110. Mattias Edvardsson: Odjuret på andra sidan sjön

Mattias Edvardsson skriver inte bara spänningsromaner (och numera traditionella polisdeckare) för vuxna utan också för yngre läsare. Den här står på Hcg på biblioteket, det vill säga är tänkt för 9- till 12-åringar. Min kontakt med den målgruppen är mycket begränsad, men jag tror att berättelsen som sådan kan fungera. Däremot är det något med den som känns platt och aningen oengagerat. Kanske är det att varken språk eller något annat signalerar tempohöjning när det faktiskt blir spännande på allvar i andra halvan.

Det handlar om Wille som inte alls är intresserad av att tillbringa sommaren i en hyrd stuga med sin mamma och hennes nya kille. I grannstugan, den enda i närheten, bor två syskon och deras pappa, som nog borde befinna sig närmare ett sjukhus, men han har tillbringat alla sina somrar där, och så ska det vara i år också. Rakt över sjön ligger ett annat hus och där bor alltså Odjuret. Det Wille får reda på är att det är en man som har dödat hela sin familj. Det här upptar förstås både honom och syskonen Viola och Romeo, för hur kan ett sådant odjur få gå löst?

Wille är en sympatisk huvudperson, och skildringen av honom hör till det bästa i boken. Han är i sina egna ögon en fegis, men man behöver inte ha läst mycket litteratur för att gissa att han kommer att behöva utmana den självbilden. Övriga medverkande utvecklas mindre. Hur det är med Odjuret ska förstås inte avslöjas, men man får åtminstone en förklaring.

109. Knut A. Jacobsen: Buddhismen. Religion, historia, liv

Liksom författarens motsvarande bok om hinduismen är det här en grundlig grundbok i ämnet. Den betonar möjligen det förflutna och Buddha själv i en utsträckning som gör att nutidens buddhism, inte minst den som finns utanför Asien, inte blir särskilt utförligt behandlad. Nu har jag läst hela boken, men jag tror att den också fungerar bra som referensverk och kan läsas i delar av den som söker något särskilt.

108. Tony Samuelsson: 5 november 1954

Veckans radionovell handlar om vad som kan ha hänt efter Stig Dagermans död, närmare bestämt hos hans mor. Han växte upp med sina farföräldrar och hade mycket begränsad kontakt med henne; så långt verkar den här fiktionen följa verkligheten. Vad som verkligen sades i samtal är möjligen inte lika säkert. Det är en fint berättad novell som trots det tunga temat inte blir outhärdlig. Däremot är jag inte säker på om jag tycker att det tillför något att låta den handla om en verklig person.

107. Knut A. Jacobsen: Hinduismen. Historia, tradition, mångfald

Nu pågår projektet att läsa ut halv- eller trekvartsläst kurslitteratur i anslutning till hemtentamina. Det kan komma att sätta avtryck här de närmaste veckorna. Detta är vad titeln säger, en grundlig översikt över hinduismen med dess olika inriktningar, traditioner, gudar och gudinnor. Stundom blir det tjockt med namn och termer, men då får man andas in och simma vidare och hoppas att man kommer ut på andra sidan. Något har förhoppningsvis fastnat.

106. Marie Tillman: Familjen Fågel. Först är det roligt

Förutom att familjemedlemmarna ser ut som fåglar börjar den här historien ganska normalt. Efter ett tag blir det allt mindre normalt, till den grad att det mot slutet är närmast absurt. Ingen av de medverkande säger eller gör vad som förväntas av dem. På det sättet är titeln missvisande, för det är inte förrän i andra halvan som det blir riktigt roligt. Då är det å andra sidan som en skickligt spelad fars där alla har något att dölja.

105. Pamela Jaskoviak: Medicin mot melankoli

Pamela Jaskoviak har inte hörts som kåsör i Godmorgon världen på ett tag, var min första tanke när jag hittade den här diktsamlingen på biblioteket. Det är där jag har stött på henne oftast, men nu verkar det som om hon inte har varit med där på ett par år.

