265. Annika Estassy: Dagens fynd

"Dagens fynd" är signaturen för den tjusige herre som Ulla (med signaturen "Skumbanan") får kontakt med via nätet. Och bättre blir det inte.

264. Annika Estassy: Familjebrunch

Ibland är det svårt att förstå varför Storytel tipsar som det gör. Det är inte givet att man för att man har lyssnat på noveller tidigare uppskattar en feelgoodnovell om ett par rivaliserande tvillingsystrar, varav den ena är gravid tillsammans med den andras span, som dessutom är deras pappas föreningsbekant. Tyvärr är det här lite för nära en feelgoodparodi för att fungera för mig.

263. Åsa Anderberg Strollo och Andreas Palmaer: Iskalla skuggor

Tematiken i den här novellsamlingen påminner mycket om den i Andreas Palmaers egen samling Vandraren utan ansikte. Det kan till exempel vara kusligheter i dataspel, där gränsen mellan spel och verklighet suddas ut. Tyvärr finns det en del överlappning i vilka berättelser som ingår i de båda samlingarna, så det är inte två och en halv timme med nya historier, om man har hört den andra först.

262. Maria Lang: Inga pengar till Vendela

Bakgrunden i denna 1980 års Maria Lang är en deckartävling, gemensam för Sverige, Norge och Danmark, där det bland många insända bidrag ska koras en vinnande roman, som också ska kunna ligga till grund för en TV-serie. Svensk representant i juryn är förstås Almi Graan, den version av Maria Lang som blir alltmer lik henne för varje gång hon uppträder. Nu delar de bostad både i Stockholm och Skoga, och de ges också ut av samma förlag, låt vara att Norstedts i den här boken, liksom när det figurerade senast, heter Lekbergs förlag. Förläggaren, resten av personalen och lokalerna har de i alla fall gemensamt.

De medverkande sönderfaller i tre grupper, varav den första innehåller både offer, misstänkta och mördare:

En av dem är dessutom död sedan ett halvår redan när boken börjar. I den tredje gruppen återfinns Christer Wijks privata hjärntrust, som den här gången spelar ovanligt aktiva roller, trots att en av dem inte har fyllt femton ännu och en annan är hans åldriga moder. Man får leva med att de här böckerna inte beskriver realistiskt polisarbete, inte ens när riksmordkommissionschefen själv långt om länge rycker in. Han åker runt och dricker kaffe som vanligt medan han samtalar med medlemmarna i familjen Digby-Vest och deras anställda. Någon gång framgår det att det finns tekniker och annan personal som utför visst rutinarbete, vars resultat når honom vid lämpliga tillfällen.

Lang brukar ju vara upptagen av folks kläder, och det fortsätter hon med, även om jag inte har kommenterat det så ofta i de senare böckerna. Men här finns en verklig pärla, när playboyen Donald Digby uppträder i "kort päls av svart panterskinn". Det var innan det blev politiskt inkorrekt med utrotningshotade djurhudar på människor.

Efter ett par mycket svaga bidrag är Lang här i bättre form än på flera år, skulle jag vilja påstå. Om det handlar om att hon får skriva om en deckartävling eller att hon låter bli att skriva om Noras (Skogas) lokalhistoria kan jag inte riktigt bestämma mig för. Men hon tar i alla fall deckartemat ända in i kaklet. På senare år har hon lånat kapitelrubriker och/eller ingresser från den stora svenska litteraturen - jag ska återkomma till det mera samlat så småningom - men här är det deckare som får bidra, ibland i något travesterad form. Till de mest kända hör:

H G Wells - Den osynlige mannen
Edgar Allan Poe - Mysteriet Vendela Vest (i original "Mysteriet Marie Rogêt")
Agatha Christie - 5.30 från Stockholms Central (i original 4.50 från Paddington)
Folke Mellvig - Den gula taxin (i original Den gula bilen)
H-K Rönblom - Död men obegråten
Stieg Trenter - Kalla handen
Dorothy Sayers - En sky av vittnen
Patricia Highsmith - En man med många talanger
Jan Mårtenson - 32 om kärlek
Edgar Allan Poe - Fakta i fallet Vendela (i original "Fakta i fallet Valdemar")
Agatha Christie - Liket i biblioteket
Raymond Chandler - Mordets enkla konst

och jag kan dessutom mycket väl ha missat någon.

