249. Jan Mårtenson: Drakguldet

Den här gången är antikhandlaren Johan Kristian Homan utlokaliserad till hyrd sommarstuga i Kilsbergen, vid en liten sjö som heter Trollkarlen, och verkar finnas i verkligheten. Lite tid tillbringar han också i sin affär på Köpmangatan i Gamla stan, men miljöombytet sedan senast gör att boken närmar sig Maria Lang mer än Stieg Trenter. Vill man hitta detaljer som påminner om andra deckarförfattare så beskriver Homan en av de medverkande, en elvaårig flicka, som "ett lugubert barn". Vill man hitta tidsmarkörer har man det lite svårt, men en som nämns är i alla fall Riksgropen, att noga skilja från sin något senare namne.

Det är en rätt traditionell pusseldeckarhistoria med ett antal misstänkta, som alla kan tänkas ha haft motiv att ta livet av Kilsbergs-Kalle, ett gammalt bygdeoriginal, som hittats död redan innan boken börjar och Homan kommer tillstädes. Central i sammanhanget är Kalles systerdotter, som inte kände honom, men nu har fått ärva hans stuga, och dessutom visar sig bo i Gamla stan, praktiskt nog (eller?). När det så småningom tätnar i intrigen, på en blöt och sen midsommarfest, gäller det att hålla reda på vem som är var när, med vem och varför, och gärna dessutom komma ihåg ett antal detaljer som har presenterats i förbigående tidigare. En av dem, som visar sig vara viktig, lyckades jag faktiskt inse betydelsen av, men kanske beror det på att jag vet att Homans katt, siamesen Cléo, förutsätts spela en avgörande roll i varje bok.

Allra roligast är det när Homan köper kvällstidningarna - alltid båda, vad det verkar - och delger oss deras rubriker. Det är 45 år sedan det utspelar sig, men det är ändå en giftig parodi på dagens medier.

En annan sak som Jan Mårtenson (och Homan) är känd för är matinslagen. Den här gången är det förstås på grund av årstiden ganska mycket traditionell midsommarmat. Men han tar också en ofrivillig väntetid - vars anledning inte ska avslöjas här - i anspråk för att berätta om ett recept på hel fisk i folie, som faktiskt verkar ganska gott och fullt genomförbart.

Den här gången är det författaren själv som läser och inte som förra gången Tomas Bolme. Det är förstås inte riktigt lika bra, men fullt godkänt med tanke på att han i den kapaciteten inte kan anses vara proffs. Framöver kommer det tydligen att variera men med tonvikt på Bolme.

248. Johan Ring: Den mörka fläcken

Med den här delen har jag hört allt som finns i ljudnovellserien Svenska mardrömmar av Johan Ring. Det har på det hela taget varit en angenäm bekantskap. Han är skicklig på att få in mardrömmen i vardagen - möjligen tycker jag att det ibland blir mer action än nödvändigt efter smygande obehagliga inledningar.

Här är det den lilla personliga mardrömmen som jag tycker bäst om. En frånskild pappa med besöksförbud har bestämt sig för att ta kontakt med sin före detta och sin son. Eftersom det är hans perspektiv vi får följa är det inte alldeles givet att det är han som är skurken i den delen av intrigen. Han har i alla fall själv en helt annan uppfattning. Den stora kollektiva mardrömmen är ett haveri i kärnkraftverket i Oskarshamn, som gör att hela trakten måste evakueras. Då är det förstås ovanligt opraktiskt för den kvinnliga huvudpersonen att sitta fast i en lägenhet med sin son och sitt potentiellt våldsamma ex. Man kan tänka sig att de skulle vilja vara utlämnade åt mer eller mindre vem som helst förutom åt honom.

Storytel har klassificerat det här som en novell, men med tanke på kapitelindelningen och de olika perspektiven i intrigen skulle jag hellre kalla det för kortroman. Lyssnar man på rätt hastighet tar det ändå nära tre timmar.

247. Agatha Christie: Getingboet

Den här relativt okända Christie-novellen, här inläst separat, har en intressant bakgrund. Den publicerades först i Daily Mail och kom först långt senare i bokform, men blev TV-pjäs i Christies egen bearbetning redan 1937. Den finns förstås inte bevarad, för det kunde man inte då, och det var väl också begränsat hur många som kunde se TV då. Det visade sig hur som helst att bli enda gången hon gjorde något för TV under sin livstid.

