38. Elia W. Peattie: The Piano Next Door

Den här novellen påannonseras som "an eerie tale", men den är länge mer humoristisk och trivsam. Inte ens när huvudpersonen tar sig för att undersöka vem som spelar piano hos grannen blir det riktigt ruskigt, fast premissen för det egentligen har potential.

37. Bente Groth: Judendomen. Kultur, historia, tradition

Understundom händer det att det ingår hela böcker som kurslitteratur på någon kurs jag läser, och understundom händer det att jag också läser hela boken. Nu ska jag inte använda det här inlägget till att säga sådant som kanske kan skrivas i en hemtenta, och inte heller försöka mig på en professionell recension av en akademisk lärobok. Men den fyller sin funktion som introduktion till ämnet, vilket alltså är judendomen från äldsta tid fram till ganska nyligen, eftersom boken är drygt tjugo år gammal nu. Det känns ändå i stort sett som nu, när rötterna går mer än tretusen år bakåt i tiden, och händelserna i och runt Israel på 2000-talet kan man förstås läsa om på annat håll.

36. Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap

Vid läsningen inser jag att det torde ha varit en tidigare upplaga av den här boken som lade grunden för mitt lingvistikintresse någon gång i skiftet mellan åttio- och nittiotal. Nu har det hänt saker både med mig och lingvistiken sedan dess, och boken har alltså klarat det genom att komma ut i nya upplagor. Jag har läst mer lingvistik under tiden.

Det här är ändå en upplaga som har nästan ett kvartssekel på nacken, och det börjar märkas i faktauppgifterna, som är många och detaljerade. Det hade inte varit ur vägen med en uppdatering, även om man förstås kan söka upp sådant som antal talare på egen hand och på lättare sätt nu än när boken var ny. I övrigt fyller den fortfarande sin funktion som grundläggande introduktion till främst språktypologi men också världens språkfamiljer. Bäst är nog de avslutande övningsuppgifterna (samt en anmärkning i förbigående på tal om om gotiska, att Silverbibeln "finns på Uppsala universitetsbibliotek, ej hemlån").

35. Fabian Göranson: Klara − Tvättbjörnarnas stad

Huvudpersonen Klara ska skickas till en internatskola, vilket hon inte alls vill. Det är något oklart varför, för det fungerar inte så bra för henne i den vanliga skola hon går, men internatskolan serveras henne inte som en möjlighet utan snarare som ett straff. För att slippa rymmer hon och ansluter sig till ett gäng, Tvättbjörnarna, som man nog måste beskriva som gatubarn. Och eftersom det här är första delen i en trilogi är det ett antal trådar som förblir lösa.

Det hela utspelar sig i en obestämd dåtid, kanske samtida med Karl Bertil Jonsson, för på samma sätt som sagan om honom är detta inte ett sammanhang där man kan få ett entydigt svar på vilket år det utspelar sig. En vag känsla av mitten av 1900-talet är så långt jag kommer.

Jag gissar att det här är spännande för någon i rätt ålder. Själv saknar jag det lager som ibland finns i den här sortens kultur, det må vara film, TV, litteratur eller tecknad serie, som blinkar åt en vuxen läsare. Det förstås inte rättvist att förvänta sig det överallt, men här hade det behövts för att jag skulle vara riktigt sugen på fortsättningen.

34. Elia W. Peattie: Story of an Obstinate Corpse

Dagens spökhistoria handlar om en fotograf som får i uppdrag att fotografera en avliden kvinna. När bilderna framkallas visar de något annat än han såg när han tog dem, och eftersom novellen är så kort rekommenderar jag alla nyfikna att själva läsa den, till exempel här.

33. Elia W. Peattie: A Child of the Rain

När podden man lyssnar på inte räcker till riktigt hela den dagliga promenaden får man hitta något att fylla ut sista tio eller femton minuterna. Det är anledningen till anstormningen av korta singelnoveller på sistone här.

