77. Carl-Göran Ekerwald: Fördelen med att bli gammal

Carl-Göran Ekerwald är nittionio år gammal, på det hundrade, och då är det väl rimligt att kalla sig gammal, i stället för någon omskrivning av typen årsrik. Han kallar till och med sin huvudkaraktär Gammal, som ett egennamn, men det är ganska klart att det är han själv. (Det torde alltså vara en biografi, det här, men de flesta bibliotek har klassificerat den som skönlitteratur - dock inte alla, visar det sig vid närmare undersökning.)

Han skriver om sin tillvaro på ett resonerande och reflekterande sätt, och verkar generellt nöjd med hur han har det. Till det bidrar förstås att han är rimligt vital till kropp och själ - orimligt vital, skulle man nästan kunna säga, när man tänker på att han ska fylla hundra i mellandagarna. Han läser mycket, inte minst Bibeln, Koranen och persisk tolvhundratalspoesi, och uppskattar själv att han ägnar åttio procent av sin vakna tid åt läsande (och tio procent åt skrivande, bland annat alltså denna bok). Kulinariska utsvävningar ligger inte för honom - han äter tre mål om dagen, varav två är identiska dag efter dag, eftersom han har kommit fram till vad han tycker bäst om, och då finns ingen anledning att variera.

För mig som är ungefär hälften så gammal känns det förhållandevis hoppfullt att se att man kanske har hälften kvar.

76. Håkan Nesser: Det kom ett brev från München

Även en medelbok av Håkan Nesser är bättre än det mesta i genren, konstaterar jag efter denna hans trettiosjätte bok. Han har sin läsekrets - och dit hör ju jag också - och han har sitt manér som läsekretsen uppskattar. Det är kanske slut på överraskande prestationer från honom, men man ser ändå fram emot årets bok i förvissningen att den är läsvärd.

Från början verkade det som om Gunnar Barbarotti vid polisen i Kymlinge skulle förekomma i en kvartett, som blev fem böcker. Men sedan har han återkommit, och nu verkar det som om han är epicentrum i det nesserska författarskapet, för det här är tredje boken i rad som har honom som huvudperson. Ska man vara rättvis är det ett huvudpersonskap som han delar med sin sambo, desslikes kollega, Eva Backman. De trivs tillsammans, både i tjänsten och på fritiden, och jag avstår från att fundera på hur realistiskt det är att de båda skickas ut tillsammans för att förhöra misstänkta, med tanke på hur noga deras chef Stig Stigman verkar vara med det formella annars.

Fallet den här gången inträffar mitt under brinnande pandemi, och just den är inte vad jag är mest sugen på att läsa om. Men den skapar en tacksam bakgrund i en historia som kan behöva anledningar till att folk befinner sig på vissa platser under vissa förutsättningar. Här handlar det om den framgångsrike konstnären Ludvig Rute - vars anfader som av en händelse har tagit sitt efternamn efter den gotländska socken där Nesser numera bor - och hans syskon. Ludvig Rute har lagom till julen 2020 fått låna en gammal byskola någonstans i västra Sverige, dit han bjuder in sin syster och sina två bröder. Systern har med sin dotter, ena brodern sin hustru och Ludvig själv sin "livsledsagarinna", som råkar vara dotter till husets ägare. Ingen av de inbjudna får reda på att det ska komma fler gäster, dels kanske för att det är i strid mot restriktionerna, dels för att syskonskaran inte har de bästa relationerna inbördes.

Det här påminner om en gammaldags engelsk deckare, vilket också ett par av de medverkande har sinnesnärvaro nog att påpeka. Naturligtvis inträffar det ett mord, och naturligtvis är förutsättningarna sådana att skaran av misstänkta begränsas till gästerna på stället. Paret Barbarotti/Backman - med viss hjälp av ett par andra poliser - får ägna några vinterveckor åt att reda ut vad som har hänt, varför de inblandade befann sig där, och om det som har hänt har någon koppling till det förflutna. (Vi som läser mycket deckare kan förstås ana att det måste vara så.)

