214. Caroline L. Jensen: Husdjur är inte tillåtna på Pärlan

Demens är för mig förknippat med viss skräck, så den här novellen med motiv från äldrevården (Pärlan är ett "ålderdomshem", så jag undrar när det utspelar sig egentligen) kunde varit läskig. Tyvärr övergår den i så kallat skräckel, som inte är min favoritgenre.

213. Deckardrottningar

Kanske en gemensam nämnare för de här fyra novellerna är att de handlar om kvinnor i dysfunktionella förhållanden som så småningom får sin hämnd. Annars varierar de både geografiskt och kvalitetsmässigt, men bäst tycker jag om Katarina Mazetti som på ett innovativt sätt gör bruk av Islands kokande gyttjepölar.

212. Ulf Teleman: Om r-fonemets historia i svenskan

För ett tag sedan diskuterades de svenska r-ljuden i Språket i P1 och den här studien nämndes som det senaste som skrivits i frågan. Eftersom jag för nu ganska länge sedan skrev ett paper på en kurs om r-ljud i världens språk fick jag för mig att den kunde vara intressant. Det är den också, men förhållandevis krävande, tycker jag. Den hittills vanliga uppfattningen att bakre r i sydsvenska dialekter är en novation sätts i fråga utan att framställningen för den skull landar i att den är fel.

211. Caroline L. Jensen: Bortom Brahms

I den här lilla skräcknovellen tar sig författaren an det potentiellt gastkramande med en babymonitor. Särskilt gastkramande blir det när det man ser i monitorn är något annat än vad som i själva verket händer i spjälsängen.

210. Camilla Läckberg: En elegant död

Är det inte på lunchen så kan det vara på bussen hem som man behöver något att läsa utan att ha planerat för det. Här är det snarast en liten rysare. Vem som har tagit livet av vintageklädesaffärsinnehaverskan i Fjällbacka är det ingen sport att räkna ut, men hur mördaren skulle få vad hen förtjänar kunde i alla fall inte jag räkna ut.

209. Camilla Läckberg: Drömmen om Elisabeth

Som nödläsning på lunchen när man inte har bok med sig kan Storytels noveller vara helt passabla. Det här är en historia om hjärnspöken, där man (i alla fall jag) för en gångs skull inte ser lösningen komma alltför långt i förväg. Jag är faktiskt lite glatt överraskad av Läckberg hittills.

208. Ingrid Noll: Der Hahn ist tot

Denna andra bok på kursen om tyska deckare tar steget in i vuxenlitteraturen. Och det är faktiskt en alldeles lysande bok, som finns översatt till svenska och kan rekommenderas, om man nu inte vill, kan eller ids läsa på tyska. Jag dömer ingen.

Huvudpersonen och berättaren Rosemarie blir mycket tidigt i handlingen besatt av en man, som hon lär känna genom en väninna. Men i stället för att på vanligt sätt försöka få någon normal kontakt med honom står hon och glor in genom hans vardagsrumsfönster från den mörka trädgården, och en kväll dyker karlns fru upp, kan man tänka sig. Hon har varit på alkoholisthem, och så blir det skottlossning och Rosemarie får rusa in och styra upp, det vill säga avlossa det dödande skottet mot den skadade hustrun. Sedan går hon genom boken och förövar det ena vansinnesdådet efter det andra, och spänningen i den här deckaren är alltså inte vem som är mördaren. Snarare undrar man hur länge hon ska komma undan.

Det är förutom spännande också stundtals väldigt roligt. Kontrasten mellan Rosemaries lite torra stil  - hon arbetar på ett försäkringsbolag, där hon är en stöttepelare i verksamheten - och alla heta känslor är ibland så på pricken att jag hade velat ha skrivit det här själv.

207. Håkan Nesser: Svalan, katten, rosen, döden

Från de första böckerna på knappt 300 sidor har Nesser nu lagt ut till att omfatta över 500, när serien om Van Veeteren når sitt näst sista nummer. (Finns det förresten någon bokserie som börjar omfångsrikt men sedan blir signifikant tunnare mot slutet?) Det betyder att utrymmet är större för en mer komplicerad intrig med diverse olika trådar som ska knytas ihop, liksom för polisernas förehavanden utöver det konkreta fallet.

Van Veeteren är fortfarande formellt tjänstledig, men tycker nog själv att han helt enkelt har slutat hos polisen. I stället arbetar han - som ni kanske minns - i ett antikvariat, men jag undrar hur det kan gå runt. Det verkar vara glest mellan kunderna, och han kan ofta stänga tidigare eller rentav somna på jobbet. Kanske de har mycket postorderverksamhet.

