331. Kim Yu-jong: Kamelior och andra koreanska noveller

Månadens språk i november är koreanska - inte det mest närliggande eller det som det översätts mest från. Jag hittade den här novellsamlingen av en författare som avled redan 1937, lämnande efter sig bara ett trettiotal noveller.

För det mesta utspelar sig de här berättelserna på landet, bland folk som inte har det så gott ställt. Det är inte direkt eländigt, men de har andra problem än eventuell fattigdom, och jag lämnar läsningen med en lätt obehaglig känsla av att ha fått titta på något som jag helst hade velat vara okunnig om. Det är sådant som hustrumisshandel, dödlig sjukdom och allmän tristess, varav inget hör till mina favoritämnen.

Tyvärr skäms den här samlingen också av ett antal korrekturfel, faktiskt så många att det inte är ett alternativ att inte nämna det.

330. Emil Maxén: Ragnagöken

Det är tydligt att Emil Maxén har gjort ett ambitiöst grundarbete vad gäller miljöerna för de här albumen om Stor-Jobal i Mellannorrland, och det visas inte minst av den återkommande kartbilden på pärmens insida, varav detta är bara en fjärdedel:

När säcken nu ska knytas ihop är det högt tempo, för det är mycket som ska hinnas med. Någonstans i mitten av den här delen undrar jag om det ska gå att få ihop, men det löser sig, eventuellt lite åt deus ex machina-hållet, men det må väl vara hänt i en berättelse som till stor del bygger på osannolika väsen. I sin kreativitet och berättarglädje tycker jag det här är läsvärt, även om det egentligen inte alls borde vara min tekopp.

329. Emil Maxén: Det surnar i säven

Den andra delen i en trilogi har en tendens att bli en mellanbok (eller -film eller vad som nu är aktuellt). Det låter som en truism, för den befinner sig ju onekligen mellan den första och den tredje delen i helheten, men jag tror också att det blir så när trådar från den första delen ska flätas vidare, samtidigt som det ska bäddas för en storslagen final i den kommande delen.

Den här andra delen i serietrilogin om Stor-Jobal skiljer sig inte från den här allmänna karaktäristiken. Det är en habil fortsättning på föregående del, inte minst vad gäller de blanddjur som har skapats när Jobal skakar om sina fångade djur i Skräcksäcken:

Och det slutar med om inte en cliffhanger så i varje fall något som pekar framåt. Däremellan blir det tyvärr lite trångt för en egen historia, även om Stor-Jobal hinner både bli av med och få tillbaka sin näsa, och hans lille följeslagare Tjabo hinner med ett äventyr i säcken.

328. Aleksander Motturi: Elden inuti

Sista radionovellen i den här omgången utspelar sig i sextiotalets USA, och en del av de medverkande, möjligen alla, är verkliga personer. Där finns inte minst Robert Kennedy, vid tillfället  justitieminister, och bakgrunden är de rasmotsättningar som blev alltmer våldsamma de åren. Jag har hela tiden känslan av att det är något jag borde förstå men misslyckas med, och det blir sällan bra läs- eller lyssningsupplevelser av det, om det inte kommer något på slutet som vänder på v m k kuttingen. Här missar jag det i så fall.

327. Montague Rhodes James: Mr Humphreys and His Inheritance

Tänk om man finge ärva ett stort hus på engelska landsbygden med ett välfyllt bibliotek (och tydligen vara i sådana omständigheter att man kan säga upp sig från sin statliga tjänst och flytta dit utan att behöva arbeta för sin försörjning). Det är vad som händer mr Humphreys i den här novellen; han har tydligen haft en onkel som han aldrig har träffat, men som nu har avlidit utan andra arvingar. Till huset hör också en stor trädgård - närmast en park, även om den kallas "garden" - och där finns en labyrint av häckar. Alla, både grannar och tjänstefolk, är vänliga och välkomnande, men det är förstås något mystiskt med labyrinten.