261. Andreas Palmaer: Vandraren utan ansikte

Man behöver inte vara i den ålder, nio till tolv år, som Storytel anger som målgrupp för den här novellsamlingen för att tycka att den här och var är ganska ruskig. Det går också bra att nå effekten utan knarrande dörrar i gamla slott; här finns både sociala medier och modern teknik. Ofta är historierna av den sorten som skräms alldeles på slutet och därför lämnar en kvar med skräckkänslan. Fram till dess kan det vara närmast idylliskt. En handlar till exempel om en söt lillebror som glatt berättar att han är fyra år och håller upp fyra fingrar. Men så visar det sig att det inte är hans egna fingrar utan några som han har hittat någonstans.

260. Maria Lang: Svar till Ensam Eva

Frågan är varför personförteckningen är så luftig och förnamnsbaserad den här gången:

när de medverkande trots allt uppträder med efternamn i intrigen. Någon gång måste jag ha läst den här tidigare, för jag kände mycket väl igen scenen när offret uppvisar sina läroboksmässigt karaktäristiska symptom på förgiftning, men i övrigt hade jag glömt vad det handlade om. Det är inte heller en av Langs mest minnesvärda böcker; det tar tid innan det händer något (mordet sker på sidan 154 av 237), och hur Christer Wijk lyckas lösa gåtan får vi knappt reda på. Det är snarast ett infall som visar sig vara riktigt.

Som i flera av de närmast föregående böckerna är Lang mest upptagen av lokalhistoria. Här är det den åldriga mormodern som föreläser för vem som vill höra på om kvarteret där hon både är född och fortfarande bor. Resten av familjen verkar ha hört det förr, för de fyller i när det passar, även den fjortonåriga dotterdottern. Det är inte helt ointressant, men tyvärr inte alls relaterat till deckargåtan. Men eftersom det mesta utspelar sig i Skoga är det inte så mycket opera den här gången.

Dagmar Lange lär i verkligheten ha varit rolig. Jag har ändå inte fått uppfattningen att hon var utpräglat självironisk, och därför tror jag inte att det är en medveten självparodi när hon låter Christer Wijk säga: "Vår mördare har flera giftdoser på lager, och länspolischef Anders Löving kan inte avvara mer folk förrän efter veckändan." Men det är ungefär så det brukar vara när det har dött någon i hennes böcker.

Allra roligast är hon - gissningsvis helt ofrivilligt - när hon försöker vara modern och uppdaterad. Sedan några år är det mesta som ska beskrivas negativt "läskigt". Men nu har hon fastnat för "toppen-" som förled, och det verkar användas ganska oberoende av den talandes ålder. En hostmedicin är "toppenbra", Christer Wijks hustru Camilla Martin är "toppenskön" och ett åskväder är "toppensnyggt", och kanske fanns det folk som sade så 1979. Men tillåt mig att tvivla starkt på att en fjortonåring rekommenderade sin mammas mat med orden "hennes toppenhäftiga gäddsufflé".

259. Montague Rhodes James: The Stalls of Barchester Cathedral

Enligt Wikipedia karaktäriseras M R James' noveller av följande:

James perfected a method of story-telling which has since become known as Jamesian. The classic Jamesian tale usually includes the following elements:
1. a characterful setting in an English village, seaside town or country estate; an ancient town in France, Denmark or Sweden; or a venerable abbey or university
2. a nondescript and rather naive gentleman-scholar as protagonist (often of a reserved nature)
3. the discovery of an old book or other antiquarian object that somehow unlocks, calls down the wrath, or at least attracts the unwelcome attention of a supernatural menace, usually from beyond the grave

Man börjar känna igen sig vid det här laget, efter att nu ha hört ungefär en tredjedel av de historier som finns tillgängliga via Storytel. Den här gången är det faktiskt "an ancient town" i England, det fiktiva Barchester - som förresten också har använts av Anthony Trollope - som är miljön. Men punkt 2 och 3 på listan kan man pricka av utan större ansträngning i analysen. Det "antiquarian object" som är aktuellt här är alltså träskulpturer i katedralen.

Det är bra historier i sin genre, men något repetitiva, så nu får de nog vila ett tag igen.

