15. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Ett fall på Capri

Senast jag läste Anders de la Motte var det första delen i hans egen serie om Leo Asker vid Malmöpolisen. Detta är första delen i en annan av hans serier, som han skriver tillsammans med sin fru. Skillnaden mellan en deckare och en annan kunde knappast vara större, och bara där kan man ju bli imponerad.

Kriminallitteraturens guldålder talas det ibland om, och som andra guldåldrar ligger den i det förflutna. Mellankrigstiden och den typ av pusseldeckare som då skrevs av många engelskspråkiga författare, brukar definiera just denna guldålder. Det här är en bok som omfamnar många av den tidens klichéer, som förstås inte var klichéer då, men som vi numera snarast förväntar oss i en pusseldeckare.

Här finns ett slutet sällskap där alla har motiv att begå det mord som vi är övertygade om har ägt rum, fast polisen tycker att det är en olycka. Här finns också amatördetektiver, inte mindre än två, som gräver vidare i de underligheter som de har råkat bli vittnen till. För att på ett någorlunda trovärdigt sätt skapa miljön för detta har de la Mottes förlagt handlingen till en sällskapsresa. Det är ett oväntat bra val, som gör det möjligt att sammanföra ett antal olika personer och låta dem befinna sig på samma ställe under kontrollerade former. När sedan en av detektiverna är reseledaren finns en rimlig anledning för henne att känna till var folk befann sig utan att det uppfattas som påfluget.

Miljön är den italienska ön Capri, och dit kommer historieläraren Hugo Lind på sin första resa på egen hand efter att han för två år sedan blev änkling. Sällskapet är, som det brukar heta, "en brokig skara", kanske lite brokigare än jag tänker mig att en sådan resa skulle locka i verkligheten. Reseledaren Lara Belmonte är italienska med goda svenskkunskaper, och hon och Hugo kompletterar varandra väl när det så småningom inträffar ett fall.

Fallet är mycket bokstavligt, en person som ses störta från en hög klippa ner i havet. Det inleder som en prolog, men sedan tar det ungefär halva boken innan vi kommer fram till den tidpunkt när det faktiskt händer. Den berättartekniken brukar jag ha svårt för, men här fungerar det förhållandevis väl. Vem det är som ska dö är vi inte informerade om, även om det går att hitta en trolig kandidat.

Det har skrivits att det här påminner om Agatha Christie, och då tänker man kanske i första hand på Mord på ljusa dagen (Evil Under the Sun) som också utspelar sig på en klippig ö. Men jag associerar mer till Jan Mårtensons Homan-deckare. Där är det ofta ett slutet sällskap i en kulturellt intressant miljö, på samma sätt som här. Och det äts och dricks vin på samma sätt som här, fast jag undrar om det inte är ännu mer i den här boken, där knappast en måltid passerar utan att både mat och dryck gås igenom noggrant.

Av olika anledningar har jag läst några kapitel här och där på telefonen i stället för att lyssna på hela boken. Intressant nog fungerar det mycket sämre − jag tycker det blir platt och menlöst. Betyder det att man håller till godo med sämre litteratur när man lyssnar? Eller är det så att viss litteratur gör sig bäst i den formen? Jag är i alla fall inställd på att höra fortsättningen när den kommer senare i år. (Om man inte har kollat det kan man ändå av epilogen gissa sig till att det inte tar slut här.) Fram till dess går det att bilda sig genom att läsa på om några av Capris tidigare invånare, som kejsar Tiberius, doktor Axel Munthe och den möjligen något mindre kände Jacques d'Adelswärd-Fersen.

14. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Viskande mumiens gåta

De tre unga detektiverna har en avsevärt bättre relation till Alfred Hitchcock nu när de har nått fram till sitt tredje fall. Här är det faktiskt han som direkt ger dem i uppdrag att kontakta en professor Yarborough, som har en egyptisk mumie, vilken alltså viskar. Det händer dock bara när professorn är ensam med mumien, och mumien talar inte ett språk som professorn begriper. Allt det här är förstås oemotståndligt för förste detektiven Jupiter Jones. Andre detektiven Peter Crenshaw hade hellre sett att de tog sig an ett fall med en försvunnen katt som de också blir kontaktade om. Det löses så praktiskt att han skickas iväg till kattens hem medan Jupiter och Bob Andrews undersöker mumien.

Det är inte enda tillfället i den här boken när pojkarna är på olika håll. Överhuvudtaget tycker jag det är mycket farande fram och tillbaka. Den Rolls-Royce som Jupiter vann tillgång till under en månad har de nu haft i femton dagar, men det är raskt marscherat med tre fall på två veckor, tycker jag. När det behövs ytterligare transport finns också de två bayerska bröderna Hans och Konrad, som arbetar på Jupiters farbrors skrotupplag och som, när arbetet tilllåter, kan skjutsa dem med upplagets lastbil. Pojkarnas hemstad Rocky Beach lär vara fiktiv, men finns nära Hollywood, och de rör sig över ganska stora avstånd i Los Angeles-området, som det verkar. Av miljöer är det ändå Högkvarteret, den husvagn som innehåller både kontor och laboratorium, som är mest fantasieggande (trots mumien hemma hos professorn).

13. F. Anstey: Mrs. Brassington-Claypott's Children's Party

I sina inspirerade ögonblick är F. Anstey verkligen mycket rolig. (Nordisk Familjeboks klassiska uggleupplaga uttrycker det som att hans "rätta område är den fantastiskt humoristiska berättelsen, hvaremot hans societetsromaner äro ansträngda", men då får man slå upp författarens rätta namn Thomas Anstey Guthrie.) Här handlar det om en moder i societeten, som försöker använda ett barnkalas för att markera sin sociala position, inte minst gentemot föräldrarna till vissa av de inbjudna barnen. Genom sitt hembiträde kommer hon i kontakt med en trollkonstnär som ställer upp gratis, eftersom han behöver bli känd i de kretsar som annars har råd att hyra in sådana till sina telningars födelsedagar. Det går förstås inte bra.

12. F. Anstey: The Magic H's

Den här historien har en del gemensamt med My Fair Lady (och förstås dess förlaga, pjäsen Pygmalion) genom att handla om det sociala stigmat att ha fel sociolekt i England. Här är det en man som inte kan uttala [h], och det är förstås förödande i det klassmedvetna samhälle som förutsätter att han är cockney. (Att han heter Harald Hipperholme gör ju inte saken bättre.) För att kunna gifta sig med en dotter till en snobbig earl försöker han göra något åt sitt lyte, och det hela blir faktiskt ganska underhållande.

11. John Galt: The Black Ferry

Det är tätt mellan effekterna i den här snart tvåhundraåriga novellen. Det är regn och storm och tidvatten. Sedan är det sanndrömmar, samma natt varje år i sju år och så är det någon som dyker upp från det förflutna. Ändå är det faktiskt inte tramsigt ens för en läsare av idag, utan det stämningsskapande fungerar som det gissningsvis var tänkt.

10. Francis Gribble: The Secret of the Schwarztal

Riktigt var Schwarztal ligger är jag inte säker på om man får reda på, mer än att det framställs som att det skulle kunna vara i Alperna, i varje fall någonstans man talar tyska. Där har en engelsk turist försvunnit, och tre år senare kommer hans bror och ska försöka ta reda på vad som har hänt. En detalj som framhålls är att bröderna är enäggstvillingar, och då kan man ju tänka sig att det ska visa sig viktigt. Så blir det också, men slutet är ändå en av de där vändningarna av historien i de allra sista meningarna som får en annars ganska medioker novell att bli bättre än så.

