104. Lars Mytting: Systerklockorna

Senaste bokcirkelboken blev av praktiska skäl lyssning för min del. Det hade nog varit bättre att läsa den själv i pappersform, inte för att det är minsta fel på inläsningen, men en del berättelser gör sig bäst för egen läsning. Jag tror det har något att göra med att miljö och stämning är bärande inslag.

Det utspelar sig i en liten norsk by i slutet av 1800-talet. Där finns huvudpersonen Astrid Hekne, som är i tjänst i prästgården när den här handlingen börjar. (Det är en sanning med modifikation för det finns återblickar flera hundra år tillbaka.) Byns stavkyrka ska säljas till Tyskland, där den ska sättas upp på nytt för att visa den fantastiska skandinaviska arkitekturen. Till byn kommer därför en tysk arkitektstuderande, Gerhard Schönauer, som ska teckna av byggnaden så att den kan byggas upp likadan igen. Mellan honom och Astrid uppstår tycke, och eftersom både hon och prästen på sitt håll fram till dess har bespetsat sig på att de skulle kunna bli ett par blir det något av ett triangeldrama. Det är ändå inte alls hela sanningen. Mycket handlar om kyrkan och de två klockor som skänkts av en av Astrids förfäder, till minne av två systrar som dog.

Flera i cirkeln var närmast överväldigande positiva. Jag är normalpositiv, för det är absolut en bok som har sina kvaliteter. Det finns två delar till i en trilogi, och dem kommer jag nog att ta mig an så småningom.

103. Sylvain Vallée och Mark Eacersall: Tananarive

Den här serieromanen handlar om två gamla vänner och grannar. Om man berättar att den ene har varit familjejurist och den andre har haft ett mer äventyrligt liv på olika håll i världen kan nog de flesta gissa vem som är vem av de två herrarna på omslaget. Mycket tidigt i handlingen, så tidigt att det knappast är en spoiler att berätta det, avlider äventyraren Jo (till höger), och advokaten Amédée (till vänster) tar på sig att reda ut vissa saker i hans förflutna för att dödsboet ska kunna hanteras. Det för honom till olika ställen i Frankrike och Belgien, och det originella är möjligen att Jo också är med på resan. Vi förstår nog att det bara är i Amédées fantasi som dessa samtal förs, men sedvanliga markörer för dröm eller hallucination saknas. Det blir förstås ett äventyr för den av de båda som inte varit särskilt äventyrlig tidigare, för att inte tala om att han får upptäcka att vännerna möjligen inte kände varandra så bra som han trodde.

Här är några underhållande blinkningar till omvärlden, såsom att Jo har lämnat efter sig potentiellt värdefulla originalupplagor av serien Pinpin:

Trots de realistiskt tecknade miljöerna misslyckas jag med att hitta de flesta i verkligheten (det vill säga Google Maps), men här är Palace Justice i Lille i norra Frankrike:



som i verkligheten saknar skylt, men annars inte skiljer sig nämnvärt.

Slutet är tyvärr inte alls vad jag hade önskat mig, men fram till dess är det riktigt bra.

102. Joaquim Weibull och Paco García: Mordet på Olof Palme

Det här kallas en "dokumentär serieroman", men det är inte hela sanningen. Här ingår visserligen en berättelse i serieform, men också en textdel (låt vara illustrerad) som kallas "reflektioner och kommentarer". Det handlar, som torde framgå redan av omslaget, om Stig Engström, numera känd som "Skandiamannen", och tesen är att det var han som sköt Olof Palme. Här ges också en förklaring på hur det kan ha gått till som, även om den bygger på vissa antaganden om tillgång till vapen, håller ihop på ett sätt som inte alla teorier om mordet har gjort.

En bidragande orsak till att det framstår som trovärdigt är Paco Garcías dokumentära tecknarstil, som går igen i både stort och smått:

 

Själv blir jag varken mer eller mindre övertygad om Engströms roll i det hela än vad jag var tidigare. Det här är inte platsen att utveckla det, men att en kompetent utredning borde ha intresserat sig mer för Engström än vad som gjordes, det tror jag att många håller med om.