Det hela berättas med Nessers vanliga dröjande stil. Både Gunnar Barbarotti och Eva Backman är eftertänksamma personer som inte hastar iväg med åtgärder, utan gärna resonerar med varandra om vad de har fått reda på och vad som är ett lämpligt nästa steg. Dramaturgiskt är det förstås utmärkt med ett sambopar som har ständig tillgång till varandra för den sortens samtal, som vi läsare får följa med i. Mot slutet ökar tempot, faktiskt till den grad att jag tycker att de sista femtio sidorna eller så blir lite slarviga, och upplösningen är inte alldeles tillfredsställande. Jag kommer på mig själv med att undra om författaren var hetsad av en deadline, för det hade med fördel kunnat skrivas några tiotal sidor till om det som nu händer i de sista kapitlen. Men som sagt, även Nesser i halvform är läsvärd.

75. Matthew Costello och Neil Richards: A Deadly Match

Mydworth måste ha en oroväckande statistik vad gäller dödligt våld, men sådana småstäder har vi ju börjat vänja oss vid i olika slags kultur, inte minst grevskapet Midsomer. Den här fiktiva småstaden befinner sig någonstans i södra England, på lagom avstånd från London, men ändå så lantligt att man känner igen sig från alla dessa småstäder och byar som brittisk litteratur och TV är så full av.

Den här gången är det en amerikansk tränare på stadens tennisklubb som kör av vägen ner i en å, och det hade kunnat passera som en olycka, inte minst eftersom han tydligen har för vana att köra fort och kurvan där han fortsätter rakt fram är ökänd för sin farlighet. Men sir Harry Mortimer och hans lady (som på amerikanskt sätt gärna vill kallas Kat och inte lady Mortimer) tar sig för att undersöka, och som vanligt hittar de något som inte är som det ska. I ännu högre grad än vanligt, är mitt intryck, består den här historien av deras åkande mellan diverse samtal, som hade kallats förhör om de hade någon officiell ställning. Jag tror att alla trådar knyts ihop på slutet, men det hade inte skadat om någon av dem hade uteslutits, alternativt att intrigen hade fått bli en fulllängdsroman i stället för det här kortromansformatet som jag annars är rätt förtjust i.

74. Jonas Ellerström: Litet bestiarium

Det här verket anger sig själv i en undertitel som hemmahörande i formen prosadikter. Det är ju något underligt med denna självmotsägelse, men vi bortser från den och ser på de tjugoen korta texterna. De handlar om djur eller fabeldjur, som sig bör i ett bestiarium. Några är vanliga och kan ses på en kvällspromenad, som igelkotten, medan andra befinner sig längre bort i tid och/eller rum, som snöleoparden eller Przewalskis häst. Och så finns här enhörningen och liknande. Jag vill inte påstå att jag inser det litterära här, men det beror säkert på mig.

73. Fatima Bremmer: Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström

Nu är bokcirkeln igång igen och vi fortsätter på vårt tema "sju sorters kakor". (Vi är ju sju medlemmar och har haft en tendens att välja teman som lätt låter sig anknytas till något sjutal. Just denna bok anknyter till temat genom att det finns något som heter solskenskaka.)

Föremålet för den här biografin, Ester Blenda Nordström, var journalist och författare, men skulle kunna beskrivas på många andra sätt. Hon är nog ändå fortfarande mest känd för att hon var först i Sverige med att göra undersökande reportage, rentav det som senare kommit att kallas wallraffande, som när hon tog tjänst som piga på en gård och sedan skrev en reportageserie och en bok om det. (Bonden på gården som kände sig förtalad skrev förresten en egen bok som svar.)

Sedan var hon nomadlärare för samer i Lappland (och skrev en bok om det), reste till USA och arbetade i diverse yrken (och skrev en bok om det) och gifte sig för att kunna få följa med på en expedition till Kamtjatka (och skrev en bok om det). Däremellan var hon hemma i Stockholm och skrev flickböcker samt gick lantbruksskola och skaffade sig en egen gård. Ett bestående intryck är att hon har bråttom från det ena till det andra och har svårt att slå sig till ro - men därmed också hinner mycket under sina första fyrtiosex år, tills hon får en stroke och tvingas begränsa livet i alla avseenden.