Titeln antyder att dikterna ska uppfattas som humoristiska, men det är bara glimtvis, om jag nu inte totalt missar något. När det glimtar till är det å andra sidan väldigt roligt på ett par ställen. Annars är temat natur, vill jag sammanfatta det som, ibland med en terminologi som hämtad ur en lärobok. Efter en sådan formulering ("en tvåhjärtbladig kärlväxt") kan det sedan sväva iväg och bli synnerligen poetiskt.

104. Axel Hellby: Det är pengarna man minns

Hur minnet fungerar är ett centralt tema i den här novellen där författaren återvänder till en arbetslivserfarenhet från ungdomen. Det är inte alls bara pengarna han minns, men han visar på ett intressant sätt hur vissa detaljer fastnar i minnet, medan andra inte alls gör det, fast de borde ha varit viktigare.

Noveller har sina fördelar för både författare och läsare. De måste inte alls ingå i en tryckt novellsamling; den här har sitt ursprung i en tidskrift men är nu elektroniskt publicerad. För läsaren kan en fristående kort historia vara det man hinner eller orkar med under en viss lässtund. Vad gäller det ekonomiska så är den gratis här.

103. Tove Jansson: Pappan och havet

Bokcirkeln har temat världens sju underverk (vi har gärna teman på temat sju, eftersom vi är sju stycken i cirkeln). Den här boken anknyter till temat genom att en fyr har en central roll, och fyren på Faros vid Alexandria var ju ett av antikens sju underverk.

Vi i cirkeln hade lite olika ingångar till Muminvärlden, även om den är en sådan fiktiv värld som man kan veta ganska mycket om utan att egentligen ha läst böckerna. Vi konstaterade att den här delen i serien, den åttonde, inte innehåller det stora person-, eller rättare sagt figurgalleri som man förknippar med Mumindalen. Det är bara Mumintrollet, hans föräldrar och lilla My som reser iväg i båt, och på något inte helt förklarat sätt finns också Mårran med.

Pappan har fått för sig att han ska bli fyrvaktare på en ö:



och då får resten av familjen följa med, antingen de vill eller inte. Egentligen vet han ingenting om hur man sköter en fyr, och det hela går därefter. Resten av familjen sköter sitt, var och en för sig, men alla sammanstrålar vid måltiderna.

Vi hade en hel del att diskutera, fast vi inte var odelat positiva till karaktärerna, som onekligen har sina sidor. Men det visar ju också att det här är en kvalificerad författare som tar sina läsare på allvar.

Den platsangivelse som finns på bilden ovan:

leder inte till någon ö, men det lär finnas ett grund där, hälsar Wikipedia.

102. Axel Hellby: Skadeskjuten

Varje svensk ort som är stor nog att ha en polis stationerad förefaller numera också bli miljö i en deckare ‒ eller helst en serie deckare, så länge befolkningen räcker att ta livet av. (Morden i Midsomer fyller trettio nästa år och är framme vid säsong tjugofyra. Men där är det ju ett helt grevskap, förstås.) Ett annat grepp är att skapa en fiktiv plats, som Axel Hellby har gjort i den här serien, som inleddes förra året och finns i fyra delar hittills. Stället heter Brannvik och ligger vid Bråviken i södra Sörmland, såvitt jag förstår ungefär där Nävekvarn finns i verkligheten. Författaren har också låtit Nävekvarn låna ut lagom mycket till fiktionen (se intervju på det temat här), men jag kan förstå att det känns praktiskt att få hantera även en verklig plats som fiktiv när det gäller vad man behöver eller inte för intrigens skull.

Brannvik är ändå mycket relaterbart även för mig som aldrig har varit i Nävekvarn. Det påminner om många andra orter i landet där samhällsservicen inte är vad den har varit. Det kan bero på olika saker, men i Brannviks fall undrar jag om inte orten lider av att ligga lite för nära annat. När man kan ta sig till Nyköping på under en halvtimme (märk väl, om man har en bil och får köra den) kan man inte räkna med ett stort utbud av specialaffärer på orten. Brannvik har en mataffär (som kallas "mataffären"), en grillkiosk (som kallas "grillkiosken") och ett näringsställe som kunde ha kallats sunkhak om det låge i en förort. När det nu är det enda som finns samlas både sunkiga och mindre sunkiga gäster där. Och så finns det skola och lite annat, men det framställs inte som en ort där folk trivs, snarare att folk har hamnat där av något skäl (exempelvis att de är födda där) och inte orkar ta sig därifrån.

