235. Madeline Miller: Kirke

Ett tag före jul hade vi bokcirkel, men jag hade inte lyckats planera så att jag hann läsa ut den här boken före diskussionen. Sedan har det inte heller funnits en skarp deadline som har motiverat, men det ska inte uppfattas som att jag inte uppskattade boken.

Gudinnan Kirke är känd från Odysséen, där hon möter Odysseus och hans män när de är på hemfärd från Troja och landstiger på hennes ö. Hon svarar med att förvandla männen till grisar (och tillbaka igen, ska sägas). Det upptar en kort episod i den här romanen som följer henne från födelse till - ålderdom, för eftersom hon är en gudinna är hon odödlig. Det är bara en av paradoxerna här, att hon kommer att överleva alla dödliga, och aldrig få träffa dem i dödsriket. Tillvaron som gudinna framstår inte på alla sätt som avundsvärd, särskilt som hon har råkat i onåd och förvisats till denna ö, där hon förväntas leva i evighet ensam.

Cirkeln var översvallande, jag är positiv.

Eftersom det här är årets sista inlägg är det dags att summera 2020 års läsning. Året har ju varit som det har varit, och det här är inte platsen att summera det på andra sätt, bara att konstatera att det för min del har varit ett sämre läsår än 2019, men inte så dåligt som 2018:

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

Jag upprepar det har jag sagt vid något tidigare nyår, att jag inte läser för att blogga eller bloggar för att läsa. Men bloggandet gör min läsning mer strukturerad, vilket jag inte ser som en nackdel.

234. Peter K. Andersson: Komikerns historia

Genom tjugo korta fallstudier skisserar författaren här komikerns historia. Möjligen tycker jag att det mest är fallstudier och inte så mycket av en övergripande historik, men det är ändå intressant nästan hela tiden. Så småningom blir det ändå tillfällen till jämförelser genom seklerna av hovnarren, hovdvärgen, clownen, music hall-sångerskan, filmkomikern, TV-komikern, stå upp-komikern och youtubern, för att nämna något. En del hade jag hört talas om - Chaplin och Lucille Ball till exempel - men en hel del var alldeles nya för mig. Som vanligt sitter man nu med ytterligare läs- och filmtips att försöka få tid för.

233. Astrid Lindgren: Godnatt, herr luffare! & Jul i stallet

Den första och längre novellen i den här volymen är mycket lindgrensk i sin ton. Det handlar om några syskon som är ensamma hemma och får besök av en luffare. Han visar sig ha talanger som kommer väl till pass.

Det här var en fjärdedel av Novellix' sista kvartett för i år. Tyvärr var de andra tre fjärdedelarna sådant som hade ingått i förra årets adventsask, vilket gjorde mig rätt besviken. Nu slutar Novellix med möjligheten till prenumeration, så vi får se hur jag förhåller mig till dem framöver. Jag har uppskattat insatsen för novellen som genre, men på sistone har vi inte varit helt överens om hur det ska förvaltas.

232. Elly Griffiths: Främlingen

Elly Griffiths har jag tidigare mött som författare till böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway. Här gör hon en avstickare från det spåret i en annan deckare som anges som fristående, men det har faktiskt nyligen kommit en bok till om den polis som sköter utredningen här. Hon heter Harbinder Kaur (som uttalas som om hon hette Carr) och är kvinna, av indiskt ursprung och homosexuell. Inget av det hade väl behövt vara något att hänga upp sig på i dessa dagar, men sammantaget gör det henne till något av en outsider. Hon är inte heller helt sympatiskt skildrad - ett krävande val av författaren, som jag utgår från inte önskar sig att någon av de grupper Kaur tillhör ska schabloniseras.