Själva historien är inte heller ointressant. Hercule Poirot kommer på besök till en bekant och säger att han är i trakten för att utreda ett mord. Bekantingen har inte hört talas om något mord, men det är inte så konstigt, säger Poirot, för det har inte inträffat ännu. Och så får Poirot tillfälle att utveckla sin något besserwisseraktiga personlighet. Kanske är det lite för mycket i lösningen som bygger på att Poirot har råkat vara någonstans och få se något som han har kunnat dra vissa slutsatser av, som vi inte får reda på förrän alldeles på slutet, men i det här lilla formatet kan det vara förlåtet.

246. David Renklint: Kopparkaffekvarnen

Det här ska vara skräck, tycker Storytel, men jag tycker det är mer surrealism. En pojke besöker en äldre dam som har en kaffekvarn i koppar, där hon har samlat själar "sedan solen och månen föddes". På slutet blir det mer äckel än skräck, och det är en av mina minst gouterade genrer. Bäst är miljön, en fallfärdig stuga i kanten av ett modernt villaområde.

245. Katharina Vittenlind: Sällsamma historier

Efter den förra barnskräckljudnovellsamlingen fortsatte jag med ytterligare en för samma målgrupp, likaså producerad av Storytel. Fortfarande tycker jag att det är rätt avancerat för så unga lyssnare, ibland inte på grund av skräcktemat utan för att det är svårt att riktigt få ihop vad det är som händer. Det är både övernaturliga väsen och tidsresor och rymdvarelser, för att nämna en del. En del är bra - eller i alla fall tror jag att någon i bokslukaråldern skulle tycka det - och en del är kanske inte riktigt så bra. Själv blir jag tyvärr negativt inställd av att en familj nås av nyheten om Titanics förlisning via radio, och det gjorde man inte 1912. Underligt egentligen att man har så höga krav på den sortens korrekthet, när själva historien handlar om att en flicka från idag möter en sedan länge död flicka, vars pappa och syster sjönk med fartyget. Det är trots allt också ett avsteg från verkligheten.

244. Peter Bergting: Domovoi

Frågan är varför den här fantasyserieromanen fick följa med hem från biblioteket, utöver min allmänna målsättning att bilda mig i seriegenren. Men som jag har konstaterat tidigare, det är nästan inte en genre längre, utan har så många olika inslag att det nästan finns serievarianter av allt som också finns i textform. Fantasy är annars inte min bästa genre.

Här medverkar bland andra en talande katt, magiska ben som ska återföras någonstans, diverse väsen från den slaviska folktron och en ung kvinna som i varje fall till en början verkar relativt vanlig. Jag har svårt att hänga med i alla turerna, men det kan bero på att jag läste för snabbt och inte tog in bilderna ordentligt. Dumt i så fall, för tecknaren är verkligt skicklig på att fånga ljuset i skogen:

vid soluppgången:

och i skymningen:

Mest intressant, när jag började tänka på det, är annars frågan om när det utspelar sig. Eftersom jakterna mest rör sig i Gamla stan i Stockholm och på landet är det inte alldeles lätt att hitta tidsmarkörer, men jag tror ändå att det måste vara några decennier sedan.

243. Thomas Olsson: Det är inte meningen att man ska vara här

Den här serieromanen har inte fått sin färgsättning i vitt och blått av en slump. Den passar synnerligen väl till den största delen av historien, som utspelar sig i det arktiska islandskapet vid västra Grönland och i norra Kanada. Det handlar om Franklinexpeditionen, som seglade iväg 1845 och aldrig kom tillbaka. Man har på senare år hittat en del lämningar efter den, men en alldeles klar bild av vad som hände finns inte, utan författaren-tecknaren har fått fylla i en del luckor själv. Till det bidrar också att det är expeditionens yngste, Thomas Evans, som står i centrum. Han var fjorton år när de gav sig av, och har förstås inte lämnat så många konkreta spår efter sig som de mer seniora medlemmarna som skrev dagböcker och annat.

Bakgrunden till titeln får man ungefär halvvägs in i romanen:

Thomas Olsson har förresten använt greppet med en enda färg i olika grader av mättnad även i en tidigare serieroman, men där var det rött.

242. Björn Runeborg: Socialdemokratiska noveller

Att jag har läst den här novellsamlingen ska inte uppfattas som ett inlägg i eftervalsdebatten, vare sig för eller emot det parti som under så många år varit dominerande i svensk politik. Det är nog ändå dess dominerande roll som gör att det kan spela huvudrollen i en skönlitterär bok på det här sättet; jag har svårt att tänka mig en samling kristdemokratiska noveller, för att bara nämna ett av alternativen.

