79. Agatha Christie: Accident

Agatha Christie var som bekant ytterst produktiv, både i det långa och det korta formatet. Det innebär att allt hon skrev inte är lika bra, men det finns verkliga toppprestationer bland romaner och noveller (och pjäser, inte att förglömma). Den här novellen är lite för kort och skissartad för att nå högsta nivå, men även en medelgod Christie är ju bättre än det mesta. Här är det en pensionerad poliskommissarie (tror jag, polisens grader är ibland ett mysterium) som upptäcker att det i hans lilla sömniga by bor en kvinna som han en gång har sett bli frikänd från ett mord som han var (och är) övertygad om att hon var skyldig till. Nu är hon omgift, och kommissarien är angelägen om att hennes nye make inte ska gå samma öde till mötes som den förre. Upplösningen, som inte ska avslöjas här, är egentligen mer typisk för Roald Dahl än Christie, men det blir ju också bra.

78. Madeline Miller: Galatea

Madeline Miller har skrivit ett par uppmärksammade romaner utifrån antika myter, och i den här novellen bygger hon en nutida historia runt Pygmalion, skulptören som förälskar sig i sin egen staty. Det är ju återberättat i olika sammanhang, kanske mest känt i My Fair Lady, men Miller lyckas ändå göra något nytt och eget av det hela. Pygmalion är här alls ingen trevlig gestalt, men det är ju inte professor Higgins heller.

77. Christina Gustavson: Den röda peruken

Tvenne tanter på promenad tar med sig en upphittad kattunge, det är utgångspunkten för den här novellen. Nu kan man tycka att en katt med sele och koppel som är fastbundet vid en trappa inte är så övergiven, och att tanterna kunde ha undersökt lite närmare om det fanns någon ägare i närheten. Men då blir det ju ingen intrig att tala om. Och även om polisen och pressen blir involverade är det en förhållandevis snäll historia, som dessutom slutar lyckligt för alla, inklusive katten. (Jag betraktar inte det som en spoiler, för det är så förväntat i genren.)

76. Roald Dahl och Pénélope Bagieu: The Witches

Det är uppenbarligen något med den här berättelsen som lockar till adaptioner av olika slag. Det har kommit två filmer, 1990 och 2020, och en radioteater från 2000, som jag minns som riktigt bra. Den här serieversionen följer originalet ganska troget, såvitt jag kan bedöma.

Intrigen är väl bekant; det handlar om pojken Roald och hans mormor, som han bor hos efter att hans föräldrar har dött i en bilolycka. De hamnar på ett hotell där Englands häxor håller möte (under täckmantel, förstås). Roald förvandlas till mus men lyckas också förvandla alla häxorna till möss med deras egen trolldryck. Det är en förhållandevis mörk historia, där häxorna är onda på allvar och vill utrota alla barn.

Teckningsstilen är ganska otraditionell, och växlar mellan närbilder och översiktsbilder:

och en del som påminner om lärobok, när Roald ska undervisas. Och det vore ju inte Dahl utan de ironiska blinkningarna:

75. Elly Griffiths: Blödande hjärtan

Det här är tredje boken om Harbinder Kaur, den sikhiska, lesbiska, kvinnliga polisen, som på ett något tröttsamt sätt därmed alltid har en egenskap som placerar henne utanför normen, oavsett sammanhang. Nu har hon flyttat till London, så hon är från landet dessutom, och kanske är det mest det som skapar friktion i förhållande till den grupp som hon förväntas leda.

Huvudhandlingen börjar med ett misstänkt dödsfall på en skolåterträff, denna tacksamma miljö där gamla oförrätter kan aktualiseras. Dessutom har den här gruppen av vänner ett förflutet där en av deras klasskompisar dog när de gjorde sina slutprov i gymnasiet. Visserligen har det gått tjugoett år, men det förefaller spela en roll för dödsfallet i nutid.