Fallet den här gången är egentligen flera, ett antal kvinnomord, som vi vet hänger ihop, men som polisen inte har kopplat samman. Vi vet också en del om mördaren, även om det dröjer tills vi får hela bilden. Han är en osedvanligt obehaglig typ, till och med för att vara i en modern deckare. Det krävs att Van Veeteren deltar lite mer än i de senaste böckerna för att mördaren ska få en värdig motståndare. Annars är arbetet snarare mer kollektivt än någonsin, tycker jag, och det förlorar inte skildringen på.

Tiden går i de här böckerna; jag tror det här är första gången som någon söker på nätet efter information. En och annan har mobiltelefon, men det faxas fortfarande.

Den här gången är det en flygplatscafeteria som är luguber, och vår gamle bekant doktor Klimke är mer involverad än någonsin. Han (eller någon namne?) brukar ju nämnas i förbigående, men här har han varit läkare åt ett av mordoffren, och intendent Münster har faktiskt talat direkt med honom.

Förutom att själva mordintrigen innehåller en del litterära anspelningar leker Nesser den här gången också med sina deckarförfattarkolleger. Kevin A Bluum nämns som en deckarhabitué och Diza Murkland har skrivit en bestseller. Sånt tycker jag är roligt, tramsig som jag är.

Min medläsare Ulrica utnämnde denna del till den bästa i serien, och jag kan hålla med. En trots sidantalet tät och spännande intrig, utrymme att diskutera även livets stora frågor och den som vanligt vältecknade miljön gör att den är i klass med Nessers bästa övriga, och det är väldigt bra. Nu spurtar vi med sista boken, som kommer här om fyra veckor.

206. Tre deckare II

Liksom förra gången är det inte alldeles klart för mig vad som gör att just dessa tre noveller är samlade just här. I en samling förekommer det ju ibland att någon historia känns som utfyllnad, men här är det tyvärr bara en av de tre som inte ger mig det intrycket. Det är klart att helhetsintrycket då blir ganska ljummet. Det är Anna Jansson som lyckas bäst med sin berättelse, vars ingredienser en listig nevö och en listigare arvtant så småningom kommer till sin rätt, efter en rätt seg inledning om arvtantens ungdom under kriget. De två andra novellerna får jag inte något grepp om alls, om det berodde på min okoncentration eller på dem lämnar jag osagt här. Men Anna Jansson är jag nu efter tre smakprov beredd att ge en chans i det längre formatet.

205. Charles Dickens: The Haunted House

Frågan är om den här historien är skriven på allvar eller om den är så tidig att allt senare är efterapningar, som får denna att verka som en parodi. Det hyrs ett hemsökt hus på landet, kan man väl sammanfatta det med. Allra mest fasansfullt för berättaren är det inte när gastarna kommer, utan när hans syster föreslår att de ska klara sig utan tjänstefolk.

204. Tre deckare - Under ytan

Den här samlingen av tre noveller verkar vara samlad för just detta tillfälle. Ingen av författarna har jag läst något av tidigare, men de har ju blivit kända och lästa ändå. Camilla Läckberg har jag varit negativ till på grund av de dåliga omdömen hennes böcker får, men den här lilla historien hade både mys och knorr, om man får säga så. Mons Kallentoft hålls väl som bättre av recensenterna, men hans historia var lite meningslös, trots ett allt annat än meningslöst innehåll. Och Ann Rosmans gränsar till spökhistoria, för säkerhets skull i somrig seglarmiljö. Mina betyg blir AB, B? och Ba.

(Tre deckare är ju annars en bokserie från Wahlströms. Den kan det tänkas att vi återkommer till i detta forum så småningom.)

203. Caroline L. Jensen: Ankomst

Storytels skräcknoveller har jag ju haft synpunkter på tidigare, och jag var nästan benägen att släppa genren, men det var tur att jag inte gjorde det innan jag hade hört den här. Den höjer sig klart över de andra och är faktiskt riktigt läskig. Förutom att det dyker upp en kvinna utan huvud med jämna mellanrum är den också en liten nutidspärla i det att miljön är en ledarskapskurs på konferensgård.

202. Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja forska kring ditt hus och din bygd

Sista kursboken, fast kursen inte är kommen ens halvvägs! Nu ska man bara hålla farten med inlämningsuppgifterna.

