44. P. D. James: Det svarta tornet

Det här är P D James' femte bok om kommissarie Adam Dalgliesh (till vänster på bilden, hämtad från TV-serien från 1985), men vad jag förstår den första som översattes. Det gör mig lite förvånad att man började där, för jag tycker inte den här är bättre än de tidigare, å andra sidan inte heller sämre.

Dalgliesh är till en början inlagd på sjukhus, men får besked att den leukemidiagnos han fått dessbättre var felaktig. Man förstår, utan att det sägs, att det får honom att ifrågasätta ett och annat i livet, och han är rentav inställd på att sluta som polis. Sjukledigheten han ändå behöver efter den infektion han håller på att hämta sig från tänker han använda för att tänka över framtiden. Så får han ett brev från en gammal bekant, en präst som arbetade hos Dalglieshs far, som också var präst. De har inte träffats på många år, men prästen, fader Baddeley, ber Dalgleish att komma och hälsa på, eftersom han har något att be om råd om. Fader Baddeley bor i en liten stuga på en egendom som numera är ett litet vårdhem med sex patienter, drivet i privat regi. När Dalgleish kommer dit är fader Baddeley både död, kremerad och begraven.

Det är utgångspunkten för den undersökning som Dalgleish motvilligt inleder. Till en början ursäktar han sig för sig själv med att han bara försöker ta reda på vad det var fader Baddeley ville tala med honom om. Men när han upptäcker att det nästan samtidigt har skett ett annat hastigt dödsfall på vårdhemmet blir det svårare att inte låta polisdelen av honom ta över. Eftersom det visar sig att han har fått ärva fader Baddeleys böcker, som behöver sorteras och packas, får han en anledning att stanna ett par veckor, och givetvis upptäcker han mer och mer som kräver undersökning. Det har förekommit anonyma brev. Vårdhemmets ekonomi är i botten. Flera av de anställda har ett skumt förflutet.

Trivs man med kommissarie Dalgliesh och P D James så gillar man den här boken också. Det är mycket engelskt, inte minst vad gäller miljön vid den vindpinade sydkusten. Man borde ha lärt sig att ingenting nämns av en slump i en bok av den här sorten, men ändå blir jag imponerad av att små detaljer planterade i början visar sig vara så viktiga för sammanhanget på slutet. Jag är väl lagom naiv för att vara en bra läsare av engelska pusseldeckare.

43. Tomas Blom: Drottningar i Sverige

Ännu en liten bok på temat kungliga kuriosa, som jag (liksom den förra) hade för mig att jag hade läst, men troligen inte från början till slut. En del överlappningar blir det förstås av naturliga skäl, men här finns också en del icke skvallerrelaterat om drottningrollen genom tiderna, inte minst plikten att föda gossar som kan bestiga tronen. Eftersom det bara är någon sida text om var och en blir det ganska faktatätt och ibland inte så njutbar läsning. Det är ändå intressant att se den svenska historien ur det här perspektivet som omväxling.

42. Sven Eric Barck: Kungligt skvaller genom tusen år

Det här är en bok som jag har trott att jag hade läst, men förmodligen bara bläddrat i och läst valda godbitar när jag nyss hade köpt den. Författaren betar av regentlängden och återberättar skvaller och skrönor, för de äldre monarkerna hämtade från krönikor och legender, för de allra senaste från veckopressen. Boken ger kanske inte så mycket mer än till exempel Alf Henriksons Svensk historia, men är ändå lagom underhållning. En del skvaller hör ju dessutom närmast till kulturarvet i sin egen rätt, som legenderna om Gustav Vasa och hans äventyr i Dalarna. En typisk formulering gäller unionsdrottningen Margaretas son Olavs död: "Vi känner inte till orsaken, men troligen ljöt han en naturlig död, även om det finns skäl att spekulera i motsatsen." Är det skvaller som nämns i undertiteln så är det. Omslagsbilden föreställer Fredrik I och hans älskarinna Hedvig Taube.

