6. Ernest Bramah: The Curious Circumstances of the Two Left Shoes

Här får Max Carrados (som vi träffade första gången förra veckan) ta sig an ett fall av den sort där ingenting verkar binda samman underligheterna mer än att de har inträffat i samma hus ungefär samtidigt. Eftersom det händer i en novell kan vi läsare gissa att det ska finnas ett samband, annars hade inte författaren valt att föra ihop dem. Det handlar om ett inbrott hemma hos en bekant till Carrados, varvid allt deras bordssilver har stulits. Det förefaller vara ett verk av en tjuv som går under aliaset The Monkey, eftersom han föredrar att klättra in genom öppna fönster i stället för att bryta sig in. Samtidigt har frun i huset råkat ut för att ett par av hennes skor plötsligt består av två vänsterskor. Allt hänger ihop, som sagt.

5. Henning Mankell: Pyramiden

Det är inte alldeles enkelt att välja bok till bokcirkeln på temat världens sju underverk, om man vill att underverket i fråga ska förekomma på något substantiellt sätt i handlingen. I värsta fall måste man ju läsa boken först för att veta om den lämpar sig för temat och sammanhanget. Nu är vi inte så stränga i vår cirkel utan välkomnar fria tolkningar av temat. Här tyckte jag att titeln var fullt tillräcklig som motiv för mitt val, och det visade sig vid läsningen att också det pyramidala underverket faktiskt spelar en viss roll.

Henning Mankells poliskommissarie Kurt Wallander gjorde entré 1991 i Mördare utan ansikte (som jag läste för drygt tolv år sedan) där handlingen utspelar sig 1990. Sedan kom det i rask följd sju romaner till, innan sviten förklarades avslutad. Därefter, 1999, kom den här boken, som samlar fem kortare historier om Wallander, vilka alla utspelar sig före den första boken. (Och senare har det kommit två och en halv bok till, så helt avslutad var sviten inte.) Några av de fem berättelserna är publicerade tidigare, andra inte.

Den första novellen, "Hugget", kan nästan kallas kortroman. Här är Wallander nybliven polis i Malmö, har en spirande romans med Mona som han kommer att gifta sig med (och skilja sig från), och råkar ut för det som blir ett definierande ögonblick för honom. På jakt efter en gärningsman – på sin fritid – blir han knivhuggen i bröstet. Det är stark tidsfärg i berättelsen, som knappast kunde vara från något annat år än 1969.

Nästa historia, "Sprickan", utspelar sig julen 1975, och jag undrar om den inte är tillkommen som julnovell i något sammanhang. Wallander är fortfarande polis i Malmö men har flyttat till Ystad och ska börja jobba där. På hemvägen ska han titta in i en kvartersbutik, vars innehavare har ringt polisen om en kringsmygande person, men när Wallander kommer dit ligger innehavaren död. (Det här att han går in ensam i ett potentiellt farligt sammanhang är redan något av hans signum.)

Sedan följer en mer traditionell kriminalnovell, "Mannen på stranden", där det är mer slutledning än gammaldags polisarbete som leder fram till gåtans lösning. Nu och framåt är det Ystad med omnejd som är Wallanders hemmaplan.

Lite samma slags berättelse är nästa, "Fotografens död", som också utspelar sig under senare halvan av åttiotalet. Det mest intressanta är kanske hur fotografen som blir mördad är en person som polisen har oerhört svårt att bilda sig en uppfattning om, eftersom han har varit så förtegen om sig själv i alla sammanhang. Inte ens hans fru tycker att hon känner honom.

Till sist följer titelnovellen, och den är med 165 sidor definitivt en kortroman. Den ansluter sömlöst till Mördare utan ansikte genom att utspela sig kring årsskiftet 1989/1990. Pyramiden blir en symbol för Wallanders försök att skissera hur tre olika dödsfall hänger ihop (och dessutom åker hans far till Egypten och försöker klättra på den största av pyramiderna). Intrigen är ett exempel på hur till synes orelaterade personer och händelser kan visa sig hänga ihop på ett överraskande sätt.

Det är tydligt att Mankell är en författare som vet hur man berättar en historia. Det är inte spektakulärt, men ett mycket kompetent hantverk, och Wallander är onekligen en huvudperson som man kan sympatisera med, även om alla ska veta att han inte alltid gör rätt. Det sistnämnda gäller inte minst privatlivet, där han vid slutnovellens slut befinner sig i det läge man kanske är mest van att se honom – frånskild, ohälsosam och lätt desillusionerad.

Vid förra läsningen, 2013, kom jag alltså inte vidare i sviten, av oklara skäl. Nu har jag ändå ambitionen att en läsning av alla Wallander-böckerna ska bli av, men jag vågar inte lova när.

4. Ernest Bramah: Who Killed Charlie Winpole?

Ernest Bramah förefaller inte särskilt väl ihågkommen idag, om än inte totalt bortglömd. Han var oerhört produktiv under sin aktiva tid som författare, som ungefär sammanföll med första tredjedelen av 1900-talet. En av hans litterära skapelser är den blinde detektiven Max Carrados, tydligt inspirerad av Sherlock Holmes, men av sitt handikapp tvingad att förlita sig på vad andra sinnen kan förmedla. Han är heller inte – i varje fall inte i den här historien – en så stor personlighet som Holmes, snarare nedtonad och diskret, men synnerligen effektiv.

Det hela handlar om en svampförgiftning, som först förklaras som en olyckshändelse, men sedan av myndigheterna knyts till det faktum att det finns personer som vinner på dödsfallet. Charlie Winpole är en ung föräldralös pojke som bor med ett par släktingar (farbror och faster eller möjligen morbror och moster), och eftersom han har fått ett ganska substantiellt arv efter sina föräldrar blir farbrodern misstänkt för att ha arrangerat det hela.