Det här är en mycket grundläggande introduktion till just vad titeln säger, och jag tror att man ganska fort kommer att behöva kompletterande litteratur om man har den här inriktningen på sitt forskande. Men som introduktion tycker jag den fungerar bra, den orienterar om olika typer av källor och handlingar, vad man kan vänta sig att hitta och var de finns.

201. Amanda Hellberg: Blå linjer

Den här kortnovellen - 22 minuter lång - hade jag nog hellre läst än lyssnat på för att få lite ordning. Jag har svårt att överhuvudtaget hänga med i vem det handlar om, var det händer och vart de är på väg på denna ändlösa tågresa som nog ska anspela på Orientexpressen, men verkar gå norrut.

200. Agatha Christie: The Hound of Death and other stories

Den här samlingen övernaturliga noveller handlar mer om medier, seanser och föraningar än om olika väsen, men för min del är det bra, för det tycker jag snarare är kusligare. Det är alltså inte någon typisk Christie; bara några få av de tretton novellerna handlar om brott och deras lösning. En av dem är "Witness for the Prosecution", mer känd i sin filmversion, som i sin tur bygger på en pjäs, som är en bearbetning av novellen, men med ett annat slut. Miljöerna känner man däremot igen - lite London, lite Frankrike men därutöver ett antal intill förväxling lika lantgods.

Inläsare är sir Christopher Lee, och han gör det förstås alldeles lysande.

199. Göran Dahlberg: Att umgås med spöken

Här blir jag inte riktigt klok på vare sig form eller innehåll. Det är 125 stycken "mikroessäer", det vill säga från en mening upp till kanske femton rader, oftast på temat spöken i olika bemärkelser. Något sammanhang får jag inte, och är inte säker på att man ska få det, men inte heller som enskilda texter tycker jag att de 125 talar till, eller tilltalar, mig. Snarare känns det som om jag inte förstår det fina och viktiga, och det är ingen bra känsla vid läsning.

198. Cecilia Davidsson: Det var länge sedan det var så här spännande

Ett spontanlån på biblioteket kan bli hur som helst. Jag erkänner att jag föll helt för omslaget, som alltså ska vara på det här hållet. Inuti är boken däremot vänd på vanligt håll.

Sådär 150 sidor med femton korta noveller skulle kunna bli lite lättviktigt, men det här är otippat bra. Lite påminner den om en annan samling som jag läste i somras, men den här är roligare och mer skruvad. Omslagsfliken kallar det för "det absurda i det banala", och det är väl beskrivet.

197. Eva Ibbotson: Hemligheten på perrong 13

Eva Ibbotson slog igenom med Den stora spökräddningen, som jag har läst många gånger, men sedan blev det nog så att jag växte ifrån hennes böcker innan det hann komma så många fler. Den här är från 1994, och då läste jag annat. Nu tog jag mig ändå för att låna hem den, eftersom den har blivit diskuterad i anslutning till Harry Potter-universumet.

Visst finns det en del i den här historien som kan ha inspirerat J K Rowling. Perrong 13 finns på King's Cross Station i London, där också Harrys perrong 9 3/4 finns. Den här är däremot övergiven och blir bara intressant vart nionde år, när en guppel, ett slags maskhål, är öppet i nio dagar. När vi kommer in i handlingen är det snart dags för en sådan öppning, och den är viktigare än någonsin. Genom guppeln kommer man nämligen till (och från) Ön, varifrån kungaparets son, en prins, vid förra öppningen försvann (eller slarvades bort, om man ska vara helt ärlig). Han har sedan dess bott i London, men ska nu återföras till sina riktiga föräldrar.

Här finns förstås en annan parallell till Harry Potter med en pojke som växer upp i en vanlig (nåja) familj, omedveten om sitt ursprung. Men den förmodade prinsen har här mer gemensamt med Harrys odräglige kusin Dudley och är föga intresserad av att följa med undsättningsexpeditionen, som består av en trollkarl, en fe, en jätte och en häxflicka (se omslaget). Det här med bortskämda, odrägliga barn är förresten en sak som verkar återkomma i engelsk barnlitteratur; jag tänker på Eustace i Narnia-böckerna och de övriga fabriksgästerna i Kalle och chokladfabriken.

Det är ganska överbefolkat i handlingen med väsen av diverse slag. Harpyor, sjöjungfrur och veskrikor vimlar omkring i sina respektive habitat, och ska man anlägga ett genusperspektiv kan man säga att det finns starka kvinnliga karaktärer både på den goda och den onda sidan. Det finns dessutom anledning att fundera över förhållandet mellan arv och miljö vad gäller prinsen.

