13. Lydia Davis: Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare

I höstas var jag för första gången med i bloggen Kulturkollos nätburna bokcirkel, och nu är det dags igen. I skrivande stund har diskussionen inte börjat, men jag skriver här redan nu för att få med boken i januari månads statistik.

Jag hade nog inte valt den här på egen hand, men så mycket roligare att det visar sig vara en bok som jag verkligen uppskattar. Till formen är det en novellsamling, men en ovanlig sådan. De flesta texterna är mycket korta, ibland bara några rader, ibland upp till en sida. Några få är längre, några tiotal sidor. Det betyder att läsningen inte blir som den brukar när man läser noveller, att en berättelse räcker till ungefär ett lagom långt läspass, utan man hinner ofta igenom tio eller tjugo olika i en sittning. Kanske hade den ändå vunnit på att läsas i småportioner under längre tid än som en vanlig bok under den halva vecka jag nu har plöjt den på i samma takt som en roman.

Formen gör också att man kastas mellan olika huvudpersoner och miljöer på ett lite ovant sätt, men det tycker jag man lär sig ganska fort. Det finns också två genomgående teman för vissa av berättelserna. Ett är drömmar; ett antal av de korta novellerna har markeringen "dröm" allra sist, och är så absurda som drömmar kan vara. Men det intressanta är att de inte är ensamma om det - en del noveller som saknar markeringen är minst lika drömlika. Det andra temat är "Flaubert", där ett antal utdrag ur Flauberts brev komponerats om till noveller, som faktiskt passar bra ihop med de övriga.

Bland det jag tycker bäst om är de suggestiva titlar som en del noveller har fått; "En berättelse om stulen salami", "Brev till en producent av frysta ärtor" och "Äta fisk i ensamhet" är några, men det det finns många fler (och de handlar inte alls bara om mat). Ibland leker författaren med språkets möjligheter på ett sätt som inte är så beroende av innehållet, som i "Vändbar berättelse", som jag inte kan avstå från att citera i sin helhet:

I original heter samlingen Can't and Won't, och det gissar jag syftar på den här betraktelsen:



Den svenska översättningen är titeln på en annan berättelse, som är ganska typisk för det vardagliga men lite, ja just obekväma, i många av novellerna. De handlar om helt olika saker, som husdjur, korta möten mellan främlingar på resa, mat (jfr ovan) och mycket annat. Ändå finns det någon genomgående känsla som är svår att beskriva men gör att det här är en bok som skiljer sig från det mesta andra jag läser (och det ska alltså tolkas positivt). Kanske man kan säga att den är bra på ett alldeles eget sätt.

På baksidan citeras The Independent: "Av alla skönlitterära författare i dag måste Lydia Davis vara den som är mest citeringsvänlig." Det beror förstås till stor del på att så många av novellerna är så korta att de kan citeras i sin helhet, men också på att det finns alldeles utsökta formuleringar. Ska jag välja bara en till blir det "Minnesrunor i lokaltidningen", där en eller ett par meningar ur varje nekrolog citeras och så småningom visar det formelartade i den genren. Jag kommer nog inte att på ett tag kunna ta på allvar sådana texter som säger att den avlidne tyckte om katter och trädgårdsskötsel.

För den pågående novellutmaningen bockar jag av nummer 27, "en novell där böcker spelar en stor roll", med "Den dåliga romanen", där huvudpersonen gång på gång försöker ta sig igenom en bok hon(?) inte gillar. Därmed har jag bara kvar åtta av de 40 punkterna när utmaningen vid månadsskiftet är kommen halvvägs.

12. Bo Balderson: Statsrådet och döden

Årets deckarprojekt är en omläsning av Bo Baldersons elva deckare. Det sker i formen av en (mycket) liten läsecirkel, där vi två deltagare tänker träffas en gång i månaden, med paus i sommar, så det går jämnt ut med året. Jag har, tror jag, läst alla elva tidigare, även om det var länge sedan och inte skedde systematiskt. Min medläsare läser för första gången.

Den här första delen introducerar "statsrådet", som förblir namnlöst, men i den inledande personförteckningen presenteras som "politisk oskuld med fjorton barn". Han har blivit inrikesminister mest av ett misstag, men sitter sedan kvar och verkar ha hittat en balans mellan politik och familjeliv som bygger på att andra sköter bådadera. Berättare är hans svåger, adjunkten i historia med samhällslära Vilhelm Persson, en hypokondrisk pedant, som blir ganska rolig utan att han själv avser det (Balderson är förstås helt medvetet humoristisk).

