141. Ulf Kvensler: Låt vågorna göra resten

Upplägget i den här spänningsromanen är mycket lovande. Det handlar om författaren Marcus som gjorde en succédebut för ett antal år sedan med en roman tydligt inspirerad av hans tid på prestigeskrivarutbildningen Biskops-Arnö. Sedan har han skrivit två böcker till, som var och en har sålt lite sämre än den föregående, och nu jobbar han som brevbärare när han inte har korta påhugg som gästlärare på skrivarutbildningar (dock inte av Biskops-Arnö-status, förstår man). I detta läge blir han kontaktad av en gammal bekant från utbildningen, Ernst, som har avancerat till en central roll i Kultursverige. Han har nu skrivit en roman med både litterära och kommersiella anspråk, men vill inte gärna skylta med sitt eget namn i sammanhanget. Hans idé är att Marcus ska hjälpa honom att placera den på ett förlag genom sina kontakter och sin agentur för en publicering under pseudonym. Det går inte riktigt som planerat, för plötsligt finner sig Marcus i situationen att hans agent och hans förläggare tror att det är han som har skrivit boken, och de är mycket intresserade av alltihop utom just pseudonymlösningen.

Sedan snurrar det på, och det går inte att säga mycket mer utan att förstöra läsnöjet. Det blir en historia av den sorten där det blir viktigt vem som vet vad, och om utmaningen är störst för läsaren eller för Marcus att hålla ordning på det vet jag knappt. Som många sådana berättelser handlar den också om hur lätt det är att i en sådan situation göra något man inte trodde att man var kapabel till. Titeln antyder något om det, men den djupaste innebörden av den står inte klar förrän alldeles på slutet. Författaren lyckas hålla mig intresserad hela vägen, för när det är någon timme kvar av lyssningen är jag helt oförmögen att se hur det ska gå att få ihop ett slut med någon form av trovärdighet. Ändå lyckas det ‒ inom genrens ramar, ska understrykas. I verkligheten hade något agerande inte uppfattats som helt trovärdigt, tror jag. Men så fungerar det ju med fiktion. Det är inte underligt att jurygrupper i olika prissammanhang har fastnat för Ulf Kvensler.

140. Therese Bohman: Kammakargatan

Ett tidigare verk av Therese Bohman jämförs av en bedömare på omslagsfliken med Hjalmar Söderberg. Snarare än dennes melankoliska flanerande får den här kortromanen mig att tänka på Klas Östergrens skildringar av den stora våningen på Hornsgatan i Gentlemen med uppföljare. (Det finns fler som har gjort den kopplingen, ser man när man surfar runt bland recensionerna.) Inte bara figurerar en lägenhet som rimligen bör vara större och dyrare än de boende skulle ha råd med, berättarjaget i Kammakargatan delar också namn med sin författare, precis som det i Gentlemen figurerar en författare som heter Klas Östergren.

Det hela utspelar sig på nittiotalet, och fiktionens Therese Bohman flyttar till Stockholm för att läsa kulturvetarlinjen på universitetet. Hon hittar bostad i form av ett hyresrum i en förort, men genom bekantskapen med en kurskompis, Andreas, får hon möjlighet att hyra ett krypin på vinden på Kammakargatan. I en större lägenhet längre ner i huset bor Andreas med sin kompis Roman, som pluggar, jobbar extra på antikvariat och dessutom producerar ett litteraturfanzine. Therese finner sig snart tillbringa sin mesta tid i denna större lägenhet, inte minst eftersom där hålls fester nästan varje helg.

Själv har jag bara distanskurserfarenhet av just Stockholms universitet, men jag gick på ett antal introduktionsmöten och A-kurser på nittiotalet på ett annat stort universitet och känner mycket väl igen delar av Thereses tillvaro. Där är såväl tidlösa (inbillar jag mig) inslag som att navigera rätt bland kurslitteratur och tentor som mer tidsbundna detaljer, såsom att betala terminsräkning och få ett papperskvitto. Och antikvariatet där Roman jobbar har jag både besökt och handlat på, fast det är stängt sedan 2019. Det har hänt mycket på de tjugoåtta år som har gått sedan den fiktiva Therese kom till Stockholm.

Mer än handlingen är det ändå stämningen som definierar den här historien. Även om den nog har drag av flanörens (flanösens) melankoli är den i min läsning mest en förväntan inför det vuxenliv som börjar här.

139. Claire Keegan: Foster

Claire Keegan har hyllats för sina noveller och liknats vid Alice Munro. Det här får väl kallas för en långnovell eller möjligen kortroman med sina omkring åttio inte alltför välfyllda sidor, men den är i alla fall lång nog för att publiceras på egen hand här. (Den har också kommit ut tillsammans med en annan historia av ungefär samma längd inom gemensamma pärmar.)

