140. Edgar Corvera: Jag heter Josefin nu

Årets sista nummer från Novellen i P1 visade sig vara en repris (eller, som termen lyder i radio, återutsändning) från i mars, när jag hörde den, tydligen utan större entusiasm. Titeln är som synes lätt justerad, men i övrigt tror jag det är samma historia.

Nu har konceptet med en radionovell varannan vecka hållit på en termin, och min samlade uppfattning är fortfarande avvaktande. Jag vill så gärna tycka om det här, men det är för många av novellerna som är för svåra i ljudformat. Det kräver mycket av lyssnaren när perspektiv och personer är vaga eller skiftande, och alltför ofta tappar jag bort mig. Och om man inför 2025 kunde få önska sig något som bara är underhållande och roligt?

Inför årsskiftet kommer här också årets samlade lässtatistik, som vanligt med jämförelse för de nu tolv år som den här bloggen har funnits. Det här har verkligen inte varit något toppår, men inte heller riktigt ett sådant bottenår som 2023.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175
2024	53	13	36	38	140

 

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

139. Peter K. Andersson: Bödeln från Jerusalem

Privatdetektiven Urban Krook i Malmö är tillbaka i ett nytt fall med lika fantasieggande titel som de tidigare. Jerusalem i det här sammanhanget är några kvarter i östra delen av Malmös innerstad:

och den karta man får till hjälp är högst motiverad. Dels är det inte alldeles lätt att hänga med när Krook går på jakt i den trånga och vindlande gatorna, dels är det inte möjligt att titta på moderna kartor för att följa med. Kvarteren revs nämligen på sextio- och sjuttiotalen och ersattes till stor del med Caroli City.

Vid den tid den här boken utspelar sig är det ett nergånget område, om än kanske inte så förslummat som det sedan var (eller framställdes) när det skulle rivas. Folk bor i omoderna lägenheter i hus som rymmer inte bara bostäder utan också små verkstäder, butiker och näringsställen. Det har på den här begränsade ytan hittats inte mindre än tre döda kvinnor på kort tid, men det är inte det som gör att Krook får anledning att ta sig till den här delen av Malmö. Nej, han anlitas av en man som påstår sig vara bevakad, rentav förföljd, utan att han förstår varför eller av vem. Det förstår inte Krook heller förrän efter många turer och vändningar.

Det är inte bara jag som tänker på Jack the Ripper på grund av de tre upphittade döda kvinnorna och den ruffiga miljön. Även några av karaktärerna i berättelsen gör den kopplingen, men jag hade gärna sett att vi läsare hade fått känna oss smarta på egen hand.

Det är både spännande och välskrivet, inte bara vad gäller miljöerna. Även själva deckargåtan har kvaliteter som gör att den sticker ut i förhållande till mycket annat. Krook får jobba för sitt arvode, men lyckas också knyta ihop ett antal trådar som nog inte alla trodde hade med varandra att göra. Dessutom är hela intrigen en uppvisning i hur det kollektiva medvetandet kan ta överhanden (med god hjälp av pressen) och skapa något som inte finns, åtminstone inte i den formen.

På insidan av skyddsomslagets främre flik finns förresten det här:

138. Martin Findell: Runes

Det här är en förhållandevis kortfattad introduktion till ämnet runor, och eftersom den är utkommen i England är den också lite skev innehållsmässigt. Det allra mesta runmaterialet är tillkommet i Skandinavien, men här handlar det i ovanligt hög grad om det man har hittat i England. Den som vill ha en heltäckande översikt behöver alltså komplettera, trots att det inte är minsta fel på det som faktiskt finns inom de här pärmarna.

137. Kristian Wedel: Risalamalta

För två år sedan publicerade Göteborgs-Posten den här novellen, som är lika bra som årets. På samma sätt rör den sig i välbekanta Göteborgsmiljöer och består av ett återberättande av något halvgammalt, den här gången från julen 1996. Författaren − eller i varje fall hans alter ego − och en kompis kommer över en låda begagnade böcker på ett antikvariat i Haga, men det är fler som är intresserade av lådan. De blir inbjudna av ett äldre par till en magnifik lägenhet med om möjligt ännu mer magnifika inventarier och får äta sju sorters kakor och så småningom också ris à la Malta. Rätten spelar på ett intressant sätt både huvudroll och biroll, men oavsett hur man väljer att tolka det kommer jag aldrig mer att kunna äta det utan att tänka på den här berättelsen. Nu hoppas jag bara att Kristian Wedel skriver fler noveller, gärna i bokform, för bättre än så här blir det knappast.

136. Kristian Wedel: Vintersmugglare

Många medier har ny julförfattare varje år, men GP verkar ha sin egen krönikör Kristian Wedel som återkommande julnovellist. Eftersom GP är nytt för mig har jag inte läst tidigare års; denna är från 2023. Det handlar om någon som lämnar Göteborg för Mollösund i Bohuslän i syfte att skriva. I stället kommer han i kontakt med Sonja och Barbro, pensionerade barnmorskor med extraknäcket att smuggla finwhisky från Skottland. Det är kul och kompetent i den lättsamma genren, men når inte riktigt samma höjder som årets novell.

135. Amanda Svensson: Solägget

Det förefaller som om huvudpersonen i den här novellen är dement, och det blir en utmaning för både författaren och läsaren. Författaren har säkert gjort ansträngningar för att på ett trovärdigt sätt visa hur en sådan person kan ha det, med tappade ord och tankegångar som inte når sitt mål. För läsaren blir det förstås en viss uppförsbacke att ta sig an en berättelse på de förutsättningarna. Ämnet är viktigt, och jag tror det är kompetent hanterat här, men jag hade önskat mig något mysigare.