9. F. Anstey: An Undergraduate's Aunt

Det är något wodehouseskt över den här novellen, där en student i Cambridge får oväntat besök i sin studentbostad. Det är en moster från Australien med, om jag räknar rätt, sex kusiner till honom i släptåg som dånar in och tar över sammanhanget. För honom är det oväntat på en ovanlig nivå, för han visste inte ens att han hade en moster i Australien. Något kärt återseende är det alltså inte tal om, och han är inte så förtjust i besöket överhuvudtaget; han beskrivs som att han är långhårig eftersom han tycker det är besvärligt att småprata med sin frisör. Slutet är bäst, men även fram till det är det här trivsam lyssning.

8. Anna Jansson: Du som var min

Förutom de vanliga deckarna om Maria Wern vid polisen i Visby, som det i skrivande stund finns tjugofem stycken av, kommer det också de här kortare i följetongsformat. Där är polisernas privatliv i stort sett frånvarande och intrigen ansad så att den ska rymmas på ungefär fyra timmars lyssning. Det är helt OK i sin genre, men jag får intrycket att Anna Jansson kan bättre och att det visar sig i hennes fulllängdsromaner. (Hon skriver ju en annan serie, som utspelar sig i Närke, och dessutom barnböcker. Bland annat. Puh.)

Den här gången är det ett försvinnande som står i fokus. En nygift kvinna med tioårig dotter finner att både maken och dottern är borta, första gången de skulle vara ensamma så länge. Det har gått fort för henne att lära känna sin man, om hon nu faktiskt känner honom. Riktigt säker på att han inte är inblandad kan hon inte vara, fast det också finns en del andra mystiska existenser runt familjen.

Det utvecklar sig till en för genren oväntat mörk historia, långt från mysdeckaren. Den hade nog mått bra av att få lite mer utrymme på sig, för det går fort på slutet när allting ska knytas ihop.

7. Mikael Ross: Fallet

I den här serieromanen skildras samhället Neuerkerode, som utmärker sig genom att där bor 740 invånare med olika typer av intellektuella funktionshinder. De sköter sig och samhället själva med den assistans som behövs, och så hade det fungerat i 150 år när Mikael Ross var där och researchade för Fallet 2018.

Huvudpersonen Noel kommer dit efter att hans mamma, som han har bott med tidigare, har fått en stroke och inte kan ta ansvar för honom. Det är förstås omvälvande för vem som helst, men särskilt för honom, som verkar ha levt en skyddad tillvaro och nu måste interagera med olika slags människor. En annan aspekt på det är att han har bott i Berlin, men Neuerkerode är en liten by på landet med de för- och nackdelar det kan ha.

Helt oväntat visade sig det här tillfälliga fyndet bland bibliotekets vuxenserier vara något riktigt intressant. Det är både roligt och sorgligt och det mesta däremellan.

6. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Papegojans gåta

Egentligen borde den här delen i serien heta "Stammande papegojans gåta", i alla fall om den ska ansluta till hur böckerna framöver oftast är betitlade. Och strängt taget är det sju papegojor, eller om man ska vara noga sex papegojor och en svart mynafågel, som enligt uppgift är en art som är ännu bättre på att imitera än papegojor är. Det är också den som Tre Deckare har med sig till Högkvarteret, och inte alls en sådan färgglad papegoja som på bilden ovan.

Högkvarteret, det är alltså den husvagn som de tre unga detektiverna har fått tillgång till på det skrotupplag som Jupiters farbror Titus och faster Mathilda äger under det något förskönande namnet namnet Jones Förvaringsupplag. Runt om husvagnen har pojkarna staplat diverse skrot så den inte syns utifrån, och så finns det ett antal hemliga ingångar, en genom en hemlig port i planket runt upplaget och en annan genom ett rör som leder till en lucka i husvagnens golv. Det här var något av det mest fantastiska med böckerna, minns jag från när jag läste dem som flitigast på åttiotalet.