Huvudperson är annars Clare Cassidy, som är engelsklärare på en skola, där hennes dotter Georgia är elev. Skolans äldsta byggnad har ett förflutet som bostad åt R. M. Holland, en författare av viktoriansk skräck, som Clare håller på att skriva en bok om - eller i alla fall har hon självbilden att hon gör det. Författarens arbetsrum finns kvar som museum, och när Clare på höstlovet håller en fristående skrivarkurs använder hon Hollands novell "Främlingen" som exempel. Allt det här gör att det finns gott om utrymme för skräck i vardagen, inte minst när en kollega till Clare mördas, och någon använder Clares dagbok för att skriva meddelanden till henne. Denna någon verkar dessutom veta en hel del om R. M. Holland och "Främlingen".

Berättelsen är skriven ur tre olika perspektiv, Clares, dottern Georgias och Harbinder Kaurs, förutom att både Clare och Georgia skriver dagbok, som vi får läsa delar av. Och så finns novellen "Främlingen" med, både som insprängda utdrag och i sin helhet på slutet. Både novellen och Holland är fiktiva, ska understrykas, och jag tror Griffiths har haft mycket roligt med att få till detta. De tre berättarperspektiven är jag inte säker på att jag tycker tillför något, men intrigen med mord i nutid och en skräcknovell i dåtid är riktigt bra hanterad. Det blir också tillfälle att anspela på en hel del annan engelsk litteratur, säkert belönande för den som är beläst, men inte störande för oss som inte kan Wilkie Collins eller Shakespeare så väl. Jag är benägen att fortsätta även med den här Griffiths-sviten när det blir möjligt.

231. H. C. Andersen: Granen

Vi läsare vet ju vad som händer med en julgran, så vi vet också att det inte är något för en gran att trakta efter att bli nedhuggen, inburen och klädd eftersom det också innebär att den, som det heter, har peakat. Granen i den här berättelsen vet däremot inte det, bara hur härligt det är att komma in i värmen och pyntas och vara medelpunkten. Det är en ganska typisk Andersen-saga - han är ju inte känd för sina lyckliga slut - med stark julkänsla, även om det faktiskt bara är jul en ganska kort bit.

230. Selma Lagerlöf: Tomten på Töreby

Tomten i den här novellen har mer gemensamt med den snarstuckne och hämndlystne tomte som förekommer i inledningen av samma författares roman om Nils Holgersson - han som förtrollar Nils så att han blir en tvärhand hög - än med den glöggfryntlige presentutdelare vi är vana vid idag. Den här gårdstomten tar ansvar när gårdens herre, ryttmästare Silfverbrandt, håller på att spela bort allt han äger och har, inklusive gården Töreby. Men det vore förstås för lättköpt med ett lyckligt slut för alla inblandade.

Novellix verkar ha ett gott öga till Selma Lagerlöf; hon har förekommit både som egen ask och i sällskap med andra. Och hon är verkligen en mästare på att berätta en historia. Frågan är om hon inte är allra bäst i novellformatet, faktiskt.

229. Dan Andersson: Ett dystert julminne & Om vintern i de stora skogarna

Två små noveller ryms här, och båda utspelar sig i det landskap med forsar, kolmilor och vidsträckta skogar som man förknippar Dan Andersson med. (Min bildningsnivå sträckte sig inte så långt att jag visste att han hade skrivit prosa.) Det är två berättelser som var för sig påminner om vintern och kylan som ett hot mot tillvaron för de människor som bor där, och det blir ingen tindrande julstämning i någondera.

228. Knut Larsson: Dödens ö. Drömmar från den andra sidan

Undertiteln säger mycket om vad den här serienovellsamlingen handlar om. På drömmars vis flyter proportionerna och perspektiven, och om man tror att man vet vad "svampskog" betyder får man tänka om:



Ibland är det också ganska våldsamt och/eller naket:



Det händer inte så mycket i vedertagen mening, men det finns ändå mycket att titta på i bilderna, och det ska man ta sig tid med, eftersom det nästan saknas text. Bilderna är mer konstverk än illustrationer, och det är väl en smaksak om man gillar det. Hur som helst påminner det inte om något annat.

