159. Martin Lundqvist: Mordet på tåget

Tågdeckare är ju en klassisk genre, och den här novellen har egentligen en lovande idé som sitt centrala moment. Men den hade vunnit på att byggas ut lite - även om författaren den här gången läser i fyra minuter i stället för de vanliga tre. Med rätt hantering hade det kunnat bli ett överraskande slut i Roald Dahls anda, även om det har en bit kvar till hans nivå, förstås.

158. Martin Lundqvist: Ett sagobröllop

Här är det ett bröllop i verkligheten och ett i en bröllopsgästs tankar som ska rymmas på tre minuter, och det går inte riktigt ihop. Mitt råd till Martin Lundqvist får nog bli att han försöker skriva lite längre historier, helt enkelt.

157. Martin Lundqvist: Pengatvätt vid tvättomaten

Det här är ännu en av de superkorta noveller som Martin Lundqvist har både skrivit och läst in. Han verkar göra det på eget förlag, och den ambitionen skulle man ju vilja uppmuntra. Men det är svårt att få till något bra på bara tre minuter. Här hade nog behövts i alla fall det dubbla för att det inte skulle kännas som om slutet var för abrupt.

156. Shirley Jackson: The Haunting of Hill House

Hill House är ett klassiskt spökhus på obestämd plats i USA, utanför ett litet samhälle, där de två anställda tjänstepersonerna bor (för att inte behöva tillbringa nätterna i huset). Det ägs av en familj som i många år har försökt hyra ut eller sälja det, men ingen verkar kunna stanna särskilt länge. Nu är det meningen att det över sommaren ska disponeras av en doktor Montague, som intresserar sig för parapsykologiska fenomen och ska undersöka vad som egentligen händer där. Han behöver förstås mottagliga försökspersoner och får tag i två unga damer, varav den ena är någon sorts huvudperson, samt en arvinge i ägarfamiljen. Tyvärr lyfter inte den här historien för mig förrän mrs Montague kommer dit, men då är det bara en fjärdedel av boken kvar, så det hinner aldrig riktigt utveckla sig i den lovande riktningen som det kunde ha blivit. Den unga damen är länge en typisk damsel in distress, om än något mer instabil. Det här lovade mer än det höll.

155. Tre Deckare

Camilla Läckberg, Bohuslän, psykologisk thriller.

Björn Hellberg. Bjärehalvön, inverterad deckare.

Anna Jansson, Kanarieöarna, rysare.

Av oklar anledning har den här lilla novellsamlingen inte blivit lyssnad på tidigare, trots att den ansluter till två andra liknande. Det är habila små berättelser, såvitt jag förstår samlade för detta tillfälle. Björn Hellberg har jag aldrig läst eller hört något av tidigare, och han var varken bättre eller sämre än de andra två.

154. Alex Schulman: Överlevarna

Det här är en roman om de tre bröderna Nils, Pierre och mellanbrodern Benjamin som huvudperson. Men när det är mellanbrodern Alex Schulman som skriver och ett sommartorp är centralt i handlingen kan jag inte låta bli att undra hur fiktivt det är. Själva huvudintrigen är jag rätt säker på att han har hittat på, men det är så många detaljer som man känner igen från hans tidigare böcker, en om pappan Allan Schulman och en om mamman Lisette Schulman, född Stolpe, att det blir svårt att inte se dem framför sig under de här fiktiva brödernas dysfunktionella uppväxt. Själv tycker jag att han gör sig själv en otjänst genom att lägga sig så nära verkligheten i ett antal avseenden. Karaktärerna och miljöerna ställer sig i vägen för den historia han berättar, och det är synd, för den är riktigt bra i sin egen rätt. 

Den är också berättartekniskt intressant, säkert en önskebok för den som vill analysera sådant. Det är en historia i dåtid som berättas framåt, från brödernas barndom, och en historia i nutid som berättas bakåt, med början när de tre kommer till torpet för att sprida sin mammas aska. Den nystas upp tillsammans med återblickar på ett sätt som kunde vara svårt att hålla ordning på, men som faktiskt fungerar. Inte minst fungerar det som spänningsskapande grepp - man blir verkligen nyfiken på vad det är som har hänt mellan de två punkter som boken tar sin början i.

I övrigt är det som man kan vänta sig med Alex Schulman. Han kan berätta en historia, har jag konstaterat tidigare, och han vet vilka knappar han ska trycka på. Någon gång kan jag känna mig aningen manipulerad just därför, men det ingår på något sätt med den här sortens böcker. Hade den varit skriven av någon annan hade jag utan tvekan varit mycket positiv. Nu gnager den där frågan om vad som är fiktivt, och kanske också de höga förväntningarna efter hans tidigare böcker. Jag hoppas han kan förmå sig att kasta loss från sin familj nästa gång.