Tyvärr blir jag faktiskt inte riktigt klok på själva novellerna, som kan handla om sådant som Per Albin Hanssons sista resa med spårvagnen hem till Ålsten eller att Ernst Wigforss besöker en konstutställning. En del är intressanta och snuddar vid att vara tankeväckande, men greppet att låta autentiska socialdemokrater medverka lyckas förbrylla mig gång på gång. Det är inte heller så att politiken egentligen är ett huvudtema i intrigerna. Bäst blir det i de avslutande två novellerna som har en helt opolitisk huvudperson. Riktiga recensenter verkar uppskatta det här mer, så jag lämnar boken med den där känslan av otillräcklighet vad gäller att uppskatta fin litteratur.

241. Christina Gustavson: Blomman, kriminalnovell med övernaturliga inslag

Det är tur att man inte har krukväxter, för då hade det inte varit lätt att somna ikväll. Den här kortkorta novellen (10 mobilstora sidor) är mer skräck än deckare, och utelämnar kanske lite för mycket för att vara riktigt bra. Men det hemska som händer vid sidan av vad vi får reda på får man tänka sig, och det kan ju bli lika läskigt ibland.

240. Mats Berggren: Jag ljuger bara på fredagar

Vår bokcirkel fortsätter på temat veckodagar och hade den här gången kommit fram till fredag. Annars hade jag nog inte fått någon anledning att läsa den här ungdomsboken, även om jag kände till författaren från ett författarbesök i samband med en skrivarkurs förra året.

Det handlar om Alexander, som går i nian och är en förhållandevis vanlig tonåring. Det som möjligen är lite ovanligt är att han tycker om att skriva, och ett av spåren i berättelsen handlar om hur det påverkar hans gymnasieval. Ett annat spår handlar om hur han gör sitt bästa för att Julia, engagerad i skoltidningen och elevrådet, ska lägga märke till honom. Och som ett gemensamt tema för de två spåren finns Alexanders skilda föräldrar och deras skilda uppfattning om saker och ting, trots att han har uppfattat att de alltid har hållit enad front mot honom tidigare.

Vi i cirkeln var eniga om att det var en läsvärd bok, trots att den är rätt kort. (Jag som har lyssnat kom igenom den på strax under tre timmar.) Det hinns med mycket, och det är verkligen ingen dödtid. Utan att bli platt eller förenklat är det dessutom lättläst, så att jag tror att den kan vara en bra bok att sätta i händerna på läsovana ungdomar.

239. Tony Sandoval: Liket och soffan

Titeln säger ganska bra vad den här serieromanen handlar om, och det finns dessutom med nere i hörnet på omslagsbilden, även om jag inte upptäckte det förrän efteråt:

Sedan ska det hela inte förstöras med att återberättas, men det handlar om ett par ungdomar, lite äldre än jag först trodde, i en by, där det har försvunnit en pojke (yngling, ung man) i deras ålder. Det spännande med historien kontrasterar på ett intressant sätt med den finstämda stilen på teckningarna:

Tecknaren är mexikan, och det finns inget som motsäger att det hela utspelar sig i Mexiko, men när man börjar tänka på det är det heller inte så mycket som talar för det. Huvudpersonerna heter Polo och Sophia (och så Christian, som är försvunnen), och bipersonerna kan heta saker som Snoris och Skallen, som man väl får förutsätta är översättningar.

238. David Nessle: Muralgranskaren

Den här samlingen har en del gemensamt med Anders Posts Ursäkta, jag såg inte att det var upptaget, som jag skrev om för någon månad sedan. Det är nyskrivna texter till gamla bilder, som ursprungligen har kommit till i helt andra sammanhang och inte alls skulle förses med text. Här är det medeltida (och något senare) konst, som får nytt liv, och som man tack vare texterna ser på nytt sätt:

Enda invändningen är att boken kanske inte är rätt medium för det här, som ursprungligen funnits på Twitter. Men man väljer ju själv om man vill läsa en i taget eller hålla på tills man blir övermätt.

237. Erika Petersson: Drottningen i kassan

I vår lilla serie oregelbundet återkommande diskussionsinlägg på temat definitioner i litteraturen handlar det idag om vad som är en tecknad serie. Det här har biblioteket i alla fall definierat som en sådan, trots att de flesta sidorna består av löpande text, och det däremellan finns både skämtteckningar, serier och skärmdumpar. Kanske är det baksidesfliken som kommer närmast sanningen när den kallar det för arbetarskildring, för i en tid när statarsystemet sedan länge är avskaffat är snabbköpskassan ett av de ställen där det fortfarande utförs grovarbete.