258. Maria Lang: Camilla vid skiljevägen

Det är helt naturligt att Camilla Martin står först bland de medverkande i 1978 års Maria Lang-deckare:

för hon spelar huvudrollen i en utsträckning som hon inte gjorde ens för tre år sedan i Dubbelsäng i Danmark. Men hennes otrohetshistoria därifrån och de påföljande problemen i äktenskapet med Christer Wijk ältas om och om igen i den här boken, som vore hon nyss hemkommen från Danmark. Det är tydligt att Langs sympatier ligger hos den kvinnliga parten, och att Christer beskrivs som lika upptagen av sitt yrke men mindre benägen att ändra på det. Det krävs att han blir uppläxad av både sin mor och Camillas impressario för att det ska hända något.

Vid sidan av den intrigen är Lang relativt upptagen av att skriva hembygdshistoria om Hagby gård utanför Skoga/Nora:

med utgångspunkt i en dagbok från mitten av 1800-talet. Mellan de här delarna ska det också finnas plats för en mordintrig, och det blir det tyvärr inte riktigt. Men den känns ändå oviktig - och man förstår att inte ens författaren är särskilt intresserad av den - för den som har dött, redan när boken börjar, är en polis i tjänst. Därför blir inte alls den täta stämning som Lang annars har varit så bra på, när både offer och mördare finns i en liten krets och känner varandra väl.

Om man alls ska minnas den här boken är det för att det är första gången som Christer Wijk träffar Jan Torén, nu tolv år, och den senare får tillfälle att vara till viss nytta vid upplösningen. För oss som har vuxit upp efter Palmemordet är det också intressant att det figurerar ett vapen med kaliber 357 Magnum.

257. Montague Rhodes James: There Was a Man Dwelt by a Churchyard

Med rätt betoning skulle man kunna få titeln att bli första raden i en limerick, om man har en liberal tolkning av att den ska sluta med ett ortnamn som rimord. Men det är också det enda roliga här, sedan blir det lika kusligt som vanligt hos M R James.

256. John Martin Leahy: In Amundsen's Tent

Den här novellen svävar mellan fakta och fiktion vad gäller formen; tidvis förleds jag att tro att det är en dokumentär historia om en grupp män som följer i Amundsens slädspår till Sydpolen. Det skulle nog göra sig bättre i skrift än vid lyssning. Ibland blir man sugen på att resa till ställen man läser om, men Sydpolen lockar mig faktiskt inte alls.

255. Montague Rhodes James: Rats

Inget lantgods, men väl en lantlig pub i Suffolk är miljön för den här historien, som av någon anledning återberättas av en berättare som fått den berättad för sig av huvudpersonen. Den är tyvärr lite för kort för att hinna bli riktigt bra, strax under en kvart.

254. Montague Rhodes James: Lost Hearts

I den vanliga engelska lantgodsmiljön blir det i den här novellen ovanligt kusligt på slutet. Men det dröjer ett tag; från början handlar det om en föräldralös pojke som får komma och bo på nåder hos sin äldre kusin (släkting?), som han kallar sir. Mest umgås han med husföreståndarinnan, som inte har något emot att ha publik för sina historier. Och så fick man lära sig vad en "hurdy-gurdy" är.

253. Neelam Sarna: That One Encounter at Sunderbans

Troligen är det min lyssning på Sophia Johns noveller på sistone som fick Storytel att rekommendera mig den här. Det är människoätande tigrar i Bengalen, som vore det Djungelboken, och det är parförhållanden som vore det Mitt livs novell. Sunderbans - som förekommer i olika stavningsvarianter - är i alla fall Ganges' med flera floders delta, har jag nu lärt mig.

252. Oskar Källner: Den ovana känslan av verklighet

Science fiction och jag har en komplicerad relation. Vi hittar inte riktigt fram till varandra, får jag återigen konstatera efter att ha försökt med en novell. Det är för lite intrig för min smak, utan utrymmet tas upp av diverse varelser - bland annat enorma spindlar och krabbor - och en del vapen och annat tekniskt. Det är i och för sig inte dåligt hanterat, men det är inte vad jag önskar mig.

