110. Julian Symons: Credit to William Shakespeare

Visserligen är Hamlet känd för att det är många som dör, men den uppsättning som beskrivs i den här novellen tar det hela ett steg längre. Det gäller också att kunna sin Shakespeare för att hänga med i detektivens slutsatser. Men det är en underhållande idé som förvaltas väl av författaren. (Julian Symons skrev en del kriminallitteratur, men är kanske mest känd för sina fackböcker om genren.)

109. E.C.R. Lorac: A Bit of Wire-Pulling

Här handlar det om mord vid bridgebordet, som ju också Agatha Christie har använt som miljö. En rik företagsledare har hotats till livet och begär att få polisskydd, vilket sker genom att kommissarien själv beledsagar honom till en nyårsfest med påföljande bridgeparti. Och så mördas han. Eftersom det hela återberättas i efterhand av kommissarien för några vänner är novellen något av en rysk docka där man inte är helt säker på vad som är huvudintrigen. Det är hur som helst ett fint exempel på att man i den här genren inte ska lita på vad någon säger.

E. C. R. Lorac är ännu en av de bortglömda författarna från kriminalgenrens guldålder, dessutom en pseudonym, som så många andra. Initialerna var hennes initialer även IRL, s d h, och om ett av hennes förnamn får man en aning om man vänder på efternamnet.

108. J. Storer Clouston: A Medical Crime

Frågan är hur trovärdig en slutsats är om att någon av den skotska småstadens sex praktiserande läkare måste vara skyldig till en serie inbrott. Nu visar det sig vara mer komplicerat än så i den här historien, som till stor del bygger på den gamla motsättningen mellan en briljant privatdetektiv och en något mindre briljant polis. Men Sherlock Holmes trätobroder Lestrade från Scotland yard hade nog inte nöjt sig med detektiven Carringtons svepande resonemang, trots allt.

107. Margot Bennett: The Case of the Frugal Cake

Omslagsbilden visar en något mindre frugal kaka än den som förekommer i den här novellen, där ingen glasyr eller annan smaksättning förekommer. Det är den snåla tant Ellen som bakar varje söndag, först bara till sig själv och kusin Hilda, så småningom också till en tillkommande yngre manlig släkting.

Det här är snarast en uppvisning i vad en bra författare kan göra på ett begränsat utrymme - nio minuter, varav en del går åt till introduktionen om författaren - än en riktigt bra novell. Det hela hade absolut räckt till en normallång historia, om än inte till en kortroman, men jag gissar att den ursprungliga publiceringen i tidskrift har varit styrande.

106. G.K. Chesterton: The Honour of Israel Gow

Den här novellen behöver man inte ha min ljudbokstjänst för att lyssna på, för den finns i flera inläsningar på YouTube, copyrightfri som den är numera. Chesterton är ju bekant för sina noveller om fader Brown - även om han skrev mycket annat också - och här är fadern på sällsynt utfärd i Skottland. Önskar man sig ett avlägset lantgods med spöklik stämning har man kommit rätt. Mysteriet här handlar om att den siste lorden - eller lairden, som det heter i Skottland - har avlidit och begravts i största hast av sin ende tjänare. Lösningen är fullkomligt logisk och helt omöjlig att gissa sig till, som det ska vara i genren.

105. H.H. Bashford: The Man on the Ben Na Garve

Ibland lyssnar man på något där det, när slutet kommer, mest känns som om man har missat något viktigt på vägen. Så är det med den här historien, som återberättar en episod med en fågelintresserad engelsman på exkursion i Skottland. Jag tror att jag släppte uppmärksamheten under den ganska långa inledning som berättaren i berättelsen själv ber om ursäkt för, och därför förstod jag inte heller det abrupta slutet.