Det hela äger rum på statsrådets sommarställe på det fiktiva Lindö i Stockholms skärgård, där det gäller att hålla reda på vem som bor var av statsråd, landshövding, justitieråd, professor med flera:

Jag har - som den trogne följaren kanske minns - en viss faiblesse för deckare med personförteckning och kartor och tycker alltså att detta är mycket lovande.

När den ensamt boende nobelpristagaränkan i litteratur Beata Gyllenstedt (se ovan) hittas mördad får statsrådet som högste ansvarig för polisen tillfälle att gripa in. Lite konstigt är det att ingen reflekterar över detta ministerstyre, och lika konstigt är det att statsrådet, "far till fjorton barn men barnsligare än något av dem", som adjunkt Persson formulerar det, då visar sig vara en skarp iakttagare som drar de slutsatser polisen inte lyckats med.

Bortsett från att det är ett statsråd som agerar detektiv är det en ganska klassisk deckare. Här finns adjunkten i Watsons roll som krönikör och assistent, den begränsade kretsen misstänkta och inte minst en av de bästa upplösningar ("alla samlade i biblioteket") som jag har läst på länge. På slutet är det faktiskt mycket spännande på ett sätt som får mig att glömma det absurda i förutsättningarna. Varenda liten ledtråd redovisas av statsrådet, så både adjunkten och läsaren får känna sig dragna vid näsan.

Vi var båda nöjda med upplevelsen av välformulerad berättarglädje och ser fram emot att fortsätta med kommande delar. Själv minns jag från min förra Baldersonläsning vissa inslag som jag trodde var återkommande i varje bok, men de verkar introduceras senare. Framför allt är den politiska satiren här ganska snäll och inte särskilt ymnig. Jag vill minnas att det kommer mer av sådan.

11. Gunnar Ericsson: Järtecken över Svitjod

Den här tredje Svitjod-boken av Gunnar Ericsson (med illustrerande karikatyrer i vikingastil av Ewert Karlsson, signaturen EWK) avhandlar Stora Hårstjärnans År 957 (i verkligheten 1957 med Arend-Rolands komet). Debuterar i denna bok gör berättaren Völse Skrönaglad, dock inte som genomgående krönikör, som han blir senare.

Det handlar mycket om "ålderstrygd" (pension) och den "tvångstrygd" (obligatorisk tjänstepension) som Socialdemokraterna vill införa. De borgerliga tävlar om att vara mest frivilliga i frågan, Folkpartiet och Högerpartiet med en gemensam linje och Bondeförbundet (nu omdöpt till Mittmannaflocken, det vill säga Centerpartiet) med en egen:



Annars är det ungefär som tidigare, mest tjuvnyp åt Folkpartiet, lite åt Högern och inte så mycket åt de andra. Kommunisterna verkar man kunna lämna nästan helt åt sidan här som i den riktiga politiken vid den här tiden.

En annan debutant för året är handelsministern Gunnar Lange under namnet Stormund Snyftegod. För en gångs skull berättas det också varför någon får sitt namn, den här gången för att Lange under en resa till Frankrike varit svårt förkyld och måst snyta sig hela tiden, vilket av fransmännen ("frankerna") tolkats som beroende på sinnesrörelse.

10. Mikael Niemi: Svålhålet

Den här novellsamlingen har stått i hyllan hos mig i tio år utan att bli läst, troligen skaffad efter att jag hade läst Populärmusik från Vittula, som jag minns att jag tyckte rätt bra om. Den här går däremot inte riktigt hem hos mig, om man säger så. På nätet verkar det finnas två läger, ett som gillar den och ett som ogillar den, och det senare jämför den, till det förra lägrets stora förtret, med Liftarens guide till galaxen. Det gör att en del faller på plats för mig. Få saker är så tråkiga som sådant som ska vara roligt utan att vara det.

Det är tyvärr ofta ett pubertalt grottande i kroppsvätskor, som gör att jag undrar om jag helt enkelt är för gammal för att uppskatta det. Däremellan glimtar det till med vad som kanske skulle kunna tolkas som civilisationskritik, men det kommer helt i skymundan för mig. Många av de nitton novellerna saknar helt handling och är bara nedslag i någon del av universum, där jordmänniskor och rymdvarelser kommit i kontakt med varandra. Noveller kan ju för all del vara utformade på olika sätt, men det här känns snarare ogenomtänkt än något annat.