Något annat avundsvärt är den guldfärgade Rolls-Royce som de tre deckarna har fri tillgång till, inklusive chauffören Worthington. Därmed förhåller det sig så att Jupiter har vunnit en tävling som en hyrbilsfirma arrangerade, och i en hel månad får de disponera bilen och den stereotypt brittiske chauffören. Eftersom mysterierna ligger kloss intill varandra tror jag det dröjer några böcker till innan ett annat arrangemang vidtar.

Mysteriet den här gången introducerades redan i slutkapitlet i förra boken, när Alfred Hitchcock förmedlade kontakt till en bekant som blivit av med en papegoja. Så småningom visar det sig att det är hela sju fåglar som är på avvägar, och att de har lärts att säga varsin fras, som tillsammans bildar en gåta som leder fram till om inte en skatt så i alla fall något värdefullt och efterlängtat för de inblandade. Gåtan innehåller en del språkliga finesser som gör att översättaren har fått jobba för sitt arvode, och med tanke på att det gäller en ungdomsbok i ett sammanhang med inte alltför hög status tycker jag att hon (Christine Samuelson) har lyckats med den äran.

Jämfört med förra boken är det mer gåta och mindre övernaturligheter, inga alls faktiskt, inte ens falska sådana. Mitt minne är att det växlar på det viset genom serien, men vi får väl se framöver här.

En knepighet med den här sortens litteratur är kontinuiteten, när det är flera författare och flera översättare inblandade, och böckerna dessutom kommer ut i ett antal upplagor, som kan vara mer eller mindre bearbetade. Här märks det genom att den nemesis som introducerades under namnet Stören Norris (så kallad på grund av sin magra figur) nu kallas Lillen Norris.

Den som är road av olika upplagor, vilket inte jag är i utpräglad grad, kan också studera hur Wahlströms utvecklade böckernas utformning. Det här är baksidan av denna bok, i en tidig upplaga:

och det här är förra boken, i en sen upplaga:

(Det syns inget vidare, men den här har klotrygg och den förra var ett pappband.)

5. Annika Norlin: Mattan

Om det ska repriseras noveller ska det vara de bra novellerna, och där får jag erkänna att detta var ett bra val, även om jag alltså hade hört den innan. Det är en historia i skolmiljö, alltid tacksamt eftersom alla kan relatera till den. Alla har vi på mer eller mindre avstånd sett en dysfunktionell elev; här kallas hon Stor-Eva och har anledningar till att bära sig åt som hon gör. Alla har vi också träffat någon lärare som inte fungerat i sin yrkesroll; här kallas hon Frallan och undervisar i matte och fysik. Lyssning rekommenderas alltså.

4. Roger von Bonsdorff: Treriksdöden

Den här debutdeckaren börjar med en fantastisk öppningsscen. På själva Treriksröset, den betongklump som markerar var Sverige, Norge och Finland möts, ligger en död man. Alldeles oavsett vad som har hänt är det tydligt att han inte har dött en naturlig död där, konstaterar de tre poliser från de tre länderna som har samlats. Ingen av dem är särskilt benägen att ta sig an den mordutredning som de ändå inser måste ske, men det blir ändå så att Kirunapolisen Märta tar ledningen, eftersom den döde är svensk. Norrmannen Odd-Harald och finländaren Tapani assisterar henne, men tar ansvar för de åtgärder som behövs i respektive land. Alla tre är karaktärer på gränsen till karikatyrer, vilket skulle kunna bli påfrestande. Att det ändå fungerar tror jag beror på att de efter hand visar sig vara förhållandevis kompetenta poliser, inte de tafatta typer som första intrycket ger sken av.

Den döde är, som det brukar heta, känd av polisen, utan att det därmed framstår som särskilt förväntat att han skulle dö på det sättet. Det betyder i alla fall att det finns trådar att dra i, och de tre poliserna blir fullt sysselsatta, inte minst med bilresor på grund av de långa avstånden där. Samtidigt händer det en del andra saker som egentligen också kräver polisinsatser, och är man det minsta van vid deckare förstår man att det bör finnas någon förbindelse till liket på röset. Annars hade inte författaren valt att berätta det för oss, så är ju genrens konventioner.

