28. Maja Hagerman: Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta

Månadens cirkelbok var så påpassligt vald att den, när vi fick reda på valet, gick att köpa på bokrean. Därför har jag släpat runt på en inbunden version under veckan, billigare än pocketen, om man var alert på rean. Den var faktiskt slut i min vanliga(ste) bokhandel, så det var nog fler än bara vår cirkel som var intresserade.

Herman Lundborg var läkare och psykiater, men har gått till historien som introduktör av ämnet rasbiologi i Sverige. Ämnet är ju sedan länge utmönstrat som ovetenskapligt, men det är intressant att följa hur han etablerar det i en ambitiös anda av att göra något samhällsnyttigt genom att kartlägga vissa egenskaper hos befolkningen. Så mycket mer ironiskt blir det att hela projektet misslyckas, både genom att hans resultat aldrig sammanställs och publiceras och genom att hela utgångspunkten för resonemanget visar sig felaktig.

Ett genomgående tema är kontrasten mellan yta och innehåll. Det blir aktuellt genom hans närmast manipulativa beskrivningar av den egna verksamheten för internationella kolleger, när han i själva verket mest åker runt och samlar in nya data (det vill säga mäter och fotograferar folk, oftast samer), men visar sig också inte minst i hans privatliv, där han inte lever som han lär.

Vi tyckte samfällt att det var en intressant bok, som gav upphov till många diskussionsvänliga teman. Vi i cirkeln har lite olika bakgrund och infallsvinklar och hade därför fäst oss vid olika delar i framställningen, Att den sedan är en viktig bok är förstås inte heller oväsentligt.

27. Catrin Ormestad: Det nionde brevet

Jag är inte med varje gång Kulturkollo har nätbokcirkel, men de gånger jag har varit det har det ofta varit väldigt trevligt. Den här gången - som fortfarande pågår när jag skriver det här - var det en bok som för mig verkligen vann på att diskuteras, eftersom det fanns en hel del infallsvinklar som jag inte hade tänkt på eller artikulerat för mig själv. Dessutom tror jag inte att jag hade kommit mig för med att läsa den på egen hand, och bara det är ju en bonus.

Den kan, om man vill, beskrivas som en blandning av ganska förutsägbara ingredienser. Det är en yngre kvinna som kommer tillbaka till sin barndoms sommarö efter ett antal år utomlands. Det är hennes farmor som nyss har dött och ska begravas. Det är mellangenerationens pappa/son som börjar läsa ett antal efterlämnade brev. Och så är det en dramatisk händelse i dåtid som fortfarande påverkar nutiden. Det kunde bli ganska förutsägbart alltihop och handla om kontrasterna mellan landsbygden och världen eller mellan en äldre och en yngre generation.

Men på något sätt lyckas ändå författaren göra något eget av det här, och det är jag mer imponerad av än av författare som har en enda originell idé som de mjölkar i bok efter bok. Jag tror att en anledning till att det blir bra är att ingenting är dåligt eller ens mediokert. Det är trovärdiga, intressanta, sammansatta personer som agerar (och, inte minst, utvecklas) i en intressant intrig som utspelar sig i en väl beskriven miljö, och allt är skickligt komponerat. Jag har nog läst om en och annan mer intressant huvudperson eller någon (ännu) mer idyllisk skärgård, men när allt det här samlas i samma bok blir det faktiskt riktigt bra.

26. Gunnar Ericsson: Råd och rön i Svitjod

Frågan är om man övertolkar titeln om man tänker sig att den förutom den givna betydelsen också syftar på "rådet", som är så regeringen omnämns, och "rön" som i "ett rö för vinden", syftande på oppositionen.

Det här är den sjuttonde delen i serien där Gunnar Ericsson skildrar svensk politik (och i dessa senare delar också ganska mycket annat som händer) som om det inträffade för tusen år sedan, illustrerat av EWK. Det betyder att det nu handlar om slutet av (1)971 och större delen av (1)972.

Jag har ju antytt mer än en gång att jag inte tycker att det är så roligt i den senare hälften av böckerna som det var i början. Den här är inget undantag. Lite extra tröttsamt tycker jag det återkommande temat aktuell forskning är, gärna med lite Ig Nobel-prisvarning över sig, och påfallande ofta med någon sorts sexuell anknytning. Det var kanske vågat när det var nytt, men nu är det inte så spännande.