Inte bara formatet är sparsmakat utan också stilen. Det handlar om en flicka som, av skäl hon inte är klar över, kommer till ett barnlöst par på landet, möjligen släktingar, möjligen vänner till hennes föräldrar. Där lämnas hon, och hennes pappa kör därifrån. Hon får ett rum att bo i, kläder att använda och skulle nog av en utomstående betraktare uppfattas som barn i familjen. Själv är hon alltså omedveten om vad hon gör där och varför hon inte får vara hos sina föräldrar och syskon.

Det här är en synnerligen skickligt berättad historia, där nästan ingenting händer, men ändå är det spännande. Det är på sätt och vis mer imponerande än när en författare använder alla effekter som finns för att skapa spänning. Huvudsaken är ändå inte hur det slutar, utan allt det som inte berättas.

138. Mark Twain: A Dog's Tale

Inte ett öga torde vara torrt efter läsning av denna novell, som symptomatiskt nog efter första publiceringen i tidskrift (julnummer!) gavs ut av National Anti-Vivisection Society. Det är en hund som berättar själv och det utspelar sig vid en tid när människans syn på husdjur var en annan än idag. Den tappra berättaren räddar familjens baby från en brand, men husfadern misstar sig och slår hunden med en käpp. För att bara nämna något. Mellan händelserna är det också ganska roligt när hunden försöker förklara långa och svåra ord.

137. Mats Jonsson: De jävla barnbarnen

Mats Jonsson är mest känd som serieskapare, och det är som sådan vi har träffat på honom tidigare i den här bloggen. Men här har han alltså fått tillfälle att skriva radionovell, och det gör han faktiskt alldeles utmärkt. Intressant nog är han också relativt igenkännlig trots bytet av medium.

Det utspelar sig i en avfolkningsbygd någonstans norrut. Det skulle mycket väl kunna vara i eller nära Kramfors, där Mats Jonsson är uppvuxen och nu bor igen. Kanske finns det något subtilt tecken som jag missar eftersom jag aldrig har varit där, men beskrivningen av de många tomma affärslokalerna och den tynande Rotaryklubben kräver ingen direkt lokalkännedom för att vara relaterbar.

Det som händer gäller ett författarbesök som Rotary är med och ordnar. För den som har varit på några sådana är det också stor igenkänning när rullatorerna drar in. (Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå när Mats Jonsson själv var på biblioteket i grannbyn för några veckor sedan, men tänker mig att han har stor erfarenhet att använda när han ska beskriva den sortens evenemang.)

Efter att ha varit kritisk mot de flesta radionovellerna ett bra tag blev jag glad att det äntligen kom något som jag uppskattade. Inte minst Rolf Lassgårds inläsning bidrar till det.

136. Antoine de Saint-Exupéry: Lille prinsen

Mina minnen av den här klassikern var ganska dimmiga, faktiskt så dimmiga att jag nu undrar om jag överhuvudtaget har läst boken tidigare, eller om jag bara har tagit del av den i TV:s Boktipset eller liknande. Men den uppfattning jag gick in i den här läsningen med, att det är en underlig historia, den kvarstår. Den som vill ha en resumé av handlingen kan hitta en sådan på annat håll. Här ska bara sägas att jag tror att det tänkta djupet i berättelsen undgår mig, men det kan bero på min ofullkomlighet.

135. Frances Hodgson Burnett: The Secret Garden

Senaste bokcirkelboken var den här brittiska klassikern från tidigt 1900-tal, som jag tror att jag har läst för länge sedan, men inte kom ihåg mer än huvuddragen i. Nu blir det spoilers, varom läsaren härmed är varnad.

Det handlar om Mary (till höger på omslaget ovan) som har blivit föräldralös och därför skickas från Indien till England för att bo hos sin farbror (det vill säga sin fasters man, oavsett vad vissa översättningar vill ha det till), som hon aldrig har träffat. Det blir inte mycket umgänge nu heller, för han är mest på resande fot, och Mary tas om hand nödtorftigt av tjänstefolket på hans herrgård i Yorkshire. Så småningom upptäcker hon på egen hand att hon också har en kusin, Colin (till vänster på omslaget), som är sängliggande med oklar diagnos. Ingen av dem har haft någon normal barndom, och ingen av dem är till att börja med särskilt sympatisk.

Så tar sig Mary ut från herrgården och upptäcker trädgården i allmänhet samt en hemlig trädgård i synnerhet. Den har varit Colins döda mors ögonsten, och de båda tar sig an dess upprensning. Till sin hjälp har de Dickon, ett naturbarn från heden som har osedvanligt god hand med växter och djur, förutom att han är ett friskt och starkt föredöme för Mary och Colin. Sensmoralen är att om man bara tar sig samman och är ute i friska luften blir man också frisk. Det är väl inte riktigt sant, men man blir å andra sidan inte friskare av att ligga i ett mörkt rum och älta att man kan bli puckelryggig och dö, som Colin har gjort i tio år.

