... Beachman

Till sommarens fröjder hör att jag läser en sommarkurs, Ortnamn och personnamn på distans vid Uppsala universitet. Det är en diger litteraturlista, dock många korta artiklar, och så några böcker, som jag har tänkt läsa hela, fast det bara ingår delar i kurskraven. Så är det med den här.

Eva Brylla hade en lång karriär som namnforskare, knuten till Uppsala universitet och det som då hette Språk- och folkminnesinstitutet. Hon är väl skickad att skriva om den här bokens ämne, efternamnens framväxt i Sverige, Norden, Tyskland och England, med betoning på Sverige. Hon skriver också väl - man kan med goda skäl kalla detta för bästa sortens populärvetenskap, där vetenskapen har samma plats som det populära. Boken kom 2009 och det har sedan dess kommit en ny namnlag, så den är något överspelad i ett par avsnitt, men som helhet är den läsvärd fortfarande. Till ämnet hör ju en viss benägenhet till anekdoter, som här hålls precis lagom många och långa.

108. Mikael Strömberg: Själskifte

Den här novellen är försedd med en ramberättelse, som jag inte helt inser värdet av. Huvudpersonen hittar en tom bil där en mobiltelefon ligger på laddning, och i den finns en nedskriven berättelse om ett övernaturligt händelseförlopp med försvunna barn och ett ödehus. Den berättelsen har sina poänger och hade försvarat sin existens på egen hand. Inramningen känns däremot närmast överflödig.

107. Mikael Strömberg: Sorgegast

Man måste inte ta sig till någon särskilt mystisk plats för att uppleva kusligheter; ibland finns det skrämmande alldeles inpå en i vardagen. Så är det med den här novellen, där berättaren och hans bror Johan får rå sig ganska mycket själva när föräldrarna arbetar. De hör då ljud från grannlägenheten, trots att familjen som bodde där har flyttat ut. Det tar tid innan förutsättningarna är på plats, och jag tycker faktiskt inte att det blir så hemskt ens på slutet, vilket är synd.

106. Mikael Strömberg: Stoftland

Det har kommit fler noveller av Mikael Strömberg sedan jag lyssnade senast. Han är kvar i skräckgenren, och i den subgenre som handlar om unga människor som åker ut till något mystiskt ställe och inte har med sig det de borde. Här hamnar fyra stycken på en ö, Griftö, som verkar vara fiktiv av mina sökningar att döma. Helt säkert fiktivt är det övernaturliga som händer där, en följd av öns förflutna som avrättningsplats. Det är i sin genre och subgenre inte alls oävet, om man gillar det som smyger sig på.

105. Harold R Foster: Prinsen från Thule

Förutom när jag hängde på månadens tema i april, som var just serier, har jag inte läst mycket sådant i år. Och något större projekt i genren har jag inte haft sedan jag gick i mål med Asterix i oktober förra året. Nu får vi se vad det blir av det här, men det finns i alla fall fyrtio album att läsa för den som vill.

Prins Valiant, alltså. Han är inte minst känd för sin frisyr, som han delar med Uma Thurman i Pulp Fiction, för att bara nämna någon:

Men han var först, både för att serien utspelar sig på 400-talet (med viss tänjning) och för att den kom 1937. I den här utgåvan har man samlat 46 helsidor, och eftersom det ursprungligen publicerades en i veckan är det ett knappt års produktion som ryms i varje del. De fyrtio delarna omfattar det som Hal Foster själv producerade, innan han lämnade över serien.

Serien har rykte om sig att vara en av de bästa som har gjorts, och det har jag lite svårt att se av det jag har läst hittills. Men den sticker onekligen ut genom sin på flera sätt monumentala framtoning. Formen, en sida i veckan i tidens dagstidningar i stort format, gör att det går att experimentera med enorma miljöbilder över halva sidan ibland:

Den löpande intrigen ansluter sig till såpoperans berättande, där ingenting någonsin riktigt tar slut, utan det finns alltid en tråd hängande i luften för att man ska vilja fortsätta. Här löses det med en minimal resumé överst på varje sida, men jag undrar om den är tillräcklig för att dra in en ny läsare. Men allra först händer det här:

Valiant är alltså son till "kungen av Thule", som hamnar i England - Norfolks marskland, om jag förstår det rätt. Det är en del som ska etableras i början, inte minst Valiants karaktär av hjälte. Han verkar ibland ensam ansvarig för hela folkets väl och ve:

och dödar träskmonster och annat som hade han aldrig gjort annat.