Elia Wilkinson Peattie var en för mig alldeles okänd författare, som jag inte har läst på enormt om, men ändå förstår var mycket produktiv i olika genrer. Det här alstret får man nog kalla spökhistoria, för barnet i titeln dyker upp och försvinner på ett högst oroande sätt. Stämningen är bra, upplösningen något sämre, tyvärr.

32. Aleister Crowley: The Violinist

Aleister Crowley var för mig inte i första hand känd som novellist, så därför blev jag nyfiken när han dök upp som förslag i ljudbokstjänsten. Men vad det här är för text är jag inte människa att begripa, än mindre beskriva. Den kallas "a terrifyingly erotic and wicked tale", men jag vet inte det, jag. "Underlig" är det bästa jag kan hitta på som karaktäristik, men det är ju inget som lockar till lyssning.

31. W. W. Jacobs: The Interruption

W. W. Jacobs är mest ihågkommen för novellen "Aphanden", som jag läste senast 2019. Det här är ett annan slags historia, men även här finns ett slut som har potential att lämna läsaren med rysningar. Det handlar om en man som möjligen har tagit livet av sin hustru; det är i alla fall vad hans hushållerska tror sig veta och inte är sen att utnyttja. Spänningen mellan dem ligger som ett filter över allt som händer, och varje vardaglig detalj kan tolkas eller misstolkas. Det är förstås helt orealistiskt, även om man tar i beaktande att det utspelar sig i en annan tid och en annan miljö, men på något sätt lyckas författaren ändå.

30. Oscar Wilde: The Sphinx Without a Secret

Två gamla oxfordianer (nåja, de är inte så gamla, men de känner varandra från Oxford) träffas av en slump i Paris, och den ene berättar om en bekantskap med en dam i London, som alltså är sfinxen i titeln. Hur det hänger ihop ska inte avslöjas här, men när man har lyssnat klart har man en del att fundera över. På ytan är det här en liten bagatell, men det ska man inte låta avskräcka.

Den som vill lyssna på novellen utan att ha min ljudbokstjänst kan göra det här, och den som vill läsa själv kan göra det här.

29. F. Anstey: Caveat emptor

Caveat emptor är engelskans från latinet lånade uttryck för att det är köparen som löper risken i en transaktion, det som kanske i svenska förhållanden är mest känt som den undersökningsplikt man har när man köper hus. Här är det en engelsman på resa i Tyskland som hamnar i en antikvitetsaffär med oortodox prissättning. F. Anstey är som vanligt en mästare i att inom ett litet format få med både intrig och miljö. Vad som saknas är karaktärsbeskrivning och inte minst -utveckling, men mästerskapet visar sig också i att man som läsare knappast saknar det.

28. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Gröna vålnadens gåta

Omslaget visar en av de ganska få scener där alla tre deckarna är på samma ställe. Det är nämligen Peter och Bob som blir vittne till vålnaden första gången hemma i Rocky Beach, och sedan får de båda resa till en dal med vinodlingar utanför San Fransisco när den siktas där. Jupiter måste stanna hemma och hjälpa till på skrotupplaget eftersom hans farbror och faster är på inköpsresa. Det går inte att komma ifrån att den här uppdelningen gör att boken får en annan dynamik än de tidigare, och mitt intryck är att det inte fungerar särskilt bra. Jupiter är samma sorts självbelåtna detektiv som Sherlock Holmes eller Hercule Poirot, även om han har en bit kvar till deras nivå även i det avseendet. Men det gör också att de två andra deckarna är förhållandevis initiativlösa när han inte är med, och att de klarar sig ur det här äventyret är mer tur än skicklighet.

Till intressanta iakttagelser i övrigt hör att ordet "banga" förekommer, vilket förvånade mig. Jag hade gissat att det var åttiotalsslang, men den här översättningen är så tidig som 1971 (och pojkarnas samtalsspråk i övrigt känns ofta som hämtat från svensk fyrtiotalsfilm).