134. Kristian Wedel: Fröken Mary

En del av de "specialskrivna" och "exklusiva" julnoveller som olika medier lockar med i dessa dagar känns mer som något författarna har haft i byrålådan och möjligen bearbetat en aning för att anknyta till årstiden och kunna sälja in bättre. Men så är det sannerligen inte med den här novellen ur Göteborgs-Posten av Kristian Wedel. Frågan är om detta inte är årets bästa novell alla kategorier för min del.

Den kan beskrivas som en skröna, utan att därmed vara alltför burlesk. Det handlar om en berättare, möjligen journalist, definitivt Göteborgsbaserad, som träffar på en man på Hotell Eggers' julbord. Nu återberättar journalisten vad han fick reda på vid det tillfället för ganska många år sedan, och själva historien, som handlar om ovanliga fossil, utspelar sig ett antal år dessförinnan. Fastän det händer ganska litet är det oerhört spännande. Formen med några lager av berättarnivåer är potentiellt svår, men jag tror den är ovanligt väl avpassad för det här sammanhanget. Åtminstone i skrivande stund är novellen tillgänglig framför betalväggen, och jag tycker att alla borde läsa den.

133. Ia Genberg: Farsans sista jul

Även om man har cancer och snart ska dö finns det vissa saker man inte ändrar på. Dit hör att vara tomte på julafton. Här finns inte ens längre några småbarn som motiverar tomtandet, men den dödssjuke "farsan", som till och med har hunnit få relativt stora barnbarn, biter ihop och byter om. Vad som händer sedan är något av ett mysterium, både för den anonyma berättaren och för oss läsare. Ibland är ett sådant slut frustrerande, men här fungerar det bättre än något annat hade gjort, tror jag.

132. Tony Samuelsson: En julberättelse

Högläsning på demensboende, kan det vara något? Ja, en gissning är att den som läser julnovell i DN också hör till den kategori som tycker att litteraturen har en funktion att fylla i olika situationer och vid olika tider i livet. Därmed uppskattar man säkert också det initiativ som huvudpersonen i den här berättelsen tar för att stimulera patienterna med Elsie Johansson, Torgny Lindgren med flera. Det undandrar sig min bedömning hur realistiskt det här scenariot faktiskt är, men det blir en novell som alldeles bestämt förmedlar kärlek till litteratur.

131. Pauline Olsson Ghoreishi: The nightmare before Christmas

Att julen inte är underbar för alla, det brukar framgå i de kulturella sammanhang där den skildras. Här påannonseras Sydsvenskans julnovell till och med som "feel bad-historia", vilket absolut visar sig stämma. Vad det är som får huvudpersonen att känna olust inför julen blir klart utsagt ganska långt mot slutet av historien, och kanske är det i lite för hög grad ett grepp som bara används för att få historien att fungera. För mig blir det här mer en uppvisning i berättarteknik än en berättelse.

130. Elin Anna Labba: En julberättelse

Radions julnovell i år är till största delen realistisk, men kombinerar det med att mot slutet, i varje fall i min tolkning, närma sig något övernaturligt. Och det övernaturliga får ju sin laddning av att bryta mot vad som normalt gäller i vår värld; det är inte lika intressant med en värld där allt fungerar helt annorlunda. Huvudpersonen är en kvinna som inte bryr sig så mycket om att det eventuellt är jul, men för oss som lyssnar är det ändå en bakgrund som betyder något. På samma sätt är det med den samiska miljön, som är naturlig för henne och inget att reflektera över, men inte alls vardaglig för många lyssnare, däribland mig. (Det gör också att jag har lite svårt med draget att det förekommer samiska fraser som inte översätts, även om jag inte tror de är avgörande för förståelsen av helheten.)

129. Matthew Costello och Neil Richards: The Lost Man

Mellan morden får sir Harry Mortimer (med ospecificerat arbete i regeringskansliet i London, vilket verkar kräva ytterst lite närvaro från hans sida) och lady Katherine (mer känd som Kat och med förflutet som dotter till en barägare i Brooklyn) ta sig an andra mysterier. Den här gången är det en man som kommer med tåget till Mydworth och visar sig lida av minnesförlust i sådan grad att han inte minns vad han heter, varifrån han kommer eller vad som har hänt honom. En rejäl bula i huvudet har han i alla fall, och ingenstans finns det plats för honom mer än hos Harry och Kat, verkar det som, trots att deras trogna hembiträde varnar dem för att släppa in en så misstänkt individ.

Så länge handlingen rör sig i Mydworth är det lika småstadstrivsamt som vanligt. Sedan för undersökningen dem till London − vi läsare vet på ett mycket tidigt stadium att mannen kommer därifrån − och då blir det mindre trivsamt för alla, inklusive läsarna, faktiskt. Det är något med den här sortens historier som gör att de fungerar bäst i lantligare sammanhang och inte lika bra i London eller andra storstäder som det har försökts med. Jag inser orimligheten i att det i Mydworth skulle inträffa så många brott att de skulle räcka till för den här serien, men det är ändå inte den sortens trovärdighet som vi söker här. Om jag hade något att säga till om skulle jag låta Harry och Kat stanna i Mydworth, möjligen med någon avstickare till annan brittisk avkrok.

128. Martin Engberg: Älgsönerna

Fortfarande tycker jag att Novellen i P1 letar efter sin form och nivå, trots att det här är den nionde sedan det nya konceptet introducerades i början av hösten. Men den här berättelsen är definitivt en av de bästa, fast det är svårt att förklara varför. Varje innehållsreferat skulle få den att verka som något det går tretton på dussinet av, vilket inte alls är fallet. Det får räcka med att det handlar om en mor, som berättar om sina två söner, som likt älgkalvar har försökt frigöra sig och skapa en egen tillvaro. Det finns en olycksbådande underton av att det inte har gått särskilt bra, och den är ytterst väl balanserad. Kanske är det den som lyfter hela historien, funderar jag nu efter lyssningen.

