46. Jeff Kinney: Femte hjulet

Ibland får man även som fullständighetsmaniker inse att man inte måste läsa ut en bokserie. Den här sjunde delen om Greg har helt släppt illusionen att det är hans dagbok vi läser. Han både tilltalar läsaren och uttrycker sig i övrigt på ett sätt som inte vore normalt i en dagbok. Han är inte ens särskilt rolig längre, tycker jag. Det är en konst att veta när man ska sluta, och det gäller inte bara läsaren, utan även författaren. Men om det finns läsare i målgruppsålder som fortsätter ska inte jag stå i vägen för det.

45. Karin Smirnoff: Missing People

Karin Smirnoff skriver här inte om Jana och Bror, som är hennes huvudpersoner i den snart avslutade trilogin från Smalånger. Men det är fortfarande Västerbotten och personer i relativt oharmoniska omständigheter. Missing People kommer och frågar efter en försvunnen äldre man, men det är egentligen inte huvudsaken i historien, utan den handlar om det par som har köpt en sommarstuga, kanske i hopp om att det därmed ska bli lite bättre mellan dem. Sedan blir det en berättelse som inte ska refereras, för den vinner på att höras utan förförståelse.

44. Margareta Lindholm: Syskonen

Syskonen Bror och Maria är huvudpersoner också i Margareta Lindholms roman Skogen, men den här novellen utspelar sig ganska långt innan de händelserna. Jag har inte läst romanen, men blir sugen på den, faktiskt eftersom novellen känns lite tunn och oavslutad. Stämningen är det inget fel på, men handlingen är bara en episod som inte blir till något riktigt, känns det som.

43. Jens Lönnaeus: Clara

En traditionell beskrivning av den här spänningsromanen skulle vara att huvudpersonen är berättaren Vilhelm, som flyttar från Göteborg till Malmö och hyr ett rum i en lägenhet av Clara. Men frågan är om det inte egentligen är titelrollen Clara som är huvudperson - hon är i varje fall den som driver handlingen framåt genom sitt agerande. Till det hör att hon som villkor för uthyrningen har att Vilhelm ska uppträda som hennes pojkvän. Det gäller bara utåt; hemma har de varsitt rum och bor som vem som helst som delar lägenhet.

Spänningen uppstår genom allt det vi läsare inte vet. En del av det delar vi med Vilhelm, som inte heller får reda på varför han förutsätts spela denna roll. Men Vilhelm har också sina anledningar att spela med i detta absurda upplägg, som väl hade fått de flesta att backa ur. Bostadsbristen är ju som den är, men inte så alarmerande att man måste acceptera vad som helst för att få hyra ett rum.

Mycket av handlingen utspelar sig i lägenheten i det här huset i korsningen Bergsgatan-Spångatan:

och Vilhelm och Clara lever en stor del av sina liv i området runt Möllevångstorget. Det var egentligen min stora behållning med boken, eftersom jag jobbar bara ett par kvarter bort. Det är omisskännligt Malmö på 2010-talet, och eftersom Vilhelm är inflyttad har han tillfälle att reflektera över det, någon gång lite övertydligt. Själva historien är lättläst och mestadels spännande, men kanske inte alldeles trovärdig när det kommer till upplösning och avslöjande.

42. Charlotte Perkins Gilman: Den gula tapeten

När Radioföljetongen sänder noveller brukar det vara en per avsnitt, men den här krävde två. (SAOB definierar "radioföljetong" som "roman l. novell o. d. som uppläses i radio uppdelad i mindre avsnitt under en längre l. kortare tid", vilket väl borde betyda att detta är både en radionovell och en radioföljetong.)

Hur som helst, den är en klassiker, och jag hade aldrig hört talas om den förr. Den är ett exempel på tidig feministisk litteratur, och dessutom en skräckhistoria - och inte bara för dem som inte gillar feminism. Den nervklena huvudpersonen skriver dagbok, ett grepp som närmast inbjuder till att berättaren är opålitlig. Det är onekligen effektivt, även om jag tror att en nutida läsare ser vart det hela bär hän på ett sätt som kanske samtiden inte gjorde.

