Varje svensk ort som är stor nog att ha en polis stationerad förefaller numera också bli miljö i en deckare ‒ eller helst en serie deckare, så länge befolkningen räcker att ta livet av. (
Morden i Midsomer fyller trettio nästa år och är framme vid säsong tjugofyra. Men där är det ju ett helt grevskap, förstås.) Ett annat grepp är att skapa en fiktiv plats, som Axel Hellby har gjort i den här serien, som inleddes förra året och finns i fyra delar hittills. Stället heter Brannvik och ligger vid Bråviken i södra Sörmland, såvitt jag förstår ungefär där Nävekvarn finns i verkligheten. Författaren har också låtit Nävekvarn låna ut lagom mycket till fiktionen (se intervju på det temat
här), men jag kan förstå att det känns praktiskt att få hantera även en verklig plats som fiktiv när det gäller vad man behöver eller inte för intrigens skull.
Brannvik är ändå mycket relaterbart även för mig som aldrig har varit i Nävekvarn. Det påminner om många andra orter i landet där samhällsservicen inte är vad den har varit. Det kan bero på olika saker, men i Brannviks fall undrar jag om inte orten lider av att ligga lite för nära annat. När man kan ta sig till Nyköping på under en halvtimme (märk väl, om man har en bil och får köra den) kan man inte räkna med ett stort utbud av specialaffärer på orten. Brannvik har en mataffär (som kallas "mataffären"), en grillkiosk (som kallas "grillkiosken") och ett näringsställe som kunde ha kallats sunkhak om det låge i en förort. När det nu är det enda som finns samlas både sunkiga och mindre sunkiga gäster där. Och så finns det skola och lite annat, men det framställs inte som en ort där folk trivs, snarare att folk har hamnat där av något skäl (exempelvis att de är födda där) och inte orkar ta sig därifrån.
Frank Murke är "polis i ensam tjänst", stationerad i Brannvik. Det betyder att han har rätt begränsade befogenheter och att polisen i Nyköping tar över det mesta så snart det blir allvar. Det påminner om det som hette kvarterspolis när jag växte upp, men Frank verkar inte ha resurser, eller för den delen fallenhet, att arbeta uppsökande och förebyggande på det sättet jag minns att vår kvarterspolis, känd som Börje Byling, gjorde. Han har heller inte ‒ ännu ‒ det kontaktnät som skulle behövas. Ändå är han inte rakt av utböling, för han har ärvt sin morfars nedlagda bensinmack, och det är så praktiskt att han kan både bo och inrymma poliskontoret där. Som nyttig medhjälpare anställer han Erna, infödd och entusiastisk, vare sig det gäller att röja upp i morfaderns förråd eller att se till att det kommer upp gardiner. Och så ser hon till att Frank åker ut och undersöker sådant som behöver undersökas, till exempel liklukt.
Brottsligheten i Brannvik är av blandat slag. Till genrens konventioner hör att även småsaker kan visa sig ha bäring på den grövre brottslighet som så småningom intar centralplatsen här. Då är det praktiskt att det är Frank som har varit ute och pratat med en bonde som har fått sitt stängsel nedrivet eller en rektor som har anmält skadegörelse på skolan. Det här är potentiellt krävande för både författaren och läsaren; det gäller att hålla ordning på allt som händer och inte tappa bort någon av trådarna. Det är nog också krävande för Frank Murke att behöva jonglera med allt på egen hand, samtidigt som man inte kan komma ifrån att han inte är en polis som gör sig bäst i grupp.
Frank motsvarar däremot inte övriga fördomar om poliser i Nordic noir, de där som ska ha dåligt humör, dålig mage, dåliga familjerelationer och gärna en utrerad musiksmak. Det som är Franks kännetecken är att han läser pocketböcker, mestadels av författare som finns även i vår verklighet, men också något verk som är fritt uppfunnet för att roa både författare och läsare (i varje fall denne läsare). Han äter väl inte särskilt sunt, men heller inte anmärkningsvärt uselt, och hans familjerelationer är obefintliga eftersom exhustrun och dottern befinner sig i Australien. Där tror jag att jag har identifierat något som går att återkomma till framöver, om författaren vill följa genrekonventionen att polisen ska ha ett privatliv. Annars är det välgörande med någon som fungerar rimligt väl i sina arbetsuppgifter utifrån de förutsättningar som ges.
Därmed är Frank Murke inte en karaktär som jag omedelbart faller i farstun för; det är han för vanlig och normal för. Däremot tror jag att det draget gör att vi läsare inte kommer att tröttna så fort på honom som vi riskerar att göra med en Poirot (som ju till och med Agatha Christie själv tröttnade på). Och Brannvik har potential att hysa fler intriger, just på grund av sin vanlighet.
(Som
tidigare ska sägas att författaren och jag känner varandra.)