För novellutmaningen bockar jag ändå av (som nummer 30 och 31 av de sammanlagt 40 punkterna nu när utmaningen närmar sig halvtid vid månadsskiftet):

3. En novell med en siffra i titeln: 0.002 (det är så många röster standardröster jorden har i det kosmiska parlamentet, att jämföra med de 385 som den i novellen gästande civilisationen har)

och

18. En novell av en augustprisvinnare: Svålhålet (för att välja vilken som helst av de övriga 18).

Det var väl egentligen den här sista punkten som fick mig att ta fram boken överhuvudtaget.

9. Hans Fallada: Hur skall det gå med Pinnebergs?

Månadens bokcirkelbok på temat "Europa (runt)" var denna tyska mellankrigstidsklassiker, som dessutom kommit i en nyöversättning 2014, där "med" i titeln är utbytt mot "för". Den versionen läste de övriga i cirkeln, men jag hade redan denna i hyllan, från den tid när bokklubbarna gav ut böcker i snygga klotryggsband:

Det handlar om ett par år i ett nygift pars liv, när de flyttar från en småstad till Berlin och de får byta jobb och bostad när det är ont om bådadera, samtidigt som de också får barn. Det är inte en traditionell berättelse med början, mitt och slut, utan mer ett utsnitt ur något pågående, där man får gå bredvid och titta på ett tag. Utan att skriva läsaren på näsan ger det också en intressant bild av Tyskland vid den här tiden, efter 20-talets inflation och precis när nazismen börjar göra sig gällande på allvar. Dessutom är den här och var ganska rolig mitt i det ganska eländiga.

Vi var överlag positiva i cirkeln och pratade en del om hur huvudpersonerna är skildrade så att man får sympati för dem, trots att de inte alltid gör som man själv tycker hade varit bäst. En del av det verkar nog värre nu än när boken kom (det här med att lämna spädbarn ensamma hemma flera timmar känns ju inte så modernt).

8. Gunnar Ericsson: Stora tvetalans år

På omslaget till denna andra del i sviten med politiskt satiriska krönikor i vikingamiljö av riksdagsmannen Gunnar Ericsson poserar utrikesminister Östen Undén ("Östen Jämläge") i fören(?) på ett vikingaskepp. Innanför omslaget är det ungefär som föregående år, möjligen mer dagsaktuellt, om den föregående boken på ett allmännare sätt handlade om hur riksdagen ("tinget") arbetar. Det berättas därför till exempel om valet ("allstriden") 1956:

där Bertil Ohlin (FP) och Jarl Hjalmarson (H) siktar mot Gunnar Hedlund (BF) och Tage Erlander (S),

Det handlar inte heller riktigt bara om politik, utan också om en del andra samhällsföreteelser, såsom det nya med skönhetstävlingar och segrarinnan i en sådan:

Anita Ekberg, som väl är den av två medverkande i boken som levt ända till förra året. Den andra lever än och är den gästande drottning Elizabeth av Storbritannien ("Bett Skönöga"), som dock inte spelar huvudrollen i sitt kapitel. Det gör i stället statsrådet Ulla Lindström ("Ulla Läpalätt") och hennes vägran att niga i sammanhanget, men vad som inte framgår av bilden är att hon bugade på samma sätt som de manliga statsråden. (Det var inte heller så att drottningen neg för statsrådet.)

7. Guillermo Martínez: Morden i Oxford

Guillermo Martínez är argentinare och matematiker och har enligt omslagsfliken tillbringat en tid som doktorand i Oxford. Romanen handlar om en ung argentinare som kommer till Oxford, möjligen som doktorand, men jag har lite svårt att få klart för mig hans akademiska status. Där slutar likheterna, får vi hoppas, eftersom det sedan dör folk omkring honom på ett sätt som kopplar dödsfallen till matematiska gåtor.

Jag hade kanske för höga förväntningar på den här boken, men jag är tyvärr lite besviken. Det blir aldrig så spännande som det behöver vara i den här sortens bok, utan snarare puttrar det på i en lite småmysig stil som mer påminner om äldre deckare. Miljön med Oxfords universitetsinstitutioner och colleges, de roddtränande studenterna på Themsen och ett inackorderingsrum hos en äldre dam (med ett förflutet tillsammans med den nu filmaktuelle Alan Turing!) är det däremot inget fel på. Den som har varit där har säkert ännu trevligare än jag i det avseendet.

