95. Jeremiah Karlsson: Kärlek 2.0

En bonus med den här novellen är att man får en liten förklaring till vissa underligheter i en av författarens andra noveller. En malus är att man får den styltige uppläsaren som borde koppla loss lite från läsuttalet.

Anledningen till att jag alls gav detta en chans var att det handlar om en doktorand i Lund, vilket jag kunde ha extra roligt åt av arbetsrelaterade skäl. Nu visar det sig att hans doktorandtillvaro spelar en ganska liten roll för historien. Det utspelar sig något halvsekel in i framtiden, när det finns både kärleksautomater och omsorgsautomater, det vill säga robotar eller dylikt som sköter sådant vi då inte längre behöver ha människor till. När det samma månad i nyheterna talas om robotar i äldreomsorgen känns det inte som om det behöver gå så lång tid för att det ska bli verklighet, men en del av det som skildras är nog ändå rätt avlägset. Jag hade nog önskat lite mindre science och lite mer fiction - som jag så ofta gör med denna genre.

94. Ian Edginton och I. N. J. Culbard: Fruktans dal

Sherlock Holmes är väl mest bekant från novellformatet, men förekom också i fyra romaner. Fruktans dal, från 1915, är den sista och kanske minst bekanta efter de båda inledande En studie i rött och De fyras tecken, och Baskervilles hund, som många verkar sätta främst. Men i ett förord berättar Mattias Boström (som har skrivit Från Holmes till Sherlock) att romanen som är förlaga till den här serieversionen faktiskt är närmast en prototyp till alla senare herrgårdsmordhistorier, där det gäller att på ett trovärdigt sätt avgränsa antalet misstänkta och göra det omöjligt för någon att komma in eller ut. Här är det påpassligt nog en vindbrygga, som av goda skäl hissas upp nattetid, som fyller den funktionen.

Själva historien är helt habil, förstås. Jag tror ändå att en nutida deckare inte hade låtit upplösningen komma så tidigt, och efterföljas av ett ganska långt förklarande avsnitt, utan valt att vända på det.

Holmes har utvecklats från den arroganta version som i början mest har Watson till att driva med, och här verkar de ganska ofta uppskatta varandra ömsesidigt:

Seriemediet har ju sina sidor när det gäller att berätta sådant som inte finns i dialog, men här tycker jag att adaptörerna ofta lyckas ganska bra med att effektivt få in både samtal och miljö - här ett värdshus - på begränsad plats:

De övriga tre romanerna är också utkomna i serieversion, så det kan tänkas att jag återkommer till dem här.

93. Mari-Ann Hedlund: Tusen vassa tänder

Den här lätt galna framtidshistorien blev jag inte riktigt klok på. Det är en värld där det finns en del människor kvar, men också en del varelser som vi inte alls känner till på jorden just nu. Riktigt hur det har gått till att hamna i denna värld och vilka egenheter den har lyckas jag inte snappa upp.

Novellutmaningens nummer 34, en novell med något taggigt i titeln, har jag haft svårt att komma på något för, men jag tycker den här kan få passera där.

92. Alphonse Daudet: Brev från min kvarn

Det bästa med den här franska novellsamlingen från 1869 är uppläsningen av Hans Alfredson. Därnäst är det miljöerna, inte minst dofter och smaker (tryffelspäckad kalkon!), och karaktärerna. Mycket till intriger är det inte i de flesta.

Fiktionen är att en författare, kanske Daudet själv, har kommit i besittning av en gammal väderkvarn i södra Frankrike. Han flyttar dit och skriver resebrev som publiceras i en tidning i Paris. Det ingår alltså att mycket av det han skildrar är exotiskt för läsarna, och den inställningen måste man nog acceptera om man alls ska klara av att ta sig igenom samlingen.

För novellutmaningen använder jag berättelsen "Stjärnorna" för nummer 11 på listan, en novell med något från rymden i titeln.

91. Markus Tullberg: Himmelsmord

Gränsen mellan roman och novell borde inte vara så flytande, om bara någon instans hade rätt att bestämma hur det faktiskt är. Jag stannar för att det här är en kortroman och inte en långnovell, eftersom den ändå är nästan hundra sidor - låt vara små - och dessutom är kapitelindelad - låt vara baklänges. Det sistnämnda skapar i all sin enkelhet en spänningseffekt, när kapitlen från 10 till 1 räknar ner till upplösningen.

