50. Nils Hövenmark: Vargavinter

I Nils Hövenmarks nionde bok är miljön återigen apoteket Vargen i Sundå, precis som i hans andra bok. Den var i sin tur en prequel till den första boken och utspelade sig redan 1942. Den här däremot äger rum samma år som den kom ut, 1981, och det visar sig till exempel genom att Ingemar Stenmark ska åka störtlopp i Kitzbühel dagen efter att historien börjar och att det är frågesport med Pekka Langer och Carl-Uno Sjöblom på TV.

På apoteket Vargen har det förstås hänt mycket på 39 år, bland annat har huset rivits och apoteket fått nya lokaler. Ett par av de mycket unga medarbetarna från 1942 medverkar här nära pensionsåldern, till exempel den nypensionerade men inhoppande farmaceuten Gudrun Frisk, som på ett hörn av varierande storlek varit med i de flesta av Hövenmarks böcker. (Ett antal fotnoter ger den nytillkomne läsaren tips om vilka tidigare böcker det anspelas på i texten.)

Historien handlar - som de brukar - om lite avsigkomna människor, ibland med kärleksbekymmer, ibland med andra besvärligheter. En del av besvärligheterna är rent branschinterna, och där kanske Hövenmarks egen verksamhet som apotekare kommer fram i lite för stor utsträckning. Men det är onekligen praktiskt med en författare som kan så mycket om mediciner, deras tillgänglighet och verkningar.

Vintern i titeln är påtaglig under den knappa vecka det gäller. På nätterna sjunker temperaturen ner mot nära 40 minusgrader, och på ett intressant sätt spelar temperaturen också en roll i det dödsfall som så småningom inträffar, dock först mitt i boken. Ska jag vara kritisk på någon punkt är det nog just detta, att det ofta hos Hövenmark tar så lång tid innan någon dör.

I och med denna del har min samling av Hövenmark nått en lucka. Det innebär att man antingen kan komplettera via Bokbörsen till hutlösa priser eller låna på bibliotek. Trots att man bor i Sveriges 12:e största kommun saknades den här boken och behövde fjärrlånas:

från den 175:e största kommunen, ungefär en tiondel så stor:

49. Stieg Trenter: Roparen

Trenters tolfte roman är den bästa av de senaste, tycker jag. Ett tag var jag rädd att han inte skulle kunna nå den höga nivån från de första böckerna om Harry Friberg och Vesper Johnson, men här tycker jag han är i närheten. Vesper Johnson är däremot inte i närheten, utan polisen representeras av en kommissarie Victor Regn. Han ska nog föreställa Johnsons motsats, för han är stor och bullrig och har inte alls Johnsons egenheter som gör denne så svårtillgänglig, utan han är snarare en snäll farbror, så länge man inte har gjort något olagligt själv. Regn har däremot samma egenhet att inte vilja rätta sig efter hur en utredning får bedrivas, men han kommenterar det i alla fall själv ett par gånger. Och känner Harry Friberg gör han förstås, efter dennes tidigare insatser för polisen.

Det tar ett tag innan Harry Friberg får anledning att göra entré, för till att börja med handlar det om två flickor i dryga tjugoårsåldern som ska åka till Italien. Redan där märker man att det inte utspelar sig i år, för de ska flyga med mellanlandningar i Köpenhamn och Zürich. Kvällen innan de ska flyga ringer det från SAS, för det är nämligen dimma i Köpenhamn, och SAS föreslår att de i stället ska ta nattåget från Stockholm för att säkert komma fram, för det är tydligen lättare att lyfta än att landa i dimma. Frågan är vilket bonusprogram man ska vara med i hos vilket flygbolag för att få den servicen nuförtiden.

En del annat känns också ganska avlägset i tid, till exempel att en självförsörjande, ganska vanlig tjugosexåring har en bostad i Gamla stan, som om det vore det naturligaste i världen. Tidstypiska ord är chevråpumps, sommargarage och lastex (när en av huvudpersonerna har fått en reva i baddräkten: "Och lastex som var så kinkigt att laga!") Men allra mest känns det att tiden har gått när det i förbigående konstateras att den tjugosexåriga inte kan någon engelska alls.

Redan i början framgår det att det är en "aprilafton 1954", som visar sig vara skärtorsdag. Sedan varar det fram till någon gång i maj innan mördaren är fast. Boken kom samma år på hösten. Det har alltså gått jämnt tio år sedan Harry Friberg drack Vino Rosso på Cattelin, men smaken för det vinet har han kvar även vid ett besök på Gyldene Freden den här våren, visar det sig, som en liten belöning till trogna läsare. (Eventuellt äts det den här gången lite mindre än vanligt hos Trenter, men det företas i alla fall en picknick i en polisbil under färd, där det ingår "färskrökt lax, knippen av rädisor, doftande gammelostar, renstek, fång av räkor och travar av roströda skivor salt innanlår". Samt bröd och smör ("en gul tegelsten").)

