lördag 30 augusti 2025

110. Mattias Edvardsson: Odjuret på andra sidan sjön


Mattias Edvardsson skriver inte bara spänningsromaner (och numera traditionella polisdeckare) för vuxna utan också för yngre läsare. Den här står på Hcg på biblioteket, det vill säga är tänkt för 9- till 12-åringar. Min kontakt med den målgruppen är mycket begränsad, men jag tror att berättelsen som sådan kan fungera. Däremot är det något med den som känns platt och aningen oengagerat. Kanske är det att varken språk eller något annat signalerar tempohöjning när det faktiskt blir spännande på allvar i andra halvan.

Det handlar om Wille som inte alls är intresserad av att tillbringa sommaren i en hyrd stuga med sin mamma och hennes nya kille. I grannstugan, den enda i närheten, bor två syskon och deras pappa, som nog borde befinna sig närmare ett sjukhus, men han har tillbringat alla sina somrar där, och så ska det vara i år också. Rakt över sjön ligger ett annat hus och där bor alltså Odjuret. Det Wille får reda på är att det är en man som har dödat hela sin familj. Det här upptar förstås både honom och syskonen Viola och Romeo, för hur kan ett sådant odjur få gå löst?

Wille är en sympatisk huvudperson, och skildringen av honom hör till det bästa i boken. Han är i sina egna ögon en fegis, men man behöver inte ha läst mycket litteratur för att gissa att han kommer att behöva utmana den självbilden. Övriga medverkande utvecklas mindre. Hur det är med Odjuret ska förstås inte avslöjas, men man får åtminstone en förklaring.

torsdag 28 augusti 2025

109. Knut A. Jacobsen: Buddhismen. Religion, historia, liv


Liksom författarens motsvarande bok om hinduismen är det här en grundlig grundbok i ämnet. Den betonar möjligen det förflutna och Buddha själv i en utsträckning som gör att nutidens buddhism, inte minst den som finns utanför Asien, inte blir särskilt utförligt behandlad. Nu har jag läst hela boken, men jag tror att den också fungerar bra som referensverk och kan läsas i delar av den som söker något särskilt.

lördag 23 augusti 2025

108. Tony Samuelsson: 5 november 1954



Veckans radionovell handlar om vad som kan ha hänt efter Stig Dagermans död, närmare bestämt hos hans mor. Han växte upp med sina farföräldrar och hade mycket begränsad kontakt med henne; så långt verkar den här fiktionen följa verkligheten. Vad som verkligen sades i samtal är möjligen inte lika säkert. Det är en fint berättad novell som trots det tunga temat inte blir outhärdlig. Däremot är jag inte säker på om jag tycker att det tillför något att låta den handla om en verklig person.

107. Knut A. Jacobsen: Hinduismen. Historia, tradition, mångfald



Nu pågår projektet att läsa ut halv- eller trekvartsläst kurslitteratur i anslutning till hemtentamina. Det kan komma att sätta avtryck här de närmaste veckorna. Detta är vad titeln säger, en grundlig översikt över hinduismen med dess olika inriktningar, traditioner, gudar och gudinnor. Stundom blir det tjockt med namn och termer, men då får man andas in och simma vidare och hoppas att man kommer ut på andra sidan. Något har förhoppningsvis fastnat.

106. Marie Tillman: Familjen Fågel. Först är det roligt


Förutom att familjemedlemmarna ser ut som fåglar börjar den här historien ganska normalt. Efter ett tag blir det allt mindre normalt, till den grad att det mot slutet är närmast absurt. Ingen av de medverkande säger eller gör vad som förväntas av dem. På det sättet är titeln missvisande, för det är inte förrän i andra halvan som det blir riktigt roligt. Då är det å andra sidan som en skickligt spelad fars där alla har något att dölja.

105. Pamela Jaskoviak: Medicin mot melankoli


Pamela Jaskoviak har inte hörts som kåsör i Godmorgon världen på ett tag, var min första tanke när jag hittade den här diktsamlingen på biblioteket. Det är där jag har stött på henne oftast, men nu verkar det som om hon inte har varit med där på ett par år.