De röd- och grönryggade Wahlströms-böckerna var ju redan vid den här tiden ett starkt varumärke. Hur det förvaltades på försättsblad och annorstädes varierade, men jag gissar att många minns det här i någon variant:

Mina fynd på andrahandsmarknaden tyder på att det var relativt få som faktiskt följde uppmaningen att färglägga.

27. Rán Flygenring: Vulkanen

På Island är det som bekant inte sällsynt med vulkanutbrott, och ett sådant handlar den här serieromanen om. Turisterna har inte vett att hålla säkerhetsavstånd, och huvudpersonen, pojken Kaktus, är måttligt intresserad och skulle hellre vara någon annanstans. Bilderna är mer intressanta än texten, är mitt intryck, men det är förstås också roligt att något från Island översätts och blir tillgängligt även här.

26. Maurice Baring: The Island

Den starkaste tidsmarkören i den här novellen är något som jag tror var helt naturligt när den skrevs. Det handlar nämligen om två ornitologer på väg till Kanarieöarna, där de ska samla ägg. Det tror jag inte ansvarstagande fågelintresserade turister gör idag. På vägen dit angör de en ö som underligt nog inte finns på några kartor, och därifrån blir det bara konstigare. Baring skrev också realistiska reseskildringar, och det märks här och var, vilket naturligtvis förstärker skräckelementet i de övernaturliga delarna.

25. Maurice Baring: Venus

I något som kan vara drömmar eller hallucinationer hamnar huvudpersonen i den här novellen i ett underligt landskap med svampar och larver i jätteformat. Jag hade inte själv gissat att det skulle se ut så på Venus, men han får en antydan om att det är så, och kanske visste man mindre om grannplaneten då än nu. Det är svårt att genrebestämma den här historien, den har drag av science fiction men också av skräck från ännu äldre datum än Barings aktiva tid under första hälften av 1900-talet. För min del hade författaren gärna fått bestämma sig för en av dessa genrer.

24. Maurice Baring: Dr. Faust's Last Day

Frågan är om huvudpersonen i den här novellen är identisk med den Faust som Goethe har skrivit om (och som syns på "omslagsbilden"), eller om bara namnet är lånat. Här bor han i alla fall i Neapel och lever ett inrutat liv med privatstudier, patientmottagning och promenader. Sin sjuttioårsdag ska han fira med en lunch för goda vänner, men så kommer det ett anonymt meddelande från någon som lämnar återbud, men tänker komma vid midnatt i stället. Det är förstås förbryllande, särskilt som alla de inbjudna till lunchen dyker upp som de ska. Det här är mer mysterium än rysare, trots förutsättningarna, och det är kanske inte ett helt riktigt val av författaren.

23. Maurice Baring: The Shadow of a Midnight

På bara drygt tio minuter lyckas författaren få till en berättelse om övernaturligheter i Tyskland som dessutom innehåller en ramberättelse i Ryssland. Berättaren är engelsman, liksom den huvudperson som återberättar en händelse i Tyskland, aktualiserat av en notis i den ryska tidning han läser vid ett besök i Ryssland. Det låter rörigare än det är när man lyssnar, och det är förstås ett gott betyg att författaren klarar av det här jonglerandet. Kärnhistorien är faktiskt riktigt bra som spökhistoria. Maurice Baring förefaller ha varit produktiv i en rad genrer; Wikipedia säger "known as a dramatist, poet, novelist, translator and essayist, and also as a travel writer and war correspondent". Idag verkar han ganska bortglömd, oförtjänt så, av denna novell att döma.

22. Mattias Edvardsson: Gravglänta

Mattias Edvardssons tidigare böcker har inte hängt samman, även om åtminstone min ljudbokstjänst har samlat fyra av dem till "Lundasviten" (där en utspelar sig i Trelleborg och en i något som är en variant på Löddeköpinge). Jag tror att det är ett försök att möta läsarnas önskemål om bokserier, och förmodligen också ett sätt att få läsarna att stanna kvar om de har hittat en av böckerna. Med den här boken inleder han i alla fall officiellt en ny serie, där nummer två kommer i augusti.