196. Maria Bergström och Emily Ryan: Bernadotte, vår franske kung

Historien om Karl XIV Johan berättas av hans son Oscar (I, skulle han bli) i ett fiktivt brev till hans blivande hustru Josephine. Det innebär att den stannar omkring 1823 och för tiden därefter bara har en kort epilog. Fram till dess är det den kända historien om advokatsonen från Pau, som blir militär och tack vare franska revolutionen kan bli officer, fast han inte är adlig, och så småningom marskalk av Frankrike och kung av Sverige. Däremot är det nytt att det skildras i serieformat, och att man ibland får vara med och höra repliker som man förstås inte kan vara säker på har yttrats precis så:

I samma serie av album finns också andra som handlar om Birger Jarl, Fet-Mats, Carl von Linné, Selma Lagerlöf och regalskeppet Vasa.

195. Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja släktforska. Genvägar till din släkts historia

Mina synpunkter på en annan grundbok i släktforskning, som också är kurslitteratur, är delvis relevanta även här. Den här är från 2009, och det har hänt en del sedan dess också vad gäller vilka källor som finns tillgängliga via nätet och olika typer av abonnemang. Här är syftet att överbrygga gapet från nutid till de yngsta källor som är tillgängliga med hänsyn till sekretessgränsen på 70 år. Det gapet är en lucka - förlåt metaforträngseln - som jag har identifierat i mina släktforskningsansträngningar, och det ska framhållas som lovvärt att den fylls.

194. Doris Lessing: Om katter

Med förra boken i projektet med de kvinnliga nobelpristagarna kom jag i fas med det tänkta tempot, en i månaden. Med den här håller jag tempot, och nu känns det överkomligt att före årsskiftet läsa de återstående två, även om en av dem nog får betraktas som vettande åt det tyngre hållet.

Det här är å andra sidan inte alls tungt, utan en fin skildring av hur det är att leva med katter, som Doris Lessing gjorde större delen av livet, och inte minst hur katterna lever med oss människor. Det börjar redan under hennes uppväxt på en afrikansk farm, där dagens syn på sällskapsdjur inte riktigt har slagit igenom, och fortsätter sedan i olika bostäder i England. Den som har minsta erfarenhet av katter kommer att känna igen sig.

(I den här utgåvan ingår både en ursprunglig version och två kortare tillägg om Rufus och El Magnifico, två sentida tillskott i familjen.)

193. Henrik Bromander: Allt jag rör vid försvinner

Henrik Bromander har varit produktiv i olika genrer, men just här har han skrivit manus åt andra serietecknare, som får sätta sin bildprägel på framställningen. Det är svårt att sammanfatta någon eventuell gemensam nämnare mellan novellerna - som de väl får kallas - men det är ofta lite jobbig stämning, om man får uttrycka det lite banalt. Någon säger eller gör något som någon annan inte tar emot som förväntat, någon säger eller gör något som är helt olämpligt i sammanhanget eller så är det någon som helt avstår från att säga eller göra något förväntat. Allt är inte bra - och framför allt inte roligt - men en hel del är läsvärt.

192. Jean Winand: De egyptiska hieroglyferna

Trots ganska omfattande lingvistikstudier har jag lyckats undgå att lära mig elementa vad gäller hieroglyfer, inser jag när jag läser den här lilla populärvetenskapliga översikten. Här får det räcka med att säga att det inte bara är en bildskrift utan betydligt mer intrikat.

Jag vill påstå att det här är en beskrivning som är alldeles lagom omfattande för att man ska förstå, men inte frestas att hoppa över något. Det är både hieroglyfernas historia och hieroglyfstudiets historia, och om jag ska fortsätta med något skulle det vara det senare. Inte minst är jag nyfiken på Champollion, som knäckte nöten (eller vilken metafor man föredrar) när konsten att läsa hieroglyfer länge hade varit bortglömd.

191. Åsa Schwarz och Sara Tingvall: Viskningar

Sara Tingvall är enligt uppgift huvudperson i en roman av Åsa Schwarz, men jag får erkänna att jag inte riktigt förstår vilken funktion denna lek med fiktionsnivåerna fyller. Liksom tidigare har jag också en annan uppfattning än Storytel om vad som är skräck. Det här är en konstig korsning av storstadsaction och spökhistoria, som jag inte hade fortsatt på om den vore en roman. Nu kommer den undan genom att ta slut innan jag ger upp.