Inledningen överträffas aldrig riktigt i resten av boken, trots ett rätt uppskruvat tempo och mycket dramatik. Men det är en högst läsvärd historia som tack vare miljön och polistrion har något som skiljer den från alla andra polisdeckare som mutar in varje del av landet. Jag gissar att det är därför den nominerades till bästa svenska debut av Svenska Deckarakademin (dock utan att vinna).

3. Kirsten Thorup: Indtil vanvid, indtil døden

Bokcirkelträffen, där vi skulle ha diskuterat den här boken, blev flyttad, så jag har bara mina egna intryck att bidra med här. Vi har tema Norden den här omgången, och detta är den bok som representerar Danmark. Vi brukar tilllåta fria tolkningar av temat, och visserligen utspelar sig det allra mesta av handlingen inte i Danmark, men både författaren och huvudpersonen är danskor, så jag tycker det är helt inom ramarna.

Det utspelar sig under hösten 1942, och handlar om (och berättas av) Harriet, som är ung änka efter Gerhard, som var frivillig i tyska Luftwaffe. När det börjar är hon på väg med tåg från Köpenhamn till München för att besöka en av Gerhards officerskamrater, Klaus, och dennes danska fru Gudrun. Klaus är inte bara generallöjtnant utan också högt uppsatt nazist. Eftersom det är krig är han förstås vid fronten för det mesta, så det är Harriet och Gudrun som ska försöka hitta ett sätt att umgås i den stora villan, fast de egentligen är de två i de båda paren som känner varandra minst. Där finns också sexårige sonen Thor och två tjänsteflickor från de erövrade områdena i öst. Eftersom de har så underliga namn där kallas de för Ludmilla, och när det behövs kan de särskiljas med "den ljusa Ludmilla" och "den mörka Ludmilla". Det är inte det enda tecknet på att de betraktas som en annan sorts människor, som man inte behöver ta normala hänsyn till.

Man kan undra varför Harriet tycker det är väl använd tid att tillbringa fyra månader i ett krigförande land (hon har två små barn hemma i Danmark, som hon har ackorderat in på barnhem), och efter hand börjar hon själv också inse att idén kanske inte var så lyckad. Även om själva kriget inte är så nära München, med undantag för flyganfallen västerifrån, är det brist på nästan allt som behövs. Klaus skickar paket med en del som inte finns tillgängligt för vanligt folk, men inte ens en generallöjtnants familj har tvål eller kaffe som i fredstid. Harriet har dessutom svårt att få tiden att gå, när Gudrun av olika skäl inte är så givande sällskap, och att fraternisera med Ludmillorna ses förstås som högst olämpligt (men hon gör det lite ändå).

Bokens idé är, såvitt jag förstår, att visa hur den absurda tillvaron i Nazityskland så småningom ter sig allt mindre absurd för Harriet. Hon är som krigsänka och danska accepterad i de flesta kretsar, även om en del undrar vad hon gör där. För egen del är hon noga med att hon inte är nazist, men det är förstås svårt att leva normalt i det sammanhang hon befinner sig i utan att också acceptera hur samhället fungerar (eller inte fungerar). Eftersom allt berättas från Harriets synvinkel smyger sig accepterandet också på läsaren.

Det här visade sig vara en fascinerande bok, som jag säkert inte hade tagit mig an om den inte hade valts av någon annan i bokcirkeln. Det har också kommit en fortsättning, som jag hoppas få tid att höra så snart som möjligt.

2. Anna Sofia Rossholm och Elisa Rossholm: Änkan

Årets andra läsprojekt koncentrerar sig på seriemediet eller den grafiska romanen eller vad man nu vill kalla det. Förhoppningen är att det ska kunna bli en i veckan under 2025.

