166. Alva From: En tröskelroman

Understundom råkar man på en bok som på ytan inte verkar komplicerad, men som ändå ger intrycket att den ska förmedla något som man inte kommer åt, fast man förstår att det finns där någonstans. Så lämnar jag den här romanen - om vi nu ska kalla den det. Men det är inte poesi, inte heller noveller eller dramatik, även om vissa avsnitt kan närma sig alla de tre formerna. Det finns korta aforistiska formuleringar, monologer av en berättare i jagform som fyller sin lägenhet med krukväxter efter att ett förhållande har upphört, och dialoger, eventuellt involverande de två som haft ett förhållande, men möjligen inte alltid båda samtidigt. Det är mycket som är öppet för tolkning här, som synes, på samma sätt som man kan se ett abstrakt konstverk, som ändå visar sig innehålla något som kan tolkas föreställande. För min smak blir det här aningen för krävande för att jag ska få utbyte av det, men det kan vara annorlunda för någon annan. Det kan till och med vara annorlunda för mig vid något annat tillfälle.

165. Maria Cinthio och Anders Ödman (red): Vägar mot Lund

Ett och ett halvt kilo bok, bunden i gediget klotryggsband, det känns närmast otidsenligt, men den är faktiskt från 2018. Det handlar om byggandet av Lunds domkyrka, men från det centrala temat finns det många trådar åt olika håll. Ett kapitel av Maria Cinthio behandlar vad som hände i Lund innan dess, det vill säga hur staden kom till och fick kyrkor lite längre söderut än domkyrkan. Huvuddelen av boken är skriven av Anders Ödman och rör sig om hur byggnadsmaterialet från stenbrott i Mellanskåne fraktades till Lund under den långa byggtiden - samt en hel del sidoteman. Två kortare avsnitt på slutet behandlar bergarter och Lunds stadsplan.

Det här är jag förstås inte alls kompetent att ge någon professionell åsikt om. Från min horisont är det intressant och vederhäftigt, om än en smula spretigt genom att vilja ta upp det mesta som har någon beröring med huvudfrågan.

164. Johanna Nilsson: Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

Månadens cirkelbok är både lätt- och snabbläst, trots det tunga ämnet. Utgångspunkten är att en bloggare vid namn Ikaros - som förstås inte är vederbörandes riktiga namn - via e-post har försett sju andra ungdomar med inloggningsuppgifter så de kan läsa bloggen under de hundra dagar som berättelsen utspelar sig. Det framgår redan från början att Ikaros' mål är att begå självmord den hundrade dagen, som dessutom råkar vara nyårsafton. Vi får följa några av ungdomarna som kommer i kontakt med varandra och av delvis olika skäl vill nå fram till Ikaros i tid.

Det blir bara av de här yttre omständigheterna en spännande historia, rappt berättad med stark närvaro i de sociala medier som spelar stor roll (fast kanske ungdomarna nu, fem år efter att boken kom ut, inte längre hänger på Facebook?). Vi i cirkeln är alla betydligt äldre än både karaktärerna i boken och den tilltänkta målgruppen, men tyckte ändå att det var bra och läsvärt.

163. Matthew Costello och Neil Richards: Secrets on the Cote d'Azur

Det är en konst att variera en lång serie böcker lagom mycket, så att läsarna/lyssnarna får något nytt, men ändå kan känna igen sig. Här är det miljön som är det nya, eftersom sir Harry Mortimer och hans lady reser till Rivieran med Le Train Bleu och även i övrigt rör sig i verkligt mondäna sammanhang. I periferin på en tillställning förekommer Pablo Picasso ("Nu var Pablo trött i päran, slog sig ner på Rivieran", som det heter i filmen Picassos äventyr). De flesta centrala karaktärerna runt dem är ändå britter, praktiskt nog eftersom ingen av dem verkar så duktig på franska - underligt när de båda har ett förflutet inom diplomatin. Intrigen handlar om utpressning och är förhållandevis rörig, förutom att det mesta löser sig utan att herrskapet inser hur det ligger till, utan av andra skäl. Helt lyckad är inte den här utflykten, tyvärr.