Ett annat intryck är att hon befinner sig centralt i tidens kulturella kretsar och är vän, bekant eller kollega med många som idag är mer ihågkomna än hon - i alla fall mer än hon var innan den här boken kom ut 2017. Där finns väninnan Elin Wägner och ett antal andra så kallade pennskaft (kvinnliga journalister vid den tid då det var en ovanlighet), men också berömdheter från andra fält som Hjalmar Lundbohm, disponent för LKAB, och Herman Lundborg, rasbiolog med inte minst samiska intressen. Något mer i periferin passerar Anders Zorn, prins Eugen och Gustaf Hellström.

Det är ett gediget arbete författaren har gjort, med genomgång av brev och foton i efterlevandes samlingar, förutom vad man hittar i offentliga arkiv. En sak är inte särskilt väldokumenterad, men tillräckligt för att bli ett bärande tema, nämligen relationen mellan Ester Blenda och Carin Wærn Frisell (så småningom gift med Gustaf Hellström, för övrigt). Det är väl ett tidens tecken att den inte dokumenterades alltför mycket i brev, dagböcker och foton, även om tillräckligt mycket finns kvar.

Det här är så bra det blir i den här genren skulle jag vilja säga. Två ting saknar jag, nämligen ett personregister och en bibliografi över huvudpersonens utgivna verk. Men det är inget man sitter och lider över vid läsningen, som är ett intressant nöje.

72. Per Lagerholm: Språknormer och språkvärdering

Jämsides med nöjesläsning pågår projektet att läsa ut påbörjade böcker, ibland kurslitteratur på avslutade kurser, som den här.

Titeln säger vad det här handlar om. Det är en mycket resonerande och diskuterande framställning, där författaren här och var något oförhappandes har en åsikt eller två. Själv hade jag gärna sett att det inte handlade så mycket om normer och värderingar i allmänhet utan kom till saken, det vill säga språket, lite fortare. Jag är inte heller helt nöjd med de många jämförelser som görs med sådant som att sätta upp en hylla eller bygga ett hus; min uppfattning är det är något annat att skriva text, så jag blir misstänksam när jämförelsen dras ut för långt.

71. Cyril Lieron och Benoit Dahan: Den skandalösa biljetten 2

I den här andra delen av äventyret med "den skandalösa biljetten" når vi upplösningen på historien om doktor Fowler, som visar sig inte alls ha varit ensam om att råka ut för underligheter natten efter den kinesiska trolleriföreställningen. Berättelsen är en sådan som hade kunnat finnas i den vanliga holmesska kanonen - utspelande sig i London 1890 med förgreningar kopplade till Storbritanniens närvaro i stora delar av världen, och möjlig att genomskåda bara genom Holmes övermänskliga minnes- och slutledningsförmåga. I vanlig novellform hade det varit en helt godtagbar pastisch, nu blir det något mer genom det valda mediet och den närmast enastående användningen av dess möjligheter.

Här finns mer av samma saker som i första delen, men vi kan också titta på hur Holmes jakt över hustaken på en flyende misstänkt illustreras i samma ruta (eller vad vi ska kalla det), samtidigt som den röda tråden följer honom:



Någon gång får denna röda tråd en verklig roll, så att den inte bara är ett hjälpmedel för läsaren, utan också förekommer i själva berättelsen:



(Det ordnar sig förstås med debaclet ovan).

Här och var leker författare och tecknare med våra bilder av Holmes och Watson:



och så visar det sig på nästa sida att bilden i sig är ytterligare en finess i det grafiska:

Som sagt, det här är imponerande väl genomfört och har så många olika lager av berättande att man skulle vilja att någon tog sig an och analyserade verket mer akademiskt.