227. Viktor Rydberg: Lille Viggs äventyr på julafton

Det var väl bara en tidsfråga innan den här julklassikern fick plats i ett av Novellix' årliga adventspaket med tillhörande teer. Men jag hade faktiskt inte läst den förr, och med tanke på att den fyller 146 i år är den oväntat fräsch. Berättelsen om hur lille Vigg får följa med julvätten runt i olika familjer och se hur vissa har det så mycket bättre än andra är tyvärr fortfarande aktuell. Vad som känns mindre aktuellt är att han förutsätts vara tacksam för de skor och strumpor han får, medan andra får både roligare och ymnigare presentskördar. Men som sagt, en klassiker är det, och man förstår varför.

226. Doris Lessing: Rufus

Rufus är en stor äldre hankatt som dyker upp hemma hos författaren i London. För den som har varit i motsvarande situation är det stor igenkänning när det börjar med att han bara ska få vatten utomhus, verkligen inte något mer. Sedan får han lite mat, men han ska inte få komma inomhus. Efter ett tag får han vara i köket och sitta på en egen stol där, men inte komma in i resten av huset. Och så småningom ligger han förstås i soffan. Det är en fin liten berättelse som visar både Rufus' och författarens storhet och som verkligen förtjänar sina läsare. (Den ingår i den utgåva av Om katter som jag läste 2017, men det gör ingenting.)

De snygga omslagen till de här fyra kattnovellerna är förresten gjorda av Lisa Benk.

225. Marie Aubert: Får jag följa med dig hem

Den här norska novellsamlingen vet att trycka på smärtpunkterna i livet. Ofta handlar det om relationer som inte fungerar på grund av otrohet, skilsmässa, livslögner och annat liknande. Som läsare måste man nästan pausa mellan varje novell för att inte förta sig. Personerna är överlag inte den sorten som försöker förklara bort sina handlingar, utan snarare sådana som vi kanske alla har träffat, de där som gör sådant de vet att de inte borde, helt enkelt för att de inte kan låta bli. 

Flera av de här berättelserna skulle kunna bli fina kortfilmer, för de är inte mer än åtta eller tio sidor, och därför bara utsnitt ur längre skeenden. Mest är det yngre medelålders personer, ofta föräldrar, som har kommit till det stadium i livet när det börjar stagnera. I en av novellerna är det ett ungdomsgäng som går in i ett semestertomt hus, eftersom en av ungdomarna har tillgång till nyckel genom sin mamma som har lovat att vattna blommorna. Det är ett tydligt exempel på hur man vill säga "men gör inte sådär, det blir inte bra", men det lyssnar de förstås inte på.

Det har också kommit en roman, Vuxna människor, av Marie Aubert på svenska, och det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer mera.

224. Anneli Furmark: Gå med mig till hörnet

Huvudpersonerna Elise och Dagmar i den här serieromanen beskriver sig som Brokeback Mountain med kulturtanter i stället för cowboys. De träffas på en vernissage när de båda är i förhållanden, Elise med en man och Dagmar med en kvinna. Sedan försöker de få sin kärleksrelation att fungera fast de inte är säkra på att de vill lämna sina respektive och fast de bor långt från varandra. Det här inbjuder till visst ältande och är kanske inte den mest bildmässiga intrig jag har stött på i serieform. Men det finns ju sätt att lösa det på:

Anneli Furmarks stil är som vanligt inte traditionellt snygg, utan vetter mer åt det konstnärliga hållet, och hon använder heller inte traditionella rutor för att dela in sidorna. Det blir mycket personligt och fungerar bra för den här sortens berättelse.

223. Angela Carter: Mästerkatten i stövlar

Angela Carter har bland annat skrivit novellsamlingen The Bloody Chamber, byggd på klassiska sagot, varur denna berättelse är hämtad. I enlighet med förlagan handlar det om en försigkommen och förmänskligad katt som är sin husbonde till stor nytta, men jag kan egentligen sagan för dåligt för att kunna identifiera likheter och skillnader. På sagans sätt är det också oförutsägbart och oförklarligt, men det ska man förstås inte hålla emot författaren utan omfamna. Tyvärr har jag svårt för det.