Den här boken skiljer sig också från Edvardssons tidigare genom att vara en polisroman, där en realistiskt skildrad brottsutredning (egentligen två) står i centrum. Hans signum i tidigare böcker har varit det växlande berättarperspektivet mellan några huvudpersoner, och det finns i modifierad form även här. Men annars är det här något helt annat än de psykologiska spänningsromaner som han har varit omvittnat skicklig på fram till nu. Tyvärr ser jag det här som en ganska standardmässig historia som lyckas använda ett antal av genrens klyschor, och inte ens med någon distans eller humor, vad jag kan uppfatta.

Huvudperson är Gunni Hilding, ordningspolis i Trelleborg när bokens handling tar sin början 1989. Hon får som ett ärende att åka ut till Gabeljung i närheten av Anderslöv i norra delen av Trelleborgs kommun, där det har försvunnit en pojke. Han hittas snabbt, men är då död. Bokens disposition gör det svårt att berätta något om det utan att förstöra läsnöjet för andra, men ärendet avhandlas i första halvan av boken. Andra halvan börjar fem år senare med att en annan pojke försvinner och hittas död. Gunni vill se kopplingar mellan fallen; utredande poliser är mindre intresserad av det.

Här har vi alltså:

- kvinnlig polis i manligt dominerad miljö

- kvinnlig polis som motarbetas

- kvinnlig polis med privat bagage (hon har brutit med sin familj som är Jehovas vittnen)

- något i det förflutna som spelar roll för nutiden (om vi med det förflutna menar 1989 och med nutiden 1994)

- polis i småstad

Det är minst tre klyschor för mycket.

Edvardsson kan skrivarhantverket och vet hur man skapar driv i en historia. Till stor del gör han det genom att skriva korta kapitel, typiskt mellan fem och åtta minuter vid lyssning. De slutar oftast med om inte en cliffhanger så i varje fall en överraskning, ofta en replik som i sammanhanget verkar oskyldig, men som i ljuset av vad vi läsare vet får en dubbelmening. Det blir efter hand ett manér som tappar sin tjusning, även om effektiviteten är beundransvärd.

Som synes är min förtjusning begränsad. Till stor del beror det på att jag har uppskattat Mattias Edvardsson så mycket innan, och är besviken på att han byter spår, särskilt som han inte lyckas så bra med det spår han nu har valt. Hade det här varit en debutbok av en okänd författare hade jag nog inte varit besviken alls, men nu fungerar ju inte litteraturvärlden så, tyvärr.

21. Eva Björkstrand: Extrem lägerskola

Den här serieromanen blir jag inte riktigt klok på, måste jag säga. Antropomorfa djur (samt två människor, relativt perifera) befinner sig i ett underjordiskt sammanhang, troligen på flykt från något. Det handlar mer om deras sam- och tillvaro där än om vad det är som har fått dem dit. Det gör också att det hela blir episodiskt och saknar den uppbyggnad med början och slut som man väntar sig. Den som tar sig an detta med rätt förväntningar kan nog få ut mer än jag.

20. Kristina Sandberg: Saffran

Liksom i 2023 års julnovell från Akt Förlag är det en mellanstadieelev som står i centrum, den här gången en flicka som med friskt humör och viss galghumor tar sig an ansvaret för att se till att det blir bakat (och en del annat) inför jul, när mycket inte är som det har varit tidigare. Galghumorn behövs när mamma inte kan eller orkar göra något, storasystern inte vill, och en farmor och en mormor båda vet hur bullar ska bakas, för att bara nämna något. Det är nog ingen lustig tillvaro egentligen, men blir här och var väldigt roligt. Och så får man receptet på "Barbros bästa saffransbullar" som, åtminstone i denna fiktion, ska ha varit med i Året Runt 1983.