190. Kristoffer Leandoer: Fika på vägen

Jag tycker Storytel har lite problem med sin definition av skräckgenren. Det blir inte skräck bara för att det är övernaturligt, och det är den här novellen ett exempel på. Odöda skogsfarbröder på vägkrog är inte det som får kårarna att löpa längs min ryggrad.

189. Lars Wilderäng: Berget

Det här var en oväntat bra liten berättelse om en man som undersöker de nedlagda(?) anläggningarna i bergrum i den svenska glesbygden, dit rikets militära och politiska ledning skulle flytta i händelse av krig. Inte minst är glesbygden väl beskriven med sina avstånd och egenheter.

188. Sara Stridsberg: Beckomberga

Månadens cirkelbok var den här uppmärksammade, Augustprisnominerade romanen av en numera akademiledamot. Allt det här gjorde att jag tog mig an den med viss bävan, som inte lindrades av ämnet mental (o)hälsa. Men det visade sig onödigt att bäva i den omfattningen. Det är inte feelgood, men inte heller ohanterligt tungt, och framställningen är faktiskt på gränsen till lättläst med korta kapitel.

Det framskymtar på olika håll att det här ska vara självbiografiskt åtminstone i viss utsträckning. Man får hoppas att inte riktigt allt är det, för då har huvudpersonen Jackie inte haft det så lätt med en far på Beckomberga och en mor som reser bort från henne när hon är i nedre tonåren, så Beckomberga blir hennes fasta punkt i tillvaron. Personalen verkar inte heller ha ett alltigenom sunt förhållande till patienterna. Men som sagt, det är inte svårläst och lämnar inte mig med någon klump vare sig i halsen eller magen.

187. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 9. Tjäldalens hemlighet och Kossan Mura på äventyr

I den andra berättelsen är det kossan Muras tur att vara på äventyr, mycket likt hunden Urax' dito för ett par nummer sedan. Då är den inledande mammuten roligare, även om dess återuppväckande inte är helt realistiskt (som om resten av den här mytologin vore det).

186. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 8. De mystiska fotspåren

Ett nytt mysterium, och det må väl vara mig obetaget att avslöja hur det hänger ihop med fotspåren. Det är skåningar med träskor (fast här heter det ju trätofflor, så de borde inte kalla sig Träskofolket), som vederbörligen avhånas på ett sätt som jag möjligen blir onödigt stött av. Men de har i alla fall bronsålder hos sig, så de har bättre yxor än stenåldersfamiljen Hedenhös.

185. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 7. Urax på äventyr och Hedenhös får en älg

I den här delen är det hunden Urax, av oklar ras, som är på äventyr, och utan att spoilra för mycket kan man säga att han har anledning att se glad ut. I den andra delen kommer det en älg och bor hos familjen, till glädje inte minst för hästen Hårfagre.

184. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 6. Mysteriet med den sönderslagna skiffertavlan

Barna Hedenhös i serieform kastar sig mellan genrerna, men det här är nästan så det motiverar en taggning med "Deckare". Pappa Ben blir av med en skiffertavla, där han har ritningen till en uppfinning och misstänker vad vi idag skulle kalla industrispionage. Skärlock på Holmen, detektiven med det ljusröda håret, får vara med igen, och har här en god vän vid namn Knottson. Jämfört med någon mellandel känns det som om Bertila är tillbaka i originalform.

183. Erich Kästner: Emil und die Detektive

Man kan få akademiska poäng för både det ena och det andra. Här kan man läsa tyska deckare för att utöka sitt ordförråd, och det gör jag i höst. Den här klassiska ungdomsdeckaren valde jag som första bok, för jag tänkte det skulle vara ett bra sätt att komma igång - relativt lätt, relativt tunn och relativt bra, hoppades jag. Det stämde ganska väl, men de berlinska ungdomarnas språk krävde en del lexikonarbete, och inte bara i en vanlig tysk-svensk ordbok. Annars tyckte jag det var påfallande hur väl boken ändå har stått sig, när den fyller 88 i höst. 20-talets Berlin är fint beskrivet, även om Emil förstås inte går på kabaré utan bara vill ha tillbaka de pengar som mannen i plommonstopet har stulit från honom på tåget. Själva gåtan är kanske inte så avancerad, utan här är det mer äventyret i storstaden för småstadspojken Emil som står för spänningen.