Huvudperson här är Stina Bergman, änka efter Hjalmar Bergman. Handlingen utspelar sig efter hans död, men han är ändå närvarande i berättelsen genom att hon tänks samtala med honom. Det är inte så spöklikt som det verkar, för hennes liv bestod till stor del av att ta hand om hans efterlämnade verk och att sörja för hans eftermäle. Mellan varven har hon också en egen karriär som författare, inte minst till filmmanus, och inte alls bara till filmer efter makens böcker, som är det hon börjar med. Intrycket man får är ändå att hon alltid står i skuggan av honom.

Det framgår i för- och efterord att det ligger ett gediget forskningsarbete bakom den här framställningen. Jag hade ändå velat läsa något mer om varför man har valt serieformen för att berätta det man väljer att berätta.

1. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Skräckslottets gåta

Först ska vi reda ut ett par saker om den här bokserien. Det är inte Alfred Hitchcock som har skrivit den, och det är inte ens han som har skrivit de förord som är undertecknade med hans namn. I själva verket skrevs böckerna av olika författare, på samma sätt som en del andra långserieböcker med gemensamt författarnamn. Det finns uppgifter på olika håll på nätet om vem som skrivit vilken bok, men det förekommer att det anges olika författarnamn i olika upplagor. Här kommer jag att utgå från det som finns i det exemplar jag har läst, vilket alltså inte alltid är vad förteckningar på nätet anger.

Omslagen är en historia för sig. Det verkar som om tidiga upplagor av Wahlströms utgivning använde originalillustrationer, men att senare upplagor fick nya och mer tidstypiska illustrationer av någon svensk tecknare, i det här fallet Ola Ericson. Här är originalet:

och den som är road av frisyrer och byxmodeller kan se att det har hänt en del mellan de båda versionerna, men också att Ericson måste ha haft tillgång till förlagan.

Det här inleder ett av 2025 års läsprojekt för min del, och om planen håller blir det en bok i veckan fram till i december. (Eftersom det kom jämnt femtio stycken på svenska finns det utrymme att ha någon ledig vecka.) Det blir alltså tillfälle att återkomma till de allmänna förutsättningarna; här ska bara nämnas att de tre deckarna är Jupiter Jones (den mörkhårige i mitten på bilden), Peter Crenshaw (till höger) och Bob Andrews (med ryggen mot betraktaren). I varje fall är det så scenen ser ut i boken, men jag undrar om det inte borde vara Bob som har glasögon. Den som är uppmärksam kan också hitta Alfred Hitchcock på omslagen, lite på samma sätt som han dök upp i bakgrunden i sina filmer.

Intrigen här handlar om att pojkarna försöker hitta ett slott som passar för Hitchcocks nästa filminspelning, och passande nog hittar de ett som byggdes av en av stumfilmens stora stjärnor. Han hette Stephen Terrill, men var känd som "mannen med miljoner ansikten" på grund av sin förmåga att maskera sig till de mest skiftande roller. (Jag är rätt säker på att han är baserad på Lon Chaney, som visserligen bara var "The Man of a Thousand Faces", men annars hade mycket gemensamt med den fiktive Terrill.) Nu är slottet övergivet och sägs vara hemsökt av diverse övernaturligheter. Terrill själv antas vara död i en bilolycka, som möjligen var ett självmord, men hans agent lever och tar sig an pojkarna med farbroderlig välvilja. (Det ska sägas att detta utspelar sig i början av sextiotalet, när boken kom ut i USA.)

En av de återkommande troperna i den här sortens litteratur är att ingen och ingenting är vad det först verkar vara. Så är det också här, även om det är onödigt att berätta precis hur det hänger ihop. I jämförelse med en del annan ungdomslitteratur som jag har återknutit bekantskapen med tycker jag ändå att den här håller för omläsning, i varje fall så här långt.