Vi tyckte överlag att det var trivsam läsning, inte minst att författaren verkar ha haft en sund inställning till barn och uppfostran vid en tid när det kunde vara hur som helst med det. Några av oss hade läst förr, men uppskattade ett återbesök.

134. Edgar Allan Poe: The Devil in the Belfry

Edgar Allan Poe skrev mycket utöver de detektiv- och skräcknoveller som brukar finns med i samlingar och antologier. Ett exempel är denna berättelse, som ska vara satirisk, berättas det på Wikipedia, vilket verkar vara grunden till strömningstjänstens presentationstext (eller om det är tvärtom). Jag hade lite svårt att följa med i den omfattande miljöbeskrivningen av den nederländska(?) byn där alla invånare är intresserade av klockor och kål, och tror att det här kan vara en historia som kommer bättre till sin rätt om man läser den själv i bok eller på skärm. Det sistnämnda kan man göra här.

133. Mattias Edvardsson: Vykort från en mördare

Tidigare har jag varit ljum i min inställning till Mattias Edvardssons nya serie med polisromaner, men i den här andra delen lyfter det betydligt. Inte minst är själva gåtan riktigt bra, och jag undrar om det inte beror på att den tar ett steg i riktning mot det orealistiska, paradoxalt nog.

Liksom tidigare handlar det om Gunni Hilding som egentligen är ordningspolis i Trelleborg, men även nu blir inlånad till en mordutredning. Hon ska förmodligen vara en relaterbar person med fel och brister som alla vi vanliga människor kan identifiera oss med, men lite för ofta är hon bara offer för sitt dåliga självförtroende. Tillsammans med henne finns ungefär samma kolleger som förra gången, och de tycker själva att de är för få för att kunna bedriva en riktig mordutredning. Det tycker jag också, men jag förstår ju att det inte går att ha hur mycket folk som helst med i handlingen i en bok.

Den bärande idén är att en mördare varskor sina offer medelst vykort i brevlådan. På vykortets framsida finns en kyrka, intill vilken offret senare hittas. På baksidan finns skrivet ett datum, som visar sig bli offrets dödsdag. Det hela är så surrealistiskt att det kunde vara hämtat från den gamla tidens pusseldeckare, så man får inte bli alltför ilsken på Trelleborgspolisen för att de inte tar varningarna på allvar från början. Jag som gillar just den sortens deckare tycker förstås att upplägget är högst förtjänstfullt.

Miljön med kyrkor och kyrkogårdar är naturligtvis också tacksam för en författare att göra något av. Nu har jag dessutom lyssnat på boken vid precis rätt tid på året, för den utspelar sig i slutet av oktober och början av november, och då kan man lätt relatera till sådant som att det blir mörkt redan vid halvfemtiden och att det mesta på slätten är grått och brunt. Inget av det har dessutom ändrats sedan det nittiotal när handlingen äger rum.

Om inte nivån hade höjts hade jag hoppat av den här serien så här dags, men nu ser jag i stället fram emot nästa bok. Eftersom det också finns en parallellt löpande tråd om Gunnis privatliv, vilken ännu inte är färdigutredd, kommer det med all sannolikhet en sådan.

132. John Ajvide Lindqvist: Svinen

Det finns tydligen en hel genre som kallas hillbilly horror, framgår det i baksidestexten på den här något atypiska John Ajvide Lindqvist-boken. Den utspelar sig i Sverige, så kanske skulle man ha hittat någon annan beteckning, som inte i lika hög grad för tankarna till USA:s landsbygd. Å andra sidan är vi väl bekanta med de troper som antas höra dit.

Det handlar om ett dansband på dekis, Tropicos, som numera mest spelar på invigningar av gallerior och bilfirmor, fast man förstår att de har haft mer glansfyllda dagar. Vad som händer är att de och deras buss blir kidnappade av ett par syskon, verksamma som grisbönder, men också långvariga fans till bandet. Därefter sparas det inte på effekterna, och det är svårt att komma ifrån intrycket att författaren mest är ute efter att testa gränserna för vad man kan tilllåta sig i skönlitteratur på ett vanligt förlag. Varningen på framsidan, som finns i utförligare varianter både på baksidan och i ett förord, är förstås ett sätt att locka läsare, inte sålla fram de läsare som kan tänkas tåla det hela. Och med den här läsaren lyckades det knepet. Kanske är det meningen att det här ska vara roligt, eller i alla fall underhållande. Jag blir mest trött, samtidigt som jag uppskattar att boken bara är på ungefär hundra sidor. Det tror jag är vad konceptet håller för, även för den som uppskattar det mer än jag.