6. Gunnar Ericsson: Hänt och timat i Svitjod

Gunnar Ericsson var riksdagsman för bondeförbundet (och bror till Astrid Lindgren). Han skrev också 18 satiriska årskrönikor utifrån premissen att årets händelser inträffat tusen år tidigare, under vikingatiden. Dessa har jag samlat på mig, som jag samlar på mig en del annat, nämligen för att det är roligast att ha kompletta serier av något.

Den här första behandlar såvitt jag förstår riksdagsåret 1955-56, då de stora politiska frågorna var avskaffandet av motboken och folkomröstningen om högertrafik. Det är alltså ett tag sedan, minst sagt, men det är inte alldeles omöjligt att följa med i händelserna. Till hjälp har man också en lista över ord och namn, så man förstår att grundkväde betyder partiprogram och överblotare ärkebiskop. Namnen är en sak för sig, och är det något som fortfarande är bekant om de här böckerna är det nog den uppfinningsrikedom som Ericsson hade när det gällde att döpa om de aktuella politikerna till något vikingaaktigt. Möjligen har han inte riktigt hunnit utveckla talangen till fullo i den här delen.

På titelbladet seglar ett vikingaskepp med nio herrar (de få kvinnliga politikerna får inga vikinganamn utan kallas bara "sköldmö"), tecknat av Ewert Karlsson, signaturen EWK, som också följde med i alla de 18 åren:

Från vänster är det riksdagsmannen Adolv Olsson i Gävle, här kallad Adolv Stämbaskälver (som en anspelning på Einar Tambaskälver), vice talmannen Martin Skoglund i Doverstorp, som dock inte förekommer i texten eller namnlistan det här året, jordbruksministern Sam Norup, här kallad Sam Digre, socialministern och tillträdande finansministern Gunnar Sträng, kallad Gunnar Hakfast, och, liggande, den avgående finansministern Per Edvin Sköld med vikinganamnet Edvin Guldhunger:

Främst i båten återfinns partiledarna för de fyra största partierna, Högerpartiets Jarl Hjalmarson ("Jarl Väderskutt", eftersom han redan på 50-talet använde flyg under valturnéerna; jfr också vingarna på hjälmen!), Folkpartiets Bertil Ohlin ("Bertel Pendelkråka", en elakhet angående partiets påstådda vinglighet och anspelning på Ottar Vendelkråka), Bondeförbundets Gunnar Hedlund ("Gunnar Milde") och statsminister Tage Erlander ("Tage Slingerskank"):

Den partiledare som inte fick vara med i båten finns på egen bild inne i boken, kommunisten Hilding Hagberg, kallade Hilding Röde:

Det är väl en smaksak om man tycker det här är vass satir eller inte. Själv tycker jag det är tydligt att regeringen, som var en koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, kommer ganska lindrigt undan, och de som är värst utsatta är Folkpartiet: "Sålunda härskade bland pendelkråkorna en mångfald åsikter och de kunde hysa upp till tre, ja på senare tid fyra meningar i varje fråga." Bertil Ohlin framställs som humorlös och högdragen, men det kanske han uppfattades som av enskilda riksdagsmän från andra partier.

Vi får väl se hur långt jag orkar i serien, för böckerna bli tjockare efter hand (den här var bara 64 sidor). Men det vore roligt att faktiskt ha läst allt från början till slut.

5. Václav Erben: Den begåvade skomakarens död

Den trogne läsaren torde erinra sig att Václav Erben är ett av mina läsprojekt, dock utan att jag håller vare sig fast eller högt tempo med det. Det här är den femte av de sex polisromaner om kapten Michal Exner som finns översatta till svenska. Man börjar känna igen konceptet, men som med genrens goda författare är det inte till nackdel, utan man kan känna sig belönad med att få tänka "ja, just så brukar han ju göra".

Exner har den här gången semester och befinner sig i en liten landsortsstad med tillhörande gammalt slott, sådana som det finns massor av i Tjeckien. Har man som jag varit där (och passerat tre olika sådana städer) känner man precis igen miljön, även om det här utspelar sig under 70-talet när landet var kommunistiskt och hette Tjeckoslovakien. Ett par gånger skymtar det fram, till exempel när något sägs vara "socialistisk egendom", men annars är det faktiskt nästan fritt från politik. Polisen verkar arbeta på samma sätt som i de deckare om svenska och anglosaxiska förhållanden som jag läser mest av, men här förekommer förstås inga dissidenter eller någon politiskt farlig brottslighet.