182. Per Clemensson och Kjell Andersson: Släktforska steg för steg

Kursen, som ni kanske minns från ett tidigare inlägg, fortsätter med den här introduktionen till släktforskningens hantverk och källor. Nu ska jag inte försöka recensera den med minsta anspråk på professionalitet, men jag noterar att det är en upplaga från 2008, som tryckts om sedan dess. Det märks, för utvecklingen går fort vad gäller vilket material som levererats till landsarkiven och vilka källor som finns tillgängliga via nätet. Den som får välja bok själv rekommenderar jag faktiskt en annan, som var kursbok på den studieförbundskurs som var min första introduktion till ämnet.

181. Hans Alfredson: Julsaga från år 2051

I samband med Hans Alfredsons bortgång återpublicerade Sveriges Radio den här julnovellen från 2011, vilket jag missade just då. Den duger att höra när som helst, inte bara till jul, och novellerna ligger ute ett år för lyssning. Det är ett mail från framtiden till en tioåring 2011, och handlar förstås om julen. Firandet har förändrats på de 40 år som gått, men en del är också detsamma. Som alla bra framtidsskildringar säger den också något om vår egen tid. Ta en kvart och lyssna på den här pärlan.

180. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 5. Jakten på Urtomten och Stripa blir Hedenhösare

I den här femte delen i serien om Barna Hedenhös kommer Kurres syster Stripa (som hon heter på grund av sitt hår) till familjen och får bli tvättad och borstad:

Det andra äventyret inom de här pärmarna är roligare, en skildring av hur vissa jultraditioner kom till redan på hedenhöstiden.

179. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 4. Kurre lär sig flyga och Hur familjen Hedenhös fick en katt

När det passar smiter jag emellan med en eller ett par delar i seriebokserien om Barna Hedenhös. Den här delen känns eventuellt lite oinspirerad jämfört med de tidigare. Ordvitsarna och anspelningarna på nutid är få; snarare är det en äventyrsserie med vissa pedagogiska anspråk:

178. Helena Dahlgren: Kallelsen

Enligt Storytels presentation ska den här novellen vara i H P Lovecrafts anda, och det kan jag nog hålla med om. Det är smygande och krypande obehagligt, utan att riktigt bli blodisande. Sin starkaste sida har den i att vara skriven i dagboksform med den inbyggda osäkerhet om berättarens trovärdighet som det ger.

177. Magnus Engström: Skuggfärd

Om inte omslagsbilden är tillräcklig så framgår det ganska fort att det här är en obehaglig framtidshistoria om försvinnande och förföljelse, ofta berättad med snabba klipp:

Jag blir inte riktigt fångad av berättelsen, utan tycker att bilderna ibland tar över. Frågan är om det är bra eller dåligt när det är en serieroman.

176. Paula Hawkins: Marians julklapp

Paula Hawkins slog igenom med The Girl on the Train för ett par år sedan (men egentligen hade hon skrivit annat under pseudonym tidigare). Jag läste den när den var nästan ny, och uppskattade den i sin genre.

I den här novellen är det lite samma sak, någon som iakttar någon och på eget bevåg gör sig delaktig i denna någons liv. Förra gången var det en tågpendlare som tittade in i ett hus från baksidan, här är det en granne, och det är nästan ännu läskigare.

Jag gillar ju det korta formatet, särskilt vad gäller att lyssna, men här är det nästan i kortaste laget, bara nio minuter. Frågan är om inte idén hade hållit för en normallång novell.

175. Arthur Conan Doyle: Sherlock Holmes. Tecknade klassiker 1

Jag hade inte riktigt kopplat att den här serieversionen av Sherlock Holmes också är lättläst i ordets formella betydelse. Det går alltså ganska fort att ta sig igenom de tre historierna, men jag är imponerad av hur bearbetningen ändå håller kvar spänningen och alla viktiga ledtrådar. Det är tre av de verkliga klassikerna som är utvalda: "De rödhårigas förening", "En skandal i Böhmen" och "Det sista problemet", och eftersom de är tecknade av tre olika tecknare (i tur och ordning Jens Andersson, Loka Kanarp och Knut Larsson) får också Holmes och Watson olika utseende i de olika berättelserna:

Holmes får förstås tillfälle att utöva sin talang att avslöja okända detaljer om folk:

Watson däremot är lite bakom som vanligt, förstärkt av den Marty Feldman-liknande blick han har fått i den sista berättelsen:

För att inte tala om att han i sin rutighet påminner om Ture Sventon.