104. Bernard J. Farmer: The Thirteenth Knife

Här är scenen mycket långt från de brittiska lantgods som så ofta är spelplatsen för de mordgåtor som British Library har valt ut för sina klassiker. I stället befinner vi oss på någon sorts varieté eller liknande i Montreal, och huvudpersonerna är en knivkasterska och den man som tjänstgör som måltavla (fast meningen är ju inte att hon ska träffa honom). Det är en situation som lämpar sig väl för att bygga upp spänning, och det gör Farmer högst kompetent. Upplösningen kommer i allra sista meningen och är inte av den sorten där läsaren får en sportslig chans att gissa rätt - snarare är den önskade effekten att vi ska bli överraskade. Jag såg (det vill säga hörde) poängen komma några meningar innan dess, men det är ändå ett gott betyg.

103. Michael Innes: The Fishermen

När man skriver novell i stället för roman måste man dra ner på något, eftersom allt inte får plats. Här är det inte minst antalet misstänkta som författaren har minskat från de åtta till tio som är vanligt i klassiska kriminalromaner till bara tre. I det sällskap om fem herrar som reser till Skottland för att fiska är det nämligen en som dör och en är Innes' kände detektiv sir John Appleby, som löser fallet innan den lokala polisen har hunnit hämtas till den avlägset belägna fiskestugan. Han är möjligen lite sherlocksk i det att han inte är så generös med information till oss läsare, utan vi får länge sväva i samma okunnighet som de andra fiskarna om vad det är han har hittat som gör honom så säker. Men det är en intrig som bygger på ett ovanligt bra intrigelement, som också förvaltas väl.

102. Cyril Hare: Thursday's Child

Det finns inte mycket tillgängligt av Cyril Hare i min ljudbokstjänst, och inte på andra sätt heller numera. På sin tid, fyrtio- och femtiotalen, var han uppskattad som kriminalförfattare, inte minst av noveller, men han avled relativt ung, och eftersom han var yrkesverksam som domare blev hans verklista inte så lång som en del andras. Men hans skicklighet i hantverket är tydlig både i den här historien och i den senaste jag lyssnade på.

Här handlar det om en herre från London som kommer till en avlägsen ö i Skottland, bebodd av endast en person, en enstörig man med en bror, som antas bo i London. Kanske hade den här novellen vunnit på att vara något längre än elva minuter, så att det avgörande hade kunnat döljas bättre, men det är en berättelse som i det korta formatet tar vara på sin miljö ovanligt väl.

101. Cyril Hare: Sister Bessie or Your Old Leech

Titeln på den här novellen måste vara en utmaning för en översättare. Förutom "blodigel" kan leech också betyda "blodsugare" i metaforisk mening, det vill säga utpressare. Det är dessutom ett efternamn, och så tror huvudpersonens hustru att det ska tolkas, när det kommer ett julkort från "Your Old Leech" till paret Trent. Herr Trent vet däremot bättre, för han har redan betalat blodsugaren stora summor, utan att veta mer om vem det är än att det måste vara någon i hans egen familj, som har kommit i besittning av något komprometterande papper i anslutning till ett julfirande. Nu är det snart dags att samlas runt gran och klappar igen, och han sätter sig före att ta reda på vem det är som pressar pengar av honom, och att sätta stopp för det. På pluskontot här kan man sätta en skicklig beskrivning av Trents växande desperation och normalisering av det han tänker göra, men också en upplösning som ställer det mesta på ända.

100. Dorothy L. Sayers: Blood Sacrifice

Dorothy Sayers levererar förstås aldrig något dåligt, och den här timslånga novellen är i sitt format utmärkt. Den beskriver på ett för genren inte helt vanligt sätt hur någon i sina egna ögon får ett godtagbart motiv för mord, och sedan av en händelse också ett tillfälle att utföra det. Alldeles realistiskt är det kanske inte, och idag hade åtminstone en betydelsefull detalj hanterats helt annorlunda, men utifrån genrens konventioner är det helt sammanhängande.

99. Selwyn Jepson: By the Sword

Det har ju funnits lussekatter och annat i affärerna ett tag nu, så jag tycker inte man behöver vänta med julnovellerna. Julfirandet i den här novellen sker förstås på ett engelskt lantgods, ägt av en tråkig, rik domare med ung hustru och liten son. På besök är hans fattigare kusin, som ständigt lånar pengar av honom, och nu har ett nytt penningslukande projekt på gång - förutom att han också är kär i sin kusins hustru. Det krävs inte så mycket fantasi för att räkna ut vem som ska dö, men hur det går till och hur det slutar är svart humor värdig Hitchcock. Ett annat verk av Selwyn Jepson filmades förresten just av Hitchcock, så de var nog samma andas barn.