Det är galghumor blandat med trams, och ofta mycket roligt:

För min del kan jag konstatera att jag i alla fall inte bär mig åt som de kunder som beskrivs här. Jag säger hej och tack och lägger kundpinnen efter mina varor. Och skulle inte få för mig att försöka vara rolig, eftersom jag förstår att den som sitter i kassan redan har hört alla kassa skämt.

236. Pontus Tunander: Måsvinge. Samlade Haiku 1976-2009

Haiku är rätt lätt,
tre rader, fem, sju och fem
stavelser bara.

Och så ska det helst
handla om årstider och
natur och sånt där.

Gärna också ha
en liten vändning före
sista radens knorr.

Eller mellan rad
ett och två om det passar
bättre i dikten.

Pontus Tunander
håller sig alltid till prick
sjutton stavelser.

Men ibland inte
fem plus sju plus fem utan
andra lösningar:

Det får man också,
har jag läst på nätet (ja,
Wikipedia).

Versmåttet är ju
japanskt till sitt ursprung, men
duger för svenska.

Och ibland är det
omisskännligen ett skånskt
landskap man möter:

(Tunander bodde
i Vittskövle söder om
Kristianstad, står det.

Den här samlingen
är postumt utgiven av
en av hans vänner.)

235. Malin Lindroth: Nuckan

Det här hade varit en långnovell eller kortroman om det vore skönlitteratur. Nu får man kanske kalla det för en självbiografisk långessä.

Malin Lindroth skriver med utgångspunkt i sig själv om den tvåsamhetsnorm som fortfarande är stark, trots att antalet enpersonshushåll är större än någonsin. Ett försök till definition av "nucka", det lite gammaldags ord som hon försöker återerövra, skulle kunna vara den ofrivilligt ensamlevande medelålders (eller äldre) kvinnan. Det är tydligt att författaren har gjort läxan innan hon börjar reflektera. Det är dessutom den där sortens litteratur som får en att tänka på saker man egentligen redan visste, men på ett nytt sätt, och det tycker jag ofta om. Här är det till exempel att nuckan (den ogifta kvinnan) under en övergångsperiod från mitten av 1800-talet hade en starkare ställning än den gifta kvinnan, eftersom hon var myndig och inte hade sin make som förmyndare.

Författaren läser själv på ett lite svalt och distanserat sätt, och det fungerar här, eftersom det inte är en skönlitterär historia med händelser och repliker, som hade krävt ett annat uttryckssätt.

234. Anneli Furmark: August & Jag

På något sätt kommer Sigrid (litteraturvetenskapsstudent) och August (författare) att träffas:

Det är lite oklart både för dem och oss om hon har förflyttats till hans tid eller om det är tvärtom, men ofta verkar det vara både och, beroende på var de befinner sig fysiskt. Det är ibland ganska roligt, när en nutida feministisk student, som inte är så förtjust i Strindberg, inser att hon har en unik chans att tala med en berömd författare, död sedan nästan hundra år, och den chansen får inte slarvas bort. Strindberg är förstås ganska odräglig, men också präglad av sin tids artighet människor emellan. I all sin anspråkslöshet - drygt 60 små sidor - var det trevlig läsning.

233. Den svarta katten och andra berättelser

I anslutning till omläsningen av "Den svarta katten" plockade jag på biblioteket också på mig den här samlingen av fyra Poe-noveller i serieform, dessutom i lättläst version. Vad gäller titelnovellen - tecknad av Fabian Göranson - är det inte så stor skillnad i intrigen, som ju även i original är ganska enkel och linjärt berättad:

Men i den andra, "Morden på Rue Morgue", tecknad av Ola Skogäng, är det en hel del som är anpassat efter lättläst-genren. Hela den långa inledningen, när berättaren och detektiven Dupin vandrar på Paris' gator, är nedskuren till en enda ruta, som dessutom är förflyttad långt in i handlingen:

(Jag reagerar också på att berättaren är så gammal i förhållande till Dupin. Det finns vad jag minns ingenting i originalet som säger något om det, men jag har tänkt mig dem som relativt unga och relativt jämnåriga.)

Dessförinnan har mordet skett, och det refereras inte genom tidningsartiklar, som i originalet, utan genom en traditionell berättelse. När Dupin kommer in i handlingen får han dessutom träffa de grannar och vittnen som i originalet bara förekommer i tidningsreferat. Och så får han undersöka det slutna rummet - ett koncept som anses förekomma här för första gången i kriminallitteraturen:

Sedan är det inte så stora skillnader mot originalet.