Sedan Fribergs besök i Italien för sju år sedan har han hunnit lära sig en hel del italienska; mycket av det ganska korta besöket där (i badorten Gabicce) verkar han ägna åt att pruta och domdera med lokalbefolkningen på ett inte så nutidsanpassat sätt. Överhuvudtaget är Italien fattigt, smutsigt och outvecklat men ändå härligt och naturligt, om man bara tar det som det är. Man skulle inte komma undan med att beskriva ens ett riktigt u-land så idag.

Tydligen är detta en av de - hittills - tre Trenterdeckare som blivit tecknad serie av Jakob Nilsson. Den är jag ganska sugen på att läsa, om inte annat för att se hur han gör med de svenska miljöer där det mesta utspelar sig: Stockholm (särskilt Kastellholmen) och skärgården (särskilt Furusund).

Själva gåtan då slutligen, den är faktiskt riktigt bra utan att hemfalla till att vara överkonstruerad, som ett par av Trenters senaste. Den varierar gamla teman som "den minst misstänkte" och avsiktliga villospår, men gör det på ett sätt som jag i alla fall inte känner att jag har sett förr.

48. Václav Erben: Vägg i vägg

Jag har haft paus från Václav Erben sedan i höstas, men kände nu för ett avbrott i det svenska och anglosaxiska, som det annars så ofta blir. Baksidestexten lovar "en för läsare i Väst icke helt alldaglig miljö och atmosfär", och det löftet får man säga uppfylls. Det handlar om ett gammalt hyreshus i Prag, där de stora lägenheterna nu (på 70-talet) är delade, ibland genom en provisorisk mellanvägg i hallen, ibland genom att myndigheterna tvingat på en lägenhetsinnehavare en eller flera hyresgäster. Det gör att det är relativt gott om folk att hålla reda på, och efter sådär 50 sidor misströstar jag om att kunna reda ut ens vem som är vem, långt mindre gissa vem som mördat vem. Men det får en liten förlösning när huvudpersonen, kapten (polisen har grader i Tjeckoslovakien) Michal Exner också har svårt med det:

"Herrejösses", suckade Exner förtvivlat. "Vilken massa människor och namn. [...]"

Men då har man god hjälp av de utförliga ritningarna över de sex våningarna för att hålla reda på var alla bor:

(Det måste i sammanhanget sägas att "hora" på tjeckiska betyder "berg" och kan vara både ett efternamn som här och ingå i geografiska namn.)

När Exner kommer in i handlingen mer aktivt (än att han redan från början småprasslar med en kvinna i huset) händer det något mycket påtagligt, som det nästan skulle vara intressant att forska på. Resten av boken är riktigt spännande och ligger i skarven mellan klassisk pusseldeckare och modern polisroman så att den blir både logisk och trovärdig. Den ligger också nära en del modern skönlitteratur genom sitt flämtande berättarsätt med extremt korta kapitel (188 stycken på 360 sidor).

Erben verkar inte ha fått något större genomslag på svenska, och det genomslag han fick genom Bra böckers utgivning på 70- och 80-talen verkar bortglömt. (Den här blev den sista boken av honom att översättas, men eftersom jag läser i den ordning de kom ut i original har jag tre kvar.) Googlar man får man däremot inte så få träffar på tjeckiska sidor, där jag får använda min karaktär för att inte låta Google översätta, utan i stället stava mig igenom så gott jag ändå - till min överraskning och nästan 20 år efter att jag läste tjeckiska - kan. Ibland orkar jag inte, och får då sådana översättningspärlor som att originaltiteln Na dosah ruky översätts med "i din handdator", när det snarare ska vara "till hands" (vid översättning till engelska får man "at your fingertips"). Handlingen sammanfattas i översättning härifrån:

I ett gammalt hyreshus bebos av olika människor på olika sätt. Någonstans krossa två familjer i en lägenhet, delat med en partition annan bostad i stort sett tom. De bor här sida vid sida olika människor med olika personligheter och olika skikt, handyman tillsammans skådespelare, advokat och tidigare profetissa, servitris eller en universitetsprofessor. Det finns förhållanden här, när det händer, för att uttrycka det milt spänd.

Det verkar ändå finnas en marknad kvar för mänskliga översättare.

47. Jonas Karlsson: God Jul

Jag har tidigare läst två novellsamlingar av Jonas Karlsson, och uppskattat dem mycket. Det här ska vara hans romandebut; undertiteln "En berättelse" kan tolkas både som ett understrykande av att det faktiskt är påhittat och som ett påpekande av att det den här gången är en enda berättelse.