41. Eric Linklater: The Wind on the Moon

Den här engelska barnboksklassikern har jag läst många gånger på svenska, nästan så att jag kan den utantill i vissa stycken. Det slog mig först för ett par år sedan att den måste vara intressant att läsa i original med tanke på att den innehåller en del som kräver lite extra av en översättare. Svenska namn på personer, djur och platser hämtade från Hugo Hultenbergs översättning står här inom parentes efter originalets:

Det handlar om Dinah (Dina) och Dorinda (Dorinda) Palfrey (Rytter), som bor i byn Midmeddlecum (Medelby) i England. Deras pappa ska ge sig iväg utomlands och förmanar dem noga att uppföra sig väl, eftersom "det blåser på månen", det vill säga månen har en disig ring runt sig, och då kan vinden blåsa in i en så man uppför sig illa en lång tid framöver. Systrarna uppför sig inte traditionellt väluppfostrat; de äter tills de blir tjocka som ballonger, gråter sedan tills de blir tunna som tändstickor och får hjälp av Mrs. Grimble (fru Häxelin) att förvandla sig till känguruer.

Som sådana blir de av en händelse inspärrade i Sir Lankester Lemons (baron Dagobert Druvas) privata zoo, där de lär känna giraffen Mr. Parker (herr Högman) som har ett förflutet som detektiv. Det kommer väl till pass när de ska ta reda på vem som stjäl ägg från strutsarna Sir Bobadil (herr Bobadill) och Lady Lil (fru Lill). De träffar också - och befriar - the Golden Puma (Guldpuman) och the Silver Falcon (Silverfalken).

Samtidigt som flickorna/känguruerna har suttit i Sir Lankesters bur har tolv av byns innevånare suttit i fängelse för att de inte kunnat enas om ett domslut. Mr. Justice Rumple (domare Strängberg) har då låtit häkta Dr. Fosfar (doktor Snällman), slaktaren Mr. Leathercow (herr Filén) med fru, specerihandlaren Mr. Fullalove (herr Russinkvist) med fru, bagaren Mr. Crumb (herr Krans) med fru, apotekarens fru Mrs. Wax (fru Pillerin), järnhandlarens fru Mrs. Horrabin (fru Skrot), ölutköraren Mr. Whitloe (herr Malt), pastorns fru Mrs. Steeple (fru Nådendal) och flickornas dans- och musiklärare Mr. Casimir Corvo (herr Gido Gitarr). Flickorna lyckas på ett fiffigt sätt få domaren att befria dem, med god hjälp av de båda advokaterna Mr. Hobson och Mr. Jobson (herr Uppman och herr Nerman).

Sedan kommer det riktigt spännande, när Dinah och Dorinda tillsammans med Mr. Corvo reser till hans hemland Bombardiet (Bombardy) i vars huvudstad Gliedermannheim (Miko) flickornas pappa sitter inspärrad i en fängelsehåla. De har Puman och Falken med sig, och landets tyrann Hulagu Bloot (greve Hulahu Blod) dödas av Puman, som dock också måste offra sitt eget liv för den goda saken. Och så kommer de hem igen och får på nytt ha lektioner med sin guvernant Miss Serendip (fröken Tjatlund).

Det är som synes ganska bra gjort för det mesta; de betydelsebärande namnen är oftast översätta på ett sätt som ger motsvarande associationer. Det enda jag är riktigt frågande till är varför det tyskklingande Gliedermannheim i översättning blivit Miko, som skulle kunna ligga nästan var som helst.

Det finns andra saker man också skulle kunna studera vad gäller översättningen; det förekommer också en del verser och sånger som översättaren inte alltid har ansträngt sig så mycket med. Constable Drum (konstapel Svärd) talar till exempel ofta på vers: "Whoever is late for his luncheon shall feel the weight of my truncheon!" men det har helt förbigåtts i översättningen: "Den som kommer för sent till sin lunch skall få smaka min batong!" Och alla köttpajer och puddingar ska vi inte tala om.