Som synes berättar den här serien utan pratbubblor, och närmar sig ibland en bilderbok. Kanske är det därför det kan bli aningen deklamatoriskt ibland:

 
inte bara i replikerna utan också i den berättande texten. Och när han inte deklamerar/deklarerar är han handlingskraftig:

Det kan någon gång bli närmast parodiskt:

men man kan inte ta ifrån den här serien att den inte liknar någon annan.

104. Jimmy Vulovic: Klasskamrater

Titeln på den här novellen är inte så entydig som man först kan tro, för förutom att det handlar om Ayla som ska träffa ett par gamla skolkamrater finns det också ett tydligt klassperspektiv i historien. Den är så som bra noveller ofta är, ett kort utsnitt ur tillvaron men ändå beskrivande en stor del av ett liv genom återblickar. Den som vill läsa eller lyssna kan göra det på författarens hemsida, och den kvarten tycker jag att alla kan ta sig.

103. Anna Jansson: Rop ur mörkret

Någon gång ibland kommer det en kortroman i följetongsformat om Anna Janssons återkommande detektiv, Maria Wern vid polisen i Visby. Hon figurerar annars också i vanliga romaner som kommer i form av vanliga böcker, men dem har jag faktiskt inte kommit mig för att läsa ännu. Och eftersom även den sviten byggs på årligen känns den alltmer oöverstiglig att börja på.

Den här gången handlar det i stort sett inte alls om Maria Werns privatliv, och det gör inte mig något. I stället är det en klassisk damsel in distress som har huvudrollen. Hon heter Emma och har återkommit till Gotland efter några år på fastlandet, och anledningen till det är att hennes tvillingsyster Camilla är försvunnen. Systern har varit borta i ett helt år, och det är väl ingen som tror att hon fortfarande är i livet, men när man inte har hittat henne är det förstås svårt för polisen att bedriva en mordutredning fullt ut. Emma har dessutom fått jobb i hemtjänsten på samma ställe som Camilla tjänstgjorde, och flyttar in i systerns torp. Det är kanske inte så förvånande att det börjar hända mystiska saker där.

Av oklar anledning har polisen mitt i semestertid - på Gotland! - fått tid att damma av det gamla fallet, och Emma ligger inte heller på latsidan när det gäller sådant som annars borde göras av myndigheter. Hon är inte någon huvudperson som man odelat sympatiserar med när hon går runt och lägger sig i, och hon verkar ha förvånansvärt mycket tid att dricka kaffe hemma hos folk när hon har till ärende att lägga om bensår eller dela ut mediciner. Stundom blir det också aningen beskäftigt när författaren vill visa upp sin research om hur det går till i vården. Men som anspråkslös avkoppling är det här ändå helt passabelt.

102. Matthew Costello och Neil Richards: Danger in the Air

Det här att föra in verkliga personer i fiktiva skildringar kan bli både bra och dåligt. Här är det Amelia Earhart. den amerikanska flygpionjären, som gästar Mydworth Manor i England, och det blir otaliga tillfällen att nämna autentiska - tror jag - flygplansmodeller. Sir Harry Mortimer får också tillfälle att återuppliva sina gamla flygartalanger från första världskriget, det som fortfarande bara heter "the war".

Det är inte tillräckligt mycket intrig i den här historien för att den ska bli bra, men researchen om aviatrisen är gedigen såvitt jag kan förstå. Och de äter sandwiches mer eller mindre hela tiden, serverade av en hord tjänstefolk, som Harrys faster Lavinia har hyrt in för denna helg, för det är status att få ha en flyguppvisning på ägorna. Hur ekonomin går ihop förstår jag inte.

101. Ulrika Knutson: Kvinnor på gränsen till genombrott

Bokcirkeln har nytt tema, nämligen "hundra, jubileum etc" - eftersom detta är vår hundrade bok sedan vi började verksamheten. Tanken med just denna är att den handlar om Fogelstadgruppen (som jag gärna hade haft ett foge-s i, men så ska det tydligen inte vara), som grundades 1921, samma år som kvinnor fick rösta i riksdagsval för första gången, och det är ju därmed ett hundraårsjubileum. Boken är däremot från 2004.

Jag var inte så välbekant med gruppen och vad de egentligen gjorde, men det blir man här. Fem kvinnor räknas dit, och de grundade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, som i tre decennier hade både sommarkurser och längre utbildningar för att höja bildnings- och utbildningsnivån bland kvinnor av alla samhällsklasser, så att de kunde ta vara på sina rättigheter. Namnkunnigast bland de fem är numera Elin Wägner, men de framstår alla som intressanta personligheter, och inte alltid helt kompatibla. De gav också ut en tidskrift, förutom att flera av dem hade en yrkesverksamhet vid sidan av det här projektet, som vad jag förstår bara sysselsatte rektorn Honorine Hermelin och Fogelstads ägare Elisabeth Tamm på heltid, och den senare drev också Fogelstad som lantbruk.