101. Maria Turtschaninoff: Mantikoran

Det här är ingenting för lättskrämda, men dit räknar jag mig inte ‒ i varje fall inte när det handlar om övernaturligheter och väsen som normalt inte finns i vår värld. En mantikora är ett människoätande fabeldjur, normalt utrustat med lejonkropp och människohuvud, fast lejonkropp verkar inte just det här exemplaret ha. Däremot har den/hon alldeles för många tänder för att de riktigt ska rymmas i munnen, och det är ett annat av mantikorans kännetecken. Det är också det som gör att Li blir övertygad om att hennes pappas nya sambo Nina är en mantikora. Att Nina lagar god mat med mycket grädde är bara ytterligare ett tecken, nämligen på att hon vill göda upp Li och hennes bror Jonas innan hon äter upp dem.

Det är skickligt av författaren att lyckas övertyga oss läsare om att den här fantasin är verklig, för efter ett tag är vi lika säkra som Li på att det förhåller sig så. Illustrationerna av Peter Bergting gör sitt till, men texten står för allraminst halva effekten. Om man ska analysera är det nog jagperspektivet som är avgörande, för vi befinner oss hela tiden i Lis tankar och verklighet, och där är ju Nina en mantikora, det är bara det att pappa inte märker eller vill se det.

Det är inte ofta jag lyckas ligga så i framkant med utgivningen som med den här boken, som kom ut bara för en dryg månad sedan. Men den har blivit uppmärksammad i den tynande bloggosfären, inte minst hos Kulturkollo (som inte alls tynar, ska understrykas). Den förtjänar alla läsare den får.

100. Johan Svedjedal: Den rätta knycken. Astrid Lindgrens Vi på saltkråkan

Johan Svejdedal avhandlar här hela fenomenet Saltkråkan, även om tonvikten ligger på TV-serien, som kom först, och boken som bygger på den. Sedan avtar djupet i framställningen när den övergår till de filmer som följde upp, men alldeles på slutet hinner han faktiskt med ett kort avsnitt om den nyinspelning som är på gång.

Författaren är ju akademisk litteraturvetare och det märks på framställningen. Han har gått igenom arkivmaterial och läst tidningar från tiden, så både recensioner och bioannonser kan redovisas. Det gör att man ibland kommer lite långt från skärgårdsmiljön, som väl idag är det som Saltkråkan lever mest på. Jag hade gärna sett något mer om inspelningsplatserna idag, exempelvis. Men inget av det som finns med är något som jag hade velat stryka, och det är väl ett gott betyg i sig.

Ny kunskap för mig var att Ulf Björlin, som har hyllats för den musik han skrev till TV-serien, faktiskt stal temat från en fransk barnvisa, Nous n'irons plus au bois.

99. Ruth Rendell: Vem var Doon?

För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var Lotta Olsson i DN som skrev om Ruth Rendell i somras för att uppmärksamma att det hade gått sextio år sedan hon debuterade med just denna bok. Det är också första boken om kommissarie Wexford, som skulle återkomma i sammanlagt tjugofyra böcker, och dessutom förekom i en TV-serie, som jag dock inte har sett.

Det är en smygande spänning redan från första sidan, när en mr Parsons kallar på polisen, eftersom hans fru är försvunnen. Polisen tycker att det är väl tidigt att slå larm redan efter ett par timmar, men maken är övertygad om att det har hänt henne något. Efter ett par kapitel hittas hon död i ett skogsparti, och det riktiga polisarbetet kan ta sin början.

Wexford är ingen karismatisk gestalt. Lotta Olsson liknar honom vid Martin Beck hos Sjöwall/Wahlöö, och det är inte så dumt som jämförelse. På samma sätt som Beck är Wexford en kompetent yrkesman, som vet att omge sig med folk som kan sina saker (även om poliskollektivet inte kan sägas vara speciellt uppmärksammat här). Han är ingen övermänniska, utan tragglar på med vanligt polisarbete, som att säkra spår från brottsplats och tala med folk i mrs Parsons omgivning.

Det märks att tiden har gått sedan den här boken utspelar sig. Kvinnorna är hemmafruar och ett centralt tema i upplösningen hade inte kunnat vara ett överraskningsmoment idag. Men som tidsdokument är det intressant läsning, inte minst som exempel på hur en deckardebut kunde se ut 1964.