98. Francis Durbridge: Paul Temple's White Christmas

Nu blir det nog ganska mycket singelnoveller ur den här serien ett tag framöver - de passar väldigt bra att smita emellan med om man också har annat att lyssna på, som inte sätter avtryck i den här bloggen. Någon poddblogg har jag ju inte (ännu).

Francis Durbridge skrev i första hand för radio och så småningom TV. Hans verklista är ändå rätt lång, även om tydligen en hel del är så kallade novelisations, bearbetningar i bokform av sådant som tidigare varit manus. Det här är en kort historia om hans detektiv Paul Temple - också deckarförfattare förresten - och hur han försöker hålla modet uppe inför att fira jul i England i stället för till exempel i Schweiz. Han får ändå anledning att resa dit, och även den kriminalhistoria han ska reda ut löser sig. Som ofta i det korta formatet bygger lösningen på en enda detalj, men så får det förstås vara när det inte finns utrymme för långa undersökningar och villospår.

97. Agatha Christie: Strange Jest and Other Stories

Det är förhållandevis virrigt med de noveller som ingår i den här samlingen - en del är utgivna i bokform tidigare, en del inte, och det beror också på om man menar USA eller Storbritannien. Det finns dessutom en samling som visade sig stå hemma i hyllan:

som till stor del överlappar, men inte helt. Den novell, "Greenshaw's Folly", som saknas där men återfinns i den samling jag har lyssnat på, är annars en av de bästa. Miss Marple löser gåtan från sin fåtölj utan att ha varit på brottsplatsen eller ens träffat någon av de inblandade. I en av historierna, "Sanctuary", figurerar miss Marples guddotter Diana "Bunch" Harmon (jag tror hon brukar heta "Bullan" på svenska), som också finns med i den klassiska Ett mord annonseras. Och man får också träffa hennes bekanta från Tisdagsklubben, det sällskap som träffades för att lösa gåtor varje tisdag, och som de första Marple-novellerna handlade om.

Det är något tryggt med Agatha Christie. Man vet vad man får, och ibland är det precis vad man vill ha.

96. Mattias Edvardsson: Lova mig tystnad

Något av Mattias Edvardssons signum är att han berättar sina historier ur flera perspektiv. I sina tidigare böcker har han hanterat det på olika sätt, och laborerat med olika tidsplan och olika huvudpersoner. Ofta har jag imponerats av hans hantverk, och eftersom han gör ungefär samma sak i den här boken är det kanske underligt att jag inte är så imponerad den här gången. Här är det snarast frågan om att historien har klippts sönder och berättas för oss i två olika tidsplan, ett med utgångspunkt från det mord som sker, ett annat som tar sin början ett år dessförinnan och så småningom konvergerar med det första. Det blir berättartekniskt effektfullt, men fungerar inte tillsammans med det växlande berättarperspektivet, där vi får följa med ett antal olika karaktärer, men bara när det passar berättaren. Mitt intryck blir att det är en uppvisning i konstruktion, inte något som tillför något.

Själva berättelsen utspelar sig i Trelleborg, Edvardssons födelsestad, inte i Lund, där han har förlagt sina tidigare böcker. Det är tydligt att han behärskar miljön, men det blir lite fler gatunamn och näringsställen än nödvändigt. Jag gissar att föräldragenerationen i de tre familjer som står i centrum är ungefär i hans egen ålder och att han är på sin mammas gata (förlåt) när han har placerat intrigen där. Bokens starka sida är också skildringen av en småstad och hur det är att bo där man är född och uppvuxen och känner alla (och - inte minst - där alla känner en). Det tror jag att många kan relatera till även om man aldrig har varit i Trelleborg.