Frank Murke är "polis i ensam tjänst", stationerad i Brannvik. Det betyder att han har rätt begränsade befogenheter och att polisen i Nyköping tar över det mesta så snart det blir allvar. Det påminner om det som hette kvarterspolis när jag växte upp, men Frank verkar inte ha resurser, eller för den delen fallenhet, att arbeta uppsökande och förebyggande på det sättet jag minns att vår kvarterspolis, känd som Börje Byling, gjorde. Han har heller inte ‒ ännu ‒ det kontaktnät som skulle behövas. Ändå är han inte rakt av utböling, för han har ärvt sin morfars nedlagda bensinmack, och det är så praktiskt att han kan både bo och inrymma poliskontoret där. Som nyttig medhjälpare anställer han Erna, infödd och entusiastisk, vare sig det gäller att röja upp i morfaderns förråd eller att se till att det kommer upp gardiner. Och så ser hon till att Frank åker ut och undersöker sådant som behöver undersökas, till exempel liklukt.

Brottsligheten i Brannvik är av blandat slag. Till genrens konventioner hör att även småsaker kan visa sig ha bäring på den grövre brottslighet som så småningom intar centralplatsen här. Då är det praktiskt att det är Frank som har varit ute och pratat med en bonde som har fått sitt stängsel nedrivet eller en rektor som har anmält skadegörelse på skolan. Det här är potentiellt krävande för både författaren och läsaren; det gäller att hålla ordning på allt som händer och inte tappa bort någon av trådarna. Det är nog också krävande för Frank Murke att behöva jonglera med allt på egen hand, samtidigt som man inte kan komma ifrån att han inte är en polis som gör sig bäst i grupp.

Frank motsvarar däremot inte övriga fördomar om poliser i Nordic noir, de där som ska ha dåligt humör, dålig mage, dåliga familjerelationer och gärna en utrerad musiksmak. Det som är Franks kännetecken är att han läser pocketböcker, mestadels av författare som finns även i vår verklighet, men också något verk som är fritt uppfunnet för att roa både författare och läsare (i varje fall denne läsare). Han äter väl inte särskilt sunt, men heller inte anmärkningsvärt uselt, och hans familjerelationer är obefintliga eftersom exhustrun och dottern befinner sig i Australien. Där tror jag att jag har identifierat något som går att återkomma till framöver, om författaren vill följa genrekonventionen att polisen ska ha ett privatliv. Annars är det välgörande med någon som fungerar rimligt väl i sina arbetsuppgifter utifrån de förutsättningar som ges.

Därmed är Frank Murke inte en karaktär som jag omedelbart faller i farstun för; det är han för vanlig och normal för. Däremot tror jag att det draget gör att vi läsare inte kommer att tröttna så fort på honom som vi riskerar att göra med en Poirot (som ju till och med Agatha Christie själv tröttnade på). Och Brannvik har potential att hysa fler intriger, just på grund av sin vanlighet.

(Som tidigare ska sägas att författaren och jag känner varandra.)

101. Li Österberg: Gudabröllop

Jag kom av någon anledning i otakt med de här serieromanerna av Li Österberg, så jag har redan läst den som kommer efter denna. Här får man alltså ta ett steg tillbaka vad gäller Hades' och Persefones relation, den som så småningom utmynnar i att de gifter sig. Ganska mycket av handlingen i den här delen utspelar sig under anthesterierna, en vårfest där olika slags rollspel och fruktbarhetskult är viktiga inslag.

Det är som vanligt respektlöst berättat i förhållande till de myter som ligger till grund:



men Hades är lika mycket svåråtkomlig bad boy som vanligt:



Det här påminner inte om mycket annat. Det gäller dels relationen till den grekiska mytologin, som brukar vara mer idealiserad än här, dels den pregnanta tecknarstilen i svartvitt, som gör sig väl för sammanhanget.