Berättelsen är uppdelad i kapitel som har Harbinders perspektiv, och därutöver inte mindre än två andra perspektiv. Ett av dem följer Cassie, polis i Harbinders arbetsgrupp och med på festen, ett annat en av hennes vänner. Det hade kunnat bli bra, men nu leder det mest till att vi läsare får samma sak från två eller tre håll, vilket blir långrandigt efter ett tag.

Jag har gillat de tidigare böckerna om Harbinder, liksom Elly Griffiths andra serie om rättsosteologen Ruth Galloway, så jag blir en aning besviken på att det här visar sig vara ett svagt kort. Inte heller författare presterar alltid på topp, men här är några helt oförklarliga missar, förutom de oönskade konsekvenserna av berättarperspektiv. Det måste nog bli bättre nästa gång om jag ska fortsätta följa Harbinder.

74. Anneli Jordahl: Björnjägarens döttrar

Den trogne läsaren torde erinra sig att bokcirkeln har tema Norden, och den här gången hade turen kommit till Finland. Vi förhåller oss fritt till våra teman, men anknytningen här är att boken utspelar sig i Finland, och dessutom är en ny variant av den finska klassikern Sju bröder av Alexis Kivi.

Bröderna har här blivit systrar och handlingen är förlagd till nutid eller däromkring. Det gäller att påminna sig om det, för systrarnas tillvaro är på de flesta sätt inte typisk för tjugohundratalet. Efter att deras föräldrar, björnjägaren Heikki och hans förtryckta hustru Louhi, har dött flyttar de till en jaktstuga miltals ut i skogen. Där är meningen att de ska självhushålla, förutom att några av dem åker till marknaden och säljer björn- och bäverskinn några gånger om året. Det går inget vidare, för de har knappt gått i skolan, kan med något undantag inte läsa eller räkna, och har heller inte lärts upp av föräldrarna i något annat som de kan ha nytta av. Förutom den andliga misären lever de också materiellt torftigt. De har ont om mat, tvättar sig sällan eller aldrig, och vägrar ha någon kontakt med samhället i form av vård eller liknande.

Vi hade ovanligt mycket att prata om vad gäller innehållet, som inte alla i cirkeln tyckte om. Det går inte att komma runt att det är väldigt mycket kroppsfunktioner och -vätskor, och det är påfallande mycket stank som beskrivs. Men det är också, för att uttrycka det något banalt, intressant att se hur det går för systrarna. Det är möjligen inte helt realistiskt att samhället låter det gå så långt som det gör utan att vidta åtgärder, för de flesta av de sju är faktiskt minderåriga. Men just därför undrar man hur eller om det ska lösa sig.

73. Håkan Nesser: Ung mans färd mot natt

Radions Kulturnytt recenserade den här boken i en märklig blandning av litteraturkritik och anspelning på författarens skattebrott. För det är han i skrivande stund dömd i hovrätten men har överklagat till HD. Den relevans det ärendet har här är att han tydligen i något sammanhang ska ha sagt att han inte kan skriva mer, och att detta därmed är hans sista bok. Huruvida det är sant undandrar sig min bedömning.

Det är en högst typisk Nesser, som man har vant sig vid att de ska vara på senare år. Kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman, som vi erinrar oss också är sambor, spelar en något undanskymd roll i delar av den här historien. Från början är det deras kollega Borgsen, känd som Sorgsen, som får hand om fallet, vilket består i ett mord på en idrottslärare. Det har helt enkelt gått till så att någon har skjutit honom när han öppnade sin lägenhetsdörr för att se vem som ringde på (inte det pizzabud han väntade på, kan man sluta sig till). Borgsen/Sorgsen är själv bosatt i området och anses därmed ha särskilda förutsättningar att lyckas, men hämmas något i sin utredning av att han drabbats av postcovid.