127. Anna Jansson: Vintermåne

Det här är den tredje kortromanen om Gertrud, den pigga nittioåringen i Visby, som återigen av en händelse tar sig an en utredning med benägen hjälp av sin syjunta. Den här gången har hennes son brutit benet och bor därför tillfälligt hemma hos henne, och eftersom han är polis och har tillgång till gamla handlingar är det ganska praktiskt när det handlar om ett försvinnande på sjuttiotalet. Det aktualiseras genom att Gertruds före detta tandläkare har avlidit, samma dag som hon ska till hans son och efterträdare, händelsevis.

Man ska förstås inte vänta sig en realistisk polisdeckare utifrån de här förutsättningarna, och upplösningen är allt annat än verklighetsförankrad. Men det är annars en intrig som absolut håller samman inom sina egna ramar och som faktiskt hade räckt till en normallång roman.

126. Mary Frere: The Blind Man, the Deaf Man and the Donkey

Det finns de mest oförutsägbara alster bland ljudbokstjänstens noveller. Det här är en historia från Indien med starka drag av saga eller fabel, inte minst vad gäller det sensmoralistiska slutet. Innan dess handlar det om en blind och en döv, som har bildat någon sorts kompanjonskap och drar nytta av varandra, men som båda också har en grundläggande misstro mot den andre. (Om det här upplägget ska fungera krävs att den döve kan läsa på läpparna, men det sägs det inget uttryckligt om.)

125. H. G. Wells: The Reconciliation

Om två gamla ovänner träffas i en novell kan man tänka sig att det inte blir så mycket reconciliation, särskilt inte om de super till. Bilden säger något om vad som väntar, även om jag inte uppfattar att de är ombytta till boxningsklädsel. Poängen med den här historien går mig däremot förbi.

124. William Älgebrink: Huset vid Pärlälvens slut

Det här är verkligen något helt annat än mittfårans deckare, där det handlar om en polis som ska bedriva en utredning av ett fall som visar sig ha kopplingar till något i dåtid, samtidigt som hon (som det ofta har blivit numera) ska hantera ett privatliv, påfallande ofta med koppling till fallet. Nej, här får man inget av det. Visserligen är den mest centrala polisen kvinna, men hon ‒ och polisen i övrigt ‒ förekommer så lite att man inte hinner reflektera över hur hon har det utanför förhörsrummet.

I stället får man följa två huvudpersoner, en skolbusschaufför vid namn Dylan och en pojke, kallad Pojken. Det hela utspelar sig i trakterna av Jokkmokk, och det krävs nog verkligt gles glesbygd för att den här intrigen ska fungera. Men det gör den, trots att den tar ut svängarna rejält i förhållande till mittfåran, som sagt. Det är svårt att säga något substantiellt om vad som händer utan att man därmed förstör läsandet för någon, men ett viktigt inslag är de växlande perspektiv man får följa. Därmed får man också insyn i ett psyke som hör till de mer ovanliga ‒ och då finns ju ändå karaktärer som Hannibal Lecter.

En annan ovanlighet är att boken stannar på strax under 200 sidor, men man önskar sig heller inte mer. Snarare är det vad den här historien tål, och trots omfånget bör man nog avsätta någon vecka för läsning, för det här är inget man klarar av att ta sig an i långa sjok. Men jag hoppas och tror att den ändå får många läsare. Nomineringen till Svenska Deckarakademins debutantpris var mycket välförtjänt, säger jag utan att ha läst särskilt många andra debuter i år.

123. Matthew Costello och Neil Richards: Last Train to London

Cherringham ligger någonstans i Cotswolds, det vill säga i sydvästra England, vid Themsens övre lopp. Det är alldeles bestämt en lantlig miljö, även om det förefaller vara en ganska stor by med ganska mycket samhällsservice. I den här femte kortromanen framgår att det finns en urmakare, som också vid sidan av ägnar sig åt dockteater. Granne med hans affär ligger en garnaffär. Att det finns skola har framgått tidigare, men nu spelar den en mer central roll, när urmakaren-dockteatermannen dör knall och fall mitt under en sommaravslutningsfest.

Jack och Sarah har nu blivit ett verkligt radarpar, så att hon får frågor om sin "American friend" när hon dyker upp ensam för att ställa frågor. Jag tycker det är välgörande med två vuxna som klarar av att samarbeta över köns- och kulturgränserna utan att falla in i det gnabbande som förväntas vara roligt, men sällan är det. Det är också välgörande att ingen av dem verkar ha siktet inställt på någon privat parbildning.

Man vet vad man får i den här serien, och det är knappast realistiska polisromaner. Att ett dödsfall av den sort det handlar om här skulle behandlas så av den lokala polisen får man hoppas är helt fiktivt. Likaså hoppas jag att amatördetektiver av Jacks och Sarahs slag i verkligheten är mer benägna att ta hjälp av polisen när det blir allvar. Men det är trivsamt på samma sätt som i Midsomer eller liknande fiktioner från engelska landsbygden, och läsarna verkar ju hålla ut. I skrivande stund är den uppe i 47 stycken, om jag hittar rätt. (Min ljudbokstjänst är allt sämre på att hålla reda på serier och taggningar, så uppgiften lämnas med reservation.)

122. H. G. Wells: The Apple

På en tågresa kan man ju träffa folk man annars aldrig hade kommit i kontakt med. Så är fallet för mr Hinchcliff i den här novellen, där han är på väg till sin första lärartjänst. Hans medpassagerare har ett äpple, som han berättar kommer från kunskapens träd i Edens lustgård. Det finns också en berättelse i berättelsen som förklarar hur äpplet har hamnat i hans ägo. Det finns gott om analyser att hitta på nätet för den som ska skriva en skoluppgift om den här novellen (men jag förordar förstås att alla skriver sina egna uppgifter). Den finns också att läsa i fulltext här.