222. Alex Schulman: I jultidningarnas tid

De flesta medier bjuder på julnovell numera, känns det som, även om inte alla dagstidningar låter dem ligga framför betalväggen. Den här kan man i alla fall läsa här utan att vara prenumerant.

Situationen med jultidningsförsäljning känner säkert många av oss igen. Själv har jag aldrig sålt, men det kom ju alltid någon och ringde på och ville sälja - som jag minns det från min uppväxt var det tät trafik och hög konkurrens under de år då bostadsområdet var som barntätast.

Den här försäljaren har fått sällskap av sin pappa, eftersom mamman/hustrun inte släpper iväg en åttaåring ensam. Det är en aspekt som jag inte har tänkt på tidigare, men som förstås är aktuell på ett sätt som den inte var förr. Den här åttaåringen är heller inte någon riktig försäljartyp, verkar det som när de går runt. Sedan händer det något ganska sent i historien, i det sista hemmet de besöker, och det sticker jag ut hakan och säger att jag inte alls begriper.

221. Lina Wolff: Pandemifränder

Årets julnovell i P1 utspelar sig omisskännligen 2020 i skuggan av pandemin. Den blir aldrig huvudsak, men är en förutsättning för en av förutsättningarna i historien, för att inte säga för mycket. Den tänks vara ett julbrev från en mor till en dotter, men den metanivån är kanske inte helt nödvändig för själva huvudintrigen, som berör moderns granne Maud och hur pandemin har fått henne att förändra sitt liv. Det är faktiskt ganska roligt, och imponerande hur författaren manipulerar oss att tycka att något helt orealistiskt är fullkomligt naturligt.

220. Patricia Highsmith: Mings största kap

Alla kattnoveller är inte mysiga - tänk bara på Edgar Allan Poes "Den svarta katten" - och med Patricia Highsmith ska man väl inte heller vänta sig det. Hon gjorde sig mest känd i thrillergenren, och i sitt lilla format hör den här novellen faktiskt också hemma där. Fast den berättas ur katten Mings synvinkel, och han gör sådant som katter gör - sover, solar, smyger, äter - är det hela tiden något olycksbådande, smygande, om man så vill, innan det till sist händer något avgörande. Det är en imponerande uppvisning i vad berättarperspektiv kan användas till, men inte bara en uppvisning för sakens skull, utan en mycket bra spänningsnovell.

219. Claes Hylinger: Kvällarna på Pärlan

Anledningen till att den här boken hamnade på läslistan är att ett stycke ur den läses av författaren själv i P1:s uppesittarkväll varje år; i skrivande stund sitter jag och väntar på det. Det handlar om julfirande, inte minst julbordet med glasmästarsill, sillsallad, julkorv och mycket annat. Andra inslag är antikvariatsbesök och minnen från barndom och uppväxt. Men också i resten av historien är det mycket mat och dryck, ofta på restauranger och kaféer i Paris och London, förutom på stamkrogen Pärlan i Göteborg.

Det är faktiskt så att man undrar när författaren får tid att skriva mellan allt ätande och drickande, men någon gång emellanåt framgår det att han gör det. Det är alltså i någon mening självbiografiskt, och detaljrikt så att jag gärna vill undersöka vilka personer och platser som är autentiska. Autentiska är i varje fall inslagen om patafysik, som jag fortfarande efter viss research inte begriper vad det är. Men i övrigt är det här mycket lätttillgänglig läsning, som ger mersmak vad gäller Hylinger.

218. Tove Jansson: Katten & Ön

Novellen "Katten" visar verkligen att Tove Jansson vet hur det är att ha katt. Den som själv har haft en - eller har bott med en katt som nådigt har låtit sig betjänas - känner säkert igen det frustrerande i att katten inte kan läras skillnaden på råttor (otäcka) och fåglar (trevliga), utan jagar och äter dem med samma instinkt. Och ju mer man tycker om katten desto mer solitär verkar den bli. Det är faktiskt en novell att gå tillbaka till som omväxling till alla kattvideor som man ska hålla sig uppdaterad på.