251. Sherwin Cody: The Story of Edgar Allan Poe

Den här timslånga biografin är tillkommen för så länge sedan att avståndet från Poe till den är ungefär hälften så långt som från den till nutid. Men den är lätttillgänglig och informativ, och jag kände verkligen inte till allt. Han levde ett intressant om än sorgligt liv, och det blir tydligt här. Bonustrivia är att författaren Sherwin Cody var kusin till Buffalo Bill.

250. F. Scott Fitzgerald: The Curious Case of Benjamin Button

Fastän den här novellen blev film 2008 hade jag helt missat den. Det handlar om Benjamin, som föds som gammal och åldras baklänges. Det ger förstås upphov till en del absurditeter i förhållande till hans föräldrar och hans barn, men det mest absurda är förstås att han inte blir föremål för forskning. Filmen verkar ha flyttat fram handlingen i tid; novellen börjar 1860.

249. Sophia John: Angel of the Bridge

Två unga personer - en han och en hon - träffas av en händelse på en bro för att de ska begå självmord. Därefter är tyvärr ingenting det minsta överraskande i den här tiominutershistorien.

248. Montague Rhodes James: The Experiment

Egentligen skulle den här novellen göra sig bäst för lyssning vid nyår, för det är då ett mystiskt dödsfall äger rum i den lilla engelska byn, där kyrkoherden sitter och för in årets noteringar i kyrkboken. Möjligen är det hela lite för mystiskt för att jag ska begripa hur det är tänkt att hänga ihop, men miljön med lantgods, prästgård och kyrkogård är det inget fel på.

247. J.K. Rowling: Harry Potter and the Deathly Hallows

Som av en händelse sammanfaller min sista lyssning på de här ljudböckerna med att det är tjugo år sedan den första boken kom i svensk översättning. Det känns inte som om fenomenet har mattats av något vidare sedan dess. Nu är ju berättelserna inne på nästa generation.

Det finns så mycket skrivet redan att det är svårt att komma med något originellt. Men jag noterar återigen hur bra Rowling är på att väva en komplex intrig där trådarna hänger ihop över hela serien, och vilka lysande karaktärer hon har skapat. Det finns någon i varje bok som inte har en huvudroll, men som ändå stannar i minnet. Den här gången är det familjen Weasleys great-aunt Muriel, lätt galen, och med ålderns rätt mycket frispråkig.

Hela serien på sju böcker omfattar drygt 125 timmar i den här versionen med Stephen Fry. Några av de senare böckerna är i ärlighetens namn lite för långa, men i hans sällskap fungerar det ändå. Jag tror att nyckeln till hans succé är att han vågar ta ut svängarna - och har talangen för att klara av det.

246. Thomas Sjöberg: Sista mötet med Hyland

Det är inte helt givet att detta verk kvalificerar för ett blogginlägg, men det är separat publicerat och det har en författare och en titel, vilket är de kriterier jag brukar använda, men nog inte har formulerat för publiken. Ursprungligen är det ett reportage i magasinet Intrig, men det har sedermera fått ett nytt liv, både i tryckt form och här som e-bok. Till omfånget är det jämförbart med Novellix' så kallade facknoveller, som också till genren verkar vara ungefär samma sak.

Thomas Sjöberg är väl numera mest känd för sin bok Den motvillige monarken, den som fick kungen att vilja vända blad mitt i älgjakten, men han har skrivit mycket annat, ofta just biografiskt. Här handlar det alltså om Lennart Hyland, och kanske är det här reportaget överspelat av den biografi som kom för några år sedan. Men det har sitt intresse om inte för något annat så av det faktum att det bygger på den sista intervju Lennart Hyland gav, bara nio dagar innan han dog. En hel del andra kommer också till tals, men det framgår dessutom att ganska många inte har velat bli intervjuade eller citerade.

245. Aharon Appelfeld: Kylig vår

I den här sista novellen i Novellix' kvartett på temat Förintelsen skildras hur kriget tar slut och hur det känns för dem som vant sig vid den absurda tillvaron. En händelse som ser ut som en tanke är att novellens originalspråk är hebreiska, och att den därför passar utmärkt för Månadens språk i september.

