50. Alex Ahndoril: Jag kommer att hitta nyckeln

Paret Alexander och Alexandra Ahndoril har tidigare skrivit både var för sig och tillsammans; mest känt är väl deras samarbete som pseudonymen Lars Kepler. Hans/Deras tionde bok kommer senare i år, om jag har förstått rätt. Jag hoppade av den serien redan efter den första, för jag tyckte det var alldeles för blodigt. Det här är något annat, och det är väl också en anledning till den nya pseudonymen. (Många som har lämnat omdöme − jag vägrar kalla två rader med ovett för "recension" − i min ljudbokstjänst verkar ha missat det och vill helst ha en ny Kepler.)

Nåväl, det här är alltså något annat. Man skulle kunna beskriva det som en gammaldags pusseldeckare utifrån de klassiska kriterierna att ett brott begås på ett sätt som gör att skaran misstänkta begränsas, att alla dessa misstänkta har motiv och tillfälle, samt att det hela utreds av någon som åtminstone inte är polis, men möjligen kan få vara "detektiv". Här är det faktiskt en privatdetektiv, Julia Stark, med egen byrå i Stockholm, som anlitas av en välbärgad företagsledare från Mellannorrland för att ta reda på varför han har en bild av en troligen död man i sin mobiltelefon. 

Om upplägget på många sätt ansluter till genrens klassiker så är det ändå en avgjort modern bok vad gäller tillgänglig teknik och hur den används. Mobiltelefonerna används flitigt för informationssökning, och både e-post och DNA-analys är naturliga inslag. Samtidigt är det förstås alldeles orealistiskt att Julia skulle kunna bedriva en sådan utredning utan att vara polis, vilket inte förändras av att hon har med sig sin före detta man Sid(ney), som faktiskt är polis, låt vara inte i tjänst. Det är inte heller helt verklighetstroget att de båda får tillbringa ett antal dagar som gäster hos företagarfamiljen i deras ensliga skogspalats, där både mat och dryck fyller högt ställda krav.

Miljön på den norrländska herrgården, mitt i den skog som har lagt grunden till förmögenheten, är nog det som är bäst i den här historien. Familjen består av ett antal karikatyrer, och har vid det här laget passerat alla stadier av ordspråket "förvärva, ärva, fördärva". (Nuvarande generationen är den fjärde, så det är inte långsökt i och för sig.) Hur de överlever är en gåta i sig, för ingen verkar särskilt kompetent eller intresserad av verksamheten. En lång bit i mitten sackar tempot oroväckande, när Julia och exmaken mest går runt och tuggar om vad de redan har fått reda på i sina samtal med familjemedlemmarna. Men upplösningen blir faktiskt bättre än man vågar hoppas på när de börjar samlas i biblioteket, och den lyfter intrycket, som annars hade stannat på knappt medioker.

49. Heinrich Hoffmann: Der Struwwelpeter

Det här är bara bredvidläsning till kursen om klassisk brittisk barnlitteratur, och så är det om inte annat för att den här boken är tysk. Den finns översatt till många språk, bland annat till svenska under titeln Pelle Snusk. Pelle vill inte klippa naglarna eller kamma sig, och så går det som det går på bilden. Dessutom får man träffa ett antal andra barn med karaktärsbrister såsom tumsugning (då kommer skräddaren och klipper av tummarna), matvägran (då dör man av svält på femte dagen) eller lek med tändstickor (då brinner man helt enkelt upp). Det är egentligen inte alls särskilt barnvänligt.

48. Roald Dahl: Charlie and the Chocolate Factory

Det här är ännu en av de där klassiska barnböckerna som man kan ha en ganska djup relation till utan att faktiskt ha läst. Jag är helt säker på att inte ha läst den på engelska tidigare, ganska säker på att inte ha läst den på svenska, tror inte att jag har hört den klassiska inläsningen av Ernst-Hugo Järegård i sin helhet, men har sett de två filmerna med Gene Wilder respektive Johnny Depp som Willy Wonka.

Det är förstås han som är till höger på omslagsillustrationen av Quentin Blake ovan. Jag har inte tidigare insett hur mycket detta är en bok om Willy Wonka; långa stycken är han den ende som talar och agerar, även om Charlie/Kalle i titeln finns närvarande. Och jag har nog inte heller insett vilken problematisk karaktär han är. Idag hade han fått diverse diagnoser, är jag rätt säker på. Han uppskruvade personlighet gör till och med mig som läsare matt, trots det avstånd man har till honom.