70. Cyril Lieron och Benoit Dahan: Den skandalösa biljetten 1

Det är svårt att göra det här seriealbumet rättvisa, både i ord och bild. Det börjar som synes redan med främre pärmen som har en Sherlock Holmes-silhuett utskuren (som nog har varit en utmaning för bibliotekets inplastare), med insidan försedd med en mer normal pipa än utsidans steampunk-inspirerade:

Försättsbladet skapar illusionen att vi befinner oss just "i huvudet på Sherlock Holmes", som jag tror ska läsas som titel på en längre svit av album. Hans huvud fungerar ju inte riktigt som alla andras, utan innehåller omsorgsfullt sorterad information, som kan bli relevant när man minst anar det:

Men så är det ju en del information som han inte behöver för sin detektiva verksamhet:

Själv är jag inte alls sherlockian, men hade ett minne av just detta, som man kan läsa mer om här.

Själva intrigen handlar om en läkare, doktor Fowler, som har tagit över Watsons gamla mottagning, men kommer in i sammanhanget genom att påträffas relativt oklädd löpande på gatorna mitt i natten:

Som synes är det inget hafsverk i kompositionen av sidorna, utan det ansluter väl till tidens estetik. Det är frågan om inte intrigen kommer något i skymundan här för allt det som finns att titta på, men man får verkligen valuta för pengarna. Här läser Watson tidning i mittrutan på översta raden:

och tidningens form fortplantar sig till rutan som bildar nästa rad:

Åter till doktor Fowler. Han har varit på en föreställning med en kinesisk magiker på kvällen och på något sätt bör detta vara relaterat till hans underliga uppträdande, där han har störtat ut i natten utan att klä sig och utan att ha en aning om varför.

Holmes (och i något mindre utsträckning Watson) börjar samla ledtrådar, och vi får följa dem genom en röd tråd som löper över sidorna:

Den hjälper till inte bara att knyta ihop de olika fynd som görs, utan också att leda läsaren rätt på de ibland ganska oortodoxt ordnade sidorna.

Ibland stannar berättelsen upp och vi får följa med in i huvudet på Holmes igen (det är genomgående blåtonat, med den verkliga intrigen är brun-, röd- eller gröntonad, beroende på miljö):

Och ibland förekommer det andra finesser, som att man ska jämföra en viss sida med en annan:

Berättelsen slutar relativt mitt i, för det finns också en del två, som jag återkommer till alldeles strax.

69. Katarina Lange och Henrik Lange: Selma Lagerlöf på en timme

Henrik Lange har jag berömt förr i den här bloggen, när han, ibland tillsammans med Katarina Lange, har ägnat sig åt populärvetenskaplig förmedling i serieform. Här handlar det alltså om Selma Lagerlöf, och kanske innehåller den här sammanställningen inte så mycket man inte redan visste, men det gör ingenting, när det är förpackat så här. Både författarens liv och verk behandlas, och här och var finns ett verk sammanfattat i fyra rutor på det sätt som blivit något av Langes signum.

Man får också några tips på vad man kan säga på fest, om man vill att samtalet ska stanna av, till exempel:

68. J. A. North: Roman Religion

Efter Grekland kommer Rom, som det brukar vara. Det är en översikt i samma serie översikter, och den har samma syfte och upplägg. Det jag saknar här är ett aldrig så litet bildmaterial, för man förstår att det finns ett sådant, dock alltså inte här. (På omslaget är det kung Numa, Roms andre kung i ordningen, åtminstone enligt traditionen.)

67. Jakob Nilsson: Revolver-Harry. En biografi i serieform om Harry Söderman

Harry Söderman, som den här seriebiografin handlar om, var pionjär inom den svenska kriminaltekniken, och helt tydligt en intressant person, både i sitt yrke och annars. Bland annat cyklade han som ung till Turkiet, Syrien och Irak, och finansierade resan genom att skriva resereportage. Sedan förkovrade han sig inom kriminalistiken på olika håll i världen innan han kom hem och bland annat var Astrid Lindgrens chef på Statens Kriminaltekniska Anstalt (det var där hon lärde sig det hon sedan använde när hon skrev om Kalle Blomkvist). Han verkar ha varit en otålig person, som ständigt drog vidare till nya uppdrag. När han dog på femtiotalet var han verksam i Tanger i Marocko.

