99. Stina Stoor: Sky blue och maskrosljusen

I den här novellen befinner vi oss på någon sorts vårdinrättning, som det inte bara är att lämna hur som helst, framgår det. Varför huvudpersonen är där tar det tid att komma fram till, och jag är inte säker på att det blir helt klart. Kanske hade det varit tydligare om man läste i pappersform i stället för att lyssna, som jag nu har gjort. Men det gör inte så mycket, för det är den sortens historia som medvetet är vag och undanglidande, och klarar av att vara det utan att bara vara frustrerande. Snarare blir man nyfiken, både på huvudpersonen och de andra där. En roman om det hade jag inte klarat, men det här var alldeles lagom.

98. Christopher Pålerud: Pigan

I den här novellen placerar Christopher Pålerud handlingen i en obestämd dåtid, när en herrgård hade en stor uppsättning tjänstefolk, men ändå i en tid när det fanns bilar. Försöket att låta språket spegla tiden fungerar tyvärr inte; det flödar över av formuleringar som bygger på missuppfattningar av ålderdomliga ord. Uppläsaren försöker också vara lite gammaldags, men det blir mest styltigt. Det känns synd på en historia som hade varit värd en bättre utformning.

97. Paul Finch: Don't Read Alone

Den här novellsamlingen rymmer fyra noveller och något som närmast måste kallas kortroman, eftersom bara den är nästan fyra timmar lång. Den - "The Baleful Dead" - handlar om ett övervintrat rockband som blir inbjudet till ett engelskt lantgods för att eventuellt komma igång med ett nytt projekt. Förutom den intressanta kollisionen mellan de grånade och delvis nerknarkade gamla idolerna och den förnäma miljön, där inte ens en husa saknas, lyckas den inte riktigt vara så skräckinjagande som den vill.

Bättre är då de kortare novellerna, som också utspelar sig i ett omisskännligt modernt England där det finns mobiltelefoner, låt vara att de ibland är oanvändbara, och bärbara datorer och annat vi har vant oss vid. Men där finns också ett förflutet med folktro och diverse väsen, som vi kanske har vant oss vid inte finns - eller? Bäst är "The Old North Road" som handlar om The Green Man, på svenska oftast kallad "bladmannen", ett väsen som finns kvar inte minst som relief i gamla byggnader. Det visade sig när jag började leta runt att han finns representerad i min närmaste domkyrka, och dessutom spelade han en viss roll i Anders de la Mottes Våroffer. 

Alla novellerna i den här samlingen finns att lyssna på var för sig, så mitt råd är att botanisera bland Paul Finchs korta alster så länge det känns intressant.

96. Christopher Pålerud: Korpen

Den här korta novellen gör vad den ska, nämligen lämnar en med en obehaglig känsla. Titelkaraktären är en som står utanför alla sammanhang - ett mobboffer vore inte fel beskrivning, men det fångar inte hela utanförskapet. Vad det gör med en människa är temat som rivs av på en kvart, lite för kort, men det finns ju alldeles för mycket som är för långt, så jag ska inte klaga alltför mycket.

95. Peter Westberg: Superhjälte

Ibland råkar man på en novell där ens främsta invändning är att författaren valt att skriva just en novell om det temat eller de karaktärerna. Så är det med den här. Berättelsen om att bli förälder till ett barn som aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv - vad nu det är - hade räckt till en roman. Här stannar det vid att bara skrapa på ytan.

94. Sara Stridsberg: Hunter i Huskvarna

Hunter i den här novellen är en barndomsvän till berättaren, så det mesta av historien utspelar sig i en obestämd dåtid. Det är fint beskrivna stämningar och ögonblick, som överskuggar den egentligen tragiska berättelsen. Sara Stridsberg har väl aldrig gjort sig känd för att skriva feelgood, och det gör hon inte här heller, men det är bra ändå.

93. Helena Granström: Dagen före

Vid en rutinkontroll visade det sig att den här författaren inte var en ny bekantskap, utan att vi hade stött på varandra förr. Den här novellen är kanske aningen mer begriplig, men inte så att jag egentligen får ut något av den.

92. Maria Adolfsson: Spring eller dö

Ibland tar det ett tag för en deckarserie att få upp farten, men Maria Adolfssons böcker om det fiktiva landet Doggerland:

 

behövde knappast någon startsträcka. Nu är den inne på fjärde boken och tuffar på i samma fart. Det hör till att man får lite mer kött på benen om landet för varje bok; den här gången framgår det att landet får betraktas som ganska konservativt, vilket jag inte har uppfattat tidigare. Det ska bli pridefestival för första gången, och anledningen att festa är att det - först nu - ska komma en lag om samkönade äktenskap. I förbigående nämns förresten också abortlagstiftningen, som också verkar ha haft viss fördröjning jämfört med närliggande icke-fiktiva länder.