Den skäligen enkla intrigen är att ett kommunhus ska julpyntas med elektriska ljusstakar i vissa(s) fönster, så de bildar orden "God Jul" lysande mot den mörka bakgrunden. Det ger upphov till diverse vansinniga förvecklingar, som inte ska förstöras genom att återberättas, men för mig som jobbar på kontor i offentlig sektor är det stundtals hur roligt som helst. (Jag är aningslös nog att tro att det kan vara roligt även om man jobbar i privat sektor.) Inte minst slutet är lysande (förlåt). Kan läsas vilken årstid som helst.

46. Stewe Claeson: Tiro

Månadens bokcirkelbok innebar ett dubbelt jubileum. Det var den femtionde boken sedan vi började cirkeln med Herta Müllers Hjärtdjur. Och för min egen del var det den trehundrade boken sedan jag började blogga nyåret 2013 med Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen.

Tiro är Marcus Tullius Tiro, född som slav, sedermera frigiven, nu en påtagligt äldre herre (han lär ha blivit 99). Han är mest ihågkommen för att han var sekreterare åt Cicero och efter Ciceros död tog hand om hans efterlämnade skrifter och korrespondens. Här handlar det inte så mycket om det, utan om dödsfall på hans egendom (jag har efter moget övervägande bestämt mig för att inte tagga inlägget som "Deckare", men man kan nog diskutera det). Jag tycker det är spännande och intressant, och inte minst är det ovant med en modern bok som man önskade vore lite längre - annars har ju 4-500 sidor blivit något slags standardmått på senare år. Stewe Claeson kände jag bara till som ett namn tidigare, men jag kan nog tänka mig att läsa mer av honom.

En av mina medcirklare har förresten redan hunnit blogga om Tiro. Vi var alltså flera som uppskattade den här.

45. Stieg Trenter: Aldrig näcken

Den här gången går Trenter nästan tillbaka till sina rötter, för det är mycket som påminner om hans allra första deckare: svensk skärgård, ung kvinna i huvudrollen, ingen Vesper Johnson. (Harry Friberg är bara med per korrespondens och telefon, förutom alldeles på slutet.) Den unga kvinnan är en som Friberg träffade i föregående bok, och hon klarar sig förvånansvärt bra på egen hand, även om det förstås inte är hon som kommer på hur det hela hänger ihop. Polisen i form av en landsfiskal Salmsson framstår som ovanligt kompetent, tycker jag. Att det är Friberg och inte polisen som kommer fram till lösningen är inte så konstigt, för polisen måste ändå räkna med en viss rimlighet när den antar något. Här är frågan om inte fantasin hos mördaren ligger utanför det tänkbara även inom genren.

Miljön är Gryts skärgård i Östergötland (och så lite lite Stockholm i början). Där finns en sommarstuga, tillhörig Fribergs väninnas väninnas mormor, där man kan tillbringa septemberveckor, till synes ostörd av sådant som arbete. Boken börjar fredagen den 11 september, framgår det, och då måste det vara 1953. Hösten är vederbörligt närvarande i form av frukt, svamp, blåst och vackra färger på löven, men det är ändå bad- och solväder, så Trenters faiblesse för sommarhalvåret håller i sig.

Omslagets fjäril är en dödskallesvärmare, en enormt stor fjäril som dessutom tydligen ger ljud ifrån sig. Den förekommer ett par gånger i handlingen men känns lite påklistrad, får jag säga. Titeln är hämtad från en dikt av Stagnelius, och nog förekommer det på sätt och vis en näck, även om jag inte riktigt förstår varför just de två orden ur dikten är utvalda.

Mesta och bästa tidsmarkör den här gången är alla de tillfällen det ringer och någon konstaterar redan innan luren lyfts att det är "interurbant", för då ringer det två signaler. En liten, liten pärla är ordet "blomkvistargriller", här använt samma år som den sista Kalle Blomkvist-boken kom ut. På sju år - sedan den första - hade det tydligen ändå blivit ett begrepp.

44. Carol Goodman: De döda språkens sjö

Om man skriver en bok som utspelar sig på en lantligt belägen internatskola i USA och handlar om en grupp elever som läser klassiska språk, så får man nog stå ut med att bli jämförd med Den hemliga historien av Donna Tartt. Jag läste inte den när "alla andra" gjorde det, utan först för några år sedan, men kan tänka mig hur tagen jag hade blivit av den om jag hade varit i samma ålder som huvudpersonerna. Här är det bara flickor, och de läser latin i stället för grekiska, men det är mystiska dödsfall och osunda relationer på ungefär samma sätt. Riktigt till Tartts nivå tycker jag inte att det når, även om det inte alls är dåligt.