I "Ön" betraktar hon en sommarö vid olika tider under sommarhalvåret. Den berör mig mindre, eftersom jag i stort sett saknar relation till skärgård, men den är alls icke dålig, förstås.

217. Johanna Nilsson, Maria Soxbo och Emma Sundh: 1-tonsdieten. 12 månader till ett klimatsmartare liv

Här tänjes verkligen gränserna till det yttersta, om detta ska kallas en novell. Det är en fyll-i-bok där man under ett år ska se över sina vanor vad gäller tolv olika aspekter på klimatsmarthet. Det finns en del text, men det mesta skrivandet ska man alltså göra själv. Enda anledningen att jag tar med den här är att den ingår som en av fyra i en ask hos Novellix.

Sammantaget tycker jag att de här fyra "novellerna" faller utanför det man förväntar sig av ett förlag som annars ger ut skönlitterära noveller. Man kanske vill bli överraskad, men för min del måste det göras inom någon sorts förväntad ram, inte genom att komma med något fullkomligt annat än det vanliga.

Och så har jag fortfarande svårt att bli tilltalad med "Rimligt? Eh, ja." och att omställningen ska göras "på ett göttigt vis".

216. Johanna Nilsson, Maria Soxbo och Emma Sundh: Vad håller vi på med? 7 sätt att vända världen klimaträtt

Jämfört med de två tidigare delarna i den här kvartetten tycker jag att den här fungerar bättre i förhållande till mig, kanske för att jag faktiskt redan gör rätt mycket av de sju saker som det handlar om. Det kan sammanfattas i att man - eller "en", som författarna skriver - ska minska sin konsumtion, i synnerhet den som går ut över klimatet. Sedan är jag verkligen inte ända framme, men jag hoppas att det kan räknas att åtminstone inte leva så som de mest avskräckande exemplen.

215. Johanna Nilsson, Maria Soxbo och Emma Sundh: Rättvisekompassen. 32 sidor om klimat, makt, kön & klass

I den här delen av Novellix' kvartett om klimat handlar det om klimatfrågans beröring med olika slag av rättvisa, som undertiteln anger. Tyvärr fungerar det lika dåligt för mig som den förra delen, och jag har också börjat reta mig på författarnas sätt att uttrycka sig, som att "en liten privilegierad klick [...] fortsätter att leva la vida loca som om det inte fanns en morgondag". Det går att signalera allvaret i frågan på ett annat sätt, och det är inte det enda exemplet, om än kanske det tydligaste.

214. Johanna Nilsson, Maria Soxbo och Emma Sundh: "Men Kina då?!" 25 snabba klimatsvar på tal

Med ojämna mellanrum ger Novellix ut facknoveller; den här och tre till kom i en ask med klimattema i våras. Jag har varit kritisk till facknovellen som idé, för jag tycker inte att det fungerar att ge ut facktext i det här formatet - i praktiken en längre tidskriftsartikel i eget omslag. Och så tror jag inte att det är vad man önskar sig om man annars vill läsa skönlitterära noveller, det vi annars kallar "noveller".

Temat är förstås angeläget, men inte heller försummat i den allmänna debatten. Vad som ryms här framgår bra av undertiteln, men det finns faktiskt två svar på varje fråga eller synpunkt. Ett är mycket kort, bara en eller ett par rader, och ett är lite längre, men ryms i alla fall på en Novellix-sida, som är stor som ett vykort. Som så ofta med det här ämnet är samtalstonen tyvärr en blandning av uppläxning och teknikaliteter som inte fungerar bra på mig. Därmed vill jag inte utesluta att det kan fungera på andra.

213. Mats Jonsson: I detta satans rum

Av någon anledning har jag missat den här delen när jag på ett osorterat sätt har tagit mig igenom Mats Jonssons självbiografiska serier. Det är en tunn och liten volym som handlar om fem veckor i London, när han gick journalistutbildning på Mitthögskolan, som var utlokaliserad dit. Det har prägel av nittiotal och ungdom, och är alls inte oävet. Formatet gör ändå att det inte når det djup som han annars ofta lyckas med.