Så förekommer en del av det intressanta språket bombardiska, som blivit lite misshandlat i översättningen, så man inte riktigt ser att det är en korsning av transpiranto och omkastade bokstäver. Det består helt enkelt av engelska, tyska (om än inte i just det här exemplet) och franska ord där bokstäverna kastats om:

Ruhry, mai, reeth tse chum a refai!
Hurry, friend, there is much to do!

Men översättaren har anpassat detta efter svenskt uttal, och därmed går den eventuella poängen förlorad:

Rury mai, ret tse chum a refai!
Raska på, gosse, här är ännu mycket att göra.

Nu är jag nog mätt på den här boken för ett tag.

40. Nils Hövenmark: Döden på apoteket

Denna Nils Hövenmarks andra deckare är närmast en prequel. Vi befinner oss inte i Svartsele utan i den norrländska kuststaden Sundå, enligt vissa bedömare identisk med Umeå. Historien utspelar sig nästan tjugo år före händelserna i Döden i Svartselet, men det är samma polis, Vilhelm Lundberg, som här är ung tillförordnad stadsfiskal. En av de anställda på apoteket Vargen, Gudrun Frisk, har just gift sig och ska flytta till Svartsele om ett par månader. Henne träffade vi också på i förra boken.

Scenen är ett apotek på den tiden då det tillverkades medicin på apoteken och det behövdes tinkturrum, dekoktrum och bomullskällare:

Delar av personalen samlas till en vårfest som slutar med att en yngre medarbetare hittas död i en städskrubb på morgonen efter festen. Med tanke på tillgången till gifter av olika slag och de festandes alkoholintag är det inte alldeles lätt att utesluta någon enda misstänkt festdeltagare som mördare. Motiven till att önska livet ur honom visar sig också vara väl fördelade bland de närvarande. Och vilken roll spelar den bordsvisa som en av apotekarna skrivit och som passar kusligt väl in på hur festen artade sig?

Hövenmark var själv apotekare till yrket, och det märks att det är någon som kan det hela som ligger bakom intrigflätningen. Även tf stadsfiskalen har svårt att hitta rätt utan hjälpen från Gudrun Frisk, påpassligt frånvarande från festen och därmed inte heller misstänkt. Jämfört med föregående bok tycker jag den här står sig bra. Och jämför man med Rönblom är miljöskildringen väl så bra.

Tidstypiska ord: svalrock, folkkonjak och nattkorv.

39. Selma Lagerlöf: Löwensköldska ringen

Jag har ett vagt minne av denna som högläsningsbok i skolan, men jag är ganska säker på att jag själv aldrig har läst den tidigare. Lite överraskad blev jag av att upptäcka att den är på bara knappt 100 sidor.

Berättelsen kan man få sammanfattad på annat håll, så jag nöjer mig med några blandade intryck. I genren spökhistoria, som jag kanske inte har som min favoritgenre, är det faktiskt riktigt bra, småkusligt och suggestivt. Att upplösningen på sista sidan kommer som en överraskning är en bonus. Vill man se det som en släkthistoria om Löwenskölds och ett par bondesläkter som också hamnar under ringens makt är det inte heller dåligt; väl utvalda episoder med ibland decennielånga uppehåll emellan för berättelsen framåt på ett drivet sätt.

I samma band:

finns också fortsättningen, Charlotte Löwensköld, som det kan tänkas att jag återkommer till. (Frågan om vad som då ska räknas som en bok anser jag vara avgjord genom Wikipedia och att pagineringen faktiskt börjar om när andra delen börjar.) Det finns i den här utgåvan sammanlagt tolv skinnband Lagerlöf som pryder sin plats i hyllan:

38. Ellis Peters: Mördande vinter

Den här delen av Ellis Peters' krönika om munken broder Cadfael i 1100-talets England handlar om en period då det pågående inbördeskriget också sprider oro i trakten av Shrewsbury, som härjas av stråtrövare. De bränner och skövlar torp och gårdar, och ett par föräldralösa ungdomar av hög börd, som färdas tillsammans med en nunna, försvinner innan de kommer fram till Cadfaels kloster. När Cadfael är ute och letar hittar han en ung kvinna död, infrusen i vattnet i en bäck. (Den engelska originaltiteln är The Virgin in the Ice, vilket jag tycker är bättre än översättningen, som skulle kunna gälla vilken vinterdeckare som helst.)