Titeln antyder att dikterna ska uppfattas som humoristiska, men det är bara glimtvis, om jag nu inte totalt missar något. När det glimtar till är det å andra sidan väldigt roligt på ett par ställen. Annars är temat natur, vill jag sammanfatta det som, ibland med en terminologi som hämtad ur en lärobok. Efter en sådan formulering ("en tvåhjärtbladig kärlväxt") kan det sedan sväva iväg och bli synnerligen poetiskt.

torsdag 21 augusti 2025

104. Axel Hellby: Det är pengarna man minns



Hur minnet fungerar är ett centralt tema i den här novellen där författaren återvänder till en arbetslivserfarenhet från ungdomen. Det är inte alls bara pengarna han minns, men han visar på ett intressant sätt hur vissa detaljer fastnar i minnet, medan andra inte alls gör det, fast de borde ha varit viktigare.

Noveller har sina fördelar för både författare och läsare. De måste inte alls ingå i en tryckt novellsamling; den här har sitt ursprung i en tidskrift men är nu elektroniskt publicerad. För läsaren kan en fristående kort historia vara det man hinner eller orkar med under en viss lässtund. Vad gäller det ekonomiska så är den gratis här.

onsdag 20 augusti 2025

103. Tove Jansson: Pappan och havet



Bokcirkeln har temat världens sju underverk (vi har gärna teman på temat sju, eftersom vi är sju stycken i cirkeln). Den här boken anknyter till temat genom att en fyr har en central roll, och fyren på Faros vid Alexandria var ju ett av antikens sju underverk.

Vi i cirkeln hade lite olika ingångar till Muminvärlden, även om den är en sådan fiktiv värld som man kan veta ganska mycket om utan att egentligen ha läst böckerna. Vi konstaterade att den här delen i serien, den åttonde, inte innehåller det stora person-, eller rättare sagt figurgalleri som man förknippar med Mumindalen. Det är bara Mumintrollet, hans föräldrar och lilla My som reser iväg i båt, och på något inte helt förklarat sätt finns också Mårran med.

Pappan har fått för sig att han ska bli fyrvaktare på en ö:



och då får resten av familjen följa med, antingen de vill eller inte. Egentligen vet han ingenting om hur man sköter en fyr, och det hela går därefter. Resten av familjen sköter sitt, var och en för sig, men alla sammanstrålar vid måltiderna.

Vi hade en hel del att diskutera, fast vi inte var odelat positiva till karaktärerna, som onekligen har sina sidor. Men det visar ju också att det här är en kvalificerad författare som tar sina läsare på allvar.

Den platsangivelse som finns på bilden ovan:


leder inte till någon ö, men det lär finnas ett grund där, hälsar Wikipedia.

102. Axel Hellby: Skadeskjuten


Varje svensk ort som är stor nog att ha en polis stationerad förefaller numera också bli miljö i en deckare ‒ eller helst en serie deckare, så länge befolkningen räcker att ta livet av. (Morden i Midsomer fyller trettio nästa år och är framme vid säsong tjugofyra. Men där är det ju ett helt grevskap, förstås.) Ett annat grepp är att skapa en fiktiv plats, som Axel Hellby har gjort i den här serien, som inleddes förra året och finns i fyra delar hittills. Stället heter Brannvik och ligger vid Bråviken i södra Sörmland, såvitt jag förstår ungefär där Nävekvarn finns i verkligheten. Författaren har också låtit Nävekvarn låna ut lagom mycket till fiktionen (se intervju på det temat här), men jag kan förstå att det känns praktiskt att få hantera även en verklig plats som fiktiv när det gäller vad man behöver eller inte för intrigens skull.

Brannvik är ändå mycket relaterbart även för mig som aldrig har varit i Nävekvarn. Det påminner om många andra orter i landet där samhällsservicen inte är vad den har varit. Det kan bero på olika saker, men i Brannviks fall undrar jag om inte orten lider av att ligga lite för nära annat. När man kan ta sig till Nyköping på under en halvtimme (märk väl, om man har en bil och får köra den) kan man inte räkna med ett stort utbud av specialaffärer på orten. Brannvik har en mataffär (som kallas "mataffären"), en grillkiosk (som kallas "grillkiosken") och ett näringsställe som kunde ha kallats sunkhak om det låge i en förort. När det nu är det enda som finns samlas både sunkiga och mindre sunkiga gäster där. Och så finns det skola och lite annat, men det framställs inte som en ort där folk trivs, snarare att folk har hamnat där av något skäl (exempelvis att de är födda där) och inte orkar ta sig därifrån.