121. J. M. Evyson: Elefanten i rummet och elva andra berättelser

Det här är en spretig novellsamling, som därmed blir svår att säga något generellt om. Här ryms några stycken bra berättelser, ofta med övernaturligt inslag, samtidigt som det måste konstateras att en del av novellerna inte gör något djupare intryck på mig. Bäst är de som tillåts ta lite utrymme och låta det övernaturliga komma in i vardagen.

120. Flora Wiström: Favoriteleven

Den här novellen är konsekvent berättad ur Inas perspektiv. Hon är trafiklärare och får Joar som elev. Han jobbar på en vägkrog, fast han kallar den för restaurang, och har flyttat tillbaka till småstaden efter några år i Stockholm. Ina är ensamstående med hund efter att hennes sambo har lämnat henne för den storbystade i charken på ICA. Det här hade förmodligen blivit en helt annan novell om den hade berättats ur Joars perspektiv, och faktiskt är det vad jag funderar mest på nu efteråt. Är han lika intresserad av Ina som hon är av honom, och i så fall på vilket sätt?

119. Edgar Allan Poe: The Balloon Hoax

Edgar Allan Poe är väl idag ihågkommen dels för sina skräcknoveller, dels för sina detektivberättelser, som anses ha lagt grunden för den moderna kriminallitteraturen (även om han bara skrev tre noveller om sin detektiv C. Auguste Dupin!), och så för dikten "The Raven", förstås. Men han skrev mycket annat, inte minst många noveller om annat än skräck och brott. Den här publicerades 1844 under förevändning att den skildrar en autentisk resa med luftballong över Atlanten, något som i verkligheten inte lyckades förrän 1978. Den är nog mest intressant för sin tillkomsthistoria och är inte odelat njutbar läsning idag.

118. Pelle Forshed: Club Lonely

Det här är inte platsen att försöka reda ut hur autofiktiv den här serieromanen är, men den handlar i alla fall om en serietecknare, Bure Bergström, som arbetar självbiografiskt. Han är besviken eftersom hans senaste verk, som också råkar heta Club Lonely, inte uppmärksammas efter förtjänst. Helst vill han att det ska recenseras av en viss tongivande kritiker, men denne skriver hellre om en ung kvinnlig serieskapare.

Bures galenskap − för så måste man nog kalla det − utvecklas långsamt och smygande, så att vi läsare följer i normaliseringen av ett högst udda beteende. Det är en sak att klä ut sig till Döden på en maskerad, en helt annan sak att gå runt som Döden i andra sammanhang. Parallellt med detta har Bure också ett ganska normalt familjeliv med sambo och son, som fungerar som kontrast till det andra han ägnar sig åt.

Det långsamma i historien gör att det tar tid på sig att bli intressant. Men när det händer är det faktiskt spännande på ett sätt som serieromaner sällan lyckas vara. Formen gör det ju svårt att dölja saker för läsaren på samma sätt som en vanlig romanförfattare kan göra, men här fungerar det genom minimala ändringar mellan rutorna, som man bara kan hoppas att inte läsaren missar.

117. Lisen Adbåge: Furan

Det är inte så ofta det letar sig in bilderböcker i min läsning, men en DN-artikel gjorde mig så nyfiken på den här att jag tog mig för att leta upp den. Det är en historia om en familj som har hittat sin drömtomt, där det bara behöver röjas undan ett ruckel och några furor för att de ska kunna bygga sitt drömhus. Furorna kommer väl till pass som virke, men så börjar det hända underliga saker. Det dyker upp barr inomhus, fast inga furor finns kvar, och familjen verkar förvandlas sakta men säkert. Jag kan inte bedöma hur gammal man ska vara för att den här berättelsen ska fungera optimalt, men även jag tycker att den är rysansvärd på sina ställen.

116. Edgar Allan Poe: The Gold Bug

BBC:s In Our Time har länge funnits på min informella lista över saker att lyssna på när det blir tid över, vilket det ju sällan blir. Nu gjorde jag tvärtom, bestämde mig för att börja någonstans bland de över tusen avsnitten med något som intresserade, och då blev det ett om Edgar Allan Poe. Som med så många goda samtal lämnade det mig med nya saker på listan över saker att läsa eller lyssna på, till exempel denna novell.

Jag läste Guldbaggen på svenska första gången i tioårsåldern, och minns mycket väl hur fascinerad jag blev av den chiffergåta som ingår i novellen. Det går inte att komma ifrån att den inte riktigt gör sig i ljudboksformat, för det blir svårt att följa med när berättaren får förklarat för sig hur problemlösaren går till väga med att steg för steg hitta vilket tecken som motsvarar en bokstav i alfabetet. In Our Time-panelen diskuterade hur den svarte Jupiter, en frigiven slav, uppträder och inte minst talar, och det hade jag inte minsta minne av från tidigare läsningar. (Det är inte heller särskilt väl återgivet i den svenska översättning jag har läst, ser jag när jag kollar några ställen.) Om man kan leva med ett språkbruk som inte motsvarar dagens vad gäller hudfärg är det här ändå en historia som håller förvånansvärt väl än idag.

115. Carl-Johan Vallgren: Din tid kommer

Den här boken har fått rejält med uppmärksamhet redan, för det är ju inte varje år som en etablerad finförfattare ger ut en deckare − trots att undertiteln "roman om ett brott" kanske vill signalera något mer. Dessutom är den en av Svenska deckarakademins fem nominerade till bästa svenska kriminalroman. I skrivande stund är det några dagar kvar till kungörandet av vem som får priset, men jag skulle inte bli förvånad om det blir den här, faktiskt.

Det är en del traditionella ingredienser som gör att man kan beskriva boken så att den verkar som en av alla dessa polisromaner med småstadsförankring som det finns ett sådant överflöd av. Det är en medelålders manlig polis och en yngre kvinnlig polis som förväntas samverka. Båda har något i bagaget. Han har blivit änkling, men vad hon har med sig avslöjas först efter hand. Och så finns det en personlig koppling till de brott som ska utredas. (Att det utspelar sig på nittiotalet är kanske inte typiskt, men inte heller helt banbrytande.)