Den här biografin i serieform är episodiskt berättad, inte kronologiskt. Det är ett grepp som fungerar ibland, men av någon anledning inte här. Jag tror det problematiska är att episoderna sällan får något riktigt sammanhang ens i efterhand, och då hade de behövt åtminstone det kronologiska ramverket. Det är synd, för det finns mycket intressant bland det som berättas, och serieformen kan absolut användas även så här.

66. Jan N. Bremmer: Greek Religion

Det här är inte platsen för seriösa recensioner av akademisk kurslitteratur, tror jag mig ha skrivit förr. Men eftersom det också är min läsdagbok ska även sådant dokumenteras. Det här är en ganska tunn översikt över det som titeln anger. Den som väntar sig mytologi blir besviken, för det handlar mer om det religiösa bruket än om de halvgalna grekiska gudarna som gifter sig inom släkten och förökar sig på kreativa sätt. Men bedömd utifrån sitt syfte är det här fullt läsbart.

65. Christina Wahldén: Sedlighetsbyrån

Christina Wahldén har skrivit för både barn, ungdomar och vuxna tidigare. Hon har på senare år bland annat skrivit en serie deckare som utspelar sig i Australien av alla ställen, men dem har jag inte kommit mig för att läsa, trots att de har omtalats i berömmande ordalag där jag oftast får mina tips i den genren.

Det här är första delen i en ny serie, förstår man, och scenen är östra Gotland under andra världskriget. Det är en spännande tid där mycket kan hända, och möjligen lider den här boken av att det har pressats in lite för många trådar, varav några har bäring på det storpolitiska skeendet, andra inte alls. Huvudpersoner är två polissystrar, en relativt nykommen kategori som fyllde en funktion när kvinnor och barn skulle förhöras, eftersom manliga poliser inte förväntades vara empatiska nog för det (och kvinnor fick inte bli riktiga poliser). De tjänstgör egentligen i Stockholm, men skickas till Ljugarn för att hålla koll på ett pensionat, där det finns omotiverat många unga flickor anställda, samtidigt som det finns mängder med militärer förlagda i trakten. Sedan blir den delen av historien inte huvudsak, för det sker andra brottsligheter som polissystrarna får ta itu med på delegation från Stockholm. De har det inte helt lätt som både fastlänningar och fruntimmer, för nämna ett par av de tillmälen de får kastade åt sig, men de får också oväntad assistans av delar av lokalbefolkningen.

Lite för många trådar är det, som sagt, och författaren är lite för angelägen om att visa hur mycket research hon har gjort. Om det hade trimmats ner hade det kunnat bli riktigt bra, nu är det alls inte dåligt, men på gränsen till om jag kommer att ta mig an nästa del när den kommer. (Det finns vad jag kan se inget datum, men såväl slut som efterord signalerar med viss övertydlighet att det är mer på väg.)

64. Michael Hoskin (red): The Cambridge Concise History of Astronomy

Det nya normala, s d h, verkar vara att man inte läser hela böcker som kurslitteratur. För min del har detta läsande av kapitel och artiklar gjort att en hel del av min läsning inte ger avtryck här i bloggen. Nu har jag ändå undantagsvis läst en kurs där litteraturen huvudsakligen består av denna bok.

Det är alltså en genomgång av astronomins historia från så långt bakåt i tiden vi vet något om den och fram till om inte idag, så i varje fall så nära nutid att man inte missar så mycket. Det viktigaste som inte finns med är nog Plutos degradering från status som planet till dvärgplanet 2006. I en översiktlig skildring som den här kan man alltid sakna något. För min del hade jag gärna läst mer om den antika astronomin och hur astronomi bedrevs utanför den västeuropeiska kultur som så ofta ställs i centrum. Men någon annan har säkert något annat önskemål, och en rimligt hanterlig bok måste förstås rymmas inom vissa gränser. Mot slutet blir det som så ofta i den här typen av beskrivningar, lite för många namn och lite för få sammanhang, kanske ett sätt att åtminstone inte missa någon avgörande upptäckt. Som helhet duger det här ändå bra som introduktion. Nu ska jag bara ladda för den hemtentamen som snart blir tillgänglig.