Det är inte bara omslaget som är retro med den här deckaren, utan även innehållet. Det är en gammaldags pusseldeckare, där läsaren nog har en rättvis chans att lösa mysteriet samtidigt som kommissarie Valter Green, om man bara tolkar ledtrådarna rätt. Och det är en synnerligen retrobetonad miljö, nämligen ett luftskepp, som lyfter från Ringsjön för att bli först över Atlanten. På gammaldags manér finns det också med en planskiss över gondolen, så man kan hålla reda på vem som har vilken hytt, och om man kan ta sig osedd från ena sidan till den andra:

Naturligtvis är det någon av passagerarna som hittas död, och naturligtvis finns det flera tänkbara motiv hos flera av passagerarna. Skam vore det väl annars i den här sortens bok.

Jag tyckte det här var trevlig läsning, och ser fram emot de tre ytterligare delar i serien, som tydligen planeras, enligt de smakbitar som finns med allra sist. Om man får hoppas på något inför dem skulle det vara att författaren är lite mer noggrann med hur folk tilltalar varandra och inte byter mellan "du", "ni" och titlar.

90. Mats Jonsson: Mats kamp

Nu har jag kommit i oordning med läsningen av Mats Jonssons självbiografiska serier, eftersom jag började med Nya Norrland, som är den senast utkomna delen, och fortsatte med den här, som är närmast föregående. Men det fungerar förhållandevis bra, och man förutsätts sällan ha läst något om hans tidigare liv. När det behövs finns det dessutom en liten resumé av någon bakgrund som berör en viss relation eller ett visst tema.

Den del av livet som skildras här är ett samboskap som leder till äktenskap och barn, och tiden som småbarnsförälder. Det går lite framåt i både liv och karriär från hur det är i början:

Det är här och var ganska roligt, men i botten finns också ett stort allvar, inte minst när det handlar om de stora samhällsfrågorna.

89. Orhan Pamuk: Att titta ut genom fönstret

Enligt omslagets insida ska det här vara en självbiografisk novell. Det utspelar sig i alla fall i Istanbul i slutet av 50-talet, och att titta ut genom fönstret är ett tidsfördriv man kan ägna sig åt, eftersom TV ännu inte har kommit till Turkiet. Egentligen gör storfamiljen som det handlar om mycket annat, men på det där sättet som det ibland blir när något ska ses ur ett barns perspektiv, att det är vissa detaljer som blir viktiga, och annat passerar obemärkt, fast det kanske i ett livsperspektiv är helt avgörande. Det viktigaste just nu är i alla fall vilka filmisar man kan byta med sin bror.

Novellutmaningens nummer 4, en novell av en Nobelpristagare, ger sig ganska naturligt att pricka av.

88. D. H. Lawrence: Sol

Amerikansk deprimerade kvinna åker till Sicilien och solbadar sig frisk. Det kunde ha varit en modern feelgoodroman, men nu är det en novell från 1920-talet, och därför är lokalbefolkningen sådär härligt rustik och exotisk som den var på den tiden. Kvinnan själv har - det framhålls oftare än nödvändigt - en livmoder som borde komma till användning. Det torde härmed ha framgått att jag hade lite svårt för den här.

För novellutmaningen passar den ändå utmärkt att använda för nummer 24, en novell med något runt i titeln.

87. Markus Lutteman: Blodmåne

Bokcirkeln startar härmed ny omgång och nytt tema. Eftersom vi är sju deltagare ska vi ta oss igenom veckans sju dagar, och traditionella som vi är börjar vi med måndag.

Med viss tvekan har jag taggat den här boken som deckare, för den handlar om brottslighet och i viss mån utredning av den. Men det är snarast thriller om internationell handel med noshörningshorn, och, som genren närmast kräver, om en huvudperson som blir jagad av såväl brottslingar som andra.

Vi i cirkeln tyckte att det var en rappt berättad historia som det inte var svårt att hålla intresset uppe för under läsningen. I lite olika grad tyckte vi också att den berörde genom sin skildring av temat, inte minst de blodiga scenerna när hornen rövas från djuren. Men vi var också överens om att det finns en del tappade trådar på vägen och lite för många sammanträffanden för att vi skulle köpa det i en fiktiv berättelse. (På något paradoxalt sätt kan fiktion inte innehålla sådana sammanträffanden som verkligheten gör hela tiden.) Själv tyckte jag dessutom att ett påhängt avsnitt där författaren redogör för vad som är påhittat och vad som är verkligt till exempel i miljöerna var helt onödigt. Skriver man skönlitteratur får man hitta på.