Frank Murke är "polis i ensam tjänst", stationerad i Brannvik. Det betyder att han har rätt begränsade befogenheter och att polisen i Nyköping tar över det mesta så snart det blir allvar. Det påminner om det som hette kvarterspolis när jag växte upp, men Frank verkar inte ha resurser, eller för den delen fallenhet, att arbeta uppsökande och förebyggande på det sättet jag minns att vår kvarterspolis, känd som Börje Byling, gjorde. Han har heller inte ‒ ännu ‒ det kontaktnät som skulle behövas. Ändå är han inte rakt av utböling, för han har ärvt sin morfars nedlagda bensinmack, och det är så praktiskt att han kan både bo och inrymma poliskontoret där. Som nyttig medhjälpare anställer han Erna, infödd och entusiastisk, vare sig det gäller att röja upp i morfaderns förråd eller att se till att det kommer upp gardiner. Och så ser hon till att Frank åker ut och undersöker sådant som behöver undersökas, till exempel liklukt.

Brottsligheten i Brannvik är av blandat slag. Till genrens konventioner hör att även småsaker kan visa sig ha bäring på den grövre brottslighet som så småningom intar centralplatsen här. Då är det praktiskt att det är Frank som har varit ute och pratat med en bonde som har fått sitt stängsel nedrivet eller en rektor som har anmält skadegörelse på skolan. Det här är potentiellt krävande för både författaren och läsaren; det gäller att hålla ordning på allt som händer och inte tappa bort någon av trådarna. Det är nog också krävande för Frank Murke att behöva jonglera med allt på egen hand, samtidigt som man inte kan komma ifrån att han inte är en polis som gör sig bäst i grupp.

Frank motsvarar däremot inte övriga fördomar om poliser i Nordic noir, de där som ska ha dåligt humör, dålig mage, dåliga familjerelationer och gärna en utrerad musiksmak. Det som är Franks kännetecken är att han läser pocketböcker, mestadels av författare som finns även i vår verklighet, men också något verk som är fritt uppfunnet för att roa både författare och läsare (i varje fall denne läsare). Han äter väl inte särskilt sunt, men heller inte anmärkningsvärt uselt, och hans familjerelationer är obefintliga eftersom exhustrun och dottern befinner sig i Australien. Där tror jag att jag har identifierat något som går att återkomma till framöver, om författaren vill följa genrekonventionen att polisen ska ha ett privatliv. Annars är det välgörande med någon som fungerar rimligt väl i sina arbetsuppgifter utifrån de förutsättningar som ges.

Därmed är Frank Murke inte en karaktär som jag omedelbart faller i farstun för; det är han för vanlig och normal för. Däremot tror jag att det draget gör att vi läsare inte kommer att tröttna så fort på honom som vi riskerar att göra med en Poirot (som ju till och med Agatha Christie själv tröttnade på). Och Brannvik har potential att hysa fler intriger, just på grund av sin vanlighet.

(Som tidigare ska sägas att författaren och jag känner varandra.)

tisdag 19 augusti 2025

101. Li Österberg: Gudabröllop



Jag kom av någon anledning i otakt med de här serieromanerna av Li Österberg, så jag har redan läst den som kommer efter denna. Här får man alltså ta ett steg tillbaka vad gäller Hades' och Persefones relation, den som så småningom utmynnar i att de gifter sig. Ganska mycket av handlingen i den här delen utspelar sig under anthesterierna, en vårfest där olika slags rollspel och fruktbarhetskult är viktiga inslag.

Det är som vanligt respektlöst berättat i förhållande till de myter som ligger till grund:



men Hades är lika mycket svåråtkomlig bad boy som vanligt:



Det här påminner inte om mycket annat. Det gäller dels relationen till den grekiska mytologin, som brukar vara mer idealiserad än här, dels den pregnanta tecknarstilen i svartvitt, som gör sig väl för sammanhanget.

fredag 15 augusti 2025

100. F. Anstey: The Black Poodle


Här handlar det om en ung man som råkar skjuta ihjäl grannens hund när han egentligen skulle skjuta på grannskapets katter. Ingetdera är särskilt meriterande, särskilt inte om man är betuttad i grannens niece. Så den unge mannen håller tyst om vad som har hänt och försöker få tag i en ny hund, för alla svarta pudlar ser ju i stort sett likadana ut. Man kan gissa att det inte kommer att gå bra. F. Anstey är verkligen oförtjänt bortglömd.

