102. Cecilia Samartin: Señor Peregrino

Sista bokcirkelboken på temat Sydamerika utspelar sig till största delen i USA och är skriven av en författare som nu också är bosatt där. Men vi är vana att tolka våra teman fritt och kreativt.

Huvudpersonen Jamilet invandrar illegalt från Mexiko till USA och får bo hos sin något försupna moster medan hon jobbar på ett mentalsjukhus för att tjäna pengar så att hon kan operera bort det födelsemärke som vanställer hela hennes rygg. På mentalsjukhuset ansvarar hon för Señor Peregrino, som när han är på rätt humör berättar för henne om en pilgrimsvandring som han gjorde i sin ungdom.

Jag var inte så värst förtjust i den här; det kändes som om det alltför ofta inträffade praktiska saker som gjorde att Jamilet kom vidare i livet utan att ordna det för sig själv. Resten av cirkeln höll inte riktigt med, utan tyckte överlag att det var en bra bok och ville här och var till och med läsa mer av samma författare, om man inte rent av redan hade gjort det.

101. John Steinbeck: Pärlan

Tjugo år (och några månader) har den här nobelpristagaren åkt med i flyttar och omsorteringar utan att bli läst. Vad jag minns har jag heller inte läst något annat av John Steinbeck tidigare, så härmed är det en mindre på den långa listan av olästa nobelpristagare.

Det handlar om fiskaren Kino, vars son blir stucken av en skorpion. Kino och hans fru har inte råd att betala doktorn som skulle kunna ge sonen medicin (motgift?), men så hittar Kino en enorm pärla, som han tänker sig kunna sälja för att få råd. Tyvärr drar pärlan mest med sig elände till de redan hårt prövade föräldrarna.

Det här är inte riktigt min typ av litteratur, inte för att jag nödvändigtvis vill att allting ska gå bra för alla, men jag känner inte alls att jag förstår vad som är storheten. Men återigen slås jag av vilken hög klass det var på bokomslagen på 60-talet. Här är det Gösta Kriland som ligger bakom det färgsprakande motivet, liksom för övrigt här.

100. Elvy Ahlbeck: Fallen från skyarna

Elvy Ahlbecks fjärde deckare knyter ihop trådar från de två föregående på så sätt att Patrik, en av de privatundersökande studenterna i På den säkra sidan, nu är färdigutbildad och har fått en lärartjänst i den mellannorrländska kustbygden i närheten av ön Kalven, som figurerade i Mord utan förbindelse.

Historien innehåller ett lik på en landsvägsbuss, förväxling av väskor och en sektliknande församling, edwardianerna, baserad i en liten avlägsen skogsby i samma trakt som Kalven och samhället Drömme, där Patriks alldeles nybyggda grundskola finns. Det tar sin tid innan det riktigt tar fart, tycker jag; länge är det bara lösa ändar som förstås ska passa ihop, men jag har svårt för den sortens deckare där spåren bara blir fler och fler utan att något får sin förklaring förrän ganska sent. Efter ungefär halva boken blir det lite biljakt och raffel, men då hade jag läst flera kapitel på ren vilja.

Det bästa är faktiskt de små belöningar vi får som har läst Ahlbeck tidigare, som när edwardianernas helikopterburne predikant landar på Kalven och ett antal kända medlemmar av släkterna Grels och Månsson medverkar i statistroller. Skolan är för övrigt fortfarande igång, men utan Verna Grahn, som var så kompetent i förrförra boken.

Om man ska ge sig på en sammanfattning av Elvy Ahlbeck, när jag nu har läst allt hon publicerade i bokform, så blir intrycket blandat, både vad gäller kvalitet och innehåll:
- Debutboken Vargen är en riktigt bra småstadsdeckare, förstås präglad av sin tid, men väl i klass med till exempel H.-K. Rönbloms eller Nils Hövenmarks liknande deckare. Rönblom når högre när han är som bäst, men dit når ju nästan ingen. Jag ger den fyra vargar av fem.
- Den Sherlock-belönade, lantliga Mord utan förbindelse har sin starka sida i miljöskildringen och får fyra Kalvar av fem.
- Sedan backade Ahlbeck från böckernas nutid till något decennium före deras utgivning, och hela På den säkra sidan känns som om den faller ur ramen på något sätt. Möjligen är den också skriven före de två tidigare och framplockad ur skrivbordslådan. Den får två danska ostar av fem.
- Med den här aktuella boken tog det sig lite igen, men det är ändå inte alls samma välflätade intrig som i de två första, och det går på tomgång lite för länge. Det blir tre helikoptrar av fem.
- Novellsamlingen Barmhärtighetssystrarna är spretig och lite för blandad för att kunna få ett högt betyg, även om några inslag verkligen är mycket bra. Tre systrar av fem.
- Slutligen återanvändes en del av systrarna i Åtta damer i leken, där idén om kollektiv problemlösning från På den säkra sidan kom till ny, men mer originell och lyckad användning. Den får fyra damer av fem.