162. Marianne Mörck: Som ett surr mellan brösten

Marianne Mörck har onekligen en lång och gedigen karriär bakom sig, fast hon inte blev känd förrän hon vid närmare sextio fick rollen som sekreteraren Ebba i Wallander-filmerna, en mycket mindre roll än de hon ofta har spelat på scen. Känd och dessutom folkkär blir man i Sverige inte förrän man har haft en någorlunda stor roll i en TV-serie, och för hennes del hände det med Bonusfamiljen ytterligare några år senare. Det har nog också haft sin betydelse att hennes sceniska erfarenhet till stor del har kommit till utanför huvudstaden, längst tid på det som nu heter Malmö Opera. Man får påminna sig om att hon också har varit i en ålder som gjort det naturligt att hon har gjort många av de stora musikalrollerna, till exempel Sally Bowles i Cabaret, Maria i Sound of Music och Eliza i My Fair Lady. (Den sistnämnda kan man förresten se ett smakprov på om man tar fram Melodifestivalen 1988 på SVT Play och spolar fram till mellanakten. Festivalen sändes från dåvarande Malmö Stadsteater - före arenornas tid - och hade tillfälligt kört ut My Fair Lady med Mörck och Lars Humble i huvudrollerna.)

Allt det här och mycket mer om sin karriär berättar hon i de här memoarerna på ett charmerande anspråkslöst sätt. Hon understryker att hon har haft tur och varit på rätt ställe när chanserna har kommit och att hon har tackat ja till de erbjudanden hon har fått, men intrycket är ändå att hon har jobbat hårt under karriären, och naturligtvis också haft rätt förutsättningar för att bli framgångsrik. Det passerar många anekdoter om både kända och okända, men allt har verkligen inte varit underbart. Det är smärtsamt att höra om hennes barndom hos adoptivföräldrar som var mer angelägna om det yttre intrycket än att man skulle vara lycklig, och - särskilt hennes mamma - verkligen inte tyckte att sång var något man kunde ägna sig åt yrkesmässigt. Det är också tungt att höra om hennes långa förhållande med en alkoholiserad man, som verkligen inte behandlade henne väl. Memoargenren kan ibland bli smetig och gränslös, och det hade det här också kunnat bli, men den avväpnande tonen och det återkommande konstaterandet att hon nu är nöjd med det liv hon lever gör att man snarare är glad att få ta del av hennes liv på ett så generöst sätt.

161. Lars Andersson: Nu

Pandemin gör nu sitt intåg i litteraturen på allvar; det är väl lagom att de böcker som författarna satt och skrev i karantän 2020 kommer ut. Här handlar det om Sten Wadh, universitetslektor i kulturarvsvetenskap med genusinriktning, vilket är lika mycket 2020 som pandemin. Han sitter isolerad i sitt hus på obestämd mindre ort i Mellansverige och har några videoföreläsningar och handledning via telefon och e-post, när han blir kontaktad av Nu, som vederbörande kallar sig. Nu skriver uppsats, oklart var och i vilket ämne, och har några frågor. Sten Wadh kastar sig med viss glädje in i korrespondens med Nu, och den delen av historien är ganska rolig även för oss läsare. Däremot har jag svårare för den del som handlar om hans interaktion med grannarna, länge närmast ett stalkande av en yngre kvinna som solar på terrassen. Inte heller tycker jag att uppslaget med Sten Wadhs plats i kyrkofullmäktige för Sverigedemokraterna (som han inte ens är medlem i) förvaltas så väl. Slutet är tyvärr av den sorten som känns som att författaren fick ont om tid eller papper till skrivmaskinen, om sådant förekommer numera. Inte för att jag alltid fördömer öppna slut, men det här kändes inte som ett slut av någon sort, och det är ju det som stannar kvar som sista intryck.