153. Lena Holmlund: Korsordets ABC

Lena Holmlund är korsordskonstruktör, vad jag förstår på heltid. Här har hon samlat sina "tankar och tricks", enligt undertiteln. Boken är indelad i tjugonio kapitel, ett per bokstav i alfabetet. Varje kapitel handlar något om bokstaven och därefter om ett antal osorterade ämnen med denna begynnelsebokstav. Det gör att det helt saknas röd tråd, och det är säkert ett medvetet val. Men det gör boken svårläst i längre portioner än några sidor, och jag ser inte riktigt fördelen med upplägget. Innehållet som sådant har sina poänger, även om jag tycker att det ibland är förhållandevis öppna dörrar som slås in - i varje fall om läsaren själv tänks vara korsordsintresserad.

152. Peter Englund: Söndagsvägen

Bättre än så här blir det knappast i true crime-genren. Men fattas bara annat när det är en akademiledamot och professor (dessutom i narratologi) som skriver något som annars mest journalister brukar ägna sig åt.

Mordet i fråga är ett klassiskt "sommarmord", som har många suggestiva ingredienser. Det är en ung kvinna som hittas död i sitt föräldrahem, i sin föräldrars säng, hon har blivit drogad och det finns diverse mystiska spår. Spåren hade förresten inte skämts för sig i en deckare, inte heller den utredning som sedan följer. Det är G W Larsson som leder den, en legendarisk kriminalpolis, som enligt vissa källor ska vara förebild till Sjöwall/Wahlöös Martin Beck. Han hittar sin gärningsman, men det blir faktiskt inte mindre spännande då, när det blir rättegång och saker och ting om honom avslöjas.

När det är en historiker med litterära ambitioner som skriver ska man inte förvåna sig över att det blir en bredare skildring än den här sortens böcker brukar vara. Det handlar en hel del om det svenska samhället 1965, en intressant brytningstid. Man får reda på vad som gick på radio, TV och bio, och Englund verkar ha läst hela årets dagstidningar.

Det är en gedigen research, men så vore det väl för honom extra försmädligt att bli beslagen med något fel. Parat med hans svårmatchade skrivförmåga blir det alltså en bok som inte ska missas.

151. Mats Haraldsson: Att färdas i motvind

Mats Haraldsson har här skrivit en roman om verkliga människor - en genre som i sina olika manifestationer har blivit ganska omfattande på senare år, är mitt intryck. Det handlar om hans farfars far och farfars mor, och så småningom också hans farfar. Tiden är i huvudsak några decennier i slutet av 1800-talet och några decennier i början av 1900-talet, och det är en väl vald tid för en skildring av den här sorten. Emigrationen och industrialiseringen leder till rörlighet i samhället på ett sätt som inte förekom tidigare, men det är ändå en tillräckligt avlägsen tid för att uppfattas som annorlunda mot vår.

Farfars far Johan är som ett av många syskon i en småländsk familj på landet en given kandidat för emigration. Det ovanliga med honom är att han kommer hem igen från USA efter några år - ingen spoiler, bedömer jag, eftersom han annars inte hade kunnat bli farfars far till Mats i Småland. Hans hustru Mathilda är mindre typisk, som en för tiden självständig kvinna, dels av nödtvång, dels av en inre drivkraft.

Den som liksom jag har släktforskat lär känna igen en del inslag. Det dör barn på ett hjärtskärande sätt, men så var det ju vid den här tiden, måste man komma ihåg. Det dör också en del vuxna i sina bästa år, också det vanligt förekommande i verkligheten. Emigrationen har jag nämnt, och bland dem som inte kan resa ända till USA finns också de som på andra sätt lämnar bondesamhället när där krävs mindre arbetskraft, och andra möjligheter yppar sig.

Även vanliga människor är med om intressanta saker - om inte annat blir de intressanta i historiens ljus. Det blir därför en intressant bok, kanske något paradoxalt, när det mesta som händer egentligen inte är så spektakulärt. Tydligt är att det ligger en gedigen research bakom, låt vara att det alltså också finns en hel del fiktion i berättelsen. Särskilt fäster jag mig vid personporträtten, som visar att det inte är så stor skillnad på folk förr och nu och som låter läsaren komma nära sedan länge döda människor.

Som konsumentupplysning ska till sist sägas att författaren och jag känner varandra från en skrivarkurs.