244. Arnošt Lustig: Citronen

Arnošt Lustig var född i Prag, men den här novellen utspelar sig i gettot i Łódź i Polen. Där byter man ett par byxor mot en bit bröd, inte minst som byxornas ägare har dött. Men någon citron är det tveksamt om det går att få tag i där, vad man än har att byta med.

(Omslagen till den här Novellix-kvartetten är utsnitt ur en målning av Lars Lerin.)

243. Rachel Korn: Den sista vägen

Österrike, Polen, Sovjetunionen, Polen, Kanada blev de länder Rachel Korn bodde i under sitt liv, på grund av bland annat två världskrig som tvingade henne att fly och som flyttade på gränser i Centraleuropa. Den här novellen, i original på jiddisch, handlar om en dag 1942 när den tyska ockupationsmakten tvingar alla judiska familjer att välja ut en familjemedlem som ska deporteras - annars drabbar samma öde hela familjen.

242. Ida Fink: En vårmorgon

Novellix' senaste kvartett har temat Förintelsen, som ett sätt att uppmärksamma att det denna månad är 80 år sedan andra världskriget började. Det är förstås ett viktigt tema, men också tungt. En gissning är att jag inte på egen hand hade valt att läsa något om det just nu. Den här korta - bara tolv små sidor - novellen handlar om en judisk familjs sista timmar innan de förs bort för att dödas, och vad de då gör för att möjligen någon ska kunna överleva.

241. Maria Lang: Arvet efter Alberta

Låt oss först notera två saker med 1977 års Maria Lang, som gläder konnässörerna. För det första är det premiär för Jan "Janne" Torén i en av hennes vuxenböcker. Vid det här laget hade alla de fyra ungdomsdeckarna där han är huvudperson tillsammans med Katja kommit ut, men frågan är om de hade samma läsekrets. I en kort scen roar han sig med att visa en besökare fel väg, men han kommer att få större roller så småningom, och dessutom uppträda med sitt riktiga efternamn. För det andra utspelar sig en stor del av intrigen i en villa intill den wijkska villan, den där Christer Wijk har vuxit upp och där hans mor Helena fortfarande bor. Det framgår i en formulering som är lätt att missa att det är samma grannvilla som ett par decennier tidigare tillhörde familjen Richardson, vars dotter spelade en viktig roll i Kung Liljekonvalje av dungen. (Huset finns förresten med på en kartskiss där.)

Redan när det börjar har arvtanten Alberta avlidit och lämnat den stora villan med omfattande lösöre till sina arvingar:

Det handlar sedan faktiskt mer om arv, testamente(n) och bouppteckning än om mord, men myndighetspersonerna och kretsen runt dem är ändå ungefär de gamla vanliga:

Den tafatte advokaten från firma Strand och Strand och Strand i Örebro har det inte lätt, och det är inte utan att man känner med honom när det börjar trassla till sig. Men det här lite oväntade fokuset fungerar förvånansvärt väl, och det blir en historia som inte hör till de allra mest standardmässiga hos Lang. Jag får eventuellt revidera min uppfattning att hennes œuvre beskriver en ständigt sjunkande kurva.

240. Helene Tursten: Jaktmark

När jag berättar för folk att jag är med i en bokcirkel brukar de ibland fråga om vi har vin och trerättersmiddagar när vi träffas. Det har vi inte, utan vi har te och mackor, och tycker att det är en ambitionsnivå som fungerar för oss. Innan gästerna kom idag såg det ut så här:

Vi har principen att var och en av oss sju deltagare väljer varsin bok i en omgång, och vid det tillfället är man också värd för cirkeln. Vi har ibland varit på någons jobb om det har passat bättre än att vara hemma just då.

Ofta har vi ett tema för varje omgång, numera gärna ett som på ett naturligt sätt anknyter till antalet sju. Förra omgången var det veckodagar, nu är det de sju dvärgarna. Man får med lottens hjälp en dag eller en dvärg att utgå från när man väljer bok, men fria tolkningar uppmuntras.

Dagens bok var alltså Jaktmark av Helene Tursten, som tidigare har skrivit en lång serie deckare om polisen Irene Huss. Med den här börjar en ny serie om hittills tre böcker med en ny huvudperson, Embla Nyström, som också är polis, tjänstgörande i en mobil enhet som får rycka in över hela Västra Götaland. (Anknytningen till dvärgen Prosit är att hon heter Nyström. Fria tolkningar, som sagt.) Just här är hon egentligen på semester, hos sin morbror i Dalsland, där hon varje höst brukar jaga, men eftersom det inträffar saker som motiverar den mobila enhetens insatser får hon träda i tjänst.

