64. Matthew Costello och Neil Richards: False Witness

Det är inte alla bokserier som håller mig kvar till sin sjuttonde del. Vad det är som gör att den här om Mydworth fungerar så bra är inte alldeles lätt att sätta fingret på. Det är sällan särskilt välkomponerade gåtor, och språket kan berömmas som adekvat, men knappast mer än så. Ett gott hantverk alltså, men bara det brukar inte räcka. Nej, det som lyfter dessa skäligen enkla historier är huvudpersonerna sir Harry Mortimer och hans hustru, lady Mortimer, mer känd som Kat (och därigenom uppfyllande åtminstone en fördom om amerikaner). De är kompetenta på det de gör, och verkar dessutom tycka det är roligt att lösa mysterier. Rätt ofta ramlar de över lösningen av en slump, men man tvivlar ändå inte på att de hade hittat den i alla fall.

Den här gången är upplägget förhållandevis intrikat. Det börjar med en tågolycka där föraren omkommer. Sedan dyker han upp ett halvår senare i Mydworth, bara för att omedelbart bli mördad, och om man inte begriper något annat så begriper man ju i alla fall att han inte kan ha dött i tågolyckan. Men hur gick den då till, och var har han varit under tiden? Ett rimligt antagande är att svaren på de frågorna har anknytning till varför han blev mördad, men man kan verkligen fråga sig hur. Inte alla kortromaner har intriger som hade hållit i det längre formatet, men den här har så många villospår och sidointriger att den närmast svämmar över. Ovanligt spännande blir det också, på ett sätt som inte är vanligt i den här undergenren.

63. Hector Hugh Munro: The Elk

Bertie Thropplestance skulle kunna vara ett namn hämtat från någon av Wodehouses världar, kanske inte där det förekommer en annan en annan Bertie, men varför inte Blandings Castle. Intrigen skulle också kunna vara hämtad från något av dessa sammanhang − en ung man som förväntas gifta sig ståndsmässigt, det vill säga enligt hans farmors uppfattning om vad som är ståndsmässigt. Älgen i fråga befinner sig i fångenskap på hennes herrgård och spelar länge en biroll, men får sin stund i rampljuset mot slutet av novellen.

Det är inte helt entydigt hur den här författaren bör omnämnas. Numera verkar det vanliga vara att hans riktiga namn anges, ibland med initialer, ibland med båda förnamnen, men under sin livstid var han mest känd under pseudonymen Saki.

62. Daniel Defoe: The Apparition of Mrs. Veal

Den som mötte den här novellen under dess originaltitel, A True Relation of the Apparition of One Mrs. Veal the Next Day after her Death to One Mrs. Bargrave at Canterbury the 8th of September, 1705, fick dels intrycket att berättelsen var sann, dels en sammanfattning av hela handlingen, inklusive poängen. Den har kallats den första moderna spökhistorien, men titeln är jag beredd att utnämna till den första moderna spoilern.

61. Kristina Appelqvist: Död man på rymmen

När en bokserie har kommit fram till nummer fyra brukar läsarna veta vad som väntar, och författaren brukar också ge läsarna vad de önskar sig. Utmaningen är, föreställer jag mig, att variera detta på ett sätt som gör att det ändå inte känns som samma bok. Vuxna läsare har därvidlag högre krav än de som gillar att varje oläst Fem-bok börjar med att det är lov, fortsätter med att gänget identifierar några skummisar (när gänget inte har picknick) och utmynnar i att skummisarna sätts fast, förslagsvis efter att någon i gänget har suttit inlåst ett tag. Hittills har jag tyckt att Kristina Appelqvist lyckas väl med detta, och jag sträcker mig faktiskt till att utse det här till seriens bästa bok hittills.

De bekanta inslagen brukar innehålla lätt satiriska interiörer från Myndigheten för kulturstöd, där huvudpersonen Nina Storm numera är vikarierande generaldirektör. De finns med här också, och de är inte mindre satiriska än tidigare. Möjligen reflekterar jag nu över att ovanligt många på myndigheten förefaller arbeta med så kallade stödfunktioner, som HR, kommunikation och liknande, och de som faktiskt ägnar sig åt verkliga ärenden om kulturstöd är relativt osynliga. Men även det kan vara en medveten satir över Myndighetssverige på 2020-talet.

Vi brukar också få följa med Nina till hennes ärvda prästgård i södra Västergötland, där hon bedriver något slags konferensverksamhet, samtidigt som hon också använder den för egen rekreation. Den här gången är det ett sällskap från den fiktiva Othelloteatern som hyr in sig inför en sommaruppsättning på den icke-fiktiva Torpa slottsteater i närheten. Det blir tillfälle till roande inblickar i kulturvärlden, samtidigt som det inte är onaturligt att det finns en anknytning till Ninas myndighet och någon som också verkar där.