326. Nanna Johansson: Jordgubbsmjölk

Det känns skönt att få vara odelat positiv till en av den här omgångens radionoveller (nåja, gårdagens var ju också bra), och att det finns med någon som är inte bara bra utan också rolig. Humorn är åt det svarta hållet, för huvudpersonen Anki och hennes man Mats har det inte alltför roligt tillsammans, men det visar att det inte alltid är ämnet som avgör om det blir humor.

325. Montague Rhodes James: A Neighbour's Landmark

Det återstår fortfarande en del ohört bland M. R. James' spökhistorier, som man kan ta fram och lyssna på mellan annat. Här är det som vanligt lantgods (med bibliotek) och något övernaturligt som kryper fram så småningom, när besökaren/berättaren ger sig ut på promenad i det engelska landskapet.

324. Johan Theorin: Mer kaffe

Johan Theorin är ett beprövat namn i gränslandet mellan deckare och skräck. Han gör inte lyssnaren besviken med den här radionovellen, som handlar om något så vardagligt som en kaffeburk i ett kylskåp på en arbetsplats. Men det kan bli kusligt i alla fall, när det händer saker man inte förstår.

323. Cecilia Hansson: Var inte rädd för ljuset

Utanförskap i skolan är ett alltför vanligt tema i skönlitteratur för att jag ska få en positiv inställning från början, alldeles bortsett från ämnets feel bad-potential. Men med de invändningarna är det här alls ingen dålig novell - framför allt är författaren duktig på detaljer som sätter in berättelsen i tid (tidigt nittiotal) och rum (Luleå).

322. Kayo Mpoyi: Askan

Dagens radionovell har eventuellt bottnar som jag inte lyckas dyka ner till när jag lyssnar samtidigt som jag kör bil. På något sätt handlar det om en mor och en dotter som går ut i naturen med aska som eventuellt är lämningarna efter en närstående, eventuellt inte. Piggt och glatt är det i alla fall inte.

321. Art Spiegelman: Maus II. Och här började det svåra

Fortsättningen på föregående del handlar om Vladek Speigelman, far till författaren/tecknaren Art, och hans tid i Auschwitz (och lite grann därefter, är lägret har tömts). Men det handlar också om de bådas relation när Vladek är åldrad och bor i USA, och Art intervjuar honom för den här boken. De kommer inte alltid överens, och det är tydligt att Vladek är en komplicerad person att ha som förälder. En del av det beror nog på hans förflutna, men alla Auschwitz-överlevare delar inte de personlighetsdragen.

Det finns mycket att säga om den här tvådelade serieromanen. Den framstår som enkel, kanske för att den är ganska avskalad i teckningsstilen, men det är en bedräglig enkelhet. Det är faktiskt en ganska intrikat flätad historia med ramberättelse i nutid (som nu har hunnit bli några decennier sedan) och huvudberättelsen under andra världskriget.

Att välja serien som form för den här historien var mer banbrytande när det gjordes än det uppfattas idag. Nu verkar det mesta rymmas inom mediet, men då var det - något förenklat - förbehållet barn och humor. Ingetdera är just genrer som naturligt behandlar förintelsen.

320. Art Spiegelman: Maus I. Min far blöder historia

Det här har hunnit bli en klassiker i serieromangenren. Serietecknaren Art intervjuar sin far, som är överlevare från Auschwitz, och redan där framgår det att det är en sorts autofiktion i ramberättelsen. I den här första delen kommer vi förresten inte längre än till ingången till koncentrationslägret, dit fadern kommer 1944. Fram till dess är han på olika håll i Polen och Tyskland, ibland gömd, ibland inte.

Det är lika seriöst som vilken litterär förintelseskildring som helst, men genren tillför också sina speciella drag. Det mest uppenbara är att judarna är tecknade som möss och tyskarna som katter. Det kan man analysera vidare om man vill, liksom att polackerna är grisar.

Det har förresten blivit en sådan klassiker att den också är utkommen i en samlingsvolym tillsammans med fortsättningen, och det är den jag har läst:

319. Ambrose Bierce: The Parenticide Club

Det här är en mycket liten novellsamling, bara en knapp timme lång att lyssna på, innehållande fyra berättelser om mord i den trängre familjekretsen. Ofta är det dessutom mördaren själv som berättar, och det blir ibland skolexempel på opålitlig berättare, när någon som det naturligaste i världen förklarar varför han har tagit livet av en förälder. Möjligen är historierna lite för korta för att kunna utveckla det som behövs, men i sitt format är de definitivt dugliga.