Vem som ligger bakom (och varför) avslöjas relativt tidigt, och sedan hoppar handlingen mellan mördaren och polisen på ett sätt som nog är räddningen för den här intrigen. Det blir spännande, fast man vet vem mördaren är, men särskilt trovärdigt eller sammanhängande kan man inte kalla det. Snarare är det den sortens deckarintrig som man sväljer medan man läser, men efteråt inte är helnöjd med.

Nessers vanliga fördelar i form av språk och karaktärsteckning finns här också, om än i något mindre grad än de brukar. Språket är adekvat i sin långsamhet, det man har lärt sig att vänta sig av Nesser. Karaktärerna fyller sina funktioner, men ingen av de tillfälliga är mer intressanta än Barbarotti och Backman, som förresten också hör till de mer sympatiska och kompetenta bokpoliser jag har stött på. Nu är frågan om de återkommer.

72. Björn Engqvist: En fantastisk dag i maj

Till den här kortromanen hittade jag eftersom den utspelar sig i studentmiljö i Lund vid mitten av nittiotalet. Huvudpersonen och jag har en del yttre egenskaper gemensamt, för jag var också student då och där, visserligen inte i litteraturvetenskap som han, men i närliggande ämnen (ett så närliggande som att institutionen låg i samma hus som litteraturvetenskap då). Sedan skiljer vi oss också en del, för jag gick inte alls på nation eller festade på det viset han gör, men jag kan känna igen både korridorkompisar och andra bekanta i honom. Hur bra det blir för någon som inte har de referensramarna är svårt för mig att säga.

Mest värt att reflektera över är annars att det här är en AI-inläsning. Jag lyssnar färdigt mest som ett experiment (och för att boken är på bara ungefär två och en halv timme), och kan konstatera att "Anders AI", som rösten kallas, är överraskande bra, men har en bit kvar till perfektion, eller till mänsklig nivå överhuvudtaget. Se det följande som råd för kommande produktutveckling.

Som lyssnare kan man ha olika smak vad gäller inläsarens inlevelse och dramatisering ‒ det märker man om inte annat i ljudbokstjänsternas så kallade recensioner. En AI-röst dramatiserar förstås inte alls, och det kan vara helt i vissas smak. Det kan också vara mer eller mindre lyckat ‒ här kanske mindre lyckat eftersom det förekommer ganska mycket dialog, och ibland hade det varit önskvärt med större skillnad mellan personernas röster så man inte tappar bort sig i vem som pratar.

Man får kanske leva med att en AI inte kan uttala riktigt varje ord korrekt. Det här ska inte bli en errata-lista, men ni som läser här ska ändå få en uppfattning om nivån. Det är svårt att inte reta sig på att det i en berättelse som utspelar sig i studentmiljö förekommer uttalet tentán, när det handlar om den tenta huvudpersonen ska skriva respektive har skrivit. Man hade också önskat att (Södra) Esplanaden inte uttalades som om det stavades S-Plánaden. Jag föreställer mig att det hade gått att programmera en AI med rätt uttal i de här fallen.

Svårare är det kanske med ord som har två tänkbara uttal, där en mänsklig inläsare utan problem kan identifiera vilket som är rätt i sammanhanget, men en AI inte har den förståelse av innehållet som krävs. Det blir mest komiskt när "kön" uttalas ömsom med k, ömsom med tje-ljud i början. Jag tror att inläsningen har rätt ungefär hälften av gångerna, men det räcker inte riktigt.

Vad jag annars reagerar mest på vid lyssningen, och inte vänjer mig vid på hela tiden, är att AI-n inte alltid klarar av att betona rätt ord i en fras eller en sats. En egenhet för svenska är det som brukar kallas partikelverb, där ett verb tillsammans med en betonad partikel bildar en betydelsemässig enhet. För att ta ett exempel är det skillnad på "Vad tycker du om det här?" och "Tycker du om det här?". I det första fallet betonas förslagsvis "du" och "här", men i det andra fallet "om" och "här". Vi som har svenska som vårt förstaspråk tänker sällan på det, men det är en stötesten för den som lär sig språket i vuxen ålder (eller är en AI). Som sagt, det här ska inte bli en errata-lista, och den hade blivit lång, för det här är vanligt i svenska. Men ett autentiskt exempel är när någon "drar på sig byxorna", där vi människor vet att "på" ska vara betonat, medan AI-n läser med betoning på "drar" och "byxorna".