Under pridefestivalen, strax innan paraden ska gå, inträffar något som skulle kunna vara ett hatbrott - det skjuts in i folkmassan och ett antal personer dör. Det finns rätt snart en rimlig lösning på vad som har hänt, men Karen Eiken Hornby, som fortfarande är huvudperson, gräver och rotar för att ta reda på även varför det har hänt. Det tar lite tid, men andra halvan av boken är något av det mest spännande jag har läst på ett bra tag.

Vid sidan av det här får man också följa med i hennes och en del vänners och kollegers privatliv. Det har jag tidigare varit mindre intresserad av, men den här gången tillför åtminstone delar av det ytterligare spänning. Det är väl ingen hemlighet att hon är gravid, och det hade varit outsägligt slösaktigt av författaren att inte ta vara på den möjlighet det ger till arbete mot en mycket påtaglig deadline. Nu får vi se hur det ska gå att kombinera barn och yrkesliv framöver, för jag är säker på att det kommer fler Doggerlanddeckare.

91. Matthew Costello och Neil Richards: Deadly Cargo

I den här femte kortromanen från Mydworth får sir Harry Mortimer och hans fru Kat - understundom lady Mortimer - ta hand om en stöldhärva i anslutning till en närbelägen radiofabrik. Deras leveranser av den senaste lyxmodellen av radiogrammofon, kallad Winchester, rånas på ett sätt som verkar tyda på att någon har alldeles för bra koll på när och hur transporterna går.

Det finns väl gränser för hur ofta folk kan mördas i närheten, så Mortimers fyller sin tid med att lösa även andra brott när tillfälle ges. Men det går inte att komma ifrån att det inte blir lika spännande när det inte gäller mord, även om parets entusiasm för de fantastiska apparaterna inte går att ta miste på. Det blir heller inte så mycket utredning och ledtrådar som det har brukat vara i de här historierna, utan snarare en hel del åkande hit och dit och så småningom en gillrad fälla (ursäkta spoilern, men jag tror inte den förstör upplevelsen för så många). Kanske har jag fått för höga förväntningar, men den här delen var faktiskt märkbart svagare än de tidigare.

90. Anna Helga Hannesdóttir: Hæ hæ. Nybörjarisländska för svenskar och andra skandinaver

Detta är inte platsen för professionella recensioner av akademiska läroböcker. Men det är platsen för att notera vad jag har läst, och jag har faktiskt läst hela det här nybörjarkompendiet i isländska och gjort alla övningarna. Har man gjort det är det meningen att man ska kunna få 7,5 högskolepoäng - hur det går med det får vi se nästa vecka.

89. Islandsk - gammelt og nyt på samme tid

Det här lilla häftet finns även på isländska, men jag tog idag den lättare vägen att läsa på danska. Det är en kort men matig introduktion om hur isländska fungerar, som jag tror är läsbar för de flesta utan särskilda förkunskaper. Det kommer mer om och på isländska här så småningom.

88. John Ajvide Lindqvist: Speciella omständigheter

Den här novellen påminner till sitt upplägg lite för mycket om författarens senaste, "Hon", som jag lyssnade på för ett par veckor sedan. Egentligen är det förstås den som påminner om den här, för det är den ordningen de har kommit. Det handlar om ett ungt par som köper hus och inte bara får ett hus, utan också något oklart inneboende väsen - här är det i källaren, i den andra var det på vinden. Författaren hanterar det smygande och kusliga skickligt, men kanske slutar det lite för hastigt. Det duger ändå mycket väl för en timmes lyssning i dagsljus - eller mörker, om man föredrar det.

87. Agatha Christie: The Thirteen Problems

Tretton ganska korta noveller finns i den här samlingen, och den är om inte annat minnesvärd eftersom den innehåller miss Marples första framträdanden som problemlösare. (Kalenderbitaren kan få veta att sex av novellerna publicerades i tidskrift först, före den första boken med henne, Mordet i prästgården. I bokform samlades de senare, tillsammans med sju ytterligare historier.)