Därefter är det två andra Poe-klassiker, "Fallet Valdemar" (som på svenska brukar heta "Fakta i fallet monsieur Valdemar"), tecknad av Anneli Furmark, som ju är en gammal bekant i den här bloggen, och "Det skvallrande hjärtat", seriefierad av Joanna Hellgren. De är mindre traditionellt serietecknade, och har nog varit i behov av mindre bearbetning för att bli lättlästa.

232. Edgar Allan Poe: Den svarta katten

Det här är ju en verklig skräckklassiker, för det här sammanhanget nyöversatt. Jag har förstås läst den förr, men hade eventuellt en ny blick på den den här gången, eftersom jag funderade över berättarens alkoholmissbruk i förhållande till Poes eget dito. Utöver det är det kanske inte en särskilt realistisk historia, men den fungerar på något sätt ändå.

231. Stephen King: Lite krasslig, bara

Stora delar av den här novellen är egentligen inte skräckinjagande, utan handlar om Brad och hans arbete på en reklambyrå. Men det vore ju inte Stephen King om det inte också fanns något mer där bakom. Frågan är om detta inte är den här kvartettens obehagligaste historia, och det trots att man nog rätt tidigt kan ana hur det hänger ihop. (King skriver dessutom i ett förord att det inte gör något om läsaren ligger steget före berättaren.)

230. John Ajvide Lindqvist: Nattrodd

Den här novellen är nyskriven för Novellix' skräckkvartett, men känner jag John Ajvide Lindqvist rätt kommer den att dyka upp i någon kommande samling. Jag har inte läst allt han har skrivit, men man känner igen sig i den vardagliga, närmast idylliska miljön, där det förstås så småningom händer något allt annat än idylliskt. Även om man vet att det ska göra det får man beundra hur han gör det så skickligt.

Idyllen här är Roslagens skärgård, där två gamla väninnor är ute på sin årliga ennattscamping. De är båda i åttioårsåldern, och gör det så bekvämt för sig som de kan, fast de har svårt att resa sig från låga brassestolar. Det blir något särskilt av det när det handlar om två äldre kvinnor i en situation som annars ofta - både i skräckgenren och andra genrer - brukar befolkas av ungdomar. Just den här historien kräver dock en viss ålder på de medverkande, kan man väl få säga utan att det betraktas som en spoiler.

229. Karin Tidbeck: Lussiferda

Novellix har i årets paketkvartetter närmat sig genrelitteraturen. Det har varit i tur och ordning science fiction, erotik, feelgood och nu skräck. Men jag tycker att de håller fanan högt i respektive genre.

Karin Tidbeck kände jag inte alls till tidigare, och hon är väl enligt alla tänkbara kriterier den av de fyra skräckförfattarna i det här paketet som är minst känd även generellt. Men hon behöver inte skämmas för sig i sällskapet; den här novellen är en förhållandevis obehaglig historia om luciafirande, ett i nutid och ett i huvudpersonernas ungdom på nittiotalet. Som en bonus får man där också insyn i ett gothgäng, en subkultur som jag verkligen vet mycket lite om.

228. Stina Jackson: Silvervägen

Silvervägen är i verkligheten riksväg 95 mellan Skellefteå och norska gränsen. Där har jag aldrig varit, och det är en del av landet som jag knappast har någon relation till. Ändå tycker jag att miljöerna med de små avfolkningsorterna och de långa avstånden är något av det bästa med den här, låt oss kalla den, deckaren.

Det är också den där sortens bok som börjar med två olika historier, men man förstår ju att de ska löpa samman så småningom. Den ena handlar om Lelle, som kör längs Silvervägen under de ljusa sommarnätterna på jakt efter sin dotter Lina, som försvann för tre år sedan. Envist håller han fast vid att hon inte är död, som om det är det som hindrar honom från att helt gå under. Han är ändå på god väg med alkohol och annat. Den andra historien handlar om Meja, som är lika gammal - sjutton år - som Lina var när hon försvann. Meja kommer inflyttande med sin mamma, som har träffat en ny man på nätet, för vilken gång i ordningen framgår inte, mer än att det varken är första eller andra.