Föräldragenerationen har också ungdomar, mer eller mindre välanpassade i övre tonåren med mer eller mindre fasta livsplaner. Ett spår handlar om den utsatthet som dagens ungdomar kan känna med sociala medier och allt annat som interfererar med en tillvaro där skola och godkända fritidssysselsättningar står i fokus. Det är givet att mobiltelefonerna spelar stor roll i en intrig av det här slaget, men om jag inte helt har missat något är det en telefon som borde antingen konstateras vara borta eller också återfinnas och genomsökas. Annars är intrigen som sådan välkomponerad och sammanhängande - det är utförandet som jag inte går med på den här gången.

95. Torbjörn Nilsson och Patrik Svensson: Gotiska. Grammatik, text och ordförklaringar

Det har tagit sin tid att komma igenom den här läroboken i gotiska, men nu är det gjort. Den har sådär tjugofem år på nacken, men när den kom var det den första läroboken i gotiska på svenska sedan 1850. Bara det är ju något att utdela beröm för.

Den innehåller en textdel som består av de tre första kapitlen i Markusevangeliet, där man i transkription får följa med Johannes döparen i öknen och Jesus när han botar en lam och samlar ihop sina lärjungar, bland annat. Till det finns en kommentarsdel, som gör att man inte måste slå upp varje ord i en separat ordbok - fast ibland måste man ändå söka saker på annat håll - och en grammatikdel som täcker det grundläggande, men också i viss utsträckning utgår från vad som är relevant för just de här kapitlen. Ska jag vara kritisk mot något är det att grammatikdelen är lite snål med böjningsmönster ibland - man får själv bläddra mellan avdelningar och dra slutsatser utifrån ett paradigm om böjningen av något annat.

Det här ska inte skymma att det är en pedagogiskt upplagd introduktion för oss få som vill skaffa oss grundkunskaper i detta sedan länge utdöda språk. Numera finns det nätresurser av olika slag, men de utgår från engelska eller tyska, och det går inte att komma ifrån att det har sina fördelar att kunna komma åt ett främmande språk direkt från sitt modersmål.

94. Åke Smedberg: Hässja. Berättelser från en trakt

I ett antal korta noveller berättar Åke Smedberg här om sin uppväxtmiljö, Hjässberget utanför Sundsvall. Det är egentligen inte långt från stan, men under den tid det mest handlar om är det en helt annan värld, med en liten byskola och en lantlig omgivning, till stor del bebodd av hans släktingar, som det verkar. Här och var går han bakåt så att man får bekanta sig med hans föräldrar, farföräldrar och andra släktingar, och då är det förstås en ännu mer väsensskild tillvaro som möter läsaren/lyssnaren. Där bedriver man sitt småbruk med häst, som man också kör i skogen med på vintern, och när det går bra med avverkningen kan man unna sig en rostfri diskbänk.

Det ligger i sakens natur att det inte är så mycket handling i de här novellerna, utan mer miljö. När det någon gång artar sig till handling är det korta episoder, isolerade från sin omgivning så som barndomsminnen ibland kan vara. Normalt är jag inte så förtjust i den här sortens litteratur, men det här visade sig oförhappandes vara en liten pärla.

93. Barbro Lindgren: Loranga, Masarin och Dartanjang

Mina minnen av den här boken är förmodligen relaterade till en uppläsning av Toivo Pawlo, eftersom jag starkt förknippar berättelsen med hans karaktäristiska röst. Den här ljudboken är däremot inläst av Björn Kjellman, och det verkar som om Pawlos version bara är en del av texten.

Mina minnen av boken är också förknippade med en olustkänsla, som jag nu efter en lyssning och en diskussion i bokcirkeln kan formulera bättre. Det jag reagerar på är den ostrukturerade och oansvariga livsstil som genomsyrar berättelsen, och att det saknas någon vuxen som gör sådant som vuxna brukar göra. Loranga, som är Masarins pappa, är ständigt klädd i badrock, öser socker över filen, anser sig vinna alla tävlingar även när Masarin kommer först etc. Och då har vi inte ens pratat om att det bor tigrar i ladan.