Dispositionen är sådan att kapitlen i tur och ordning koncentrerar sig på en kvinna i taget. Förutom de fem är det också några helt vanliga kursdeltagare, varav Ulrika Knutson faktiskt har hunnit träffa ett par stycken och intervjua. Det känns som en välgärning att ha gjort det i tid, för idag lär det vara svårt att hitta någon. Sedan handlar det också om en del kvinnor som var kända för annat, men som hade anledning att gästa Fogelstad som föreläsare eller vänner till någon eller några i gruppen, till exempel Moa Martinson och Alexandra Kollontaj. Av de namnen får man intrycket att verksamheten lutade vänsterut, men det är verkligen inte hela sanningen. Om något var den från början liberal, men inte partibunden.

Det här gör att kvinnorna återkommer i varandras kapitel och glider ut och in i framställningen som omväxlande huvud- och bipersoner, och det ställer lite krav på läsaren. Det är inte heller en bok där författaren är osynlig, konstaterade vi - snarare dyker hon upp och samtalar med både oss och dem hon skriver om. Framställningen är också ganska citattung, och det hade vi blandade uppfattningar om. Själv är jag benägen att tycka att hon har skrivit lite för lite själv och drunknat i saker hon vill visa för oss, medan andra i cirkeln inte var lika kritiska. Men det är kanske svårt att undvika det när det finns tidskrifter, protokoll och brev, brev, brev mellan dessa skrivande personer, som dessutom i flera fall verkar ha sparat allt och sett till att det arkiveras ordentligt.

Det finns mycket annat att fästa sig vid, inte minst att de fem tillsammans är en intressant blandning av modernt och omodernt, ibland nästan paradoxalt. Deras syn på utbildning berör frågor som fortfarande är aktuella - eller kanske på nytt, eftersom det har funnits tider när friskolor och alternativ pedagogik inte har varit så i ropet. Och Elisabeth Tamms syn på jordbruk hade idag varit ekologisk och fått alla tänkbara märkningar, medan den då var omodern eftersom hon inte ville använda konstgödsel. Är man tillräckligt långt efter sin tid kan man för eftervärlden framstå som före sin tid.

Slutligen kan jag inte låta bli att tala om att Amelie Posses gods i Tjeckoslovakien heter Líčkov, med just dessa diakritiska tecken. Svenskar brukar tycka att å, ä och ö ska se ut så, så då kan vi försöka få rätt när det gäller andra språk.

100. Lotte Dalgaard: Mardrömmen i Mariestad – Historien om Helena Anderssons försvinnande

Om man inte orkar ta sig an en tråd på Flashback som i skrivande stund innehåller 36 916 inlägg kan man lyssna på - eller läsa - den här skildringen av fallet med Helena Andersson, som försvann i Mariestad en sommarnatt 1992. Det har varit ett av de där fallen som har återkommit i medierna med ojämna mellanrum, ibland för att det faktiskt har hänt något i utredningen, ibland för att Leif GW Persson har sett sig föranlåten att uttala sig, ibland bara för att det har gått ett jämnt antal år sedan det hände.

Boken är översatt från danska, och bakgrunden till det är att författaren var journalistpraktikant 1992 och skickades till Mariestad för att skriva om fallet. Främsta anledningen till det i sin tur var att en dansk man var misstänkt för att vara inblandad i försvinnandet. Översättningen är tyvärr inte alldeles lyckad. Dels förklaras en del som kanske måste förklaras för danskar men inte för svenska läsare (att Vänern är Sveriges största sjö understryks minst två gånger), dels har översättaren inte riktigt förstått att "køre" inte alltid betyder "köra" utan också kan betyda "åka" (vilket ju har viss betydelse när det handlar om förflyttningar den aktuella kvällen och natten), dels är det rätt stor förvirring vad gäller rättsliga termer ("vittnesförklaring" verkar motsvara det jag hade kallat vittnesmål, men det är bara ett av många exempel).

Innehållet bjuder nog inte de redan pålästa på så mycket nytt, men för oss som inte har följt allting sedan det hände duger det som sammanfattning. Men boken lider också av att i original ha varit uppdelad i tre avsnitt, och att vissa fakta återkommer mer än en gång som en rekapitulation, som jag klarar mig utan när jag hörde det för tio minuter sedan. Det står ändå klart att det är en del i utredningen som inte stämmer, och att allt som alla har uppgett inte kan vara sant samtidigt. Hur det gick till och vad som hände kommer man inte så mycket närmare, och det kanske inte är att vänta sig så här långt efteråt. Men Flashbackdetektiverna tragglar på, så bortglömt är det här fallet inte.