145. Sven Collberg: Parken och andra dikter

Det är inte så lätt att säga något om den här diktsamlingen, för innehållet är ganska blandat. Det finns några dikter som jag uppfattar som tolkningar eller översättningar, ett avsnitt som rubricerats "Tang - Pastischer" och verkar utspela sig i Kina, för att bara nämna något. En del är i bunden form - sonetter förekommer - medan en del är friare. Ett tema verkar vara naturen, som dock inte är så trevlig här, utan oftare avfolkad, dyster och höstlig.

Bland det intressanta med begagnade böcker - den här kommer ur min egen bokhylla, där den har stått ett par decennier - är att de kan innehålla exempelvis:

Men det här exemplaret var i alla fall sprättat.

Sven Collberg var inte bara poet (vem är förresten det och inget annat?) utan också översättare, både av lyrik och annat, och inte minst lärare med över trettio år på Katedralskolan i Lund. Och så var han engagerad för det internationella språket interlingua, till vilket han också översatte.

144. Håkan Nesser: Schack under vulkanen

Man vet vad man får när årets Nesser dyker upp i ljudbokstjänsten. (Numera är det också tradition att det är Reine Brynolfsson som läser, och det gör han förstås alldeles utmärkt.) Som vanligt är det en historia som tar tid på sig att utvecklas, som leker med fiktion i förhållande till verkligheten, och som innehåller många olika spår att följa. Poliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman arbetar ändå efter en metod som de lånar av en kollega Lindhagen, smalspårsmetoden, som går ut på att man arbetar med ett spår i taget tills man antingen kommer fram till lösningen eller kör huvudet i väggen. Det är motsatsen till vad deras alltmer odräglige chef Stigman är angelägen om att de ska göra, nämligen "spana brett". Men det är förstås mest för att det ser bra ut i medierna.

I ännu högre grad än vanligt är det svårt att säga något om handlingen utan att förstöra den. Men det förekommer en fiktiv kortroman av en författare, Franz J Lunde, som hamnar under Barbarottis ögon. Kortromanen, inte författaren, för att skriva något som Nesser själv hade kunnat skriva. Lunde själv är däremot försvunnen, men det som finns av kortromanen ligger så nära hans eget liv att det inte kan uteslutas att den innehåller ledtrådar till vad som har hänt. Så småningom kommer det fler författare, förläggare och kritiker med i handlingen, och det går inte att undvika intrycket att den autentiske författaren Nesser har haft ogement roligt med det här. Bland det bästa är titlarna på de fiktiva diktsamlingar, deckare med mera, men även i skildringen av biblioteksevenemang, bokens dagar och annat slikt finns det komiska poänger.

Gåtan och upplösningen hör inte till de absoluta topparna i Nessers œuvre, men även när han bara är normalbra är han mycket bättre än de flesta. Egentligen är det vägen fram till lösningen som är det njutbara, när huvudpersonerna äter, dricker och resonerar om fallet och om annat. Möjligen är han numera lite för nära att upprepa vissa manér för ofta - närmast tänker jag på när han låter en huvudperson tänka "var kom det ifrån" efter en ovanlig formulering och när det konstateras att "det var som det var".

Helt lysande är han när det gäller att skapa karaktärer. Fastän Barbarotti och Backman är högst vanliga personer som råkar vara poliser är man närmast fascinerad av dem. De ovanliga finns bland bipersonerna. Länge ska jag minnas "Madame" Douglas, hotelldirektris i Kymlinge, och Ivar Stark, "skeppsmäklare emeritus". Till de återkommande inslagen hör förstås också ordet "luguber", denna gång två gånger. Det andra, Nessers egen uppfinning pommersten tror jag saknas den här gången.

Jag är väl förutsägbar som blir så nöjd med det här, men då får jag vara det, åtminstone en gång om året.

143. Jan Paul Strid: Kulturlandskapets språkliga dimension. Ortnamnen

Den här skriften har sin utgångspunkt i att ortnamnen är en del av kulturarvet. De kan säga mycket om hur folk levde när namngivningen skedde - vilka djur de jagade, hur de bedrev jordbruk, var de dyrkade sina gudar etc. Det är återigen massor av sådant som man aldrig har tänkt på. Själv fastnar jag för att "sund" är besläktat med "simma" och alltså betyder ett ställe som är smalt nog att simma över, även om namngivaren kanske inte själv kunde simma utan bara såg djur göra det.