Dartanjang, Masarins farfar, verkar ha ett antal diagnoser. Han är antingen hypokondrisk eller klen på allvar, men dessutom psykotisk eller senil, eftersom han tror att han är olika personer olika dagar. Han försöker utöva viss kontroll över tillvaron genom att skriva tabeller över saker och ting, men det känns inte heller alldeles sunt, och det är i alla fall inte något som påverkar det allmänna kaos som råder.

Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det här ska vara roligt, men det fungerar inte för mig (och inte för alla i bokcirkeln heller). Wikipedia kallar boken "absurdistisk" och det är väl ett sätt att säga att man inte ska förvänta sig normal logik, samtidigt som det inte framtonar som övernaturligt eller något som utspelar sig i en alternativ verklighet. Snarare kanske jag börjar fundera över om det fanns den här sortens familjer när boken kom (två starka tidsmarkörer är femöringar och melodiradio). Och så hittar jag en artikel om författarens söner, som verkar minnas en barndom som inte ligger så långt från den här boken som man kanske skulle tro (eller hoppas).

92. Veronica Sjöstrand: Den svarta dolken

Den numera så vanliga genren återvändardeckare brukar innebära att en kvinnlig huvudperson, inte helt ung men heller inte lastgammal, återvänder till sin lantliga uppväxtmiljö och konfronteras med sitt förflutna. Här varieras temat så att huvudpersonen återvänder till Stockholm (från Edinburgh), men konfrontationen med det förflutna saknas för den skull inte här. Stella Rodin är uppvuxen i den familj som drivit Rodins auktionshus i generationer, och att hon nu kallas hem beror på att hennes pappa, nuvarande VD:n, har hamnat i koma. Hon inser att hon inte kan säga nej, men i hennes planer ingår verkligen inte att stanna kvar länge och inta någon permanent roll i verksamheten.

Sedan löper handlingen på med i huvudsak följande inslag:

a) nazistiska dolkar som använts i rasistiska mord spåras till auktionshuset,

b) en tavla, eventuellt målad av Churchill, ska säljas,

c) tavlans ägare, en skotsk lord, ska hållas lagom intresserad,

d) en auktion ska sättas ihop från i stort sett ingenting på i stort sett ingen tid alls.

Man måste konstatera att Stella har den så ofta efterlysta talangen att "hålla många bollar i luften", när hon reser fram och tillbaka mellan Stockholm och Skottland (och Amsterdam, i nazistdolkärende), samarbetar med polisen angående punkt a, samarbetar med åtminstone delar av personalen angående punkt d samt sköter sitt gamla jobb i Edinburgh, relaterat till punkt b. Däremellan byter hon klänning, från det ena vintageexemplaret till det andra, tydligt beskrivna till färg, längd, material och detaljer. Det blir efter ett tag närmast komiskt.

Själv är jag mest intresserad av de delar som berör verksamheten på auktionshuset, men de visar sig efter ett tag bli mindre viktiga i handlingen än de från början verkade. Och jag vet inte hur realistiskt det är att man för att få ihop en auktion plockar ihop auktionshusets egna inventarier till något mellankrigstidstema. Nåväl, tempo och entusiasm i berättandet är det inget fel på. Om det räcker för att jag ska fortsätta lyssna på kommande delar i serien - det finns just nu två till - har jag inte bestämt mig för.

91. Lars Gustafsson: Tennisspelarna

Det har gått ett tag sedan den här boken utspelar sig, vilket märks om inte annat på att det förekommer så kallade "computors" i begränsad omfattning. Det är sjuttiotal och Lars Gustafsson - eller i alla fall en svensk akademiker som heter Lars - befinner sig i Texas och undervisar på universitetet. Mest handlar det dock om hur han spelar tennis på morgnarna. Universitetsintrigerna som jag hoppas få mer av kommer inte förrän på slutet, när några högdjur i styrelsen försöker avsätta rektorn (vilket tydligen förekommer nästan varje år, sägs det). Det här är på ytan en lättläst kortroman, men jag får intrycket att också finns djupare meningar som jag inte helt begriper.