Staden med slottet heter i boken Opolná, men källor på nätet verkar luta åt att det ska föreställa Opočno nära polska gränsen. En snabbgenomgång av lite bilder motsäger inte det, men jag har inte gått i Exners fotspår med Google maps för att kontrollera.

Exners semester innebär att han under en del av boken får ägna sig åt en (för läsaren) ganska underhållande katt-och-råtta-lek med de poliser som skickats ut från Prag med anledning av ett mord i slottsparken. Han förutsätts nämligen avbryta semestern och ta befälet i utredningen, men så länge de inte får kontakt med honom är det ju omöjligt. Som den ladies' man han är har han förstås helt andra anledningar att vistas i staden.

Jag tycker det här är trivsam läsning, och ett gott deckarhantverk utan att bli särskilt spektakulärt. Det är ont om riktiga cliffhangers (med hela 119 kapitel hade det nog blivit för ansträngande), men ändå spännande så som det blir när nya fakta tillkommer i precis den takt som behövs för att hålla läsarens intresse vid liv. Däremot är det, som jag tidigare har klagat på hos Erben, alldeles för mycket folk. En klassisk förteckning över medverkande hade inte varit dumt.

4. Britt G. Hallqvist: Festen i Hulabo

Mycket uppskattad i bekantskapskretsen är denna versberättelse om ett antal djur som blir bjudna på fest hos bonden Jöns i Hulabo. Det är något oklart varför den finns i mitt bibliotek, för jag har inga egna upplevelser av den från passande ålder. Den ska förstås inte bedömas med samma måttstock som den mesta annan litteratur jag läser, men jag tycker att den i sin genre är ganska rolig, och borde vara möjlig att läsa i alla fall några gånger med bibehållen uppskattning för en vuxen högläsare.

3. Ulla Löfgren: Mord och toner

Att läsa en ny författare i veckan behöver ju inte betyda att man kastar sig över centralafrikansk poesi med en gång. Man kan också stanna i sin invanda komfortzon gamla svenska deckare. Ulla Löfgren har jag alltså inte läst tidigare, och det verkar som om jag inte kommer att göra det igen, för det här är den enda bok jag kan få fram att hon skrev. (Eventuellt kan jag ju läsa om denna när jag har glömt vem mördaren var.)

Miljön är en sällskapsresa till Salzburg under ledning av en ung lovande kompositör och en ung musikstuderande dam, vars småkokande kärlekshistoria aldrig riktigt kommer loss. I ressällskapet om sjutton betalande ingår journalisten Git Winge, som är den amatördetektiv som tar sig an Fallet (bokstavligen, ty en av deltagarna faller utför ett stup på en utflykt till Berchtesgaden och Hitlers Örnnästet). Det är ungefär som förväntat i den här sortens deckare, nämligen alldeles orealistiskt om man vill veta något om hur en mordutredning går till, men trivsamt om man inte bryr sig så mycket om det orealistiska.

Det märks att det har gått ett tag sedan 1959 när boken kom ut. Numera åker man inte på sällskapsresor där man bor i privatrum, till exempel hos en Frau Kuntze på Schrannengasse (åtminstone gatan verkar finnas i verkligheten), där man delar detta privatrum med en obekant (jag tänker lite på Stig-Helmer och Ole) och framför allt inte där detta privatrum saknar varje bekvämlighet (Frau Kuntze kommer med hett vatten i kanna på morgonen, och det är inte för att brygga te).

Det är annars ont om sådana tidsmarkörer som Trenter strösslade med, men en medföljande trebarnsmamma med operatokiga barn förfasar sig över "kvitt- eller dubbelt-flugan", men "de får inte vara med och tävla. Det är inte nyttigt för barnen att radion gör dem till stjärnor." Salzburg lever ju lite på att vara tidlöst, så man kan känna igen sevärdheterna om man har varit där senare. Gits promenad uppför Kapuzinerberg tror jag att jag själv har gått en augustidag, dock 1999 och inte 1959.