212. Markus Sköld: Det svarta molnet

Science fiction och jag blir inte vänner hur mycket vi än anstränger oss, verkar det som. Enstaka gånger kan vi fungera hjälpligt ihop, men för det mesta inte alls. Med det sagt måste jag konstatera att den här novellen inte alls s d h faller mig på läppen, men "det är inte du, det är jag". Berättelsen som sådan är inte dålig, och den som gillar genren kan nog gilla det här.

211. Markus Sköld: Detta levande offer

Det blir efter ett tag tätt med karaktärer och effekter i den här novellen, faktiskt så tätt att jag undrar om den inte hade gjort sig bättre som roman. Å andra sidan hade jag förmodligen inte valt att lyssna på den i så fall. Det är hamnskiftande och svartkonst i ett vanligt flerfamiljshus med en vanlig lekplats utanför, men sedan visar det sig förstås att allt inte är alldeles vanligt. Det ska rymmas samtidigt med två huvudpersoner, en frånskild pappa som jobbar på bygge och en ung kvinna med trasslig familjesituation. Var och en av dem hade räckt till en novell, så det blir som sagt lite trångt. Det ska inte förta det goda intrycket att författaren kan berätta en historia.

210. Isabella Nilsson: Vårt behov av vers

De här inplastade biblioteksböckerna är onekligen svårfotograferade. Inte blir det bättre med blixt heller:

Nåväl, det är ju insidan som räknas. Där finns nio miniessäer om nonsenspoesi och lika många översättningar av engelsk sådan. Efter att ha hört ett radioinslag om författaren tänkte jag mig att det här skulle vara roligare än det visade sig vara. Essäerna har drag av nonsensdikt på prosa, ett bedövande formuleringsflöde som för mig ställer sig något i vägen för innehållet, som jag inte fullt ut lyckas nå fram till. Jag vill inte utesluta att en annan läsare kan ha större framgång därvidlag.

209. Tomas Bannerhed: Blommor till pappa

Det är intressant hur man som läsare (lyssnare) kan uppfatta att det finns ett hot mot idyllen, utan att det egentligen skrivs ut tydligt i texten i den här novellen. På ytan handlar det om en liten flicka som har fått ny klänning, plockar blommor tillsammans med en äldre man som hon känner väl, och är full av förväntan inför att börja skolan. Jag vill inte förstöra den för någon som inte har hört den ännu, så jag avstår från att säga mer, men det vore intressant att diskutera den med någon för att se om den ger samma intryck på andra.

208. Sam Ghazi: Ljudet av galenskap

Frågan är vem som är mest galen i den här novellen, huvudpersonen eller den uppdykande man som hon känner igen från förr. Om något så visar den här berättelsen hur svår gränsdragningen mellan normalitet och galenskap kan vara, och att de flesta kan trilla dit under rätt - det vill säga fel - omständigheter.

207. Agneta Pleijel: Dubbelporträtt

Omkring en verklig händelse, att målaren Oskar Kokoschka porträtterade Agatha Christie till hennes åttioårsdag, vindlar den här romanen. Från början är föremålet föga roat; det är hennes dotterson som har arrangerat det hela. Konstnären är svårövertalad; han har slutat måla, säger han. För att det ska bli något av det pratar de med varandra, från början mest han, men så småningom även hon. Det handlar om "döden, kärleken och konsten", säger baksidestexten, men även rätt mycket om livet. De har ju båda långa liv bakom sig, och är nyfikna på varandra, även om de inte vill erkänna det.

Man får hela tiden påminna sig att detta är fiktion. I den fiktionen finns också en hel del sanna episoder, som man känner igen från Christies självbiografi. Där går hon förbi den berömda historien om när hon försvann i tio dagar 1926, men det kan förstås inte en roman om henne göra. Eftersom det har varit så tyst om vad som faktiskt hände kan man inte veta om just det här är sanningen, men det är i varje fall en möjlig version. 