Det är en fullt passabel deckare, tyckte vi. Den är både lätt- och snabbläst, men kanske inte det mest originella i genren. Där finns något i det förflutna som spelar roll för händelserna i nutid, där finns lite privatliv för poliserna, och där finns någon som inte är den den utger sig för att vara. Men framför allt är miljön med jaktlaget, där generationers lojaliteter och motsättningar tar sig sina uttryck, väl beskriven. Vi tyckte också att det var trevligt, och möjligen lite originellt, att de tre poliser som det handlar mest om alla är rimligt välfungerande både var för sig och tillsammans. För min egen del kan det absolut inte uteslutas att jag fortsätter med nästa del i serien.

239. Tomas Tranströmer: Östersjöar

Inspirerad av Kulturkollos lyriktema förra veckan hittade jag den här något atypiska Tranströmer-dikten att lyssna på i hans egen inläsning. Ofta förknippas han väl med den förtätning som Svenska Akademien nämnde i sin motivering till hans Nobelpris, men det här är en långdikt, 36 sidor i tryckt format, 23 minuter att lyssna på. När man lyssnar missar man åtminstone ett av de drag som kännetecknar poesi, nämligen radbrytningarna, och för mitt öra närmar sig den här texten i uppläst form en novell, eller kanske några stycken novellfragment. Den är förresten synnerligen utförligt wikipedierad här, så till den grad att man undrar om det finns något mer att säga om den någonsin.

238. Sophia John: Note in Queue

Den här historien begrep jag inte mycket av alls, mer än att den utspelar sig i Indien, att folk står i kö och att det verkar bjudas på vatten till de köande. Jag får nog hitta något lättare att lyssna på ett tag.

237. Sophia John: Ex-it or Not?

Huvudpersonen hamnar i en hiss - som dessutom fastnar - tillsammans med två av sina ex. Frågan som naturligt infinner sig illustreras på "omslagsbilden" ovan, men jag är fortfarande osäker på om den besvaras. Det är något smått undanglidande med Sophia Johns noveller som gör att de känns oavslutade, eller i varje fall för korta. Jag gissar att det är meningen, men efter några stycken blir det för mycket manér för min smak.

236. Sophia John: Love in a Pet Cafe

Det tar nog halva novellen för mig att vänja sig vid den indiska accenten hos inläsarna, men den ger förstås en lokalfärg som annars är mycket diskret. De två tidigare novellerna av Sophia John som jag har lyssnat på har var och en på sitt sätt haft något vagt mystiskt och tankeväckande över sig. Den här är tyvärr mest smetig och övertydlig, men det går ju inte att lyckas jämt. Jag borde ha sett vad som skulle komma när det handlar om två personer som träffas på ett djurkondis.

235. Sophia John: Love As It Is

Trots sin korthet - sex minuter - lyckas den här novellen skapa ett litet drama när två gamla bekanta träffas och inte riktigt vill kännas vid att de har träffats förr. Man får leva med att det tar slut just när det känns som om det ska börja, men det kommer kanske en roman om dem vad det lider.

234. Håkan Nesser: Halvmördaren

Håkan Nesser återvänder ibland till "staden K-", som har drag av hans uppväxts Kumla, men ibland ligger någon helt annanstans än i Närke. Här har K- fått sällskap av inte bara L- och M- utan även S-, men var de ligger har jag inte lyckats räkna ut. (På ett ställe nämns en breddgrad som tyder på ett nordligt läge i landet.) Men det går bra att ta till sig intrigen i alla fall. De mindre städer och samhällen som det utspelar sig i är generiska men välbeskrivna, och jag tycker just nu att det är befriande med någon som inte till varje pris ska ha in en beskrivning av vilka hus som kantar en viss gata där huvudpersonen promenerar (Maria Lang, jag tittar på dig).