318. Hergé: Tintin i Kongo

Det här är det andra albumet i den långa sviten om Tintin, och det räknas väl inte till de bättre. Att jag nu läste det beror på att det ingår som kurslitteratur på en kurs jag läser, och avsikten med det är att man ska analysera fördomar i serier. Det är det å andra sidan ett verkligt bra exempel på, när den vite mannen Tintin från kolonialmakten Belgien kommer till Kongo och konfronteras med de primitiva infödingarna. När det inte skjuts på de inbördes kämpande stammarna är det storviltet som får bita i gräset. Intrigen är av den typ där huvudpersonen råkar i knipa, kommer loss ut knipan, råkar i knipa igen etc. Efter ett tag blir det något enahanda, och den charm som de bästa Tintin-albumen har saknas alldeles här.

317. Fredrik Strömberg: Serienegern. En bildberättelse om fördomar

Den här lilla skriften är en genomgång av den stereotypa beskrivningen av svarta i tecknade serier, som visserligen har varit svårutrotad, men alls inte konstant under seriemediets livstid. Det är gott om exempel, möjligen till den grad att det är för mycket av en exempelsamling och för lite generella synpunkter. De kommer i ett kort avsnitt alldeles på slutet, men då är jag nästan mätt.

316. Montague Rhodes James: The Mezzotint

En tavla vars motiv ändrar sig är ett motiv som återkommer i spänningslitteratur från olika tider. Jag minns det senast i min läsning från Jan Mårtensons första Homan-deckare. Här är det en etsning, föreställande en engelsk herrgård, där det dyker upp och försvinner det ena och det andra. Det vore att ta i att säga att det får en naturlig förklaring, men inom genrens ramar är det i alla fall en förklaring.

315. Khaled Alesmael: En tygväska med Damaskustryck

Dagens radionovell går på temat HBTQ i Damaskus, före inbördeskriget, men ramberättelsen sker i nutid. Det har nog den mest positiva stämningen av veckans noveller, även om det förstås med tanke på de senaste årens händelser inte är alldeles harmoniskt.

314. Po Tidholm: Läget i landet

På knappt två timmar river Po Tidholm av ett antal olika perspektiv på förhållandet mellan stad och landsbygd. Mest handlar det om Sverige, men också lite om Trumps USA och Le Pens Frankrike. Det är faktiskt riktigt intressant när han reder ut ut dagens situation bottnar i efterkrigstidens regionalpolitik och hur det i sin tur förhåller sig till partisympatier, kulturutbud och inkomstnivåer i glesbygden.

313. Maria Lang: Docka vit Docka röd

Det är en begränsad krets huvudpersoner i 1982 års Lang-roman:

och när man vet att Camilla Martin, Ove Hoffner, Almi Graan och Christer Wijk står utanför de misstänktas krets - och inte heller kan vara mordoffer - blir det inte många att välja på. Ett offer och tre misstänkta är alltså årets uppsättning. Men det kompenseras med råge av de verkliga personer som Lang befolkar sina böcker med sedan några år:

Jag har inte räknat, men det rör sig säkert om några dussin namngivna medverkande, från biskopen i Västerås stift Arne Palmqvist till kassörskan på Kungliga Operan. Det myllrar alltså på ganska duktigt i de autentiska miljöerna, stadsbiblioteket och domkyrkan i Västerås, Drottningholmsteatern, Operan samt kyrkan och stadsbiblioteket i Skoga (det vill säga Nora), privata miljöer onämnda. Jag tror nog att Lang har gjort sin hemläxa; skildringarna av detaljer i byggnaderna tyder på det. Men de fyller sällan annan funktion än att de medverkande kan konversera om en predikstol (eller dylikt).