98. Thomas Petersson och Claes de Faire: Avkragad. Tankar om tro, svek och förlåtelse

"Avkragad" är den informella termen för när en präst eller biskop förlorar sin rätt att utöva ämbetet. Det hände för Thomas Petersson i början av 2022. Fram till dess var han biskop i Visby stift men också över Svenska kyrkans församlingar i utlandet. Det var första gången sedan femtiotalet som en biskop blev föremål för den åtgärden, och förra gången handlade det om Dick Helander, som hade dömts för ärekränkning genom ett stort antal anonyma brev i samband med biskopsvalet i Strängnäs. Thomas Peterssons förseelse var av ett helt annat slag; han hade haft en utomäktenskaplig relation med en person som var anställd i stiftet. Det ansåg Ansvarsnämnden, som numera hanterar sådana ärenden, stred mot de löften han hade avgivit vid vigningen. Till saken hör att ansvarsnämnden inte har någon annan påföljd att dela ut än just "avkragning".

Nu har det alltså gått ett par år, och att Petersson skulle komma med en bok var kanske inte helt oväntat i dessa tider, när de flesta offentliga personer med någon form av kris bakom sig förväntas göra det. Han varvar kapitel som handlar om processen fram till och strax efter beslutet med sådana som utspelar sig under en fjällvandring som han och hans hustru gör. Ingen av de båda trådarna kommer så nära hans egna tankar att den här publiceringen känns motiverad, är mitt intryck. Det är inte ointressant, fast om processen framkommer inte så mycket mer än man har kunnat läsa i medierna när det hände. Snarare är det väl vi läsare som har anspråk på att "tala ut"-genren ska vara oerhört öppen. Jag kan ha all sympati för att det finns delar av hans och hustruns relation som de vill behålla för sig själva, men då är frågan varför man skriver en bok.

97. Alex Ahndoril: Jag blundar och ber

Privatdetektiven Julia Stark, som vi träffade för första gången i förra boken, har nu konsulterats av en Dramaten-skådespelerska som hävdar att hon stalkas av sin (före detta) pojkvän. Saken är bara den att pojkvännen är, eller i varje fall antas vara, död sedan några år. Första steget i en sådan utredning borde vara att ta reda på hur det verkligen förhåller sig med det, men Julia väljer en annan väg genom att anta att stalkandet är verkligt, och att frågan om vem det är får redas ut så småningom.

Skådespelerskan är för tillfället engagerad i repetitionerna av Macbeth, vilket kan vara viktigare än det verkar. När pojkvännen dog − om han nu gjorde det − spelades nämligen samma pjäs med samma regissör och samma ensemble. (Det här gör förresten att det finns anledning att citera den del av pjäsen som givit upphov till både Maria Langs En skugga blott och Ingmar Bergmans Larmar och gör sig till.) Dramatens passersystem och det  faktum att stalkern verkar ha bedrivit sin verksamhet både där och hemma hos sitt offer gör att ensemblen blir den avgränsade grupp misstänkta som pusseldeckaren närmast kräver.

Föregående bok gav inte all bakgrundsinformation om Julia själv, men här fylls bilden i, så att vi förstår både varför hon går med käpp, har ärr i ansiktet och ogillar fysisk kontakt. Gissningsvis ska den delen göra oss sympatiska till hennes annars något kantiga personlighet, men jag blir aldrig särskilt intresserad. Likaså kan jag inte förmå mig att engageras i den tunna tråd som handlar om hennes kärleksliv, oavsett om det gäller hennes ex Sidney eller någon annan.

Det är tydligt att författarna gillar den gammaldags pusseldeckaren och försöker plantera om den i nutid, den nutid där kriminaltekniken egentligen borde göra sådana intriger omöjliga. Försöket lyckas sämre här än i föregående bok, om det nu beror på miljön eller personuppsättningen eller bådadera. Försöken att ge Julia en bakgrundshistoria är också för fristående från det som händer i berättelsens nutid för att fungera. Jag fattar inte något definitivt beslut idag, men när fortsättningen kommer är det inte säkert att jag följer med.

96. Christoffer Carlsson: Gustavssons hundar

Det här är en novell av den sorten som på ytan inte alls är särskilt spännande, men ändå lyckas hålla fast en ända till slutet. Det är också en sådan historia som inte ska förstöras med alltför omfattande förhandsinformation. Men man kan konstatera att Christoffer Carlsson lyckas väl med att beskriva den halländska landsbygden, där han också har placerat sina senaste kriminalromaner. Den framstår både som en plats att längta bort från, som Alicia, och en plats som vissa inte kommer sig för att lämna, som Linus, som är berättarröst. Gustavssons hundar spelar egentligen bara en biroll, men alls inte oviktig, när man får reda på hur det hänger ihop.