142. Matilda Arborelius: Trappdansare

Skånska Dagbladet är hemmahamnen för den här novellen som utspelar sig i Västra hamnen i Malmö. Den är intressant inte minst eftersom den publicerades tillsammans med en loggbok av författaren Matilda Arborelius och är ett experiment som kan vara inspiration till skrivövning. Hon har fått beståndsdelar av ett antal andra författare - första meningen, huvudkaraktären, en viktig händelse, en miljö och ett tema - och sedan blev det en historia av det. Beståndsdelarna är ganska spretiga och inte alldeles lätta att sammanföra till en helhet, föreställer jag mig, men det blev inte alls illa.

141. Staffan Nyström: Ortnamnen och kulturminneslagen. Om tolkning och tillämpning av begreppet god ortnamnssed

Man kan se detta som en pendang till Ortnamnsrådets handledning. Här tas ett antal konkreta fall upp på ett illustrativt och pedagogiskt sätt. Man kan bara hoppas att denna och nyssnämnda handledning verkligen når rätt målgrupp.

140. God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård

Eftersom det här är en handledning i ortnamnsvård är den ganska handfast - preskriptiv om man vill. Det hindrar inte att den innehåller intressanta resonemang om hur ortnamn (till vilka räknas inte minst namn på gator) bör se ut för att fungera. Något deprimerande är det att se att det i ens omgivning finns exempel på motsatsen.

139. Staffan Nyström (red): Namn och namnforskning

Det här är den huvudsakliga "boken" på kursen ni kanske erinrar er. Den är ett "levande läromedel", vilket bland annat betyder att en del kapitel inte är klara ännu. För det mesta fungerar det ändå, men jag saknar särskilt "Naturnamnens ålder och datering", eftersom särskilt sjönamn lär vara mycket gamla.

Annars är det den sortens läsning som ger en systematik och fyller i luckor i sådant som man kanske har hört och läst delar av på annat håll, och fyllt av intressanta iakttagelser som inte alltid är förklarade av forskningen. Man kan lära sig följande:

Ibland tog man upp nyodlingar på utmarken. Sådana nyodlingar kunde gå under olika benämningar i olika delar av landet, t.ex. vret i Mälarlandskapen, hump i Östergötland, horva på Öland och lycka i Västsverige. Eftersom dessa lokaler låg lite avsides har namnen ofta bevarats som namn på torp och småbebyggelser, anlagda i anslutning till ägorna.

Om inte annat förstår man ju därmed Elektricitetsvisan bättre, där elektriciteten har kommit till "både Humpen och Vreten".

Så får man reda på att kvinnor har fler förnamn än män, det hade jag ingen aning om. Och inte heller att kvartersnamn är en svensk uppfinning. Det handlar alltså om både personnamn och ortnamn och dessutom mer översiktligt om en hel del andra sorters namn. Paketeringen är ibland ganska akademisk, så det kan nog uppfattas som krävande läsning för den som inte alls har någon språkvetenskaplig bakgrund. Det märks också att texten är producerad i Uppsala, för det är ganska gott om exempel därifrån.

138. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Söndagssystrar

Det här är knappast en deckarnovell, för det förekommer inget brott och ingen utredning. Möjligen kan man kalla den en psykologisk thriller, när två systrar har maktkamp med utgångspunkt i att den ena behöver en njure och den andra kan donera. Men så enkelt är det inte när de har det förflutna de har, och den relation det har lett fram till.

137. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Lördags-Lucifer

Den här novellen skiljer sig från de övriga i den här löst sammanhållna serien genom att utspela sig på Irland. Det förekommer både rödhåriga och katoliker, så man får sin dos av lokalfärg, men så småningom finns det också en svensk anknytning.

Det handlar om ett mord på en ung flicka, som var döende i cancer. Det var bekant för alla i byn där hon bodde, så frågan är vem som skulle kunna ha ett motiv att döda någon som ändå hade dött inom någon månad. Det blir faktiskt inom ramen på en timme och en kvart en riktigt bra deckargåta. Polisen heter Wilbur, och det är för mig ett grisnamn, så jag hade lite svårt med det. Han har också en irländsk varghund vid namn Socrates, som får göra en insats av samma sort som siameskatten Cleo i Jan Mårtensons deckare om antikhandlaren Homan. Djur gör det alltid trivsamt i deckare, även om ämnet kan vara tungt.

136. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Fredagsfrossa

Efter ett tag inser man tillsammans med huvudpersonen att det är något fundamentalt fel med den från början vardagliga tunnelbaneresa som är utgångspunkten för händelseförloppet. Det är svårt att säga mer utan att förstöra för den som vill lyssna själv. Kopplingen till den aktuella dödssynden, frosseri, känns den här gången ganska svag.

135. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Torsdagstrauma

Den här novellen skyltar i sin dialog öppet med inspirationen från My Fair Lady, men det är ju ett tema som inte var nytt när filmen, som bygger på musikalen, som bygger på pjäsen (Pygmalion), som bygger på myten, kom. För att inte tala om att det har inspirerat till mycken annan kultur.

Här är det före detta succéförfattaren Harry Hammar som inte längre får något förlag att vilja ge ut det han skriver, men han har en ung snygg fru som kan ges en författarpersona och låta sig intervjuas och allt det där andra som författare numera gör. Då kan Harry få mer tid för att skriva och så kan hamsterhjulet snurra fortare för dem båda. Nu är ju det här en novell i serien om dödssynderna, så naturligtvis går det inte som planerat. Frågan är om inte den här var bäst hittills.

134. Louise Glück: Vild iris

Louise Glück skriver ofta tematiska diktsamlingar, och den här behandlar det potentiellt feelgoodiga ämnet trädgård. Men det är inte någon riktigt harmonisk odlingsmiljö som beskrivs, utan snarare den där ogräset växer ohämmat, medan tomatplantorna förtvinar. På hennes vanliga sätt finns alltså också döden närvarande, och så är det förstås med växtlighet - en förutsättning för att något ska kunna växa är att något annat dör.

133. Jonas Moström: Onsdagsondska

Det är inte bara veckodagarna som är sju, utan också dödssynderna. Var och en av de här kriminalnovellerna handlar om en synd, den här gången lust. Vad händer egentligen när en psykiater inte håller på sin professionalitet och låter lusten till en patient få utrymme? Och vad händer när psykiatern inte har fått all information om vem denne patient är? Det är kanske inte så realistiskt, men smygande obehagligt, och när man tror att det har nått kulmen visar det sig finnas minst en twist till. Den här är dubbelt så lång som de tidigare novellerna i serien, och det vinner den definitivt på.

132. Lesley Kara: Ryktet

Det här är ingen traditionell deckare där någon blir mördad och en utredning ska fastställa vem som har gjort det. Men det är en spännande historia i alla fall. Det handlar om Joanna, som har flyttat tillbaka till sin hemstad Flinstead - fiktivt, såvitt jag kan förstå - efter ett antal år i London. Hon är glad att kunna skapa en ny tillvaro för sig och sin son Alfie, och så har hon sin mamma på praktiskt nära avstånd. På praktiskt, men lite längre avstånd, i London, har hon Alfies pappa, som hon inte är ihop med officiellt, men det verkar som om mycket av det de gör tillsammans är sådant som par brukar göra.

Flinstead har småstadens prägel med personer som på olika sätt dyker upp i varandras liv, som i bokcirkeln, i radhuslängan, i föräldraföreningen eller bara som kunder i samma affär. Det är en fertil grogrund för rykten, vilket inte alltid behöver få så allvarliga konsekvenser. Men när Joanna får höra talas om att en känd mördare kan bo i Flinstead under ny identitet, och för vidare det ryktet i olika sammanhang, får det följder som inte alls är trevliga. Att det dessutom handlar om en av landets mest ökända mördare, en numera vuxen kvinna som när hon var tio år gammal dödade en femårig pojke, kryddar ryktet och får folk att agera på sätt som de inte borde.