Historien handlar om en latinlärare som återkommit till sin gamla skola (och där blir det också lite Döda poeters sällskap), trots att det hände en del otäckheter när hon gick där. Och så börjar en del av dem att upprepa sig, och man undrar vem som är ond och vem som är god och vem som var med för 20 år sedan men nu är någon helt annan. Det är som synes en del standardingredienser, men resultatet är som sagt inte alls dåligt - medan man läser är det faktiskt ganska spännande. Efteråt har man kanske inte lärt sig så mycket, men det jag kommer att minnas är de dimmiga promenaderna runt sjön.

43. Nils Hövenmark: Ensamstående äldre herre

Här är Hövenmark tillbaka i Sundå (Umeå?) med ett mord och en utredning under numera polismästaren Vilhelm Lundberg. Som vanligt handlar det om lite avsigkomna människor, från början mest om en nypensionerad postmästare som inte vet vad han ska ta sig till med all sin lediga tid. Han bestämmer sig för att återuppliva sitt gamla intresse för astronomi, köper en kikare och får se något som han inte vet hur han ska hantera. Det är ju inte alldeles lätt att gå till polisen och berätta att man har riktat kikaren in i andra människors hem.

En viss genre av deckare handlar ju mycket om mat; inte minst Stieg Trenter beskriver ofta måltider på ett vällustigt sätt. Här får man dock nöja sig med denna tidstypiska kvällsmat:

42. Kristina Appelqvist: Liv i överflöd

Till reglerna för hur en pusseldeckare får vara upplagd brukar sedan länge räknas att tvillingar är förbjudna. Här iakttas inte den regeln, utan mordoffret, som ligger där (se bilden) redan på sidan 13, har en enäggstvillingbror. Det gör förstås att man under en stor del av boken kan fundera över vem offret är, om mördaren visste vem offret var och om tvillingbrodern är inblandad.

Det här är Kristina Appelqvists tredje deckare om universitetsrektorn Emma Lundgren vid Västgöta universitet i Skövde. Jag tycker hon har vuxit till sig lite sedan sist och är något mer trovärdig i rollen som akademisk ledare. För mig som jobbar i en liknande miljö finns det en del skojigheter, som hur man agerar för att bli universitetsdirektör och hur man intrigerar för att bli av med en prefekt. En del annat tycker jag är mindre trovärdigt, som att en festkommitté på fyra personer har två korta möten och sedan är en fest för flera hundra anställda uppstyrd. Men så dör det ju någon i köket också.

Själva mordhistorien är kanske inte det bästa jag har läst. Det är knappast så att man som läsare får ledtrådar och har en chans att följa med fram till lösningen. Det är ändå den bästa hittills av Appelqvists deckare, och personerna runt Emma Lundgren och hennes numera make, kommissarien Filip Alexandersson, är mer intressanta och levande än tidigare (så länge det nu varar, för vissa). Kanske är det de klassiska ingredienserna herrgård, testamenten (i plural), släktfejd och en gnutta England som gör det.

41. A. A. Milne: The House At Pooh Corner

Av bara farten fortsatte jag med den andra boken om Nalle Puh med flera i Sjumilaskogen (eller Hundratunnlandsskogen, Hundred Acre Wood). Det är mest mer av samma sak - en ny naturkatastrof, orkan i stället för översvämning -, men här introduceras Tiger, som får lite av samma roll som nykommen främling som Kängu (och Ru) hade i den första boken.

Att läsa på engelska gör att man upptäcker vad originalet egentligen handlar om, som när Puh på svenska talar om jalikor (och Nasse undrar om de inte heter nejlikor). Puh kallar dem på engelska för "mastershalums", som enligt Nasse ska vara "nasturtiums". Det verkar vara ett avhandlingsämne att reda ut vad det är, men "krasse" duger för mig. Krasse dyker också upp när Ru och Tiger får med sig smörgåsar på utflykt, Tigers med maltextrakt och Rus med "watercress". Vattenkrasse (eller källfräne) ansåg tydligen översättaren okänt för svenska barn, för översättningen talar om - ostsmörgåsar. (Maltextrakt är det väl inte heller så många barn som vet vad det är, om inte deras pappor hör till hipstergenerationen och brygger eget öl.)

Jag var inte särskilt förtjust i de här böckerna när jag läste dem första gången i 8-10-årsåldern. Det var något som jag då inte riktigt kunde artikulera, men nu inser är berättarsättet, att det är en vuxen som berättar för Christopher Robin om hans leksaksdjur och inte pojken själv som fantiserar. Då var det, som jag minns det, något vagt obehagligt som man inte riktigt förstod.