Huvudpersonen här heter Adalbert Hanzon, en mycket nessersk karaktär inte bara till namnet. Han är en numera äldre man, något omständlig i sitt berättande, något enstörig i sitt leverne, något misantropisk i sin inställning. Ganska tidigt förstår man att han har något ouppklarat i sitt förflutna, som väcks eller vaknar när han får syn på en gammal bekant (på apoteket, typiskt nog). Vad det är kryper fram så småningom, men hur det hänger ihop blir klart först alldeles på slutet. Det är egentligen den spänningen som skapar berättelsen, för i nutid - som förresten är hösten 2019, det vill säga i framtiden - händer det ganska lite utöver att Adalbert sitter och skriver. Därmed finns ett annat nesserskt favoritdrag med, den lek med fiktionsnivåer som han ibland ägnar sig åt, även om det inte blir huvudsaken här.

Förra årets bok av Nesser var i stort sett dubbelt så tjock som den här. Det gör ingenting att den här är mer hanterlig; i själva verket är den alldeles lagom lång för den historia som ska berättas. Han hinner ändå med att få in både adjektivet luguber och efternamnet Klimke, som vi trogna läsare sitter och väntar på som Hitchcock-cameos, men jag tror faktiskt att hans återkommande byggnadsmaterial pommersten saknas den här gången. Och så springer den rödklädda joggaren förbi som vanligt. Med tanke på att det är Adalbert själv som tänks berätta är det tidvis en vindlande berättelse, både innehållsligt och formmässigt, men det väntar man sig snarast hos Nesser. Jag kan tänka mig att han numera är en acquired taste, aningen svår att ta till sig om man inte redan känner honom, men desto mer uppskattad av oss som har varit med förr. (Om jag räknar rätt är detta hans trettionde roman, novellsamlingar och noveller oräknade. Jag har faktiskt några olästa kvar.)

233. Sophia John: The Big Theft

Sophia John är ännu ett tillfällesfynd på Storytel, men jag är inte människa att hitta någon information om henne på Nätet. Hon verkar ha nischat sig på kortkorta noveller, under en kvart, och ibland är det precis vad man letar efter. Den här utspelar sig i Indien, som jag sällan läser något från, och handlar om vad som kan hända när det är vattenbrist och en ung man måste tvätta sig inför en träff med sin hjärtans kär.

232. Frank R. Stockton: The Lady, or the Tiger?

Noveller som har egen artikel på Wikipedia är det väl frågan om man har något nytt och originellt att säga om. Den här har klar släktskap med logiska problem av den där sorten där man kommer till ett vägskäl och har två personer att fråga, varav den ene alltid ljuger och den andre alltid talar sanning, men man vet inte vem som är vem. Här är det en kung som utmäter rättvisa genom att en anklagad får välja mellan två dörrar, där det bakom det ena finns en tiger och bakom den andra en kvinna som han omedelbart blir bortgift med. (Man kan bara tänka sig hur detta drar publik.) Det hela blir ytterligare ställt på sin spets genom att den anklagade här är älskare till kungens dotter, och att denna dotter har tagit reda på vad som finns bakom vilken dörr.

231. Niklas Lindroth: Dolt nummer

Storytels egna följetonger är av mycket blandad klass, är min erfarenhet. Några stycken har jag bara hört ett avsnitt av, någon gång inte ens ett helt. En del andra har varit riktigt bra. Det de har gemensamt är ett högt tempo, cliffhangers och en nära nog standardmässig längd på avsnitt (en timme) och helhet (tio avsnitt). Särskilt den där sista mallen gör att det kan kännas som lite för mycket av ett format och lite för lite av ett självständigt verk.

Men den här historien har faktiskt något eget mitt bland en hel del standardingredienser. Huvudpersonen Julia jobbar i en bar, har nyss dumpat sin sambo och dras med en rätt odräglig mamma som driver en bar på spanska solkusten. Vidare har hon ett trauma/drama i det förflutna, kopplat till hennes pappa, som försvann när hon var tre. Nu blir hon indragen i något som ett tag mest består av att hon får konstiga SMS och samtal från Okänd, därefter också innehåller jagande och flängande hit och dit, ömsom ensam, ömsom med kompiskollegan Lisa, ömsom med uteliggaren Roger som hon kommer i kontakt med av en slump - eller? Det är habilt spännande, men som bäst blir det faktiskt ganska sent när historien tar en vändning som i varje fall jag inte såg komma.