Det börjar med ett likfynd − det här är inte en av de där böckerna där man får vänta på mordet för länge. Liket är en ung kvinna, och att hon inte har blivit mördad i den lilla å där hon hittas är alldeles klart. Snarare måste hon ha hållits inspärrad utan tillräckligt med mat under ganska lång tid, även om hon inte har svultit ihjäl. Sedan kompliceras det hela av att den manlige polisens tonårsdotter försvinner tillsammans med sin relativt färske pojkvän under en tälthelg.

Allt det här skulle som sagt kunna bli något synnerligen förutsägbart, men Vallgren visar att han är en kvalitetsförfattare även i det här sammanhanget. Skildringen av en förtvivlad förälder som på något år gått från att ingå i en kärnfamilj till att vara helt ensam är något av det bästa jag har läst på länge. Och kriminalintrigen är riktigt bra, den också, även om den inte är av typen där ett antal lika misstänkta samlas i biblioteket. I stället är den en såvitt jag kan bedöma realistisk skildring av hur polisen på nittiotalet hade tagit sig an ett fall av den här typen.

Förutom kvaliteten i själva boken finns det en ytterligare faktor som jag uppskattar, och det är att det av allt att döma inte är början på en serie. I det klimat som verkar råda nu är det nästan unikt, men jag gissar att det beror på att författaren är så etablerad redan.

114. Niklas Natt och Dag, Giulio A. Gualtieri och Marco Nucci: 1793. Serieromanen

Själv hör jag inte till den stora skara som har läst Niklas Natt och Dags trilogi 1793, 1794 och 1795, som kallas Bellman Noir. Jag kommer alltså inte till den här serieversionen med någon förförståelse utöver vad man har kunnat ta till sig ändå, nämligen att det handlar om Stockholm under de angivna åren.

Tyvärr blir jag mindre angelägen att läsa originalet än jag var tidigare. Det är svårt att vara säker på vad det beror på, men det kan vara så att serieformen helt enkelt inte passar den här historien. Det kan också hänga samman med att det här är första delen i en trilogi, och att det hela kan kännas lite stympat. (Stympat är bara förnamnet vad gäller det som vissa av personerna i berättelsen får vara med om, för övrigt.)

Den här versionen innehåller också ett avsnitt med kommentarer av författaren, men inte heller det gör mig särskilt positiv. Snarare reagerar jag på att det verkar hopkommet i all hast utan att texten genomgått förlagets normala kontroll. Att det står "lärljungar" är bara ett av de fel som vanlig stavningskontroll borde reagera på.

113. Axel Naver och Eric Thorsson: Skäggboken. Stil, identitet, gemenskap

Det här är en avknoppning av Skäggbloggen, som sedan några år inte längre finns att läsa. Ursprunget märks i den något fragmentariska strukturen, där korta kapitel om olika aspekter på skägg varvas med små intervjuer och ett ganska stort antal porträtt av skäggbärare i olika åldrar och med olika anledningar till skäggbärandet. Framställningen är seriös men lättsam; det mest bloggaktiga är uppstramat, och det är väl en förutsättning för att det ska fungera i bokform.

112. Lars-Erik Edlund och Birgitta Hene: Lånord i svenskan. Om språkförändringar i tid och rum

Det evigt pågående projektet att läsa ut halvlästa böcker (som ofta är halvlästa eftersom bara vissa kapitel stod på litteraturlistan för en kurs) avancerar långsamt, samtidigt som det fylls på med nytt halvläst i andra änden. Nu är i alla fall den här utläst, beroende på ett återlämningsdatum.

Det här är en förhållandevis lättsmält översikt över lånorden i svenskan. Det handlar både om historia, det vill säga varifrån vi har lånat under olika perioder, och teori, som exempelvis varför vi lånar och vad vi gör med de ord vi lånar. Den som vill fördjupa sig behöver nog söka sig vidare, men den här boken kan läsas av alla språkintresserade, även om man inte har den som kurslitteratur.

111. Ann-Catrin Westerlund: Deckarantikvariatet

Någon gång händer det att man hittar en novell som hade varit bättre som roman (motsatsen förekommer alltför ofta, som bekant), och jag tror bestämt att den här är en sådan. Det är en rätt snårig intrig med en del utredande, som gott hade kunnat få bre ut sig. Jag fastnade för titeln, men antikvariatet i fråga fyller egentligen bara funktionen att vara mordplats. Huvudpersonen och hennes väninna råkar ha varit där strax innan, och hon tar sig an en amatörutredning med all den entusiasm en deckarälskare kan uppbåda när det har inträffat ett mord så nära. På en och en halv timme hinner det vända både en och två gånger, och jag blir faktiskt överraskad av upplösningen. Inte minst det är ett gott betyg.

110. Agri Ismaïl: VS-50

Den trogne läsaren av denna blogg vet att jag har en fäbless för tidsmarkörer i skönlitteratur, men ska de finnas med ska de vara bra. Här får vi reda på att det utspelar sig 1984 genom vad som förmedlas av nyheter i bilradion, och eftersom de nyheterna inte har någon bäring på handlingen är jag inte oerhört imponerad av greppet just här. I övrigt tycker jag att det är en alltför ofokuserad historia, där både huvudpersonens privatliv och hans arbete tar för stor plats. Möjligen missar jag någon poäng med det, men jag hade hellre sett en begränsning, inte minst med tanke på att formatet är begränsat från början.