41. Helena Öberg och Kristin Lidström: Kattvinden

Någon gång ibland fungerar bokbloggosfären fortfarande så att man kan få ett boktips i en blogg man följer - så hittade jag fram till den här formmässigt originella boken för en åldersgrupp som jag inte har mycket kontakt med annars. Den består av en inledning och en avslutning som huvudsakligen är text, och däremellan av ett långt avsnitt som berättas i bilder. En aning om fördelningen får man genom att se på det övre snittet, där textsidorna är vita och bildsidorna i färg:

Även i bildavsnittet finns det korta texter:

men det domineras av bilder över hela uppslag, suggestiva, ibland närmast surrealistiska, om än inte på det här exemplet. Det är de som skapar stämningen i berättelsen genom sina mättade färger och växlingen mellan detaljer och översiktsbilder. Upplägget gör boken befryndad med Thornhill, som jag läste för några månader sedan, men den här är något mindre utrerad, och definitivt riktad till en yngre målgrupp.

Historien berättas av Manda, en flicka i nutid, som lever sitt liv genom mobilen och den kontakt hon därmed kan hålla med sin kompis som har flyttat till Shanghai. Manda och hennes mamma bor tillfälligt - även om det verkar ha blivit längre än avsett - på Mandas farfars mäklarkontor. Manda får följa med honom till ett stort gammalt hus som han ska sälja, och så händer det mystiska saker där, ungefär som det brukar i stora gamla hus i barnböcker. Men det som lyfter historien är mellanavsnittet, som handlar om farfars barndom, och som förstås har anknytning till historien i nutid. Avslutningen är ovanligt elegant för genren och hade inte skämt en vuxenbok.

Även om jag är sådär fyra gånger så gammal som den tilltänkta läsaren fångas jag av både bild och text. Man får hoppas att omfånget på 350 sidor inte avskräcker ungdomarna, för formen gör det snabbläst, även om man bör låta bilderna ta sin tid.

40. Oyinkan Braithwaite: Min syster, seriemördaren

Charmiga lillasystern Ayoola har en olycklig benägenhet att ta livet av sina pojkvänner, och ordentliga storasystern Korede rycker in och städar upp och transporterar lik, när så behövs. Förutsättningarna för historien är alltså inte alldeles realistiska - jag tycker de påminner om den svarta humorn hos Roald Dahl eller kanske Alfred Hitchcock. Spänningen uppstår genom att vi läsare först efter hand får reda på varför systern gör som hon gör, och vad i systrarnas förflutna som gör att det faller sig naturligt för Korede att hjälpa till. Ganska tidigt i handlingen undrar jag också om det kommer att hända fler gånger, när det redan är ett etablerat mönster.

Det utspelar sig i Lagos i Nigeria, en miljö som jag inte möter i litteraturen särskilt ofta, för att ta till i underkant. Bara det är ett skäl att läsa den här boken, som mellan galenskaperna ger intressanta inblickar i vardagen i en nutida afrikansk storstad. Det är mer likt valfri västeuropeisk metropol än jag hade väntat mig, men systrarna har sin bakgrund i en välbärgad familj, ska sägas. Det finns säkert delar av samhället som mer motsvarar mina fördomar om hur det skulle se ut, och där ett par unga systrar inte har tjänstefolk och bil.

Huvudsaken i den här boken är intrigen, och den är absolut kompetent berättad. Däremot är det inte ett under av djup i karaktärerna eller ett språk som motiverar att man läser om formuleringar i ren njutning. Men som förströelseläsning är den bättre än mycket annat, och annorlunda på ett positivt sätt. Det förvånar mig inte att baksidesfliken meddelar att "filmrättigheterna är redan sålda".