De har det svårt var och en på sitt sätt, och har sina egna sätt att hantera tillvarons motigheter. Egentligen är det lika intressant som den intrig som handlar om vad som har hänt Lina, som förresten så småningom utvidgas ganska rejält. Upplösningen kommer inte oerhört överraskande, och är tyvärr svagare än resten av boken. Men det ska inte skymma att det är en bok med många förtjänster, och det skulle förvåna mig om den inte blir film.

227. Aino Trosell: Evigt unga

Kanske borde jag ha blivit varnad av "omslagsbilden" eller beskrivningen av den här ljudnovellen på temat ny kärlek sent i livet. Lite för mycket påminner den om det senaste jag läste av Aino Trosell, som jag då var rätt elak mot, tycker jag nu. Det är inte minsta överraskning att det går som det går när Ethel och Karl-Göran träffas i parken - möjligen blir jag lite överraskad av att det går så fort. Men annat jag har läst av henne har jag uppskattat mer, så jag ska nog bara försöka vara lite mer selektiv. När hon rör sig åt deckar- och spänningsgenren landar det bättre hos mig.

(Uppläsaren Louise Raeder ska förmodligen förmedla en feelgood-känsla, men lyckas mest låta som om hon hela tiden försöker låta bli att skratta åt historien. Hon kan också bättre än så här.)

226. Boel Bermann och Eira A. Ekre: Sommarskuggor

Det här visade sig vara inte en följetong utan en novellsamling, där varje novell är ett eget avsnitt hos Storytel (och det tog en bit av den andra novellen innan jag förstod att det alltså inte skulle finnas något samband mellan den och den första). I presentationen anges de vara "gastkramande noveller [för] dig som är 9 år eller äldre", och det kriteriet uppfyller jag ju med råge, när det inte anges någon övre åldersgräns. Men även jag tycker att några av historierna är ganska obehagliga, och jag undrar hur det uppfattas av en nioåring att få läsa om någon i samma ålder som ska tillbringa en vecka hos mormor och morfar, men upptäcker att mormors gestalt är något övernaturligt väsen med onda avsikter. Det är förresten en ganska typisk intrig, att någon i målgruppsålder hamnar i ett vardagligt sammanhang som visar sig ha något skräckinslag, och jag tror det är mycket effektivt för att skrämma upp de läsare som är mellan en fjärdedel och en femtedel så gamla som jag.

225. Frida Malmgren: Pärlor för svin

Tjejerna på Höjden har redan fått en uppföljare. Den är så färsk att det handlar om #metoo och avhoppen från Svenska Akademien, och om jag uppfattar det rätt i kronologin är det sista årstidsbundna inslaget midsommaren i år, 2018. Det har gått ett litet tag sedan senast, och det förekommer fasta partners på ett sätt som var ovanligt i den förra boken.

Tecknarstilen kan tyckas enkel, men det är förstås en bedräglig enkelhet, där små detaljer blir viktiga, när det inte förekommer så många detaljer. Den här gången fastnade jag för hur de tre huvudpersonerna har varsin tydligt urskiljbar näsform, särskilt här, när de är vända åt samma håll:

Det är bitskt och roligt för det mesta; enda nackdelen är väl att det bäst avnjuts i småportioner, och det är svårt när serierna kommer i bokform.

224. J.K. Rowling: Harry Potter and the Chamber of Secrets

Denna den andra delen i Harry Potter-heptalogin för in ytterligare personager i kategorin minnesvärda biroller, som är det jag tycker att hela serien är mest värd att minnas för. Här kommer till exempel två på varsitt sätt självömkande väsen, husalven Dobby och spöket Moaning Myrtle med för första gången. (Enda nackdelen jag har upptäckt med att läsa och lyssna på engelska är att man har svårt att tala och skriva om böckerna på svenska.)

Men den stora behållningen är den nye läraren, Gilderoy Lockhart, vars andliga dubbelgångare vi väl alla har träffat i verkligheten någon gång. Det är han - mer sällan hon - som har sett allt, gjort allt, träffat alla, varit överallt och är intresserad av allting, så länge det är han själv som pratar om det. Stephen Fry, som läser de här engelska utgåvorna, gör förstås hans röst alldeles lysande, utan att för den skull imitera Kenneth Branagh, som gör sin Lockhart i filmversionen. Rowling har, menar jag, lyckats med det som är svårare än man kanske tror, att skapa en karaktär som vi läsare älskar att hata.

Annars hör ju de här böckerna till de där kulturyttringarna som det finns så mycket skrivet om, inte minst på nätet, att det är svårt att hitta på något nytt att säga. Men den här formen är ett trevligt sätt att läsa om dem, om man vill ha variation från pappersböckerna.