Nästa bok är den sista, och då ska jag försöka samla mig till lite sammanfattande kommentarer.

25. Håkan Nesser: Återkomsten

På sidan 276 i denna den tredje boken händer det; Van Veeteren "klev in i de lugubra valven"! Det florerar uppgifter om att Nesser använder "luguber" minst en gång i varje bok, men jag tror faktiskt att detta var första gången i den här serien. Annars känner man igen sig i det stillsamma, återhållsamma språket, som passar bra till en deckare som inte är av det mest rafflande slaget.

En annan gammal bekant, Klimke, finns med precis som i föregående bok, den här gången i uttrycket Klimkes rakkniv: "Du kan inte kräva mer av din samtalspartner än vad du själv är beredd att ge." Han verkar vara något av en multitalang, om det nu överhuvudtaget handlar om samma Klimke. Annars är det en begåvad släkt.

Historien den här gången handlar om en nyss frisläppt mördare, eller i alla fall en man som dömts för två olika mord. Ganska snart efter att han kommit ut från sitt andra fängelsestraff får han själv bita i gräset. Frågan för Van Veeteren och hans kolleger är förstås om mordet på honom har med de båda tidigare att göra. Kollegerna är lite mer delaktiga än tidigare, eftersom Van Veeteren är sjukskriven. Han kan ändå inte hålla sig borta från utredningen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är beundransvärt att vara så hängiven sitt arbete eller sorgligt att inte kunna koppla bort det ens när man är nyopererad.

Huvdpersonen (det vill säga mördaren-offret, inte Van Veeteren) har flera gemensamma drag med Olle Möller, som jag läste om för några år sedan. Han var också framgångsrik löpare och försökte sig på hönsfarmande, förutom att bli dömd för två mord. Men någon dokumentär är det inte alls, och det inte bara för att det utspelar sig i det fiktiva namnlösa landet där Van Veeteren verkar, utan av en hel del andra anledningar.

Kanske jag tyckte att den här delen inte var riktigt så bra som de två första, men det är förstås inte rimligt att vänta sig att en författare som skriver en serie om tio böcker ska överträffa sig själv varje gång. Det är ändå synnerligen läsvärt. Min bloggkollega och bokcirkelkompis som jag håller farten tillsammans med tyckte å sin sida att den här var lite bättre än den förra. Vi ses om fem veckor igen, den siste april, som det heter här.

24. Nils Uddenberg: Gubbe och katt

Den här lilla betraktelsen av psykiatern och författaren Nils Uddenberg, som oplanerat blir husse till Kissen, har fem år på nacken. Jag har nog tidigare tänkt att den var lite tramsig, men så fick den följa med hem från Erikshjälpen i lördags. Folk i min omgivning har läst den och talat väl om den, och det är faktiskt svårt att inte falla för hans sätt att berätta, som ömsom är närmast populärvetenskap om katten som art, ömsom en dagbok om hur katten (hans eget exemplar) avancerar från en korg i trädgårdsskjulet till hustruns säng. Han skriver själv i inledningen att berättelsen är "banal", "kanske till och med lite larvig", men för den som någon gång har levt ihop med en katt - och kanske även andra - är det "helt bedårande", som en citerad recensent säger. Man får nog vara mycket förhärdad för att inte smälta.

För en gångs skull gör jag i min taggning ett avsteg från bibliotekens klassificering. Det är för mig helt oförståeligt hur den kan betraktas som skönlitteratur.

23. Nadine Gordimer: Burgers dotter

Det här skulle vara januari månads kvinnliga nobelpristagare i projektet som jag deltar i (jag föredrar "projekt" framför "utmaning"), och det gick sådär, får man säga. Nu är det rätt mycket av året kvar, så jag hoppas kunna hålla tempot bättre resten av tiden. En anledning att det har tagit tid är helt enkelt de oerhört tätpackade sidorna (till vänster, till höger som jämförelse en annan aktuell bok):

Det tar också oerhört lång tid innan det börjar hända något. Det som nämns i baksidestexten dyker inte upp förrän efter två tredjedelar av boken, och vid det laget känner jag mig inte så lite lurad på den konfekten. Jag har också svårt med växlingen mellan första- och tredjepersonsberättande, som här känns helt omotiverad, eller i alla fall oförståelig för mig.