39. Elly Griffiths: Den mörka ängeln

Den här tionde boken i serien om rättsarkeologen Ruth Galloway fortsätter sömlöst från den föregående, faktiskt på samma plats och i samma scen. Efter äventyren med den utredningen - det kändes tidvis mer som äventyrsroman än deckare - känner Ruth att hon behöver semester. Tillfället yppar sig när hon blir kontaktad av en gammal bekant, en italiensk arkeolog, som gärna vill att hon kommer och tittar på ett skelett han har hittat. Det ställer vissa krav på intrigen när de bekanta karaktärerna från tidigare böcker ska få anledning att också resa till Italien - och dessutom delta i en mordutredning. Det lyckas inte fullt ut, men miljöombytet är ändå inte oävet. Den italienska byn verkar vara fiktiv, men plausibel.

Om man har hållit ut ända hit i serien är det inte bara för deckargåtorna, utan också för att man är intresserad av hur det ska gå med Ruth och hennes icke-förhållande till kriminalöverkommissarie Harry Nelson, som hon har en dotter med. Ruth är nog egentligen nöjd med att leva ensam, fast alldeles ensam är hon ju inte med dotter och katt. Nelson har varit nöjd med att leva med sin fru, som dessutom blev gravid i förra boken. Men så statiskt får det förstås inte vara, och här händer det lite på den fronten, vilket dock inte till alla delar får sin upplösning. Men det finns en bok till, och ska komma ytterligare en senare i år, om jag har förstått det rätt.

38. Per Olov Enquist: Livläkarens besök

Den här romanen beskriver en dramatisk period i dansk historia. Den unge kungen Christian VII är mentalsjuk, och hans livläkare Struensee lyckas styra landet i ett par år genom att utöva kungens enväldiga makt. Dessutom har han ett förhållande med drottningen och blir far till ett av hennes barn.

Det är egentligen synd om de flesta personerna i den här historien. Kungen är uppenbart oförmögen att vara envåldshärskare, men hade kanske kunnat ha ett behagligare liv med sin hund och sin page i ett annat sammanhang och omhändertagen på bättre sätt. Drottningen har som tonåring skickats till ett främmande land för att gifta sig och har inte mycket att förströ sig med när Struensee erbjuder sällskap. Inte ens Struensee verkar riktigt lycklig; han drivs inte av egna maktanspråk men vill reformera landet i upplysningens anda. Det finns förstås mäktiga fiender som har helt andra uppfattningar.

Jag har ofta svårt med romaner om verkliga personer. Den här är ändå trovärdigt berättad, men jag får ibland påminna mig om att man nog inte vet om kungen sade precis så just då. Men jag inser inte helt den språkliga storhet som brukar nämnas apropå Enquist.

37. Montague Rhodes James: A Warning to the Curious

Här får man bland annat återknyta bekantskapen med martellotorn, och det visste jag ju sedan tidigare vad det är. Förutom det förekommer det nedgrävda kungakronor från den anglosaxiska tiden med föregivna magiska egenskaper.

36. Montague Rhodes James: Oh, Whistle, and I'll Come to You, My Lad

Montague Rhodes James' noveller handlar ofta om någon som hittar något gammalt föremål som antas besitta övernaturliga egenskaper. Den här gången är föremålet en gammal visselpipa, men vet man bara att man är med i en James-novell bör man låta bli att vissla i den. Nu vet tyvärr inte huvudpersonen det.

35. Montague Rhodes James: Casting the Runes

Runor är skrivtecken och inte mer magiska än andra sådana. Men det finns en uppfattning om att de kan användas för att kasta förbannelser över folk, och det är vad som händer i den här novellen - eller om det nu finns någon naturlig förklaring till det som händer.