En löpande röd tråd i de här böckerna följer den ordinarie generaldirektören, Diana "Draken" Wikman, just nu tilldelad ett utredningsuppdrag av departementet, men ändå synlig både på myndigheten och i Ninas närhet i övrigt, eftersom de bor i samma hus. Eventuellt börjar den här tråden att sjunga på sista versen, om katakresen ursäktas. Om något känns aningen rutinartat är det den delen, samtidigt som jag också inser värdet av en tydlig antagonist. Som sådan fyller Draken verkligen högt ställda krav.

Intrigen i övrigt tar sin utgångspunkt i en begravning i Dalarna och ett häftigt väderomslag. Ena dagen är det minus trettio, när myndighetens medarbetare Bengt begravs efter att oväntat ha dött strax före jul. Nästa dag är det plusgrader och regn, den fortfarande öppna graven har blivit vattenfylld och Bengts kista flyter där tillsammans med begravningsblommorna. Bara det gjorde mig misstänksam, men det framgår också tidigt att det är något med Bengts död som inte är som det ska. Hur det hänger ihop vet vi hela tiden mer om än Nina och de av hennes kolleger som hjälper henne med att ta reda på det ena och det andra, men på något sätt lyckas författaren ändå göra det spännande. Det är en väl flätad intrig som hänger ihop hela vägen.

I sina tidigare bokserier har Kristina Appelqvist satt punkt efter fyra eller fem böcker (även om de två tidigare serierna med olika huvudpersoner presenteras som en sammanhållen svit i gemensam miljö, åtminstone i min ljudbokstjänst). Nu närmar vi oss alltså den punkten, och det skulle gå att avsluta här med den metaforiska flaggan i topp. Men jag tror att vi är en hyggligt stor grupp läsare (lyssnare) som inte protesterar om Nina Storm återkommer om något år igen.

60. Lars Melin och Martin Melin: Språket − så funkar det. Om bokstäver, ord, grammatik och språkfel

Här är undertiteln närmast en innehållsförteckning på så sätt att den redovisar de fyra huvudavdelningar boken är indelad i. Det hela är hållet i en lättsamt kåserande ton, som det är en smaksak om man uppskattar eller inte. Själv tycker jag att den efter ett tag blir ett maner som görs till huvudsak framför innehållet. Men det är ingen tvekan om att författarna har koll på ämnet och har saker att säga om det.

59. Hans Carstensen: Den osynliga mördaren

Med den här serien mutar Hans Carstensen in Gävle som deckarstad, om nu inte någon annan har hunnit före. I huvudrollen uppträder bibliotekarien Nadia, som (förutom litteratur) mest lever på fryspizzor och geléhallon, när inte hennes granne Kerstin kommer över med något färdiglagat. De är ett radarpar som känns bekant, även om jag inte kan peka på någon riktig parallell.

Det där upplägget lovar egentligen mysdeckare, men om man ser till de brott som begås är det allt annat än trivsamt. Det härjar en seriemördare i stan, en som verkar sikta in sig på folk som bor på hotell. Eller om det nu är så att offren har någon anledning att bo på hotell i Gävle, men blir offer av andra skäl. För att utreda detta verkar Gävlepolisen avdela hela två poliser, en överordnad och en underordnad, som har helt olika inställning till att en bibliotekarie och en pensionär är med och rotar. Den yngre och underordnade är mer än lovligt tilllåtande när Nadia ges tillträde till brottsplatser och får lyssna på förhörsinpelningar, men man ska förstås inte vänta sig realistisk polisroman här.

Nadia har sina fördelar som "utredare" i förhållande till polisen, för hon använder litteraturen som inspiration, ibland till och med som förklaring till varför mördaren har gjort på ett visst sätt. Och det är inte alls bara deckare man kan använda på det sättet, utan här figurerar både finlitteratur och inte fullt så fin. Det är ett charmigt inslag, men räcker inte till för att jag ska bli så förtjust som jag tror att det är meningen att läsande personer ska bli.

58. Fríða Ísberg: Märket

Härmed går bokcirkeln i mål med temat Nordens sju länder, och sist ut var alltså denna roman från Island. Den är omtalad och prisad i en utsträckning som vi i cirkeln hade svårt att förstå, utan att vi alla därmed var massivt kritiska.

Det är den sortens bok som bygger på i stort sett en enda central idé, och ett sådant projekt kan gå både bra och dåligt, beroende på idéns bärkraft och författarens förmåga att göra något av den. Här är det ett framtida Island, där befolkningen får genomgå test för att pröva deras förmåga till empati. Efter genomgånget test kan man "märkas" som godkänd, det vill säga tillräckligt empatisk. När handlingen börjar närmar landet sig en folkomröstning som ska ta ställning till om detta test ska göras obligatoriskt. Dittills har det byggt på något slags frivillighet, men den är delvis en chimär, när vissa bostadsområden reserveras för de märkta, och arbetsgivare kan använda märkningen som en del av sitt urval.