Det handlar alltså om en ung kvinna i Sydafrika någon gång vid slutet av 70-talet eller så, när till exempel Angola och Moçambique just har blivit självständiga, och de svartas organisationer har fått lite nytt hopp om att något kan gå i rätt riktning. I periferin förekommer eller nämns en del verkliga personer, mest känd förstås Nelson Mandela. Huvudpersonen Rosa (Burger) är som titeln anger i stor utsträckning definierad som dotter till sin far, en vit läkare med vänstersympatier som just har avlidit i fängelse. Det hade kunnat bli intressant, men det kommer liksom aldrig riktigt loss, eftersom det mesta redan har hänt vad gäller Rosas föräldrar, men för henne själv har livet inte riktigt börjat.

Om inte den här boken hade ingått i ett av årets projekt hade jag förmodligen gett upp efter 50 sidor. Nu har den fått vara bredvidläsning under omotiverat lång tid. Jag hoppas att åtminstone en del av de återstående kvinnliga nobelpristagarna ska vara lite mer lättillgängliga.

22. Gunnar Ericsson: Men vad hände i Svitjod?

Nya partiledare i denna årskrönika (slutet av 1970 och större delen av 1971) är Gösta Svartblå (det vill säga Gösta Bohman) i Bromsarena (det vill säga Moderata samlingspartiet) och Thorbjörn Slitstarke (det vill säga Thorbjörn Fälldin) i Mittmannaflocken (det vill säga Centerpartiet). Det betyder att alla de fyra stora partierna har bytt partiledare i denna eller föregående bok. De två avgående syns överst till höger på EWK:s omslagsbild, Gunnar Hedlund på väg ut i skogen, som det stående skämtet har varit i flera tidigare krönikor, och Yngve Holmberg med krycka, väl symboliserande att han avsattes i omröstning på partistämma.

Gunnar Hedlunds avgång ger osökt tillfälle att studera hur EWK:s tecknarstil har utvecklats mellan första boken för femton år sedan och denna:



Något lite av förändringen står kanske Hedlunds egen åldersskillnad för, men inte allt. Och så har han någonstans på vägen bytt vikinganamn från Milde till Sluge.

En annan som inte blev omvald var överhövdingen i De Mångvilliges unghird (det vill säga ordföranden i Folkpartiets ungdomsförbund) Per Trotsvänstre (det vill säga Per Gahrton). Med en rösts övervikt valde man i stället "en ung kämpe vid namn Lars", och när man kollar och upptäcker att det var Lars Leijonborg känns det faktiskt som om krönikorna närmar sig nutid.

21. Australien berättar: Drömtidens framtid

För någon månad sedan läste jag en annan av Bokförlaget Tranans antologier, och nu lånade jag på mig den här, om inte annat för att det är ett närmast idiotsäkert sätt att hitta en novell för novellutmaningens nummer 36, "en novell som utspelar sig i Australien". Nu är det faktiskt inte riktigt alla nitton som gör det, någon handlar om ett amerikanskt par (eller vad de är i för relation egentligen) på resa i Frankrike, och någon annan är av den där sorten som kan utspela sig var som helst. Men de flesta är inte bara skrivna av australiensiska författare utan utspelar sig också där, och jag väljer "Mulet i Velesk" av Gail Jones. Den handlar om hur den icke-existerande staden Velesk oförklarligt letar sig in i väderprognoser i både TV och tidningar.

Annars är vädret en allmän utmaning när man läser skönlitteratur från södra halvklotet. Det gäller att komma ihåg det här med vinter och sommar, och att jullovet är då man badar och slöar i skuggan. Rätt många av novellerna är annars inte påtagligt australiensiska; några gånger förekommer aboriginer men inte så mycket att det egentligen blir något av det. Det känns ändå som om det moderna Australien har ganska mycket med den så kallade västvärlden att göra. Till exempel var man ju med i andra världskriget tillsammans med Storbritannien, USA med flera mot Japan, vilket är temat för en novell. Det hade jag kanske vetat om jag tänkte efter, men det har jag nog aldrig gjort.

Det är som det brukar med antologier, att en del av innehållet är sådant man uppskattar och en del sådant man uppskattar mindre. Som helhet tyckte jag ändå den var intressant och läsvärd, snarast lite mer lättillgänglig än den georgiska samlingen.