86. Agnes Lidbeck: Förlåten

Återigen har jag inte noterat var jag tipsades om en bok. (Att jag aldrig kan lära mig.) Det här är dessutom en bok som överträffade mina förväntningar, och som jag säkert aldrig hade hittat fram till själv.

Utgångspunkten är kanske inte väldigt originell. Det handlar om systrarna Ellen och Maria, vars pappa har dött och lämnat dem med ett stort hus i Stockholms skärgård. Det representerar förstås ett rejält ekonomiskt värde, även om familjen inte alls har varit välbärgad i övrigt. Det har nämligen varit i familjen i generationer och senast är det pappan som har bott där permanent. När systrarna växte upp var det sommarhus för deras farföräldrar, och de tillbringade alla sina somrar där.

Av - gissar jag - dramaturgiska skäl är systrarna olika på de flesta sätt. Ellen reser jorden runt i jobbet och har viktiga möten i Bangkok och liknande ställen, möten som på ett ganska oprecist sätt verkar handla om pengar. Maria jobbar på ett äldreboende och har en liten son. De har haft olika sätt att förhålla sig till sina skilda föräldrar, inte minst till pappan, och de har förstås helt olika uppfattningar och förutsättningar inför det hus de nu måste komma överens om vad de ska göra med. Ellen som skulle ha råd att behålla det vill bli av med det, och Maria som vill behålla det har inte råd - ens om hon skulle dela det med sin syster, som alltså inte vill.

Eftersom huset har gått i arv innehåller det generationers lager med avlagda kläder, papper, saker, möbler och annat, som det tar en hel sommar för systrarna att ta sig igenom och sortera. De får rent bokstavligt ta tag i sitt förflutna, men också sina gamla motsättningar. Inte minst figurerar det en blå soffa som väl är en symbol för precis det problem de brottas med, att en vill ett och en annan något annat, men de måste komma överens, för annars får ingen som den vill. På ett smygande sätt får man också reda på vad som hände med deras äldre halvbror en sommar för länge sedan. Och så kommer deras gamla tonårsförälskelser i grannhuset dit lagom till midsommar.

Jag blev som sagt mycket positivt överraskad, inte så att jag under läsningen (lyssningen) tänkte att det här var en riktigt bra bok, utan för att den efteråt lämnar så mycket att tänka vidare på. Den är säkert en alldeles utmärkt bok för bokcirklar, och en fördel som ska framhållas är att den är lagom lång (drygt 200 sidor i pappersformat, knappt fem timmar att lyssna på).

85. Elin Eldestrand: Tomten i frysboxen

Novellhexalogin om den mordiska hemmafrun i Luddinge avslutas med en julig historia om hur hon på grund av tjäle inte kan gräva ner ett mordoffer som hon brukar. Men det har sina sidor att förvara en till tomte förklädd inbrottstjuv (som man har slagit ihjäl) i frysboxen under årets största mathögtid. Det är ett för serien ganska typiskt problem; frågan om det är rätt att slå ihjäl folk förbigås. Men det är förstås den absurditeten som gör det roligt. Nu är det ändå lagom att sluta, för temat känns lagom använt.

84. Elin Eldestrand: Mordet på hemmafrun

I den här serien noveller, som nu närmar sig slutet, förstärks den sagoaktiga tonen av att folk heter saker som Gadd (som är tandläkare), Frisk (som är läkare) och Barsk (som är polis). Den här gången är det för ovanlighetens skull inte den halvgalna huvudpersonen Charlie som har mördat, utan någon har brutit sig in hos en granne och stuckit ner den lösaktiga tandläkarfrun Pia Gadd. Det finns många med motiv, konstaterar polisen när de kommer dit och börjar en ganska amatörmässig utredning. Sedan vore Charlie inte Charlie om hon inte tog chansen att få gräva ner ett lik i trädgården, som hon brukar.

83. Guy de Maupassant: Pauls flicka

Den här novellen tog jag fram för att kunna bocka av novellutmaningens nummer 7, en novell som ursprungligen gavs ut på 1800-talet. Något överraskande visar den sig ha ett tydligt HBTQ-tema, som används på ett sätt som jag föreställer mig var synnerligen ovanligt 1881. Annars är det detaljerna i miljöerna som stannar kvar hos mig, när Paul och hans moatjé åker båt på floden, stannar vid en sommarrestaurang och annat som man kan göra fortfarande.