På de här förutsättningarna tycker jag att Agneta Pleijel har lyckats skriva en trevlig liten bok - inte den stora romanen och verkligen inte den definitiva Christie-biografin. Men en av bokens stora förtjänster är att den inte försöker vara det, eller något annat som den inte är, utan just en roman om en episod där två superkändisar från varsitt kulturellt fält möts. Ungefär så här kan det ha gått till, känner man, och det är väl ett bra betyg.

206. Simon Issát Marainen: Áddjá och renen

Att inte alla samer har renar visste jag, trots att jag inte alls har någon relation till de delar av landet där det förekommer. Det är en centralpunkt i den här radionovellen där berättaren samtalar med sin (döde?) áddjá (=farfar). På knappt 25 minuter hinns det också med att skildra ett par andra mer smärtsamma livserfarenheter, som gör den här novellen till både tung och intressant lyssning. Författaren jojkar själv som ljudillustration.

205. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Glupafallet

Någon sorts upplösning blir det förstås i den här fjärde och sista delen av Ronja Rövardotter i serieformat. Sammantaget tycker jag det är en duglig bearbetning, men den tar sig knappast några konstnärliga friheter, vare sig i förhållande till originalet eller seriemediet som sådant. Det gör att det efter ett tag blir lite småtråkigt, trots den kompetenta berättelsen, för någonstans hade jag velat att svängarna på något sätt toges ut.

204. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Björngrottan

Huvudtemat i den här tredje delen är Ronjas konflikt med Mattis, som får henne att flytta hemifrån, till Björngrottan, där hon och Birk bor över sommaren. Men det löser sig ju, som vi vet, som har läst boken eller sett filmen.

203. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Vildvittrorna

I den här andra delen av de fyra seriebearbetningarna av Ronja Rövardotter är det mest vinter, och Ronja träffar på rumpnissar:

och vildvittror:

i skogen. Jag tycker inte att de senare motsvarar min bild av dem, om den nu är influerad av filmen eller inte. Men annars är det adekvat adapterat.

202. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Åskvädersbarn

Boken om Ronja Rövardotter är ju redan bearbetad i olika medier så att man kanske oftare har mött den så än i dess ursprungliga form. Den här seriebearbetningen bygger på en animerad TV-serie, som jag inte har sett. Och så finns ju Tage Danielssons film, där inte minst Börje Ahlstedt och Lena Nyman gjorde Ronjas föräldrar så att man inte kan tänka sig dem på något annat sätt. 

Det är alltså en utmaning att ge sig på den här historien, men jag tycker att tecknaren (tecknarna?) kommer ifrån det här med hedern i behåll. Det anges förresten inte vem det är, men det har väl med relationen till TV-serien att göra på något sätt, gissar jag.

Då får man också finna sig i att det inte är skådespelarna från spelfilmen som är avtecknade:

Den här första delen av fyra omfattar Ronjas tid hemma i Mattisborgen och sedan när hon lär känna Birk, som har flyttat in i borgens andra halva. De hinner också med att rädda livet på varandra. Starkt jobbat.

201. Richard Blyckert: Alice och det röda rummet

Något skumt är det, förstår man redan från början, med Alice och att hon aldrig har åkt tåg förr. Sedan smygs det på detaljer efter hand som får en att förstå den ruskiga bakgrunden, ungefär på samma sätt som det ofta har varit med de här korta historierna av Richard Blyckert. Den här är också lika hörvärd som de bästa tidigare.

200. Björn Runge: John Lennons glasögon

Om en granne ber att du ska följa med och hjälpa till med en sak kan det vara en god idé att kolla vad det gäller. Den här novellen hamnar i en sorts galen spiral där det hela tiden blir mindre och mindre normalt, och då talar vi inte ens om att John Lennons glasögon bär tydliga spår av att han bar dem när han blev mördad. Jag vill inte avråda från lyssning, men kanske ändå avråda från lyssning under måltid.