109. Anders de la Motte: Bortbytaren

Anders de la Motte skriver så man har svårt att hålla jämna steg som läsare. Om jag har rätt för mig är det tre olika serier han håller igång, av vilka denna skrivs av honom själv, en annan av honom tillsammans med hustrun Anette (det har bara kommit en hittills, men det har varit tydligt att det ska bli mer), och en tredje av honom tillsammans med Måns Nilsson (där visserligen den senaste kom för två år sedan, men den är vad jag vet inte officiellt avslutad). Den här serien har just nått fram till bok nummer tre, men jag börjar som alltid från början.

Huvudperson är Leo Asker, som trots namnet är kvinna (hon heter egentligen Leonore), en av dessa poliser i mellanställning som befolkar svensk kriminallitteratur samtidigt som de har något i sitt förflutna som gör dem på ett eller annat sätt problematiska. Vad det handlar om i Leos fall kommer fram bitvis under den här romanens gång, inte genom att hon själv väljer att berätta utan genom författarens sätt att placera ut korta återblickskapitel när den nutida intrigen behöver avlösning.

Asker är ingen särskilt trevlig person, vare sig i tjänsten eller privat, och det blir inte helt klart för mig om vi förväntas sympatisera med henne fullt ut. Ingen annan polis är trevligare eller mer sympatisk än hon, så där får man ingen hjälp på traven. Hon flyttas i början av den här intrigen från sitt vanliga jobb på Malmöpolisens "grova brott" till en avdelning på plan "minus ett", som väl inte officiellt heter "avdelningen för förlorade själar och vilsna fall", men i varje fall kallas så. Chefen där har fått hjärtinfarkt, och även en sådan avdelning behöver ledas på något sätt. Lösningen med Asker där fyller också funktionen att få bort henne från ett fall där hennes mamma som advokat företräder en familj vars dotter av allt att döma är kidnappad.

Sedan går det förstås så att ett av de fall hon hittar på företrädarens bord visar sig ha förbindelser till det fall hon har kopplats bort ifrån. Det har sina finesser, kanske främst genom att gärningsmannen placerar ut små plastfigurer i ett modelljärnvägslandskap hos en klubb i Hässleholm. De avses beskriva scener som kan ha utspelat sig när personer har försvunnit, och den kidnappade dottern är onekligen försvunnen, dessutom tillsammans med sin pojkvän (eller liknande). Till hjälp i det här får (eller tar) Asker en viss Martin Hill, lektor i arkitektur, specialintresserad av urban exploration och dessutom gammal vän till henne från tonåren. Han är möjligen den man ska se som sympatisk i det hela, men han har andra sidor som gör det svårt för mig att vara positiv till honom.

Det är ingen tvekan om att författaren kan konsten att planera och fläta ihop en intrig. Det som gör att jag inte är så positiv som många andra (Svenska Deckarakademin hade boken som en av fem nominerade till bästa svenska kriminalroman 2022) är just flätandet i sig. Det blir en närmast utstuderad illustration av hur man kan få en historia med skiftande berättarperspektiv (och delvis också tidsplan, som sagt) att bli spännande bara genom att man klipper sönder intrigen och låter bitarna synas från olika håll. Jag hade varit mer imponerad av en bok där vi hade fått följa Leo Askers perspektiv hela tiden, och inte samtidigt vetat vilken knipa någon annan sitter i eller vilken upptäckt någon annan just har gjort.

108. Michael Segerström: Alla ska dö!

Det blir något av "extra allt" när Michael Segerström återvänder till och avslutar sin deckartrilogi om Trelleborg. Förra gången stod den fiktive Jan Detlef som medförfattare, och han är med den här gången också, om än bara som karaktär. Han bor fortfarande i Beddingestrand, ungefär där Michael Segerström själv bor i verkligheten. Till intrigen hör också att det finns en jag-berättare i den här boken, som också bor ungefär där Michael Segerström bor i verkligheten. Även en del andra platser i närheten heter och ser ut som de gör i verkligheten, men riktigt allt är ändå inte sant, hoppas jag.

Det är som sagt "extra allt", inte minst vad gäller antalet döda. Jag undrar om det inte kan vara svenskt rekord vad gäller det, åtminstone om man undantar sådant som handlar om rena terrordåd och naturkatastrofer, för det är ingen måtta på hur folk får bita i gräset till höger och vänster. Bakom detta finns till stor del så kallade gängkriminella, ett svenskt gäng som kallas för Jönssonligan och ett danskt som kallas Olsenbanden. (För den fåkunnige ska sägas att den danska förlagan till de svenska filmerna om Jönssonligan heter just så.) Titeln besannas kanske inte helt bokstavligt, men nära nog.

Eftersom alltihop ska rymmas på ungefär 110 sidor blir man som läsare lätt andfådd av det höga tempot. Idag, när normallånga deckare utan vidare kan vara 400 sidor, är det ändå välgörande med en historia där det inte dras ut på något eller ägnas sida upp och sida ner åt det som brukar kallas gestaltning, men alltför ofta är en förevändning för att författaren ska få utlopp för sin skrivlust. Här verkar författaren helt enkelt vilja berätta en historia, och det är faktiskt en utmärkt utgångspunkt för en bok. Ibland tenderar vi att glömma det.

Det går alltså knappast att summera handlingen, och inte för att det är en deckare där man vill undvika spoilers, utan för att den helt enkelt inte låter sig summeras. Det kan snarast beskrivas som den sortens bok som man har roligt åt medan man läser, men som man inte efteråt kan förklara varför man hade roligt åt. Och det betyder troligen att den går att läsa om med samma behållning om ett tag, kanske tillsammans med de två första i trilogin, som jag också minns som ospecificerat trevlig läsning.