Bäst är den här boken i skildringen av småstadens miljö och vad den gör med folk, både nyinflyttade, återflyttade och sådana som alltid har bott där. Medan Joanna försöker ställa tillrätta en del av det hon har orsakat, och därmed också försöker ta reda på vem som kan vara identisk med den nu vuxna mörderskan, är det faktiskt ganska spännande. Upplösningen är däremot inte lyckad; den brister i trovärdighet och kommer för tidigt - eller är uppdelad i två delar, om man så vill. Det är synd, när det var så bra fram till dess.

131. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Tisdagstyrannen

Titelkaraktären i den här novellen är skolvaktmästare, och eftersom han heter Christian faller sig ju öknamnet naturligt. Det börjar bra med ett av hans veckoliga prank som urartar, måste man nog säga, men följs inte riktigt upp med en lika bra avslutning. Men det är något med skolmiljö som är extra tacksamt ändå.

130. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Måndagsmord

Den här novellen handlar om "vem lurar vem", ett klassiskt tema, men mycket effektivt när det hanteras väl. Jag tycker att det fungerar här, när man får följa skådespelerskan Helena som planerar att ta livet av sin granne. Möjligen är hennes beskrivning av honom något överdriven, men det krävs väl för att det hon planerar ska kunna rättfärdigas i någon mån.

Av oklar anledning finns novellens inläsning två gånger efter varandra i ljudspåret, så den är inte så lång som den verkar, utan bara en dryg halvtimme.

129. Kerstin Bergman: Oskuld och oleander

Ekerö utanför Stockholm mutas härmed in i det svenska deckarlandskapet, när Kerstin Bergman återvänder till sina egna barndomskvarter. Återvänder gör också hennes huvudperson, Iris Bure, som ska tömma sitt gamla barndomshem, en ganska vanlig villa, där senast hennes nu avlidna faster har bott. I röjningen - som förresten går på orealistiskt få dagar - hittar hon både egna minnen och ett antal spår till något som hände i grannskapet i slutet av sjuttiotalet. Hur hennes faster har haft med det att göra är också något som kommer fram efter hand, för Iris har inte haft så mycket kontakt med fastern i vuxen ålder, och lär känna henne genom hennes efterlämnade saker.

Det här är en riktigt bra kriminalroman, som inte påminner om så mycket annat jag har läst på sistone. Det tar sin tid innan det verkligen blir en deckare av det, för den första tredjedelen av boken handlar mest om hur Iris sorterar, städar och kastar (jag blir förresten nervös av hur mycket personliga saker och papper som hon är helt ointresserad av att spara, vare sig för egen del eller framtida släktforskare). Något mystiskt är det ändå, förstår vi, men det dröjer innan det blir allvar. Det är också en observant beskrivning av hur minnet fungerar, när något konkret kan aktivera ett barndomsminne, som man inte har tänkt på på decennier.

Ovanlig är den här boken dessutom genom att vara skriven på ett sätt som inte särskilt lätt låter sig överföras till film eller TV. Mycket av det som driver handlingen framåt är Iris' egna tankar om det hon hittar eller minns. Hon är också en person med rik fantasi, på gott och ont. Hon är tillräckligt fantasifull för att komma på hur saker och ting hänger ihop, men låter ibland också tankarna rusa iväg med henne och misstänker fel person för något. Det är förstås högst mänskligt, och hon är en huvudperson som man för det mesta kan sympatisera med. Enligt uppgift ska det komma en bok till om Iris i höst, och det ser jag fram emot.

128. Ann Cleeves: Too Good To Be True

Ann Cleeves har skrivit flitigt i kriminalgenren i många år nu, men jag har faktiskt inte läst något av henne tidigare. Däremot har jag sett TV-serien Shetland, senast den femte säsongen, som finns noterad hos den här bloggens yngre kusin med snarlikt namn och syfte (välkomna dit, förresten). Serien bygger från början på böcker om kommissarie Jimmy Perez i Lerwick, huvudorten på Shetlandsöarna, även om den senare har övergått till manus som är specialskrivna för TV. Det ska komma mer av den, har jag förstått. Den här novellen handlar också om Perez, såvitt jag förstår ganska tidigt i hans karriär, men den kontinuiteten spelar inte så stor roll, faktiskt.