Upplägget är att miss Marple tillsammans med ett antal vänner träffas och i turordning berättar om varsitt olöst mysterium, som de övriga får försöka hitta lösningen på. Miss Marple lyckas alltid, ofta genom att någon i berättelsen påminner henne om någon hon stött på i hembyn Saint Mary Mead. I de första sex novellerna är det en personuppsättning med bland andra hennes systerson Raymond West, dennes blivande hustru Joyce och sir Henry Clithering med förflutet vid Scotland Yard. I de senare historierna träffas ett delvis annat sällskap hemma hos överste Bantry med fru (som förekommer i Liket i biblioteket), och då ingår den mer än lovligt enfaldiga skådespelerskan Jane Helier som comic relief. Det kan utan problem kallas mysdeckare, eftersom allt blod, alla krampanfall vid förgiftning etc har föregått någon annanstans och det hela är en intellektuell lek vid brasan.

Det är Joan Hickson som läser, och hon är känd för min och äldre generationer som miss Marple från TV på åttio- och nittiotalet. Möjligen är hon en röst man behöver viss tillvänjning för att uppskatta; ibland är hon på gränsen till att vara för mycket i roll som virrig tant.

86. Joël Baqué: När isarna smälter

Månadens bokcirkelbok var den sista på temat de sju haven, och här förekommer både Södra ishavet, Atlanten och Medelhavet, förutom en hel del annat vatten i frusen form. Möjligen tyder titeln på att det ska handla mer om klimatfrågan än det faktiskt gör.

Huvudperson är Louis, pensionerad slaktare/charkuterist och änkling med ett stillsamt, inrutad och lite sorgligt liv. Det tar sin tid för historien att komma igång, men så småningom hittar han en kejsarpingvin - uppstoppad - på en loppmarknad och impulsköper den. Som man ju gör. Det är inledningen på en ny fas i hans liv, men det vet han förstås inte då. Han får anledning att ta sig till Antarktis och se levande kejsarpingviner, och det leder till andra äventyr, kan man rentav kalla det.

Vi i cirkeln tyckte att det var en något spretig bok, som inte riktigt kan bestämma sig för vad den ska vara. Den är lite feelgood och lite skröna och lite klimatkris, och den hade nog vunnit på att renodla något av de dragen. Vi tyckte också att det tar orimligt lång tid innan det börjar hända något, men att det blir ganska bra när det väl kommer igång. Sista halvan av boken är betydligt mer lätt- och snabbläst än den första. Själv vill jag lägga till att författaren är lite för förtjust i sin egen formuleringsförmåga, och det gör också att det tar tid ibland. Men på något sätt tyckte vi ändå att det inte var en dålig bok, om än inte på alla sätt det vi hade förväntat oss.

85. Matthew Costello och Neil Richards: Murder wore a Mask

De här kortromanerna är, som jag har konstaterat tidigare, trevlig lyssning. Vi får väl se hur länge konceptet kan varieras, men hittills fungerar det riktigt bra. Det är ett koncentrat av England, mellankrigstid, herrgård och mord - beståndsdelar som jag tror att jag inte är ensam om att uppskatta.

Sir Harry Mortimer och hans amerikanska hustru, kallad Kat (sällan lady Mortimer), verkar nu vara färdiga med att installera sig i the dower house på hans ärvda gods. I huvudbyggnaden bor hans faster eller möjligen moster Lavinia, som spelar en särskild roll i den här historien. Hon ordnar nämligen maskeradbal, en viktig tradition att upprätthålla, förstår man, även om hon också suckar över hur mycket arbete det är att ha gäster boende en hel helg, för att inte tala om så mycket extra tjänstefolk man måste hyra in. Men maskeradbal betyder förstås högtid för deckarförfattare, när gästerna faktiskt är försedda med masker som täcker ansiktet. Att det ska visa sig viktigt kan man ju förstå redan innan det börjar, men riktigt hur lyckas jag faktiskt inte räkna ut förrän det avslöjas på slutet, när alla samlas i the ball room (biblioteket är nog för litet för hela sällskapet). Och medan Harry och Kat utreder (snokar, tycker en del) dricks det te, äts scones och spelas tennis som om ingen hade dött under mystiska omständigheter.

En bra deckare i den här genren ska bjuda på något nytt att googla, tycker jag. Den här gången var det slaget vid Aliwal.

84. Hanna Rajs Lara: Under månen

Det här är dikter som är som gjorda för muntligt framförande, rytmiska och talspråksnära med rim som inte alltid uppfyller traditionella kriterier. Det gör att man ganska fort får upp tempot i läsandet, och det kanske inte är odelat positivt för uppfattningen av innehållet. Det flödar på med teman som ofta utgår från en judisk familjebakgrund med allt vad det innebär. Men inte heller i övrigt är det en harmonisk tillvaro som skildras, så jag lämnar det här med viss olust. Det är förstås på sitt sätt ett bra betyg.