Det är ju en underlig historia, som innehåller två delar som skiljer sig mycket åt vad gäller stil och stämning. Första tredjedelen handlar om Kalle och hans försök att komma över en gyllene biljett, som ger tillträde till Willy Wonkas chokladfabrik. Det ska finnas fem stycken och man kan bara få tag i en om man köper en av Wonkas chokladkakor (och har turen med sig). Lite vid sidan av huvudintrigen kan man konstatera att det är ett skickligt marknadsföringsgrepp. När Kalle har fått tag i den femte och sista biljetten får alla som har haft turen med sig komma in i Wonkas fabrik, där resten av historien i stort sett utspelar sig. De andra fyra barnen tar med sina föräldrar, men Kalle har med "Grandpa Joe", som jag tror kallas farfar Johan i den svenska översättningen. Han är den av Kalles fyra far- och morföräldrar som är mest engagerad i jakten, så det faller sig naturligt, men jag tror också att han själv tycker det är en intressant utflykt, så han inte måste tillbringa ännu en dag i den stora säng där alla fyra annars ligger och vegeterar.

Chokladfabriken är en produkt av en livlig fantasi med sina enorma underjordiska utrymmen, en flod och ett vattenfall av choklad, långa korridorer att hasta igenom, ett laboratorium med produkter på experimentstadiet och inte minst en glashiss som spelar stor roll i slutet av historien. De andra fyra barnen går olika grymma öden till mötes, och det intressanta är att man som läsare tycker att det är rätt åt dem. Medkänslan kan man möjligen fokusera på oompaloompierna, de kortväxta arbetare som verkar så nöjda med sin lott att arbeta där, men som i en återblick visas vara förflyttade från sitt exotiska hemland på ett förhållandevis kolonialistiskt sätt.

Kontrasten mellan den stuga där Kalle bor med sina föräldrar (och deras föräldrar) i stort armod, tidvis till och med svält, och det överflöd av lyx som präglar chokladfabriken kunde inte vara större. Om det är något enskilt jag tycker att jag har upptäckt vid den här läsningen är det nog just det, och särskilt hur eländigt de har det innan Kalle hittar sin gyllene biljett.

47. Kristina Appelqvist: Vykort från en bortglömd prins

Nu när man är framme vid del tre i den här serien kan man konstatera att de fantasieggande titlarna genomgående får sin förklaring, men först sent i intrigen. Den här gången undrar jag därför inte så mycket, utan litar på att det kommer att framgå, och det gör det också. Däremot ställer det till det för en bloggare som inte vill berätta hela handlingen, för det går knappast att berätta så mycket om titeln heller. Prinsen är i alla fall Franz av Bayern, som alltså inte är fiktiv, men författaren verkar ha tagit sig vissa friheter med honom som karaktär.

Annars är det liksom tidigare Nina Storm som är huvudperson. Hon är nu tillförordnad generaldirektör på sin myndighet efter de turer som ledde till den tidigare generaldirektörens avpollettering i föregående bok. Men företrädaren har ändå ett arbetsrum där, eftersom hon är sysselsatt med en utredning, och det är förstås inte en optimal situation för Nina. Hon verkar överhuvudtaget lite för tafatt för att vara en riktigt bra generaldirektör, men hon ser det som ett tillfälligt uppdrag i ett halvår innan det kommer en ordinarie. Vissa akuta saker måste hon ändå ta hand om, som när det pågår en stöldraid mot myndigheter som har dålig koll på sin värdefulla konst.

Samtidigt försöker hon också sköta sin prästgård i Mjöbäck i Västergötland, och det kräver sin kvinna, om inte annat av rent logistiska skäl. Är det inte ett läckande rör så är det en konferens som hon har tagit på sig att ordna, låt vara att hon tar hjälp med en del av det praktiska. Här är det ett litet sällskap med generaldirektörer och en utbrytargrupp ur Taubesällskapet som ska dit. Och så är det två herrar från Mjöbäck, rörmokaren och en ny granne, som tar alla chanser att umgås med henne de helger hon är där.

Man ska inte döma ut de här böcker på grund av bristande realism. Det finns nog spår av verkligheten i en del av det som händer på myndigheten, kanske särskilt när bagateller tillåts ta stor plats och infektera stämningen. Som helhet vill jag ändå tro att verkliga generaldirektörer ägnar sig mer åt sina arbetsuppgifter än Nina gör. Men det är en väl berättad historia med många roliga episoder, någon gång gränsande till fars, och både Nina och hennes närmaste kolleger är personer som man gillar att återknyta bekantskapen med. Om det är en deckare är väl frågan, men konststölderna är det som knuffar den här delen in i kriminalgenren, tycker jag.