82. Elin Eldestrand: Den stora dödgrävardagen

Den ohämmade hemmafrun Charlie (sic) mördar vidare - eller egentligen är det nog här det börjar. De tidigare delarna har utspelat sig på 70-talet, men här är det 60-tal, och Charlie (hette kvinnor det på 60-talet?) och Erik är nygifta och nyinflyttade i området Gräddhyllan där en av traditionerna är Stora Vårstädardagen. Den är en skruvad variant av bostadsrättsföreningars städdagar, och verkar inte riktigt ta hänsyn till att villaägare faktiskt bestämmer själva när de ska putsa fönster. Men om man tar det för vad det är, en svarthumoristisk saga, är det utmärkt underhållning.

81. Juli Zeh: Den skänkta timmen

Att titeln syftar på övergången från sommartid till normaltid, när den timme som försvann på våren kommer tillbaka, är nästan det enda jag begriper av den här novellen. I övrigt är det en underlig historia, där det är svårt att hålla ordning på både handling och medverkande, utan att jag för den delen får intrycket att konstigheten fyller någon särskild funktion. Men det kan förstås också vara jag som är lite bakom. För novellutmaningen använder jag den som listans nummer 6, en novell som översatts från tyskan.

80. Elin Eldestrand: Blottaren i Luddinge

Den här gången är det faktiskt en brottsling som åker dit, när hemmafrun Charlie hämnas på titelns blottare. Det utspelar sig förresten på 70-talet, mindre tydligt den här gången än de båda tidigare, men det märks nog i synen på blottare som något oförargligt. Annars börjar man nu veta vad man ska få, och det får man här också.

79. Elin Eldestrand: Luddinges skräcködla

Fortsättningen på historien om den nergrävde fotbollstränaren skildrar hur huvudpersonens gamla skolfröken nu har slagit klorna i hennes son Clint, vilket blir för mycket för henne att bära. Hon skulle passa utmärkt i en Roald Dahl-historia, tror jag.

78. Elin Eldestrand: Den nergrävde fotbollstränaren

Bland det bästa med Storytel är att man har små noveller i mobilen när man har glömt ta med sig bok till pendlings- eller lunchtid. Den här är första delen av sex om en galen hemmafru som röjer folk ur vägen när det passar henne. Det är roligare än jag trodde, och inte alldeles utan udd i beskrivningen av tränaren som behandlar hennes son Clint så illa att han får bita i gräset. Som avkoppling fungerar det utmärkt i detta lilla format.

77. Jonas Karlsson: Ingenting

Jonas Karlsson har jag läst tidigare, både hans kortroman God jul, och hans novellsamlingar, de senare dock före den här bloggen. Den här novellen, skriven för publicering hos Novellix, är en liten absurditet om en man som blir skuggad utan att han förstår varför. För novellutmaningen använder jag den som nummer 20, en novell av en favoritförfattare.

76. Anneli Furmark: Amatörernas afton

Här har Anneli Furmark tecknat sex korta historier om rätt vanliga människor som ibland råkar ut för något ovanligt, som en blottare eller en påflugen medresenär på tåg. Det är en fin blandning av humor och vemod, och riktigt tänkvärt ibland.

75. Jan Fridegård: Offerrök

Med den här boken är jag igenom trilogin som började med Trägudars land och fortsatte med Gryningsfolket. I allt väsentligt är det här egentligen en sammanhängande berättelse, som har delats upp i tre böcker. Även den här tredje delen fortsätter precis där den föregående slutade, och tematiken är densamma. Trälen Holme - som här är på bild på omslaget för första gången - kämpar för en bättre tillvaro för sig, sin hustru och dotter och för trälarna i allmänhet, även om han allt oftare tvivlar på det meningsfulla i det. Det fortsätter att råda fientlighet mellan de kristna och de asatroende, och även om många provar på den nya religionen är det också många av dem som faller tillbaka till de gamla gudarna när de verkligen känner behov av hjälp. Holme har inte mycket till övers för någondera tron.

Eftersom det är rätt mycket samma sak som tidigare känns det inte så nytt och fräscht. Det är helt habilt berättat, och eftersom man har varit med från början vill man veta hur det går för Holme, men det är alldeles lagom att det tar slut här.