95. Matthew Costello och Neil Richards: Thick as Thieves

Det handlar inte alltid om mord i de här kortdeckarna ‒ det finns väl gränser för hur många som kan dö i ett litet samhälle som Cherringham. Den här gången är det i stället ett förmodat fornfynd från den tid då romarna behärskade Britannien. Om det är äkta är det värt en hel del pengar, så mycket att det kan vara till stor glädje för vem som helst. Möjligen missar jag något, men det verkar som om värdet på något sätt ska fördelas på den åldriga lady som äger marken där det hittas, på hennes fattige arrendator och på de två odågor som medelst metalldetektor har hittat föremålet i fråga. Dessutom kopplas två konkurrerande experter in för värdering.

De båda parhästarna Sarah och Jack är inte officiellt engagerade i fallet, för oavsett vem av alla misstänkta som är skyldig till att fyndet försvinner från ett kassaskåp så är de överens om att någon utredning inte behövs. Det avskräcker inte dem, och naturligtvis tar de reda på hur det hänger ihop. På vägen får Jack spela dollarmiljonären Osgood Fielding från Texas, vilket borde få de bildade att bli misstänksamma. Men så bildad är det tydligen ingen som är, utan vi läsare (lyssnare) får chansen att känna oss smartare än de medverkande.

Det blir en trevlig omväxling med den här sortens historia, som dessutom kan förmedla lite riktig historia. Utredningen är knappast av pusseldeckarklass, utan mer beroende av tålamod i spaning, men jag tycker fortfarande att det här är underhållande lyssning.

94. Jan G. Bruhn: Man kan inte säga nej

De här novellerna från Ekström&Garay kan vara lite vad som helst vad gäller såväl kvalitet som genre. Den här är en historia om en affärsresa till Kina, som inte blir helt som planerat, bortsett från att själva resan egentligen alls var planerad att äga rum. Det är inte dåligt vare sig språkligt eller innehållsligt, men jag är inte säker på att jag uppfattar vad som är meningen med det hela.

93. Marie Carlsson och Sten Tolgfors: Statsrådet och glöden

Enligt alla normala bedömningskriterier är det här ingen bra bok. Ändå lyssnar jag igenom tio och en halv timme, vilket väl tyder på att den har kvaliteter av något slag. Kanske kan jag reda ut varför, om jag försöker.

Det handlar om Bengt-Anders Pålsson, som blir statsråd, närmare bestämt biträdande vice statsminister, när regeringen behöver kompletteras med någon senior och inte alltför ambitiös företrädare för partiets kärnväljare. Han är lika överraskad som de flesta andra, för att inte tala om hur frågande han är till vad han förväntas göra. Till sin hjälp får han som stabschef Alicia Svensson, som råkar ha en åldrig farfar med förflutet som adjunkt. Den som kan sin Bo Balderson uppfattar förstås anspelningen på de två huvudpersonerna hos honom.

Det är inte den enda anknytningen till Balderson, för parallellt med mycket annat pågår det i den här boken också en jakt på vem som är personen bakom pseudonymen. Det har det spekulerats mycket om genom åren, och formellt är väl den gåtan fortfarande olöst. Här är det ett antal fiktiva medverkande som det gissas på.

Ovanstående får räknas till den här bokens goda sidor, och är anledningarna till att jag lyssnar färdigt. Däremot är intrigen i övrigt inte mycket att skriva hem om. Det finns ett oförklarat dödsfall, och det pågår en undersökning av vad som kan tänkas ha hänt i samband med det. Det är emellertid inte huvudsak förrän i andra halvan av boken, som därmed blir påtagligt baktung. På baldersonskt manér far också huvudpersonerna runt och ställer till oreda i olika sammanhang. Mest utarbetat (och utdraget) är  ett besök i skolans värld, där alla kan förvånas över betygssystemens korta livstid och andra underligheter.

Författarna vill så mycket, och möjligen hade det blivit lite bättre om någon hade kunnat trimma ner vissa avsnitt. Nu finner man sig ibland fast i något som präglas av berättarglädje utan samma nivå av berättarförmåga. Intrycket blir som sagt kluvet.