Intrigen tar sin utgångspunkt i javanesiska dockor, med vilka Ove Hoffner framför dockteater. Han är i verkligheten systerson till Dagmar Lange, Maria Langs verkliga jag, och i böckerna därför systerson till Almi Graan, Maria Langs anagrammatiska författarkollega. Hans son är Janne, som nu förekommit i ett antal böcker och har hunnit bli sjutton år. Sedan händer det värre saker än att en docka förlorar huvudet, nämligen ett mord på en levande människa, men då är vi framme på sidan 148, en slagsida i dispositionen som Lang verkar ha stannat för, men som inte är alldeles lyckad. Upplösningen innehåller en hel del nyheter, som läsaren knappast kan ha kunnat ana. Frågan är om inte det här är Langs sämsta hittills. Avståndet till hennes bästa femtiotalsdeckare är hur som helst mycket stort.

312. Bengt Pohjanen: När liljekonvaljerna tårögda blommar

Mord och möjlig förlåtelse är temat för dagens radionovell, som i varje fall delvis utspelar sig i Tornedalen, och läses kongenialt av författaren själv. Liksom med gårdagens novell lyssnar jag färdigt för att det är värre att sluta mitt i, och får det återigen bekräftat.

311. Montague Rhodes James: The Story of a Disappearance and an Appearance

Den här spökhistorien är av den gammaldags sorten som numera inte uppfattas som riktigt skrämmande. Men den är mycket lärorik för mig som var obildad nog att inte veta att Punch and Judy är den engelska versionen av kasperteater. Man måste nog känna till det och de vanligaste standardinslagen i den för att förstå hur det hänger ihop på slutet här. Men frågan är om inte detta är en av de bästa historierna av M. R. James som jag har hört, inte minst på grund av att den är berättad i brevform, från en bror till en annan, medan brevskrivaren tillbringar julen med att leta efter en försvunnen farbror/morbror.

310. Rebecka Åhlund: Dockan

Att spädbarn dör förekommer ju, men jag vill helst inte läsa om det (eller lyssna på radionoveller om det). När det ändå visar sig vara ämnet har jag kommit fram till att det är bäst att lyssna klart, så man får någon sorts avslut. Här hanteras det av huvudpersonen på så sätt att hon köper en mycket naturtrogen docka, vilket nästan är lika obehagligt.

309. Alfred Ruth: En äkta människas bekännelse

Framtidsskildringar är sällan positiva. Är det inte diktatur så är det klimatkatastrof eller annan postapokalyps. Den här radionovellen utspelar sig i en tid när det inte längre finns äkta människor - eller när de i alla fall har blivit så ovanliga att det måste påpekas när någon är det. I övrigt får man själv höra för att få reda på hur det hänger ihop. Det är alls inte dåligt, och en del av det tekniska är ganska påhittigt, men jag tänker ändå att det är synd att det aldrig kan vara bra i framtiden.

308. Nina Wähä: Ola och verkligheten

Radioföljetongen har paus igen, och då blir det noveller i ett par veckor. Den här sändes igår. Det är en ganska deprimerande skildring av modernt utanförskap, som det brukar kallas. Huvudpersonen är långtidssjukskriven och har inte så mycket intressant i livet, så han lever delvis ett ställföreträdande liv genom sina grannar. Jag är nog fel målgrupp för detta, men jag tror att det kan uppskattas mer av vissa.

307. Tove Jansson: Pappan och havet

Det verkar vara en etablerad sanning att Muminböckerna blir alltmer vuxna och alltmer melankoliska efter hand som serien fortskrider. I den här näst sista boken av de ursprungliga nio är det sensommar och höst, vilket bara det gör det melankoliskt. Familjen lämnar Mumindalen och hamnar på en ö med en fyr, och där flyttar Mumintrollet hemifrån, ett vuxenblivande så gott som något. Annars är det ovanligt mycket Mårran, som lever upp på ett oväntat sätt, och ovanligt mycket Lilla My, som jag faktiskt tycker är ganska störig. Men hon har ju haft en svår uppväxt, förstås.

306. Hilda-Maria Sandgren: Det som händer i skogen

Det är inte så vanligt med blyertstecknade serier, men den här serieromanen är genomgående sådan, vilket ger en mjuk anstrykning till alla bilderna, oavsett hur skarpt innehållet kan vara. Här och var är det verkligen det, för det handlar om tonårsliv med all den angst det innebär. Men det finns utrymme inte bara för premiärfylla utan också snällare inslag:

och dessutom en del stämningsskapande miljöbilder, som gör sig fint på egen hand.