Det händer sig så att han med sin medicinväska får bege sig till ett filialkloster i Bromfield, och det mesta av berättelsen utspelar sig i delvis nya trakter för den som lärt sig hitta på kartskisserna över Shrewsbury med omnejd i tidigare delar:

När man bara fått klart för sig att norr ligger neråt på den här kartan blir den ett bra hjälpmedel att följa med på, för det är tidvis flera olika sällskap ute på vägarna på jakt efter varandra och/eller mat och husrum. Med tanke på stråtrövarna är det heller inte hela tiden en pusseldeckare i historisk miljö, utan lika mycket en spännande äventyrsroman. Så småningom löser sig förstås allt till det bästa, både vad gäller mordet och stråtrövarna. Det berättas också om nya delar av Cadfaels bakgrund som korsfarare, som både han och läsaren kan glädja sig åt.

Bästa ord denna gång är "fåvetting".

37. Nils Hövenmark: Döden i Svartselet

Svartsele är en liten ort i Norrlands inland, belägen vid sjön Svartselet och Svartselsån:

Där bor sedan ett par år Erik Bleck, ett original i övre medelåldern, sysselsatt med blandade småarbeten och reparationer. Utanför samhället finns Tjyvbacken, ett område med småstugor, bebodda av diverse avsigkomna individer, bland annat Glada Emilia, "karltokig" diskerska på hotellet och intresserad av Bleck. I själva samhället bor till exempel en kommunalnämndsordförande, en socialchef och andra stadgade medborgare, som gärna ser att Tjyvbacken saneras och ersätts med ordnad bebyggelse. Blecks värdinna, fru Blom, ser gärna att Bleck vräks från sin bostad och verkstad och tvingas lämna Svartsele. Hon äger både hus och skoaffär och därför har en tyngre vägande åsikt än maken, som inte kan förstå varför Bleck inte kan få bo kvar.

Så händer det sig att fru Blom hittas med Blecks kniv i hjärtat. Det är, visar det sig, inte bara Bleck som haft anledning att önska livet ur henne, och inte är det heller någon brist på personer, både från Tjyvbacken och samhället, som haft tillfälle att använda kniven. Snarast är det påfallande vilken trafik det varit den aktuella kvällen och hur få personer som verkligen varit där de borde hela tiden. Med tanke på fru Bloms personlighet finns det gott om olika motiv att spekulera om i de olika kretsar som träffas och diskuterar mordet. En mordbrand (jämför omslaget) och ett dödsfall till komplicerar bilden. Landsfiskalen får så småningom reda på det mesta han behöver för att förklara hur de båda dödsfallen hänger ihop, men han är inte någon klassisk deckardetektiv utan har god hjälp av andra Svartselebor. På ett ganska imponerande sätt knyts allting ihop på de allra sista sidorna, så att även sådant man trodde var bisaker visar sig ha betydelse.

Det ligger förstås nära till hands att jämföra Hövenmark med H-K Rönblom, som också skrev deckare om småorter i Norrland. (Den här boken kom 1970, men utspelar sig i slutet av 50-talet, just under den period då Rönbloms böcker skrevs.) Hövenmark är inte en formuleringsmästare av samma klass som Rönblom, men det är det ju nästan ingen som är. I beskrivningen av det lilla samhällets avigsidor tycker jag han lyckas bra. Gåtan och upplösningen är väl så bra som hos Rönblom, kanske vardagligare och trovärdigare, för den som uppskattar det. Det blev sammanlagt tolv deckare av Hövenmark, så det finns chans att jag återkommer till honom.