107. Guy de Maupassant: Smycket

En novell som har en egen Wikipedia-sida är det svårt att säga något nytt och originellt om. Maupassant är ju dessutom en verklig novellmästare, som fortfarande kan läsas i syfte att lära sig hantverket. Här ska man framför allt ha ögonen på upplösningen, värdig Roald Dahl, för att nämna en senare mästare i genren att vända på allt i den allra sista meningen. Det har nackdelen att man knappast har samma nöje av att läsa om den sortens noveller, i alla fall om man minns hur det slutar. På vägen fram till upplösningen är det också läsvärt som en bild av tidens lägre medelklass i Paris, för fina för att göra något grovjobb men för fattiga för att mäta sig med de verkligt framstående.

106. Agnes Lidbeck: Semester

Det här är en lågmäld historia, en sådan som inte säger allt eller ens hälften av vad som kunde sägas. Huvudpersonen, hennes två barn och hennes relativt nye partner är på solsemester i Italien (signalen om det är att lokalbefolkningen säger "bambini"), men inget blir så trevligt som de har tänkt sig. Man förstår, utan att det sägs, att huvudpersonen mest är rädd för att partnern ska bli missnöjd, snarare än att hon själv är besviken på att poolen är stängd eller stranden skräpig. Som en illustration av det gamla skrivarkursrådet "show, don't tell" är det närmast övertydligt, men det fungerar ju, och det ska inte tolkas som att novellen bara är en uppvisning i teknik.

105. Kaj Korkea-aho: Tungotal

Ibland är de här radionovellerna för svåra för mig. Den här kombinerar en historia i nutid om en flyttstädning där någon har upptäckt en papperslapp och en historia i dåtid om talande i tungor på ett sommarläger för ungdomar. Kanske är det jag som lyssnar för dåligt, men jag blir inte klok på det här.

104. Lars Mytting: Systerklockorna

Senaste bokcirkelboken blev av praktiska skäl lyssning för min del. Det hade nog varit bättre att läsa den själv i pappersform, inte för att det är minsta fel på inläsningen, men en del berättelser gör sig bäst för egen läsning. Jag tror det har något att göra med att miljö och stämning är bärande inslag.

Det utspelar sig i en liten norsk by i slutet av 1800-talet. Där finns huvudpersonen Astrid Hekne, som är i tjänst i prästgården när den här handlingen börjar. (Det är en sanning med modifikation för det finns återblickar flera hundra år tillbaka.) Byns stavkyrka ska säljas till Tyskland, där den ska sättas upp på nytt för att visa den fantastiska skandinaviska arkitekturen. Till byn kommer därför en tysk arkitektstuderande, Gerhard Schönauer, som ska teckna av byggnaden så att den kan byggas upp likadan igen. Mellan honom och Astrid uppstår tycke, och eftersom både hon och prästen på sitt håll fram till dess har bespetsat sig på att de skulle kunna bli ett par blir det något av ett triangeldrama. Det är ändå inte alls hela sanningen. Mycket handlar om kyrkan och de två klockor som skänkts av en av Astrids förfäder, till minne av två systrar som dog.

Flera i cirkeln var närmast överväldigande positiva. Jag är normalpositiv, för det är absolut en bok som har sina kvaliteter. Det finns två delar till i en trilogi, och dem kommer jag nog att ta mig an så småningom.

103. Sylvain Vallée och Mark Eacersall: Tananarive

Den här serieromanen handlar om två gamla vänner och grannar. Om man berättar att den ene har varit familjejurist och den andre har haft ett mer äventyrligt liv på olika håll i världen kan nog de flesta gissa vem som är vem av de två herrarna på omslaget. Mycket tidigt i handlingen, så tidigt att det knappast är en spoiler att berätta det, avlider äventyraren Jo (till höger), och advokaten Amédée (till vänster) tar på sig att reda ut vissa saker i hans förflutna för att dödsboet ska kunna hanteras. Det för honom till olika ställen i Frankrike och Belgien, och det originella är möjligen att Jo också är med på resan. Vi förstår nog att det bara är i Amédées fantasi som dessa samtal förs, men sedvanliga markörer för dröm eller hallucination saknas. Det blir förstås ett äventyr för den av de båda som inte varit särskilt äventyrlig tidigare, för att inte tala om att han får upptäcka att vännerna möjligen inte kände varandra så bra som han trodde.

Här är några underhållande blinkningar till omvärlden, såsom att Jo har lämnat efter sig potentiellt värdefulla originalupplagor av serien Pinpin:

Trots de realistiskt tecknade miljöerna misslyckas jag med att hitta de flesta i verkligheten (det vill säga Google Maps), men här är Palace Justice i Lille i norra Frankrike:



som i verkligheten saknar skylt, men annars inte skiljer sig nämnvärt.

Slutet är tyvärr inte alls vad jag hade önskat mig, men fram till dess är det riktigt bra.

102. Joaquim Weibull och Paco García: Mordet på Olof Palme

Det här kallas en "dokumentär serieroman", men det är inte hela sanningen. Här ingår visserligen en berättelse i serieform, men också en textdel (låt vara illustrerad) som kallas "reflektioner och kommentarer". Det handlar, som torde framgå redan av omslaget, om Stig Engström, numera känd som "Skandiamannen", och tesen är att det var han som sköt Olof Palme. Här ges också en förklaring på hur det kan ha gått till som, även om den bygger på vissa antaganden om tillgång till vapen, håller ihop på ett sätt som inte alla teorier om mordet har gjort.

En bidragande orsak till att det framstår som trovärdigt är Paco Garcías dokumentära tecknarstil, som går igen i både stort och smått:

 

Själv blir jag varken mer eller mindre övertygad om Engströms roll i det hela än vad jag var tidigare. Det här är inte platsen att utveckla det, men att en kompetent utredning borde ha intresserat sig mer för Engström än vad som gjordes, det tror jag att många håller med om.