Elvy Ahlbecks både starka och svaga sida är att hon inte har någon genomgående miljö och detektiv. Det lämnar öppet för experimenterande, som i till exempel Barmhärtighetssystrarna här och var blir riktigt lyckat. Det gör däremot också att man som läsare inte har något gratis i form av att känna igen personer eller miljöer, och det känns ibland lite som om författaren inte tar vara på sina personers potential. Särskilt de båda familjerna och småstaden i Vargen hade jag gärna läst mer om. Slutomdömet är ändå att Ahlbeck, som så många samtida deckarförfattare, är oförtjänt bortglömd, speciellt med tanke på hennes bästa prestationer, som gott och väl håller för omläsning.

99. Sture Stig: Sherlock Holmes andra sida

Bakom pseudonymen Sture Stig döljer sig Frans Oskar Wågman. Han skrev när seklet (det förra, alltså) var ungt ett par samlingar med Sherlock Holmes-parodier, som det på 70-talet gjordes ett urval från i form av denna samling. Dartmoorserien, som den här boken kom ut i, verkar inte ha blivit långlivad. Jag har bara hittat två nummer.

Sture Stig står i brevkontakt med doktor Watson, som berättar om sådana äventyr med Sherlock Holmes som inte gör sig att publicera på annat sätt. Det kan röra sig om sådant som fall som han inte lyckades lösa eller som på annat sätt inte ställde honom i smickrande ljus.

Sherlock Holmes som gestalt är ju nästan parodisk även i original, så jag tycker kanske inte att satiren är svidande. Men det är rätt roligt och gjort med stor kärlek till förlagan, så det är absolut läsvärt även för den som inte är inbiten sherlockian.

98. Hans-Eric Hellberg: Framlänges

Även om det här exemplaret är införskaffat för några år sedan vet jag att den här delen var den enda av Dunder&Brak-böckerna som jag ägde när det begav sig för sådär 30 år sedan. Och jag tror jag har läst den åtminstone tio gånger förut.

Mats och Päivi får anledning att jaga en väskryckarliga, eftersom Päivi, på hemväg från maskerad, utklädd till gumma, blivit av med sin handväska, eller kartong, som det heter på Hellbergs intressanta slangspäckade svenska. Ungefär samtidigt har också Mats' moster Desideria (som inte heller nu medverkar direkt) och Päivis granne i lägenheten under, Hilda Djus, råkat ut för samma sak. Mats och Päivi klär ut sig till tanter och ger sig ut som lockbeten med varsin handväska. Mats blir relativt snabbt tagen av polisen (radiopoliserna Krossat Glas och Mjuka Olsson, som vi har träffat tidigare), eftersom han råkar vara mycket lik en riktig tant som rymt från ålderdomshemmet Näst sista vilan. Episoden när han återförs dit är frispråkigt elak mot åldringsvården på ett oväntat sätt. Päivi får under tiden stifta bekantskap med det motorburna ungdomsgänget Screaming Eagles och deras klubbstuga i skogen. Så småningom sammanstrålar de och klarar upp vad som har hänt, och den som inte blir överraskad av lösningen måste vara klärvoajant.

Ett minne från tidigare läsning av den här boken är ordet koves, som tydligen ska betyda "krumelur" eller liknande, och verkar relativt dialektalt: "Mats [...] satte peruken på huvudet. Det var inte bara pricken över i, det var prickarna över ö och ü och ä, ringen över å och kovesen på q." Själv trodde jag nog länge att det var en fackterm för "tvärstreck" eller liknande.

97. Håkan Nesser: En helt annan historia

Det här är Håkan Nessers andra bok om polisen Gunnar Barbarotti i Kymlinge. I den föregående tog det ju ett bra tag innan Barbarotti kom in i handlingen. Här är konceptet ett annat - utdrag ur en berättelse ("Anteckningar från Mousterlin"), som handlar om en inte alldeles harmonisk semester i Bretagne fem år tidigare, varvade med en huvudintrig i nutid där Barbarotti till en början är på semester på Gotland med sin relativt nya kvinna. Han har utan att reflektera över det tagit med dagens post till Gotland, och när han öppnar den visar det sig att ett brev är en förvarning om att en viss Erik Bergman ska mördas. Så sker också, och sedan fortsätter den delen på förväntat sätt med polisutredning och mördarjakt. Den andra delen ger så småningom mer och mer bakgrund, och vi får - ovanligt nog i den här sortens deckare - också en helt realistisk förklaring på hur innehållet i denna text kommer till Barbarottis kännedom.

Recensioner, både proffs och bloggar, som jag har läst verkar tycka att den här delen är bättre än den första, men jag kan inte riktigt hålla med. Framför allt tycker jag att det går in för landning alltför hastigt på de sista 30-40 sidorna (av nästan 600) för att det inte ska kännas snopet. Eventuellt känner jag mig också lite lurad av lösningen, och inte på ett bra sätt. Men det skulle jag egentligen behöva läsa om Mousterlin-delen för att vara riktigt säker på. Nessers formuleringskonst är lika bra som alltid, och det förvånar mig inte att han på sistone har övergått till att skriva icke-deckare.

Däremot tycker jag det är synd att de här böckerna har fått så fula omslag. Framför allt den kladdiga skrivmaskinstexten tycker jag inte alls om.