160. Åke Jonsson: Radion och språket

Författaren till den här boken var själv radions förste särskilt anställde språkvårdare med början 1981, och hade dessförinnan skrivit sin doktorsavhandling om ett så passande ämne som Sven Jerrings språk. Han är alltså själv i högsta grad en del av det han skildrar - också eftersom han var hallåman och sportreporter några år på sextiotalet - men hanterar det väl, tycker jag. Det är inte så konstigt att det under de omständigheterna är den andra halvan av boken, om hans egen tid som radions språkvårdare, som är mest intressant.

Som språkvårdare i ett ljudmedium blir det förstås särskilt tillfälle att ägna sig åt uttalsfrågor, men det finns många aspekter på dem. Det man kanske först tänker på, hur enskilda ord uttalas, är bara en del av ämnet. Här får man reda på hur det gick till när skånskan blev accepterad som uttalsvariant även hos nyhetsuppläsare - tidigare hade den haft lång hävd hos kommentatorer, föredragshållare och liknande - och att det av någon anledning är en dialekt som i ovanligt hög grad väcker lyssnarnas känslor. Men det finns också exempel på andra lyssnarreaktioner, som den här från 1935: "Jag får alltså härmed benäget anhålla hos Eder, att vi måste slippa höra den alltför rysliga stockholmsslang, som ofta höres i radio." Och folk var inte mer belevade före näthatets tid; när programmen 1929 för första gången presenterades av en kvinna inflöt brev med formuleringar som "Bort med käringen" och "Skjut kossan".

Allt var alltså inte bättre förr, men det går inte att komma ifrån intrycket att radiospråket förr var mer enhetligt och vårdat i bemärkelsen ansat. Så kunde det förstås vara när det bara fanns en kanal, antalet medarbetare var litet, och gruppen dessutom ganska likriktad. (I ett annat sammanhang tror jag mig ha läst om att det ansågs upprörande när Lennart Hyland anställdes, eftersom han inte hade akademisk utbildning utan hade sin bakgrund som tidningsjournalist.) Det är väl inte bara dåligt att det har ändrats. Men jag blir aningen nostalgisk av att läsa om "radioföredrag", som det 1935 sändes över 1000 av - det vill säga sådär tre om dagen i den enda kanalen. Vilken folkbildningsinsats det måste ha varit, när radion var det enda medium som nådde avlägsna trakter.

159. Gunnar Bolin: Bibliotekarien i Magdeburg och andra berättelser ur ett radioliv

Det här kan beskrivas som radiojournalisten Gunnar Bolins yrkesmemoarer, utan att för den delen vara heltäckande eller strikt kronologiska. I början får man ändå bakgrunden till att han blev det han blev och hamnade på radions kulturredaktion redan 1987, och det är tydligt att han inte har längtat efter att byta arbetsplats. Till det bidrar inte så lite att han har fått möjlighet att göra så många olika saker där. I den här framställningen förekommer inte minst hans bevakning av ett antal OS och hans år som reguljär utrikeskorrespondent i Berlin i början av 2000-talet. (En eloge inom parentes för att han inte en enda gång använder internglosan "korre", som journalister alltför ofta gör även i material som riktar sig till oss utanför.)

Boken blir en spegel av författarens karriär även på så sätt att den är brokig och blandad. Här möts högt och lågt, finkultur och vardagsbetraktelser, svenskt och utländskt. Hans tid som kulturkorrespondent med hela världen som bevakningsområde gör att filmfestivalen i Ouagadougou samsas med mindre exotiska resmål, och hans släktbakgrund i Centraleuropa gör att Österrike, inte minst Wien, återkommer i både väntade och oväntade sammanhang. Har man läst (eller som jag, hört) hans tidigare bok om släkten Bolin känner man igen inte minst hans något egensinnige far, men det är mycket lite av överlappning i själva innehållet. Här får man stifta bekantskap med "onkel Luigi", Ludwig Hoffenreich, som man kan googla på om man vill veta mer. Det är inte det enda jag har googlat, för övrigt.