Perez har ett av omständigheterna betingat originellt privatliv. Han är skild från sin första fru och änkling efter sin andra. Genom det andra äktenskapet blev han styvfar till en dotter, som han nu har vårdnaden om, men hon är kvar på Shetland när han reser till Skottland, ditkallad av första hustrun, numera omgift tvåbarnsmor. De verkar inte ha mycket kontakt annars, men så blir det förstås utan gemensamma barn och med visst geografiskt avstånd. Nu har det inträffat att den lilla by där exhustrun bor med sin nya familj sjuder av rykten, i huvudsak innehållande att hennes nye man, byns läkare dessutom, ligger bakom ett dödsfall. Det är en ung kvinna som antas ha begått självmord, men det bryr ryktesspridarna inte sig om, och inte heller Perez tycker att det stämmer riktigt, när han börjar nysta i det hela.

I sitt lilla format är det här en riktigt bra historia med stark lokalfärg från en höstvintrig landsbygd, en byskola med den dödas tidigare kolleger, ett litet hotell med nyfiken värdinna, en gård som är för liten för att bära sig om inte någon arbetar bredvid, och ett antal snabbt men skarpt tecknade karaktärer. Varför det inte har blivit en roman kan man undra, men nu är jag i alla fall inställd på att läsa mer om Jimmy Perez, en kompetent och sympatisk polis utan de problem som är så vanliga i genren.

127. Karen Blixen: Babettes gästabud

Månadens cirkelbok var en novell, låt vara en långnovell - en och en halv timme att lyssna på, som jag gjorde. Den är inte minst känd som förlaga till en Oscarsbelönad film från 1987, men den har jag inte sett (ännu). Karen Blixen är ju också ett bekant namn, men det här var faktiskt första gången jag läste något av henne.

Fransyskan Babette är hembiträde eller möjligen kokerska i den nordnorska staden Berlevåg någon gång på 1800-talet. Hon arbetar hos två troende och asketiska systrar som verkligen inte är intresserade av njuta av mat, så hennes möjligheter att visa upp sina talanger är begränsade. Gästabudet i titeln låter vänta på sig, både i novellens kronologi och narrativ, för att bli teoretisk, men det fungerar ändå. Motsvarande disposition i en roman hade däremot inte gjort det.

Vi i cirkeln tyckte det var en fyllig novell med mycket att diskutera, och flera av oss blev sugna på att läsa mer av Blixen.

126. Louise Glück: Ararat

Den definierande formuleringen i den här diktsamlingen skulle jag vilja säga är den här:

Min mor vill veta 

varför jag, som hatar

familjer så mycket,

gick och skaffade 

en. [...]

För att vara en diktsamling är det i hög grad en sammanhållen text, där samma personer och teman återkommer - det handlar om familjen och familjemedlemmarna, deras inbördes relationer, ofta inte så harmoniska, och så döden, som vanligt hos Glück, tror jag nu efter min andra bok av henne. Det är ändå inte särskilt tungt, men speglar en i grunden pessimistisk livssyn.

125. David Nessle: Muralgranskaren III. Renässanslöst

David Nessle har ett skarpt öga för formuleringar som är typiska för dagens sociala medier, och en avundsvärd förmåga att efter språklig anpassning hitta rätt plats för dem. Han kan till exempel avsluta en bildtext med "Then Känslan."

Roligast är det, som tidigare, när bilden och texten krockar på sitt absurda sätt:





och man undrar efter ett tag var dessa bilder kommer ifrån och vad de har föreställt från början. Det är ju omöjligt att inte se en odlingslåda ovan, när man väl har börjat se den. En och annan bild har ett motiv man har sett förr, men de är undantag. Dit hör till exempel det berömda porträttet på Henrik VIII, som här får säga:

Wår Nathion är så Öfwerläghsen Alla andra att thet blodt kan Ut-Trychas genom att hafwa Jätte-Konstigha Contacter, Absurdha Mått-enheter och Körha på Fel Sidha af Wäghen.

124. Anders de la Motte och Måns Nilsson: Döden går på visning

Författarkombinationen är ny, men både Anders de la Motte och Måns Nilsson är ju välbekanta sedan tidigare. Den förre har senast hållit sig i nordvästra Skåne med fyra fristående deckare, som jag har uppskattat mycket. Den senare är mest känd för sitt samarbete med en annan Anders, Johansson, i diverse medier. De här två verkar ändå ha funnit varandra, både av intervjuer och den här boken att döma.