Idén är riktigt bra, men genomförandet av den är inte av samma klass. Det handlar om fyra olika personer, som ges separata kapitel. När var och en av dem ska introduceras och få en omgivande familj eller annan social miljö tar det sin tid för handlingen att avancera framåt. Det är inte heller alldeles lätt att hålla isär dessa fyra spår, och vi i cirkeln konstaterade att det blir en onödigt svår bok, trots att den till synes inte är särskilt komplicerad.

57. Ian Fleming: Chitty-Chitty-Bang-Bang. Den magiska bilen. Äventyr nummer ett

Ian Fleming blev mest känd för sina böcker om James Bond, som väl idag är mest känd från den långa serien filmer, som i varierande grad bygger på dessa böcker. Men han skrev också denna barnbok*, och det finns beröringspunkter i form av tekniska innovationer som förekommer både här och i Bond-universumet. Titelrollen spelas alltså av en bil med egenskaper utöver det vanliga. Bland annat kan den flyga, och landar på Goodwin Sands, en sandbank utanför den engelska kusten, som just då befinner sig över vattenytan, eftersom det är lågvatten. Det är tydligt att det här är inledningen på en längre historia, för det känns oavslutat och man väntar sig mer, istället för det slut som trots allt dyker upp.

* Det ska finnas två till, och de tre är sedan också utgivna i en gemensam volym.

56. Stina Jackson: Proscenium

Läser man presentationen av den här novellen ordentligt framgår det att den kvinna som huvudpersonen, en man, är i färd med att söka upp tydligen är hans dotter. Under lyssningen begrep jag inte det, och då framstod han som en obehaglig stalker av ett gammalt ex. Så kan det bli. Jag blev inte heller så begeistrad att jag vill lyssna om och se var jag eventuellt missade något.

55. Christoffer Holst: En farlig nystart

I samband med de två tidigare delarna i den här serien har jag förutspått att det ska komma mer, och det har det alltså gjort nu. Men även den här delen förebådar en fortsättning, kan man säga utan att spoilra alltför mycket, tycker jag. Efter att ha utspelat sig i Vadstena och Dalarna tar sig serien nu till Gotland. Den övergripande förutsättningen är, som läsaren torde erinra sig, att före detta tidningsdrottningen, numera hotelldrottningen, Louise Collins, reser landet runt och startar nya exklusiva hotell i sin åldrige faders hotellkedja. Det temat går ju att spinna vidare på ett tag till. Som sällskap har hon, eller får hon, sin betydligt yngre halvsyster Lina, som verkar kunna överlåta skötseln av sin delikatessbutik i Stockholm till anställd arbetskraft närhelst systern är på annan ort och ett mysterium dyker upp.

Den här gången är de alltså på östra Gotland, i Katthammarsvik, som ligger något i skymundan för de mest turistiga delarna av ön. Men det ska det bli ändring på, även om hotellprojektet är i så tidigt stadium att det ännu inte har börjat byggas. Parallellt med detta lyckas Lina få ett uppdrag från en nyinflyttad influencer (eller liknande) som känner sig stalkad, och dessutom vill veta vad hennes man gör på dagarna. Han förväntas vara i byggbranschen, men det är något som inte stämmer med vad han berättar om sina uppdrag. Och så finns det ytterligare en parallellhistoria med rötter i nittiotalet, då en tolvårig flicka försvann spårlöst i trakten, vilket verkar ha något med något av det nutida att göra.

Allt det här blir aningen rörigt, även med hänsyn till genrens vida ramar, och jag är inte säker på att jag köper den lösning som författaren ger oss. Framförallt tror jag att polisen hade kommit längre med det gamla försvinnandet utifrån de förutsättningar som fanns. Om man till detta lägger att inte heller de starka korten från tidigare böcker, beskrivningarna av mat och dryck, är så bra som de har brukat vara, då måste man tyvärr hamna i slutsatsen att det här är seriens svagaste del. Den är ändå fullt godtagbar, för det här är en författare som kan sitt hantverk, men till nästa gång (för det det blir det en, som sagt) behövs det en ansning av det vildvuxna i intrigen.

54. Joana Estrela: Pardalita

Det är minsann inte ofta något kulturellt från Portugal når våra breddgrader, så den här serieromanen för ungdom känns intressant bara därför. Den berättar annars en historia om ungdomskärlek, som kanske inte är superoriginell till sitt innehåll, men har en ovanligt tilltalande form. Joanna Estrela är mästerlig på att teckna personer:



med schvung i rörelserna, men också hennes miljöer är oerhört snygga:

När det passar zoomar hon ut och in i bilderna på ett närmast filmiskt sätt, som verkligen tar vara på serieformens möjligheter. Ibland döljer sig det bästa där man minst anar det.