Med tanke på att det är en novell på bara en dryg timme i lyssnat skick hinns det med en hel del vändningar i intrigen. Den hade i rätt händer kunnat bli en fulllång kriminalroman, vilket i sammanhanget ska ses som ett gott betyg.

3. F. Anstey: Sparkling Biacrene

F. Anstey (en pseudonym där initialen inte står för något särskilt förnamn) skrev massor av noveller i den humoristiska genren, och den som följer den här bloggen har stött på honom förr. Här handlar det om en ung kemist som i tidens anda ‒ det tidiga 1900-talets ‒ har hittat en växt från Sydamerika som kan användas för att producera en upppiggande dryck. För att komma igång behöver han finansiärer samt tillstånd av sin morbror att använda ett arv, och dessa herrar samlar han till en middag med provsmakning av drycken i fråga. Ingen av dem har full kontroll över vad som händer, och det blir som vanligt med Anstey oväntat roligt.

2. Alexander W. Drake: The Loosened Cord

Scenen för den här berättelsen är en finare middag, där en av dekorationerna består av en fågel i bur, som är fästad vid en ballong. Det tar ett bra tag av miljöbeskrivning innan något händer, men då sliter sig ballongen och seglar iväg med bur och fågel. Möjligen ska det finnas en djupare mening i detta, men den är för undflyende för att jag ska få tag i den bland all rekvisita.

1. Louise Glück: Marigold och Rose

De båda eponyma huvudpersonerna i den här novellen är nyfödda när det börjar och hinner bli ett år gamla innan den tar slut. Det hela skildras från deras synpunkt, eller rättare sagt synpunkter, för de har inte alltid samma uppfattning om livet, så små de är. För mig är det något med denna fiktion som inte fungerar, eftersom flickorna förstås inte på något sätt är kapabla att ge uttryck för de tankar som de beskrivs ha. Sedan får författaren vara hur mycket nobelpristagare som helst.

154. Dimitris Alevras: Röster

Årets sista radionovell handlar om en utbränd, arbetstränande man som tipsas om en AI vid namn Juno, som man kan föra riktiga samtal med, enligt tipsaren. Jag blir inte helt klar över vad det eventuella budskapet här är, men det är en historia som knappast hade kunnat skrivas tidigare än i år.

Inför 2026 ska jag överväga om Novellen i P1 är värd att fortsätta följa, för det är alldeles för ofta som jag är missnöjd, ser jag när jag tittar tillbaka på årets inlägg. Livet är för kort för att etc.

Det här blir också årets sista inlägg, så det är dags för den traditionella kvantitativa sammanfattningen av årets läsning, som vanligt inklusive jämförelse med de tidigare år som bloggen har funnits. Det här är som synes trettonde året.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175
2024	53	13	36	38	140
2025	31	17	31	75	154

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

Det är väl knappast något i årets statistik som är värt att framhålla i positiva ordalag. Läsningen av vanliga böcker når en bottennivå, medan serier, ljudböcker och singelnoveller ligger på någorlunda samma nivå som de senaste årens genomsnitt. Med tanke på att både det planerade projektet med en serieroman i veckan och en omläsning av Tre Deckare havererade tidigt är det också ett år av goda föresatser som kom på skam (vissa ytterligare planerade åtaganden att förtiga). Nu känns det som om 2026 bara kan bli bättre.

153. George Gissing: The House of Cobwebs

Utångspunkten för den här novellen är att en aspirerande författare vid namn Goldthorpe behöver hitta en billig bostad i några månader för att kunna skriva färdigt sin debutroman in spe. Vid en utflykt till landet träffar han mr Spicer som har ett förfallet hus till disposition, och där Goldthorpe kan få hyra in sig. De båda herrarna blir goda vänner och har snart i det närmaste ett gemensamt hushåll, och någonstans där borde ju en novell från tidigt 1900-tal med det lantliga England som miljö ta en vändning åt det ominösa. Så sker inte, även om det dyker upp problem av annat slag, men jag blir inte riktigt klok på vad författaren har haft för avsikt med att berätta det här utsnittet ur Goldthorpes och Spicers liv. 

152. Alexander W. Drake: The Curious Vehicle

Det här ska enligt uppgift vara ett exempel på "weird fiction", fast här finns inga övernaturliga varelser (om jag inte har missat något viktigt inslag). Istället är det stämningen som är weird, när berättaren blir inbjuden i den underliga vagn som sedan fraktar runt honom, medan vagnens ägare berättar om sin döda hustru. Jag är inte säker på att jag begriper det här, faktiskt.

151. Lettice Galbraith: A Ghost's Revenge

Bland det mest spännande med den här spökhistorien från 1893 är att identiteten bakom pseudonymen Lettice Galbraith var okänd ända fram till 2023. Nu var det inte något spännande avslöjande av en känd författare som skrivit det här exempelvis vid sidan av kritikerhyllad poesi, utan en i övrigt relativt okänd kvinna, om än också publicerad under sitt eget namn.

Själva historien är det inget fel på, även om den i hög grad bygger på kända troper. Vi har det hemsökta herresätet på engelska landsbygden, där en förbannelse säger att den som övernattar där på nyårsnatten kommer att dö. Så sker också med en nybliven ägare i första hälften av historien, och sedan ska ytterligare en förhindras att göra det, om nu bara den som vet hur det hänger ihop hinner fram i tid genom snöyran. Det här är inget man läser för att få veta hur det går, men det ger ändå nöjsam rysning under tiden.