Boken är också ett exempel på det som inte är så vanligt, nämligen att nästan vad som helst blir intressant om det berättas av någon som kan berätta och själv är intresserad av det. Han har ju mångårig vana vid att berätta, och det märks onekligen, men han lyckas få mig intresserad av OS, som jag annars är skäligen likgiltig inför, och av diverse kulturyttringar som jag inte hade minsta aning om att de ens fanns. Det vore förstås inte Gunnar Bolin om inte mat spelade en stor roll som kulturyttring (knödel!), och den som är trogen lyssnare av hans och Karsten Thurfjells uppesittarkvällar dagen före julafton får ett kapitel om det. Författaren läser själv, och det behöver nästan inte sägas att han gör det bättre än någon annan hade kunnat göra det.

158. Jonas Brun: Omsorg

Visserligen har jag redan läst månadens diktsamling, men jag smet emellan med den här idag eftersom författaren var på biblioteket i grannbyn och berättade om sitt författarskap. Dessutom talade han en hel del om hur det är att översätta nobelpristagaren Louise Glück; han har översatt Averno och Vild iris, som jag läste i somras. Det var ett intressant evenemang, bättre än de flesta sådana jag har varit på, och Jonas Brun gav ett sympatiskt intryck.

Det här är hans senaste diktsamling, som han också läste lite ur, men han skriver också romaner. I höst kommer det en som bygger vidare på ett tema härifrån, nämligen minnet, och alldeles särskilt hur det går med det för en person som får demens. Där blir också en ordlek aktuell, nämligen att "omsorg" också kan läsas "om sorg". Men det kan vara mycket mer än så. Omsorg kan vara att ta hand om en krukväxt, att måla ögonbryn, att följa en vän till en fest man inte själv vill gå på och mycket annat. Det är en förhållandevis lätttillgänglig poesi som inte laborerar med intrikata versmått eller betydelseladdade symboler, utan man kan läsa den som den är och ta den till sig.

157. Dag Thelander: Innan nån dog

Strängt taget är det här ingen diktsamling, utan en enda lång rimmad berättelse, men den får vara med i årets tema ändå. Den börjar så här:



och där framgår hur versmåttet ser ut. Där jag först läste om den här boken, i en författarintervju i tidningen Skriva, säger Dag Thelander att han inte har hittat att det heter något särskilt, och hoppas att det ska kallas "thelandrisk strof". Till rytmen påminner det om det som används i Kalevala, men där saknas rimmen (och så finns där en hel del annat som kompensation). Det fyller sin funktion, till synes okomplicerat, men det kräver förstås en hel del arbete för att få det att flyta så snyggt som det gör. Som alltid tar det några sidor läsning innan man har kommit in i rytmen.

Själva berättelsen är en historia om en ungdomsfest i villan. Där bor John, som har föräldrafritt, och så dyker det upp en mängd personer, som det kan göra på den sortens tillställningar:



Mest handlar det sedan om Johns barndomsvän Jens, som har bjudit med Saga, en väninna av oklar status - är de ihop eller inte? Hon kommer från Norrland och är ett exotiskt inslag inte bara därför, utan för att det är första gången Jens visar upp något kvinnligt sällskap överhuvudtaget.

Formen kontrasterar på ett intressant sätt mot innehållet, åtminstone när festen kommer loss med sprit, spyor och hångel, allt under det att verserna travar på. Varje rim är inte genialt, men viss genialitet krävs för att fånga ett ungdomligt språk som ändå ryms i rytmen:

Simon nickar tack och frågar

utan att se bort från skärmen:

"Så hur fan har sommarn varit,

har ni bögar klarat värmen?"

eller, en stund senare:

"Grattis mannen, way to go. Hur

ser hon ut då? Details, snälla:"

Nåt i Simons röst får Jens att

ana att det är en fälla.

Men visst finns det originella rim, som "full. Den" och "skulden". Ändå är det kombinationen av form och innehåll som är det verkligt geniala och som gör det här till en unik läsupplevelse.