36. Agatha Christie: The Man in the Brown Suit

Möjligen (nej, helt säkert) är detta inte Agatha Christies bästa bok. Här handlar det varken om Hercule Poirot eller miss Marple utan om Anne Beddingfeld, föräldralös och äventyrslysten. Hon råkar bli vittne till att en man dör i Londons tunnelbana och att den brunklädde man som utger sig för att vara läkare och konstaterar dödsfallet tappar en mystisk lapp samt luktar malmedel - i januari! Lappen finns avbildad på omslaget och Kilmorden Castle visar sig så småningom (genom att Anne av en slump ser det i en resebyrås skyltfönster) vara ett fartyg, destinerat till Sydafrika. På fartyget råkar Anne ut för att nästan bli kastad över bord och hennes nyfunna väninna, societetsdamen Suzanne Blair, får en filmrulle (se bilden) inkastad genom ventilen i sin hytt.

Det är alldeles för många slumpmässiga sammanträffanden för att jag ska vara riktigt nöjd med hur Anne klarar sig genom de olika vedermödor hon råkar ut för. Än råkar någon träffa någon på en gata i Kapstaden (någon som egentligen förutsätts vara i England), än får någon en ingivelse att någon är någon annan, utklädd till kvinna (som lyckats passera som kvinna i flera kapitel utan att någon har upptäckt det innan). Anne klarar sig från att ramla ner i Victoriafallen genom att en person som redan förutsätts vara död räddar henne. Förklaringen till dödsfallet i tunnelbanan kommer så småningom, men visar sig vara närmast en bisak.

Kanske man dömer för hårt med tanke på hur hög klass Christie höll i de bästa av sina pusseldeckare. Det här är mer en thriller eller äventyrsroman och innehåller egentligen ingen detektiv, även om Anne gör sitt bästa för att reda ut vissa saker. Hennes sätt att gång på gång gå i de fällor som den mystiske Översten, en internationell storskurk, gillrar för henne är långt från vad Poirot hade gjort. Främst är den här boken kanske värd att minnas för att det är första gången en annan överste, Johnny Race, medverkar. Han förekommer sedan några gånger tillsammans med Hercule Poirot, bland annat i Döden på Nilen. Det är nog ingen slump att den första svenska översättningen kom först på 80-talet, över 60 år efter originalet.

35. Maria Lang: Jan och Katja jagar en kista

I denna Maria Langs sista ungdomsdeckare har Jan hunnit bli åtta år och Katja arton, så hon har körkort och en "beigegrå Volkswagen 1200" av 1965 års modell. Över huvud taget är det noga med bilmodellerna på ett lite överraskande sätt. Man undrar om Lang har haft hjälp av någon yngre bilintresserad släkting.

Jan råkar på sitt vanliga sätt in i något lite skumt, den här gången när han är på bärplockningsutflykt med sin mamma och syster i de stora skogarna på Silveråsen utanför Skoga. I början är det lite oklart om den ålderdomligt klädda damen i det förfallna huset finns på riktigt, om hon är ett spöke eller om Jan bara fantiserar. Så småningom knyts den historien ihop med en målad kista som dyker upp på auktion i Skoga, ett yngre par som renoverar gamla möbler samt en skum typ i solglasögon och vit kostym. (På auktionen säljs tolv band Selma Lagerlöf för 250 kronor. Frågan är om man skulle få mer idag, nästan 40 år senare.)

Det är de gamla vanliga ingredienserna med att Jan hamnar i knipa, försvinner, förs bort, återkommer, inser något som han inte själv förstår hur viktigt det är etc. Med tanke på att det brottsliga gäller antika möbler är det inte så blodigt, men att gå vilse i ändlösa skogar kan vara nog så farligt.

Almi Graan och Mikael Lindby medverkar den här gången inte, men Erk Berggren, Jans föräldrar, Katjas farföräldrar och ett par andra bekanta är med som vanligt. Lite omtuggande känns det som, tyvärr, men det är kanske inte meningen att en vuxen ska läsa alla fyra böckerna samma vecka.