Vad de har lyckats bäst med tycker jag är persongalleriet, och inte bara för att det finns listat längst fram på klassiskt pusseldeckarmanér. De två poliserna är ett omaka par på de flesta sätt. Han är en medelålders storstadspolis som befinner sig på Österlen för att återhämta sig efter en stressreaktion (eller?), och kan bäst beskrivas som konservativ och välklädd. Hon är en yngre lokal förmåga som knappast är vare sig konservativ eller välklädd, men kompetent på sitt sätt - däremot inte särskilt erfaren vad gäller mordutredningar. Men mest tas svängarna ut i beskrivningarna av mordoffer och misstänkta. Där finns kändismäklaren med förflutet i dokusåpa, hockeyproffset med hustru, även känd från dokusåpa, den åldrande estradören som citerar klassisk dramatik när vem som helst är i närheten, den halvgalna tanten från byalaget med flera. De kan tyckas endimensionella, men inte alla visar sig vara det, och den här sortens litteratur kräver ju tydliga karaktärer som fyller sin funktion i en intrig av malltyp.

Intrigen då, den bygger på att kändismäklaren säljer hus vid stranden, där inte alla tycker att det borde få byggas något, medan en del andra är glada att kunna investera. Omkring det finns en del andra trådar, som tacksamt utnyttjar lokalsamhällets möjligheter och vilseleder lagom mycket. Det blir så småningom ganska spännande (och saknar inte det obligatoriska regnet när något ska avvärjas), men i ärlighetens namn är det inte för intrigen jag läser den här sortens litteratur. Förutom karaktärerna är det lokalfärgen, och då har jag ändå någon timmes bilväg till Gislövshammar, där byggprojektet har placerats i den här fiktionen. Trots en blodig mordmetod är det här en mysdeckare, där det äts och dricks en hel del, förutom att ett antal besöksmål på Österlen betas av. (Det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer fler böcker i serien, och det finns ställen att återkomma till i så fall.) Som förväntat i genren finns också en karta på pärmens insida:

123. Anna Johansson: Skrivarkurs på pensionat Havsviken

Det som fick mig att placera den här boken i bokhyllan* hos min ljudbokstjänst var miljön skrivarkurs, som jag själv har vistats i några gånger. Det här är inte sommarkurs på folkhögskola utan i någon sorts privat regi på ett pensionat på Västkusten. Det hindrar inte att det finns en hel del igenkänningshumor när det inleds med lära känna varandra-övning eller övas på miljöbeskrivning.

Huvudpersonen Cornelia är snäll, på gränsen till konflikträdd, och fantasirik, på gränsen till katastroftänkande. Men när hon försöker kan hon faktiskt hantera en del av den oväntade dramatik som vistelsen medför. Det visar sig nämligen att flera av kursdeltagarna har något i sitt förflutna som knyter dem till samhället Havsviken och händelser där för ganska många år sedan. Praktiskt nog har Cornelia redan på vägen dit blivit bekant med ortens charmige veterinär, som praktiskt nog har en pappa som är pensionerad polis. Praktiskt nog har Cornelia också med en lånad hund som kan vara förevändning för att träffa en charmig veterinär. Man behöver inte vara så värst läsvan för att inse vart det här ska ta vägen, men det gör faktiskt ingenting. Det är trivsamt på vägen dit, och någon liten överraskning blev det faktiskt i epilogen som utspelar sig ett år senare.

* Jag har fortfarande efter flera år svårt att vänja mig vid att de böcker man vill lyssna på måste finnas i bokhyllan. Hemma tar man ju ut en bok ur bokhyllan när man vill läsa den.

122. David Nessle: Muralgranskaren II. Muralpanik

Muralgranskaren började som ett Twitter-konto, men har sedan gått vidare till andra medier. Löpande publicering sker i DN, om jag har förstått det rätt, och så kommer det samlingar i bokform.

Roligast är det när bilderna och den antikiserande stavningen frontalkrockar med moderna påfund:

Det kan också handla om "Findus Ferdig-Rätter", "Swensk Bygg-Norm" eller "Industrie-Semesthern", alltihop sådant som inte var påtänkt när bilderna kom till. Annars är det här humor som ska upplevas, inte återberättas.