Själva gåtan är inte så lysande i den här boken, vars starka sida är miljön - både Salzburg och sällskapsresan - och de olika, ganska karikerade resenärerna. Även om man inte själv har rest i den här formen känner man igen den kalenderbitande äldre herrn, den dominanta hustrun med undergiven make, den beskäftiga damen som gärna själv skulle vara reseledare med flera. Det är faktiskt ganska roligt, utan att för den skull nå H.-K. Rönbloms klass. Lite synd är det att det inte blev fler böcker av Ulla Löfgren, för Git Winge skulle absolut vara intressant att se på hemmaplan.

2. Richard Bach: Måsen. Berättelsen om Jonathan Livingston Seagull

Årets projekt är inte att läsa allt av en viss författare utan i stället att gå utanför komfortzonen genom att varje vecka läsa något av någon skönlitterär författare som jag aldrig läst förr. Det kan förstås bli en del i samma genrer eller språkområden som jag annars rör mig, men chansen att det blir mer blandat ökar nog ändå.

Den här långnovellen har stått i min bokhylla i snart 15 år utan att bli läst förrän nu, så projektet känns hittills framgångsrikt. Boken verkar ha blivit mycket uppmärksammad när den kom 1970, men höll så pass att denna är ett omtryck från 1988. Det är bara runt 40 glest tryckta textsidor och ungefär lika många med svartvita fotografier av måsar. Det handlar mycket symboliskt om en en mås som vill nå perfektion vad gäller att flyga hellre än bara flyga för att få något att äta. Jag har mycket svårt att uppskatta det här, men tröstar mig med att jag inte är ensam om det. Kritiken verkar ha varit blandad, trots den enorma upplagan.

Med en liten tänjning tycker jag att den kan passera i novellutmaningen som nummer 17, "en novell som utspelar sig på havet".

1. Ulla Trenter: En Jurybok om Stieg Trenters mat

Som en bonus till 2015 års Trenter-projekt lånade jag före jul hem den här lilla boken om maten hos Stieg Trenter, skriven av hustrun Ulla. (På omslaget äter hon lunch med make, dotter och - till höger - fotografen K W Gullers, förebilden till Harry Friberg.) Hon inleder med att citera ur den inledning jag fotograferade av från den första Harry Friberg-boken men - här dricker Friberg Vino Tinto i stället för Vino Rosso! Nu har det framgått på olika håll att Trenter bearbetade sina romaner inför nyutgåvor, så det behöver inte vara ett misstag. Mitt exemplar av Farlig fåfänga är alls ingen förstaupplaga, så det kan ha justerats på vägen.

Om man som jag har läst hela raden om 25 romaner från 1943 till 1967 är det ganska mycket av de utvalda godbitarna som man känner igen. Här finns oxfilén när Friberg och Vesper Johnson äntligen blir du med varandra, delikatessassietterna i Tragiskt telegram och Som man ropar..., spagettin i Milano i Tragiskt telegram, piggvaren på Rosenbad i Eld i håg, picknicken i baksätet på en polisbil i Roparen, piggvarscevichen i Färjkarlen (med förslag till recept på det som i romanen anges ha "halvdussinet hemligstämplade ingredienser"), sillsmörgåsen på Stallmästargården i Sjöjungfrun, sandvikarna på Riche i Guldgåsen och Peggys smörrebröd i Flickan som snavade på guldet. Samt mycket annat som jag kände igen utan att ha fastnat för det så att det har kommit med i respektive bloggpost.

Angående Vesper Johnsons craving för ansjovissmörgåsar så verkar den ha delats med författaren själv; Ulla vittnar om att han uppskattade danska smörrebröd, men "En av Stiegs svenska favoriter var ägg och ansjovissmörgås, just så som man fick dem på de gamla ölkaféerna." Det är heller ingen överraskning att han under 50-talet fick en stor kärlek till Italien och dess mat (och dryck).

Det är ingen fullständig genomgång av all mat som ätits i alla böckerna, men fem av dem gås igenom systematiskt, och det blir ganska intressant som vittnesbörd om hur tiderna och smaken förändrades. Sedan finns det lite recept, som alltför ofta bygger på ingredienser och metoder som jag inte riktigt behärskar (men sugen blir man). Gravad strömming ska jag i alla fall prova, liksom arancio al cardinale, som är en apelsin, skalad med kniv, så allt det vita är borta, ställd på en ananasring, toppad med en persikohalva och ett cocktailbär. Den verkar dock vara hämtad från parets favoritrestaurang i Florens och inte från någon av böckerna.

Sist finns också en bibliografi, omtryckt från tidskriften Jury, men ändå nyttig för den kalenderbitare som inte har uppgifterna på annat sätt.