199. Richard Blyckert: Sirenen

Med den här historien lämnar Richard Blyckert gebitet "rysare med knorr" och verkar närma sig den erotiska genren. Den är inte min favorit, och framför allt tycker jag att den blir jobbig att lyssna på. Möjligen hade jag kunnat bli varnad av "omslagsbilden".

198. Richard Blyckert: Rum 202

Det här visade sig vara en liten otäck historia om en inte så avlägsen framtid i en skola som är lite för lik en del som redan finns, om man ska tro medierapporteringen. Riktigt så bra som de andra novellerna av Richard Blyckert var inte den här, men den har absolut sina poänger just som samtidskommentar.

197. Malin Nord: Vi åkte till Kanarieöarna

Ett beprövat sätt att skriva en novell är att låta en kortare episod illustrera ett längre skeende, som kan berättas genom återblickar eller komma fram mer indirekt. Här är det en dotter i övre tonåren och hennes mamma som åker till Kanarieöarna tillsammans. Att det finns en pappa framgår tidigt, men inte fullt ut varför han inte åker med. Utan att vara spektakulär var den här novellen väl värd sin lyssning, och Malin Nord, som jag tidigare inte kände till, kan jag tänka mig att återvända till.

196. Anders Fager och Peter Bergting: Kråkorna

Baksidestexten kallar detta för "en grafisk roman", och biblioteket har satt den på seriehyllan. Det förra håller jag med om, men inte det senare. Nu är inte detta platsen att föra en teoretisk diskussion om hur en tecknad serie ska definieras, men texten i den här boken skulle kunna läsas utan bilderna, den innehåller sådant som inte återfinns i bild, och bilderna är inte själva möjliga att läsa som en berättelse. Men för den teoretiskt lagde är det säkert en intressant analysuppgift att ta sig an den här boken för att bestämma vilket medium den egentligen tillhör. Det finns i varje fall i en del av bilderna information som inte texten också ger.

Innehållet består av en historia om Kim, som kommer resande med en av dagens två bussar, och kommer till en övergiven gård på landet i Värmland. Där har Kims farmor och farfar bott, och även Kim själv tillsammans med sina föräldrar en period i barndomen. Nu är farmor och farfar döda, och Kim har ärvt de förfallna husen. Så småningom rullas det upp en del av vad som har hänt, varför Kim inte har varit där på länge och kanske också vilken roll kråkorna spelar.

Kråkorna har fått många lovord, både i bloggosfären och, inte minst, genom att bli Augustprisnominerad. Den är värd all uppmärksamhet, för den är både bra och originell. Text och bild samverkar på ett ovanligt lyckat sätt, och då ska man inte glömma att redan texten på egen hand och bilderna på egen hand är små pärlor. Texten är sparsmakad, innehåller inte ett överflödigt ord, och behöver därför läsas långsamt och omsorgsfullt. Bilderna är suggestiva, inte alltid behagliga när natten sänker sig över den kolmörka ensliga gården, och bidrar till att skapa den stämning som stannar kvar hos en när man är klar. Det vore synd om klassificeringen som ungdomsbok skulle göra att vuxna läsare går miste om Kråkorna.

195. Richard Blyckert: Ett ihåligt liv

Richard Blyckert är skicklig på att skapa spänning och att få till en överraskande vändning på slutet, och så ser det ut även här. Sedan ska man inte börja överanalysera en novell på 13 minuter, för då riskerar man att tycka att intrigen inte är trovärdig. Det passerar på något sätt obemärkt för mig i det här formatet.

194. Aris Fioretos: Retard

Aris Fioretos är ännu en av samtidens uppburna svenska författare som jag inte har läst något av; det verkar vara något av årets tema för radionovellerna. Den här berättelsen om en sommarlägervistelse är vagt förlagd till dåtid, kanske sextiotal, i USA, och känns mer som en inledning till en roman. Det kan man också ha en novell till, och jag är inte säker på att jag tycker det var dåligt. Tyvärr var inläsaren inte helt i min smak, men det är ju också just en smakfråga.