19. Jonas Karlsson: Tomten

Till julen 2023 inledde Akt Förlag en serie julnoveller, och först ut var den här. Jonas Karlsson är ju ett säkert kort vad gäller noveller, och 2021 fick han till och med förtroendet att skriva Sveriges Radios julnovell. I den här berättelsen rör han sig där man är van att hitta honom, i nutida stadsmiljö, möjligen Stockholm, och med helt vanliga människor som råkar ut för ovanliga saker. Huvudpersonen William, som nog går på mellanstadiet, har bestämt sig för att ordna en tomte till jul, eftersom lillasyster är så gammal att det nog är sista julen det är lönt. Det går inte riktigt som planerat, men blir ganska fint ändå.

18. Andrea Lundgren: Nordisk fauna

Andrea Lundgren har hittills gått under min radar, men det var dumt, kan jag konstatera efter att ha läst den här novellsamlingen. Hon lyckas med att få sex relativt olika noveller att bilda en helhet på ett sätt som man sällan ser. Antingen är det spretigt (och varje novell kan vara utmärkt i sig) eller så blir det för mycket av samma sak, så att man har svårt att skilja berättelserna åt.

Om det finns något tema utöver att djur figurerar på olika sätt är det nog att människorna befinner sig på ställen de vill ta sig bort ifrån. Det kan vara en flicka som måste tillbringa veckor av sitt sommarlov med sin pappa, som hon inte träffar mycket annars. Eller så kan det vara någon som är hemma hela dagarna medan en sambo(?) befinner sig på jobbet. Den sistnämnda måste man nästan läsa två gånger för att riktigt ta till sig.

Det förefaller också som om de flesta novellerna utspelar sig någonstans norrut i Sverige, utan att det blir den droppning av namn på gator och byar som vissa andra författare tror är vad som kallas lokalfärg. För mig som har en mycket lös relation till den delen av landet är det helt tillräckligt att vattendrag kallas älv och att det är ljust på nätterna.

Nu lovar jag ingenting, men det här är absolut en författare som jag kan tänka mig att återvända till.

17. Lennart Moberg: Helvetesveckan. Rysshärjningarna i Norrköping 1719 ‒ ett brinnande inferno

Den här historien utspelar sig under några veckor sommaren 1719 när ryska soldater härjade längs den svenska ostkusten. Det var inte bara Norrköping som brändes, men här står det i fokus, tillsammans med landsbygden omkring. För att få någon personlig närvaro i berättelsen har författaren skapat en fiktiv ung man vid namn Sven, som vi får följa:

Lennart Moberg har, enligt vad jag har läst mig till, tecknat bland annat Fantomen, och kanske är det därifrån han har med sig manéret att ingen mening får avslutas med punkt. (Jag är mer bekant med det från Kalle Anka.) Det passar inte riktigt den här framställningen, som blir andfådd och överspänd om vartannat. Textplattorna i form av pergamentrullar(?) innehåller mest berättande text, och pratbubblor finns här inte alls. Tillsammans med teckningsstilen ger det ett gammaldags intryck, som för mina tankar till Prins Valiant. Om man gillar det eller inte är väl en smaksak. Däremot måste jag tyvärr säga att det inte är en smaksak att det hela hade behövt en korrekturläsning (till?).

Det här projektet med en serieroman i veckan kom av sig ganska fort, men det är ju mycket kvar av året, så det finns alla chanser att komma tillbaka. Då hoppas jag hitta något bättre än den här.

16. F. Anstey: A Bohemian Bag

Den här novellen handlar om en väska som lever sitt eget liv. "Bohemian" ska alltså tolkas som "bohemisk", inte "böhmisk", och den uppför sig verkligen oförutsägbart, till sin ägares frustration. Som bonus fick jag också lära mig att det finns något som heter Gladstone bag.