onsdag 13 augusti 2025

99. Vincent O'Sullivan: When I was Dead


Utgångspunkten i den här novellen är ovanligt nog att den person som är berättarröst är död, men inte riktigt själv har insett det. Så kan man i alla fall tolka det som händer, när alla övriga medverkande utgår från att han har avlidit hastigt och vidtar de åtgärder man då vidtar. Det blir både konstigt och obehagligt för oss, men inte i samma utsträckning för karaktärerna, vilket man hade kunnat tro.

98. Ronny Söderlind: Chiroptera


Den här novellen visade sig vara ett alternativt universum till Rödluvan (så är det åtminstone möjligt att tolka den), Men den lever också ett eget liv med en huvudperson som hyr eller lånar ett torp på villkor att han varje morgon besöker den äldre kvinna som äger det och ser till att hon kommer ur sängen. Bara där är ju en situation som inte är alldeles bekväm, som det heter numera. Det hinner vara både roligt och skrämmande innan det tar slut på ett mycket öppnare sätt än sagor brukar.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

97. Johanna Samuelsson: Kriskortet



Det är ingenting underligt med att klä sig i högklackat och klänning när man ska på dejt. Men det blir inte lyckat om ens sällskap har tänkt sig att man ska ut och vandra i naturen och titta på fåglar från ett gömsle. Utan att avslöja hur det går kan jag ändå säga att den här novellen är både rolig och aningen oroande.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

96. Louise Ragnartz: fyra dikter någonstans i storkriket


Det här är den sortens dikter som jag har svårast att ta till mig. Det känns hela tiden som om jag är i närheten av att förstå något som jag inte får grepp om. Innehållet, som jag tolkar det, svävar mellan dröm och verklighet. Kanske är det här läsning som vinner på att diskuteras med någon medläsare.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

95. Stina Karlström: Dagbok från trakten


Här skildras utomhusarbete utan skiljetecken, vilket ger framställningen en något andlös karaktär. Innehållsligt möts vardagen (handledsstöd och lokala ortnamn) och naturen som i någon mening är opåverkad av civilisationens ansträngningar att tygla den.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

94. Salomon Hedqvist: Om storken. Om fladdermusen. Om boken


Här samsas tre dikter (det ska kanske sägas att den tredje handlar om trädet bok). De är arrangerade grafiskt och åtminstone den första liknar också en stork. Även språkligt är de i bunden form på ett möjligen otidsenligt men charmigt sätt. Jag, som sällan läser poesi, uppskattade dem ändå.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

93. Johanna Eklund: Andas tussilago och blåsippa en stund


Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.

Det här första bidraget är originellt nog dramatik, ett litet stycke i tretton scener för fyra roller (eller hur man ska tolka det när en roll är "Träden"). Det handlar mest om en kvinna och hennes samtal hos en psykolog, och där saknas inte humor och udd. Om det här är spelbar dramatik på scen är jag inte rätt person att bedöma, men i inläst version fungerar den riktigt bra.

måndag 11 augusti 2025

92. Oscar Wilde: The Model Millionaire


Om inte annat fick den här novellen mig att undersöka hur det ligger till med termerna pound, guinea och sovereign, som så ofta återkommer i historiska skildringar av Storbritannien. Alla tre nämns i den här historien. Var och en får ta ansvar för sin egen läsning i relation till vilken tid den handlar om, men för 1890-talet, när detta utspelar sig verkar det ha varit så här:
- Den normala valutan var pound/pund, indelat i 20 shilling, var och en indelad i 12 pence.
- En guinea motsvarade ett pund och en shilling, det vill säga 1,05 pund, och användes för att ange vissa priser och löner. (I det här sammanhanget säger en av de medverkande att läkare, poeter och konstnärer betalas i guineas.)
- En sovereign var en benämning på ett guldmynt med nominellt värde på ett pund.