34. Maria Lang: Jan och Katja jagar jultomten

I den här tredje boken om Jan och Katja har han hunnit bli sju år och börja skolan. Det hela utspelar sig under några dagar strax före jul, så det kan motiveras att Katja är hos sin farmor och farfar i Skoga igen. Jultomten som jagas stjäl först en säck julklappar under julgranen hemma hos Jan och rånar sedan Systembolaget dagen före julafton - om det nu är samma tomte. I heltäckande mask och tomtekläder ser ju de flesta människor likadana ut, om de är lika långa och har samma ögonfärg.

De båda tidigare böckerna handlade om en stöldhärva och en kattnappningsliga, men den här är lite tuffare, och framför allt Jan är ganska nära att råka illa ut på riktigt när han blir bunden och inlåst i det kalla kyrktornet. Han låter sig dock inte nedslås utan gör fina insatser för att både komma ut själv och avslöja tomten.

Almi Graan, Jans farmors syster och författarens karikerade alter ego, är den här gången själv med lite mot slutet, när det har hunnit bli julafton, som hon firar med släkten i Skoga. Hon får tillfälle att redogöra för etymologin hos både "tomte" och "julklapp" på ett pedagogiskt sätt för släktens yngre medlemmar. Dessförinnan spelar hennes båda lägenheter - en att bo i och en att skriva i - en viktig roll. Annars medverkar de vanliga gamla bekanta från tidigare böcker, till exempel polisen Erk Berggren (som sällan nämns utan att hans vikt påpekas) och Katjas love interest Mikael Lindby, för tillfället dock upptagen av en besökande brylling.

Lite tjatigt tycker jag det blir med de detaljerade beskrivningarna av allas kläder. Särskilt Katja byter kläder påfallande ofta, och Mikaels far, doktor Lindby, får anledning att tänka: "Flickan blir mer och mer raff för vart år." Jan rör sig mer i det ätbara segmentet av livsnjutningar; en saffransbulle beskrivs som "störtsmaskig".

Slutligen minns jag vad jag retade mig på när jag läste Lang senast: "Jag, sa Mai Nygren, går till prostgården och väcker opp Gunnar." Dels hennes vana att bryta repliker så ett ord står före anföringsfrasen, dels hennes vana att skriva "opp" i stället för "upp". Han man börjat reta sig är det svårt att sluta.

33. P. G. Wodehouse: Fullmåne

Någon gång innan jag ägde den här boken har den förmodligen haft ett skyddsomslag. Nu kan man i gengäld se denna bild av den fryntlige författaren:

Jag får erkänna att jag inte minns om jag har läst den tidigare, men det gör knappast något. Det är en av de Wodehouse-böcker som handlar om Blandings Castle, där den virrige nionde earlen av Emsworth spelar huvudrollen tillsammans med sina många systrar, brodern Galahad ("uncle Gally") och inte minst prissuggan Dronningen av Blandings. Historien handlar om det dessa böcker brukar, att ett antal unga släktingar, företrädesvis systerbarn, till earlen ska paras ihop på lämpligt sätt (systrarna/mostrarna brukar ha en avvikande syn på vad som är lämpligt) och att Dronningen på något sätt råkar illa ut inför en suggutställning eller liknande. Här ägnar sig Galahad tillsammans med earlens son Freddie åt att smuggla in en konstnär som ska dels paras ihop med en kusin till Freddie, dels avporträttera Dronningen i olja mot en systers/mosters uttalade vilja. Det hör till konceptet att man inte direkt undrar hur det ska gå, men när allt är som allra mest tilltrasslat undrar man ändå hur det ska kunna lösa sig på det sätt man vet att det ska. Till och med diamanthalsbandet som är på avvägar kommer till rätta, fast det varit gömt i en fickplunta i flera kapitel. Bästa replik är "Väl talat, unga halvportion" [sade Freddie gillande]. Översättningen av Birgitta Hammar - som har översatt det mesta av Wodehouse - är lysande.