Det här är, skulle jag vilja säga, en relativt originell serieroman om ett relativt ooriginellt ämne, men det lyckas på något sätt.

305. M. Hedberg: Där var en som blev där

Nio österlenska spökhistorier är samlade i den här volymen. Bakom författarnamnet finns ett brödrapar med den gemensamma initialen M. Det är språk och miljö som gör den här samlingen till det den är. Själva spökerierna är mer smygande än verkligt obehagliga.

Med tanke på lokaliseringen är det inte förvånande att havet spelar huvudrollen i flera av berättelserna. Det är folk som försvinner till havs och kommer tillbaka, med mer dylikt. Och så utnyttjas förstås de flyttade Knäbäckshusen för en historia.

304. Edward Gorey: Det storslagna näsblodet och andra historier

Edward Gorey är lika oroande - jag hittar inget bättre ord - som i den förra samlingen serieberättelser av honom som jag läste. Han påminner egentligen inte om någon annan jag har stött på, men är lite besläktad med den engelska nonsenstraditionen, inte minst i inledningen till den första historien:

Det var redan torsdag, men gamle grevens konstgjorda ben kunde inte hittas; således, efter att ha beordrat tjänstefolket att fylla badkaren, grep han eldtången och gav sig omedelbart iväg mot sjöstranden där Haltebolinkspöket fortfarande tankspritt drev omkring.

Det absurda ger texten viss likhet med hur det kan bli i den där leken där man skriver varsin rad, viker pappret och sedan skickar vidare.

Bäst i den här samlingen är en historia om tre personer som stjäl/lånar en dressin och ger sig ut på en resa till synes utan mål och mening, för att inte tala om slut. Samtidigt som den är rolig blir man också mycket orolig.

303. Ola Julén: Afrikas verkliga historia

Ola Julén kom med bara en enda liten diktsamling under sin livstid, men lämnade efter sig den här, som kom ut i somras, och som väl är en anledning till han återigen har blivit föremål för intresse utanför den krets som alltid har hyllat honom. Den här är försedd med både förord och efterord, och intressant nog handlar förordet till mer än hälften om den tidigare samlingen. Det kunde man ju ha vetat när man kände sig håglös inför den förra helgen.

Här är han något mer mångordig; några gånger kryper det uppåt tio rader per sida. Det är inte heller genomgående blanka vänstersidor, utan runt 150 sidor text, låt vara oftast bara en mening per sida. Här är dikterna - som vi väl får kalla dem - dessutom ordnade i bokstavsordning efter hur de börjar, vilket skapar en del intressanta effekter, inser till och med jag.

Något av en programförklaring finns på en vänstersida strax efter mitten av boken:

Jag skriver små onda dikter
fyllda av längtan och olycka.

Det är lika utlämnande och sorgligt som tidigare, men kanske på ett lite mindre gränslöst sätt, vilket gör att jag kan ta det mer på allvar. Men till att verkligen uppskatta Julén når jag inte.

302. Göran Malmqvist: Haiku för ros och oros skull

Den nyligen avlidne akademiledamoten Göran Malmqvist har här fått ihop en oväntat uppsluppen samling haikudikter. På sjutton stavelser (tre rader med fem, sju och fem stavelser) hinner man inte så mycket, och ofta är genren reserverad för finstämda natur- och årstidsbetraktelser. Här finns sådana:

Fjortonde juli:
vallmo i blom på fältet,
blåregn mot vit vägg.

men också de som är mer entusiastiska för vad naturen ger:

Gulnade björklöv?
Kantareller i massor!
Fort, hit med din korg!

"Fåglar", "Småkryp" och "Fyrfotadjur" är tre andra av de sammanlagt nio avdelningarna. Det är inte alls svårtillgängligt, någon gång på gränsen till för lätttillgängligt, faktiskt, när jag tänker "det där hade jag kunnat skriva". Men det har jag ju inte gjort, och det är väl skillnaden på oss - eller i alla fall en av skillnaderna.

