7. Malena Janson: När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen

För någon i min ålder är den här boken en rejäl nostalgitripp, eftersom den handlar om 70-talets barnprogram på tv. Även om jag inte var med i början av decenniet gick ju mycket i repris, så jag har haft chans att se både Tårtan (till vänster i andra raden) och Kalle Vrånglebäck (överst i mitten). Men det är inte bara nostalgi och bilder att känna igen utan också en seriös genomgång av de båda kanalernas utbud, arbetssätt och genomgående teman (författaren är doktor i filmvetenskap och det märks på ett positivt sätt).

Nidbilden är ju att 70-talets barnprogram var svartvita stillbildsfilmer om förorter och u-länder. Men här visas en imponerande mångfald av program vad gäller både form och innehåll. Det visades tecknad film mer än på julafton (Professor Balthazar och Kalles klätterträd, för att påminna om ett par klassiker). En annan färgglad långkörare var Boktipset, där jag nu(!) med bokens hjälp inser att den regnbågsfärgade soffan var gjord i form av två händer. Överhuvudtaget är det intressant att se vilka resurser som lades på barnprogram vid den här tiden, och hur mycket bra det kom ut av det. Nu ser jag ganska lite av dagens utbud, men den ökade sändningstiden verkar inte ha ökat mångfalden i motsvarande grad, snarare tvärtom.

Extra roligt är det att återse sådant som jag har börjat undra om jag har drömt, eftersom ingen annan brukar komma ihåg det. Till den kategorin hör Mitt på jorden - mitt under solen om Graciela i Ecuador, som jag minns mest för att hon inte hade någon skugga när solen stod i zenit mitt på dagen. Jag såg också av någon anledning Tjejerna gör uppror, som måste ha gått långt över huvudet på mig då, eftersom det handlar om tonåringar som revolterar mot att inte få ha träslöjd och att vara tvungna att sköta markservice åt lata fäder och bröder. Den finns alltså på SVT:s Öppet arkiv, så det ska bli intressant att se hur den håller (författaren menar att den är "mycket arg och mycket rolig"). Där ligger också Dagar med Knubbe, som hos mig lämnade starka intryck av hur farligt det är att få hjärnhinneinflammation (fattas nu bara att det inte är det han får utan något jag har fått för mig).

Roliga är också de citerade, ibland avbildade, radionämndsanmälningar som går till attack, ofta mot det politiska innehållet i vissa program. Det jag möjligen har att invända är användningen av "ungar" i stället för barn, som jag tycker känns tillkämpad folklighet i ett seriöst sammanhang.