101. Maria Turtschaninoff: Mantikoran

Det här är ingenting för lättskrämda, men dit räknar jag mig inte ‒ i varje fall inte när det handlar om övernaturligheter och väsen som normalt inte finns i vår värld. En mantikora är ett människoätande fabeldjur, normalt utrustat med lejonkropp och människohuvud, fast lejonkropp verkar inte just det här exemplaret ha. Däremot har den/hon alldeles för många tänder för att de riktigt ska rymmas i munnen, och det är ett annat av mantikorans kännetecken. Det är också det som gör att Li blir övertygad om att hennes pappas nya sambo Nina är en mantikora. Att Nina lagar god mat med mycket grädde är bara ytterligare ett tecken, nämligen på att hon vill göda upp Li och hennes bror Jonas innan hon äter upp dem.

Det är skickligt av författaren att lyckas övertyga oss läsare om att den här fantasin är verklig, för efter ett tag är vi lika säkra som Li på att det förhåller sig så. Illustrationerna av Peter Bergting gör sitt till, men texten står för allraminst halva effekten. Om man ska analysera är det nog jagperspektivet som är avgörande, för vi befinner oss hela tiden i Lis tankar och verklighet, och där är ju Nina en mantikora, det är bara det att pappa inte märker eller vill se det.

Det är inte ofta jag lyckas ligga så i framkant med utgivningen som med den här boken, som kom ut bara för en dryg månad sedan. Men den har blivit uppmärksammad i den tynande bloggosfären, inte minst hos Kulturkollo (som inte alls tynar, ska understrykas). Den förtjänar alla läsare den får.

100. Johan Svedjedal: Den rätta knycken. Astrid Lindgrens Vi på saltkråkan

Johan Svejdedal avhandlar här hela fenomenet Saltkråkan, även om tonvikten ligger på TV-serien, som kom först, och boken som bygger på den. Sedan avtar djupet i framställningen när den övergår till de filmer som följde upp, men alldeles på slutet hinner han faktiskt med ett kort avsnitt om den nyinspelning som är på gång.

Författaren är ju akademisk litteraturvetare och det märks på framställningen. Han har gått igenom arkivmaterial och läst tidningar från tiden, så både recensioner och bioannonser kan redovisas. Det gör att man ibland kommer lite långt från skärgårdsmiljön, som väl idag är det som Saltkråkan lever mest på. Jag hade gärna sett något mer om inspelningsplatserna idag, exempelvis. Men inget av det som finns med är något som jag hade velat stryka, och det är väl ett gott betyg i sig.

Ny kunskap för mig var att Ulf Björlin, som har hyllats för den musik han skrev till TV-serien, faktiskt stal temat från en fransk barnvisa, Nous n'irons plus au bois.

99. Ruth Rendell: Vem var Doon?

För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var Lotta Olsson i DN som skrev om Ruth Rendell i somras för att uppmärksamma att det hade gått sextio år sedan hon debuterade med just denna bok. Det är också första boken om kommissarie Wexford, som skulle återkomma i sammanlagt tjugofyra böcker, och dessutom förekom i en TV-serie, som jag dock inte har sett.

Det är en smygande spänning redan från första sidan, när en mr Parsons kallar på polisen, eftersom hans fru är försvunnen. Polisen tycker att det är väl tidigt att slå larm redan efter ett par timmar, men maken är övertygad om att det har hänt henne något. Efter ett par kapitel hittas hon död i ett skogsparti, och det riktiga polisarbetet kan ta sin början.

Wexford är ingen karismatisk gestalt. Lotta Olsson liknar honom vid Martin Beck hos Sjöwall/Wahlöö, och det är inte så dumt som jämförelse. På samma sätt som Beck är Wexford en kompetent yrkesman, som vet att omge sig med folk som kan sina saker (även om poliskollektivet inte kan sägas vara speciellt uppmärksammat här). Han är ingen övermänniska, utan tragglar på med vanligt polisarbete, som att säkra spår från brottsplats och tala med folk i mrs Parsons omgivning.

Det märks att tiden har gått sedan den här boken utspelar sig. Kvinnorna är hemmafruar och ett centralt tema i upplösningen hade inte kunnat vara ett överraskningsmoment idag. Men som tidsdokument är det intressant läsning, inte minst som exempel på hur en deckardebut kunde se ut 1964.

98. Thomas Petersson och Claes de Faire: Avkragad. Tankar om tro, svek och förlåtelse

"Avkragad" är den informella termen för när en präst eller biskop förlorar sin rätt att utöva ämbetet. Det hände för Thomas Petersson i början av 2022. Fram till dess var han biskop i Visby stift men också över Svenska kyrkans församlingar i utlandet. Det var första gången sedan femtiotalet som en biskop blev föremål för den åtgärden, och förra gången handlade det om Dick Helander, som hade dömts för ärekränkning genom ett stort antal anonyma brev i samband med biskopsvalet i Strängnäs. Thomas Peterssons förseelse var av ett helt annat slag; han hade haft en utomäktenskaplig relation med en person som var anställd i stiftet. Det ansåg Ansvarsnämnden, som numera hanterar sådana ärenden, stred mot de löften han hade avgivit vid vigningen. Till saken hör att ansvarsnämnden inte har någon annan påföljd att dela ut än just "avkragning".

Nu har det alltså gått ett par år, och att Petersson skulle komma med en bok var kanske inte helt oväntat i dessa tider, när de flesta offentliga personer med någon form av kris bakom sig förväntas göra det. Han varvar kapitel som handlar om processen fram till och strax efter beslutet med sådana som utspelar sig under en fjällvandring som han och hans hustru gör. Ingen av de båda trådarna kommer så nära hans egna tankar att den här publiceringen känns motiverad, är mitt intryck. Det är inte ointressant, fast om processen framkommer inte så mycket mer än man har kunnat läsa i medierna när det hände. Snarare är det väl vi läsare som har anspråk på att "tala ut"-genren ska vara oerhört öppen. Jag kan ha all sympati för att det finns delar av hans och hustruns relation som de vill behålla för sig själva, men då är frågan varför man skriver en bok.