301. Joseph Kessselring: Arsenic and Old Lace

Arsenik och gamla spetsar är mest känd som pjäs och film, men det här är någon sorts uppläst version av manuskriptet, möjligen med lite tillfogad mellantext. Den formen är inte alldeles lyckad, trots att själva historien är bland det roligaste som har skrivits. Men det krävs nog teater eller film för att åskådarna och skådespelarna tillsammans ska acceptera den absurda utgångspunkten att två ogifta gamla fastrar mördar ensamma herrar av ren barmhärtighet. Ovanpå det har de en brorson som tror att han är Theodore Roosevelt och gräver för Panamakanalen i källaren, där han begraver tanternas offer i tron att de har dött i gula febern. Så dyker det upp en brorson till, som är plastikopererad så han ser ut som Boris Karloff (särskilt praktiskt eftersom det var han som spelade rollen i originaluppsättningen på Broadway) och har med sig ett eget mordoffer som han ska göra sig av med. En tredje brorson - huvudrollen, spelad av Cary Grant i filmen - försöker desperat att dölja allt detta för såväl polisen som sin fästmö. I verkligheten hade han väl varit glad att polisen dök upp och tog över ansvaret, får man hoppas. Jag har sett en TV-version för länge sedan och minns den som oerhört rolig, och även om den inte skulle hålla fullt ut om jag såge om den idag är jag övertygad om att den skulle överträffa den här lyssningen.

300. Franz Kafka: Förvandlingen

Den här långnovellen/kortromanen har en av världslitteraturens mest berömda inledningar: "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt." Det är också genomanalyserad på längden och tvären, så jag vet knappt vad jag ska säga om den, mer än att jag aldrig hade läst den förr. Jag tror det är den sortens bok som gör sig bäst med instuderingsfrågor, men det hade jag inga.

299. Jeremiah Björkman: Johannes - försäljaren av måntårar

Det här är en historia med klara inslag av overklighet, som det brukar vara med Jeremiah Björkman. Om man ska kalla det surrealism eller magi vet jag ärligt talat inte. Det börjar med att en ung man tar vara på måntårar - fruset vatten av något slag, om jag förstår det rätt - och säljer via nätet. Sedan tar berättelsen flera olika vändningar, och egentligen ryms det så många olika spår att det hade räckt till en betydligt längre historia.

298. Ola Julén: Orissa

Ola Julén gav ut denna enda diktsamling under sitt liv. Nu har den blivit aktuell genom en nyutgåva, som ackompanjeras av en samling till, bestående av ett efterlämnat manus.

"Inte många har gått till litteraturhistorien med så få ord", inleds det nyskrivna förordet, och det kan man skriva under på. Det är en mening på varje sida, någon gång två, men aldrig mer än två rader, och det är bara text på högersidorna. Förmodligen ska man läsa det här långsammare och mer eftertänksamt än jag har gjort nu, och då är det möjligt att det blir bättre än jag inser. Recensenterna verkar tycka att det är självutlämnande och hjärtskärande, och om man tar det på orden är det så. Men det är korta, enkla meningar, som språkligt inte alls sticker ut åt något håll. Är det originellt är det just för att det är så enastående ooriginellt i formen. Jag får nog öva en del till på att läsa poesi.

Orissa är ett äldre namn på den indiska delstat som numera heter Odisha. Ett par gånger nämns Indien, men annars jag har svårt att se var anknytningen finns.

297. Emil Maxén: Skräcksäcken

Emil Maxén var aktuell här redan igår som delad upphovsman till Knäckarbanketten, men han arbetar också på egen hand. Det här är den inledande delen i en trilogi - om den nu inte utvidgas på Liftarens guide-manér - om Stor-Jobal, en ond variant av Robin Hood. Inte så att han tar från de fattiga och ger till de rika, men han stjäl djur från de fattiga och blandar om dem i sin säck för att sedan kunna sälja resultatet till de fattiga som står utan försörjning. När de blandas kan det gå lite hur som helst; bland annat dyker det upp en skvader när han har haft en tjäder och en hare i säcken. Ibland blir det användbara blanddjur, ibland inte.