74. Johan Ring: Kärlen

En ensamstående pappa och en dotter som börjar förändras kan vara utgångspunkten för en helt normal berättelse, men så är det minsann inte här. Upplösningen är något av det minst aptitliga jag har lyssnat på någonsin, men fram till dess tycker jag att det är lite för långsamt för att passa i skräcknovellformatet. Förutom de allra sista minuterna är det mer som en inledning till en roman, och mer mystiskt än skrämmande.

73. Christina Gustavson: Tandläkaren, en kriminalnovell

Den avgörande ledtråden i den här lilla kriminalnovellen är lite för övertydlig för att helheten ska hålla toppklass. Men annars tyckte jag att det i sitt lilla format var trevlig läsning, där allt ovidkommande är bortskalat och själva mordgåtan är kvar. Rejält med blod också, för den som gillar sånt.

72. Jeremiah Karlsson: Natt

Det är något med den här novellen, liksom med den förra av Jeremiah Karlsson, som gör att jag inte riktigt lyckas hänga med, och jag vet inte om det beror på mig eller om det är avsiktligt vagt och undflyende. Här är det kanske också lite surrealistiskt, när en huvudperson tror att det är söndag, men det är måndag, och vart har söndagen då tagit vägen? Men här läser författaren själv, och det var ett lyft.

71. Johan Ring: Stugan

Det är ett tillräckligt läskigt upplägg att en uppenbart störd man kidnappar en pojke och tar med honom till en ensligt belägen stuga. Utan att avslöja allt kan jag ändå säga att det inte är det minst läskiga, vilket på ett lite bakvänt sätt är ganska skönt, för en novell om en pedofil rakt upp och ner hade kunnat bli bara motbjudande. Nu har det fler bottnar än man från början skulle tro. I sitt lilla format - 75 mobilstora sidor - är det riktigt bra.

70. Johan Ring: Lång väg hem

I påsken som gick lyssnade jag på en julnovell av den för mig dittills okände Johan Ring. Nu har jag sett att det finns mer av honom på Storytel, så det kommer jag nog att smita emellan med när det passar framöver.

Det här är en liten historia i gränslandet mellan skräck och thriller. Huvudpersonen är nydumpad och inte alldeles stabil när hon fantiserar om att hon skuggar andra bilar på hemvägen från jobbet (från Malmö till Ystad, vilket förresten ger anledning till några fina försommarmiljöer med blommande rapsfält). Och så visar det sig att någon hon följer efter har god anledning att inte vilja bli iakttagen.

69. Sivar Ahlrud: Radio-mysteriet

I den här tredje boken om tvillingarna Bergendahl från Vindsele är de mer förankrade i verkligheten, även om det naturligtvis är en alldeles orealistisk historia. Verkligheten är närvarande i form av Radiotjänst på Kungsgatan 8 och Sven Jerring, omväxlande benämnd "redaktör Jerring" och "Farbror Sven" (det är alltså han till vänster på bilden, vid utgivningen säkert känd för samtliga läsare). Genom sedvanliga farsartade förvecklingar kommer tvillingarna - eller i varje fall en av dem - att medverka i Barnens brevlåda, vilket väl var dåtidens närmaste motsvarighet till Idol vad gällde unga talangers möjlighet till nationell uppmärksamhet.

Tvillingarna är den här gången på besök hos kusin Hubert och faster Hanna i Stockholm. Det gör också att omgivningarna är lite mer realistiska än när deras äventyr utspelar sig i Vindsele eller på annat håll. Det är förstås ett helt annat Stockholm än idag, ett där trettonåringar kan vara ute hur sent som helst, verkar det som, och där det kostar 60 öre att åka trådbuss. Det märks också att det inte är i år när tvillingarna är ute och smyger på Hubert och de sägs vara klädda i gandhiskynken, som väl ingen i den åldern har idag (för att inte tala om att de inte vet vad det är). Och jag undrar om trettonåringar sover i nattskjorta numera.

Själva mysteriet har egentligen en ganska undanskymd roll, men det hör till, börjar jag nu lära mig. Det är egentligen bara några kapitel i mitten som handlar om ett inbrott hos en pälsfirma i kvarteren nära Kaptensgatan på Östermalm; resten är spring i dörrarna på Radiotjänst och en uppskruvad undulatjakt, när Klas (eller är det Göran?) har kommit att bli sällskap åt en konsulinna i våningen ovanför faster Hannas och Huberts. Det är som sagt inte helt realistiskt, men lever ganska bra på det goda berättarhumöret.