Likaså vet vi att en person som frågar "varför då?" betonar "då", och motsatsen, som man hör här, låter underlig (provläs själva, så ska ni se). Sedan finns det spridda underligheter, som att AI-n inte förstår att grupperna Cranberries och U2 ska uttalas på engelska, vilket kanske också hade gått att lära den. På några ställen verkar det dessutom som om AI-n läser en avstavad version, där det dyker upp pauser mitt i orden, som gör det svårt att avkoda vad det är man egentligen hör.

Jag kan för lite om det här för att veta om det är rimligt att tänka sig att AI-n kunde få information om åtminstone en del av de här sakerna och därmed prestera bättre. Uttalet av enskilda ljud har jag ingenting att invända mot, och sällan av enskilda ord, utan det är mest när de ska kombineras till fraser och satser som det ibland går snett. Det är en bra bit kvar för att det ska vara godtagbart, men om alternativet är att en ljudbok av den här sorten inte alls blir tillgänglig fyller en sådan här version kanske ändå en funktion. Risken eller chansen finns dessutom att vi lyssnare vänjer oss vid kvalitetsnivån.

71. Yvan Pommaux: En natt, en katt

Den rimmande titeln saknar motsvarighet i originalets Une nuit, un chat, men det går inte att komma ifrån att den fungerar synnerligen bra på svenska. Här finns inte det deckarelement som Pommaux använder i sina böcker om John Kattsson, och inte heller anspelningarna på kända sagor. (Fattas nu bara att det finns en sådan som jag helt har missat.) Men det är en historia som säkert är spännande för rätt åldersgrupp; jag gissar att man kan dela min ålder med ungefär tio för att få fram den.

70. Bodies from the Library 2. Selected Lost Stories of Mystery and Suspense by Masters of the Golden Age

Det ligger av allt att döma en hel del research bakom de här samlingarna av kriminalnoveller. Det är förstås naturligt eftersom varje författare också presenteras med en ambitiös text, men även att hitta en del av de här berättelserna har säkert varit en utmaning. Här är till exempel hittills opublicerade historier av deckardrottningarna Agatha Christie och Dorothy L Sayers. Sayers bidrag, som innehåller hennes vanlige detektiv lord Peter Wimsey i ett slutna rummet-mysterium, är mer minnesvärt än Christies, som är fristående från hennes övriga produktion.

Ett av bidragen är en kortroman, "Exit Before Midnight", av pseudonymen Q Patrick, som utspelar sig på ett kontor i en skyskrapa i New York, dessutom på nyårsafton. Där har hållits sammanträde med syftet att slå samman två företag, men förutsättningen är att alla aktieägarna överlever tolvslaget. Stämningen blir snart lika otrivsam som i Christies Och så var de bara en.

En annan kortroman är ett country house murder av Edmund Crispin, minnesvärt om inte annat för den intrikata motivkedja som leder fram till det aktuella brottet. Jag börjar annars få svårt att hålla isär alla dessa herrgårdar, där det spelas bridge efter middagar medan arvtanter eller -farbröder mördas på intrikata sätt av den man minst misstänker.

Det är blandad lyssning i den här samlingen. Allt är inte lika bra, men här finns definitivt några pärlor som räddats till eftervärlden.

69. Metoder och principer i terminologiarbetet

Ibland hamnar det något i den här bloggen i det enda syftet att min läsning ska dokumenteras komplett. Så är det med den här skriften, vars innehåll framgår av titeln.