Själva intrigen som ryms på mindre än en kvart är snyggt komponerad och innehåller en härligt ironisk vändning på slutet. Ändå är det mer den wildeska formuleringskonsten man minns. Eftersom det handlar om den londonska halvdekadenta kultureliten är den inte heller malplacerad.

lördag 9 augusti 2025

91. Mirja Unge: Raggarrundan



På ytan händer det nästan bara vanliga saker i den här novellen. Ett litet ungdomsgäng åker samma runda runt byn som vanligt med en Epatraktor. Men så står det en vuxen man och liftar, vilket förstås är underligt på flera sätt. Det här är ett litet mästerstycke i hur författaren förmedlar att något inte står rätt till utan att egentligen säga det. Det här är nog årets bästa radionovell hittills.

tisdag 5 augusti 2025

90. Håkan Nesser: Det finmaskiga nätet



Med denna tionde bok når serien om kommissarie Gunnar Barbarotti sitt slut. Det är ingen spoiler, för det framgår i en inledande anmärkning, och tycker man ändå att det är en spoiler står det dessutom i presentationstexten hos min strömningstjänst. Det här är också ett naturligt ställe att sätta punkt, eftersom han och sambokollegan Eva Backman står i begrepp att gå i pension och flytta från det fiktiva Kymlinge till det autentiska Gotland. Även om de halvt om halvt pratar om Fårösunds detektivbyrå är min gissning att Nesser håller sitt löfte och sätter punkt här. Som han skriver i sitt efterord finns det något snyggt i att det därmed har blivit tio böcker om Barbarotti (fast det först kallades för en kvartett som blev fem böcker), tio om Van Veeteren och så en där de båda fick träffas och samarbeta. (Som grädde på tårtan hette den första Van Veeteren-boken Det grovmaskiga nätet.)

I huvudsak handlar det här om ett gammalt fall från nittiotalet, när både Barbarotti och Backman var lediga från Kymlingepolisen av olika skäl. Deras dåvarande chef Asunander är förstås pensionerad vid det här laget, och som av en händelse finns han också på Gotland, på ett äldreboende i Visby. Han är sysselsatt med att försöka få ordning på vad som egentligen hände, och när något behöver kompletteras rycker Barbarotti och/eller Backman in. Det här gör att ingen av de båda egentligen kan sägas ha ansvar för själva utredningen, om det nu ens är en utredning. Och Asunander själv är snål med information till dem, liksom de inte alltid berättar allt för honom.

Förutom det här får vi läsare-lyssnare också en del information i form av kapitel som faktiskt utspelar sig på nittiotalet (och några återblickar därifrån till tidigare händelser). Däremot är det oklart hur den informationen eventuellt når någon av de tre poliserna. Jag har väldigt svårt för det här berättarsättet, för jag tycker det är ett oärligt sätt att hantera sina karaktärer, som jobbar och sliter, men av författaren förvägras vettiga arbetsvillkor.

Fallet är vad jag skulle kalla typiskt nesserskt. Det dyker upp en man hos polisen och hävdar att han har strypt sin fru i deras hem. Men när polisen kommer dit finns där ingen fru, varken strypt eller levande, och han vill inte berätta mer. De har alltså dels ett försvinnande, som möjligen är ett mord, dels en gärningsman som har erkänt mordet, men inte berättar vad han eventuellt vet om försvinnandet. Det är lovande utgångspunkter, men de slarvas lite bort genom att de blir delar i en mycket längre och spretigare intrig, som bitvis är svår att hålla ordning på, både för författaren och läsaren, är mitt intryck.

Till det svåra hör också att det här är en historia som nog gör sig bäst läst i pappersform. Det blir så småningom tjockt med folk, som är släkt med varandra på olika sätt, och även om Barbarotti och Backman pedagogiskt går igenom det med varandra flera gånger är det inte lätt att hålla i huvudet. Det förekommer också chiffer som har sin betydelse för lösningen, och det är ett inslag som är mer eller mindre omöjligt att fullt ut ta till sig i lyssnad form.

Det här är inte den bästa Barbarotti-boken, och för den som har önskat sig att serien skulle sluta på topp är det möjligen en besvikelse. Men jag tror att vi som har hållit ut fram till nu ändå kan vara rimligt nöjda, för det är en omisskännlig Nesser med dröjande tempo och olyckliga människor som han brukar skriva om. Barbarotti och Backman är däremot lyckliga över att få gå i pension, kanske rentav över att inte behöva utreda fler fall.