34. Markus Tullberg: Patriarkens död

Det slutna rummet är ett återkommande inslag i de här små deckarna av Markus Tullberg. Här är det ett orört snötäcke som praktiskt nog visar att ingen utomstående har kunnat mörda baronen på herrgården. Valter Green är på besök hos herrgårdens granne och får tillfälle att visa sina talanger på ett nytt fall.

Det är ett familjedrama som lånar en del av Agatha Christie och hennes efterföljare, och sämre förebilder kan man ju ha. Baronens fem barn har var och en sin anledning att önska livet ur fadern, och de är inte heller särskilt goda vänner inbördes. Det säger sig självt att det inte går att få plats med djupare karaktärsskildringar på knappt hundra små sidor, men inom de ramarna tycker jag att var och en av de misstänkta etableras imponerande raskt och entydigt.

Det kan finnas de som tycker att det här är klyschigt. Själv småler jag i stället för att sucka när gamla klassiska deckaringredienser dyker upp, eftersom de hanteras med kärleksfull hand. Förutom de nämnda finns det förstås ett bibliotek att samla de misstänkta i på slutet, och så ett antal detaljer som har sin betydelse för lösningen, och som jag därför inte säger något om.

33. Anna Jansson: Dotter saknad

Anna Jansson är uppe i tjugoen deckare om den gotlandsbaserade polisen Maria Wern, noveller och diverse oräknade. Jag har inte kommit mig för att prova mer än något i det kortare formatet, mest för att jag känner mig så långt efter redan. Men med den här boken börjar hon en ny serie som utspelar sig i Örebro med omnejd, kallad "Bergslagens blå". Själv hade jag inte kunnat motstå att döpa den till "Närke noir".

I huvudrollen finns polisen Kristoffer Bark, som har rätt mycket i bagaget. Det mest relevanta för deckarintrigen är att hans dotter försvann (nästan) spårlöst för fem år sedan, natten efter sin möhippa. Men det vore ju inte svensk deckare om han inte också hade ett trassligt privatliv, mest manifesterat av dotterns mamma, hans alkoholiserade exhustru, som han känner visst ansvar för fortfarande.

Dotterns försvinnande upptar Bark mer än vad som är nyttigt, och när det i samma sommarstugeområde hittas ett lik efter en annan försvunnen kvinna har han svårt att inte koppla samman de båda fallen. Sedan myllrar det på ganska duktigt med fler trådar till det förflutna och aningen för många karaktärer. Jag tycker ändå att det mesta är fullt godkänt ända fram till upplösningen, som verkligen inte alls är trovärdig utifrån hur saker har presenterats fram till dess. En del avslöjanden borde med rimligt polisarbete ha kunnat göras långt tidigare, och en del trådar knyts inte alls ihop - och då talar vi inte om den cliffhanger som mer än antyder att det kommer fler delar i serien. Tråkigt nog färgar det förstås av sig på intrycket.

32. David Vikgren: Materialvägensägen

Det här är den fjärde som jag läser av de fem diktsamlingar som är nominerade till Sveriges Radios lyrikpris. Man hade kunnat tro att jag skulle börja vänja mig vid genren, men så är det alls inte. Den här samlingen tror jag ändå att det är meningen att man i stor utsträckning ska uppleva med fokus på språkljuden, inte så mycket innehållet, även om det nog finns ett sådant också. När jag väl inser det går det bättre, för det här är stundtals något av samma lek med allitteration och annat som hos Lennart Hellsing, för att nämna någon som jag tänkte på.

31. Naima Chahboun: Äpplen och päron

Jag fortsätter med de nominerade till Sveriges Radios lyrikpris, men fick återigen tag på en diktsamling som jag inte begriper mycket av. Den här är av den sorten där man förstår alla ord, men inte vad de ska betyda tillsammans. Till formen är den dessutom spretig, indelad i avdelningar som var och en rymmer textstycken av ganska olika karaktär. Någon avdelning består av korta avsnitt som faktiskt har raka marginaler och till synes är prosa.