Det är ofta ganska gråbruna miljöer i det fattiga Mellannorrland:

som här går under namnet Inälvsdalen, en av flera anspelningar på verkliga lokaliteter där. Ganska ofta är det också blåviolett natt:

Det är både roligt och rysansvärt. Kanske skulle man önska sig lite mer handling i förhållande till antalet bilder, men det är ju seriemediets vanliga dilemma.

296. Sara Bergmark Elfgren och Emil Maxén: Knäckarbanketten

Det hör inte till vanligheterna att jag bevakar nyutkommen barn- och ungdomslitteratur, men den här har blivit så uppmärksammad i bloggosfären att jag blev nyfiken. Och den är värd sin uppmärksamhet, tycker jag.

Genrerna korsas här; det är till strukturen en saga med återkommande tretal, diverse väsen samt kvinnan av börd och mannen av folket. Sedan är det möjligen också lite fantasy i det barocka - tidsmässigt - universum som författarna har skapat. Och så peruker på det.

Det handlar om två hertigar som har delat sitt ärvda slott och hela staden med en mur eftersom de inte kan komma överens om någonting. Nu har den ene, hertig Ludbert, bestämt sig för att ordna en tredagarsbankett för att en gång för alla knäcka sin bror, hertig Odert. Där frossas det på allt man kan tänka sig, men ingredienserna till en "kalabalikaladåb" saknas, och behöver ordnas fram.

För att vara barnlitteratur är det förhållandevis avancerat, tycker jag. Historien innehåller flera spår som man måste ha i huvudet, och det finns rätt många ålderdomliga och/eller ovanliga ord, men jag har läst att författarna har gjort så medvetet. Det ger också den rätta sagotonen.

295. Edward Gorey: De förryckta kusinerna och andra historier

Edward Gorey har hittills gått under min radar, men det ska det bli ändring på. Trots motiv och stil är han inte en viktoriansk engelsman utan en amerikansk författare som levde ända till 2000. Han är sparsamt översatt till svenska, vad det verkar. Det finns nästan alltid något lätt obehagligt i hans bilder, och historierna är inte alltid barnvänliga.

Här ryms åtta noveller (och ett fylligt efterord), och ur titelnovellen hämtar jag det här smakprovet:

Bara de två dansande vore lite vansinnigt, möjligen uppsluppet. Men när en av de tre kusinerna störtar ut genom fönstret är det genast inte så trevligt.

Frågan är om det här är serie eller bilderbok. Biblioteket verkar anse det förstnämnda, och jag är för en gångs skull följsam.

294. Elly Griffiths: De öde fälten

Det engelska lantgodset med en aristokratisk familj är närmast stapelvara i populärkulturen. Så mycket mer imponerande är det att Elly Griffiths lyckas variera temat så bra, och det här är ju inte hennes första användning av det. I denna hennes sjunde bok heter familjen Blackstock, driver numera grisfarm, men överväger att använda det stora huset till B&B.

Rättsarkeologen Ruth Galloway får rycka in när det hittas ett lik på en bit mark som Blackstocks har sålt av. Det är en flygare från andra världskriget, men han borde inte ha varit ombord på det flygplan han hittas i, och han borde inte ha dött så som han gjorde. Och underligheterna slutar inte där. Det är rätt rörigt ganska långt in i historien, men jag tror faktiskt att det går ihop på slutet. Som vanligt är det också någon form av oväder, den här gången en översvämning, som gör att någon inte kan ta sig till det ställe där vederbörande borde vara.

Man läser inte Griffiths bara för deckargåtan. Lika mycket nöje har man av att följa Ruth och kommissarie Nelson, som hon har en dotter med, och deras kolleger och vänner. Varje gång är det någon ny som står lite mer i fokus, och det är den här gången den ständigt ätande inspektör Clough. Men både för Ruth och Nelson händer saker utanför arbetet, som gör att man undrar hur det ska för dem. Till stor del är det de delarna som gör att jag fortsätter lyssna på de här ljudböckerna, och sedan är det kriminalfallet i varje bok som skapar intresset på kortare sikt.